(Ännu) En comeback av Bob Dylan

BOB DYLAN – OH MERCY - 1989

Det brukar nästan aldrig bli bra när det handlar om en comeback-skiva för gamla hjältar. För det mesta brukar de lämna en unken doft av besvikelse och ett stort ”jaså” hängande i luften, ”blev det inte bättre än så här...”

Jag vet inte om man kan räkna in Bob Dylans Oh Mercy från 1989 i den tråkiga kategorin. Men i vilket fall som helst var den en comeback för honom till den ”gamle” Bob Dylan.

Den lät definitivt annorlunda jämfört med tidigare album som Empire Burlesque och erkänt sega alster som Down In The Groove och Knocked Out Loaded. Borta var det maffiga 80-talssoundet med synthar, trummaskiner och andra effekter.

Oh Mercy är i stället en riktigt bra rockplatta. I jämförelse med de tidigare nästan naken, med på sina ställen en alldeles briljant Daniel Lanois på gitarr, som också producerat skivan. Dessutom låter Dylans sångröst väldigt mycket bättre än på många år.

För min del räknar jag in Oh Mercy som en av de stora i min dylan-samling. Den är lekfull men ändå energiladdad. Man kan absolut påstå att upptempolåtarna är skivans bästa spår, Political World inte minst.

Men här finns också en rad riktigt läckra lugnare saker, Man In The Long Black Coat, Where Teardrops Fall och avslutningen med Shooting Star. Oh Mercy är inget patetiskt försök att göra comeback av en gammal avdankad superstjärna. Det är en skiva som står helt för sig själv.

Nr: 1785/2222