The Musical Box: augusti 2016

onsdag 31 augusti 2016

Det var inte bara Stones som stökade till det...

ROLLING STONES – AFTERMATH (US) - 1966

Först vill jag säga att Aftermath är en förbannat bra popskiva. Jäpp, du läste rätt – popskiva – jag återkommer till det.
Men nu måste vi reda ut det här med vilka låtar som är med på vilken platta. Det kunde skifta. I skivindustrins barndom hängde det där nämligen på var skivan gavs ut. Det handlade inte om att Rolling Stones ville stöka till det.

Jag har skrivit om Stones röriga skivutgivning tidigare, så se det här som en liten fortsättning. Så här:
Aftermath gavs först ut i England i april 1966, då med Mothers Little Helper som förstalåt och sammanlagt hela 14 låtar på skivan. Den låten fanns dock redan utgiven i USA på singel. Så när skivan gavs ut i där i juni samma år byttes Mothers Little Helper ut mot Paint It Black, som i sin tur bara kommit på singel i England...
För säkerhets skull togs dessutom Out Of Time, Take It or Leave It och What To Do bort. De fyra låtarna släpptes året efter i USA, då de var med på amerikanska skivan Flowers, som först inte släpptes i England...och som var ett hopplock av Aftermath och Between The Buttons...

Hängde du med där? Det är alltså den engelska pressen som bör finnas i samlingen...och den amerikanska - som jag ser det.
När man tänker efter är Aftermath, oberoende om det är den amerikanska eller den brittiska, mer pop än bluesrock och rhythm´n´ blues. Jag får för mig att Stones 1966 ville prova något nytt...kanske sneglade de på Beatles...

Vad det gäller Aftermath är det just den där mixen mellan skitig blues och britpop som gör skivan så charmig. Stupid Girl, Lady Jane, It´s Not Easy, bara som exempel. Men blues är det gott om ändå, skivans stora låt är så klart Under My Thumb, men ruffiga Going Home är också lysande. Och så gillar jag Brian Jones sitar på Paint It Black. På min amerikanska skiva, vill säga...

Nr: 1491/2222

tisdag 30 augusti 2016

J Geils Band på heta linjen

J GEILS BAND – HOTLINE – 1975

Tydligen var det inte helt självklart att Hotline skulle släppas på CD-skiva. Det dröjde ända fram till 2004, trots att de flesta andra av J Geils Bands skivor kom på CD redan i början av 90-talet. Ett märkligt beslut tycker jag, Hotline är som alla bandets 70-talare en lysande rockplatta.
Möjligtvis visar det att Hotline var en av de J Geils-album som av någon anledning underskattades. Vilket nog var lätt att göra, Hotline är den sista i en lång rad magiska J Geils-skivor; Full House, Bloodshot, Nightmares. LP-skivorna som får det att gå rysningar längs ryggraden på dem som var med på den tiden och minns de där plattorna. Att då komma med en lika bra skiva till blev liksom lite väl mycket...

J Geils Band sågs på den tiden av en och annan som Amerikas svar på Rolling Stones. De hade samma bluesiga groove, gjorde fantastiska låtar i samma stil och dessutom var Peter Wolf väldigt lik Mick Jagger både som sångare och på scenen.
J Geils Band sägs ha varit ett fantastiskt band att se live. Det visar inte minst de två livealbum gruppen släppte under det tidiga 70-talet, Full House och Blow Your Face Out, skivor som till och med nu för tiden står sig väldigt bra.

Bandet var dock knappast känt för att leverera särskilt många hits. Men det spelade nog ingen större roll för dem som gillade bandet. Hotline är ännu ett i raden av J Geils-album som känns oerhört gediget och som man redan efter första genomlyssningen är beredd att utnämna till en av de bästa skivor man nånsin hört.

Något som, när man sen hört fler av bandets plattor, inte alls vill stå för, men ändå tycker man hade rätt att tycka just då...

Nr: 212/2222

måndag 29 augusti 2016

Introverta Angst In My Pants

SPARKS – ANGST IN MY PANTS – 1982

En LP som är svår att tycka om. Bröderna Mael gjorde det inte lätt för folk i början och mitten av 80-talet. Jag saknar de småroliga melodierna och fräcka vändningarna, det som var Sparks styrka. Angst In My Pants är deprimerande och seg att lyssna på.
Angst In My Pants kom till under en period när bröderna Mael var helt inne på synthpop. Att Depeche Mode var en av förebilderna är lätt att förstå. Sparks hade här skaffat sig en spelat hålögd inställning till livet och en tröstlöst blasé attityd.

Det avspeglar sig mycket tydligt i musiken. Samma tradiga trumbeats bara mal på i spår efter spår samtidigt som det verkar som bröderna är mer intresserade av att titta på sina egna skosnören än att skapa något som fler än de själva tycker är intressant.

Att Angst In My Pants känns introvert är inget understatement. Normalt sett borde det funka ändå för Sparks som verkligen kunde göra bra och spännande popmelodier.

Men den här gången verkar det som bröderna Mael fastnat i musikens negativa attityd och inte heller lyckas med låtarna.
Angst In My Pants är därför ingen skiva man bör rekommendera dem som vill börja utforska Sparks annars så märkliga popvärld. Möjligtvis är det en LP för dem som gått igenom sina album med Sisters Of Mercy allt för många gånger.

Nr: 2045/2222

söndag 28 augusti 2016

Avhopp utan avtryck

McGUINN CLARK & HILLMAN – CITY – 1980

En av de två låtar Gene Clark gjorde till LP:n City med McGuinn Clark & Hillman heter Won´t Let You Down. Men strax innan det gamla byrdskollektivet skulle ut på turné för att promota skivan, hoppade han av...
Ironi?
Det är därför det står McGuinn & Hillman...featuring Gene Clark på skivan. Men egentligen är det alltså en platta med de tre före detta byrdsgrundarna Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman, den andra av sammanlagt tre som de gav ut.

Den följer förresten exakt samma spår som sin föregångare. Ganska snäll och trevlig västkustpop, förmodligen både radiovänligt och mainstream.

Även om man kanske kan lägga karbonpapper mellan gruppens två första plattor är City inte alls dålig på något sätt.

Inte minst Roger McGuinn, som var den drivande kraften bakom trion, har en osviklig känsla för bra pop, och det visar han här också, även jag inte på rak arm kan plocka fram någon låt som har det där lilla extra.

Hela skivan är mainstream om man säger så. Men jag kan faktiskt få för mig att spela den ibland, även om numera är mycket sällan...

Mitt exemplar, inköpt på ärevördiga Domus skivavdelning i Jönköping nån gång i början av 80-talet är pressad i svart vinyl. Det mest passande hade kanske varit att pressa den i genomskinlig plast...

Inte heller Gene Clarks avhopp gjorde något avtryck.

Nr: 152/2222

lördag 27 augusti 2016

En rå och vildsint ton

JEFF BECK – WIRED – 1976

Jeff Becks sågs som den tredje bäste av ”Big Three” av dem som passerade genom Yardbirds i mitten och slutet av 60-talet. Jimmy Page och Eric Clapton ansågs av de flesta vara skickligare.
Så är det om man ser enbart till deras berömmelse och hur många skivor de sålt. Där hamnade den kompromisslöse Jeff Beck långt efter.

Men efter att ha hört först Becks första riktiga soloplatta Blow By Blow och efter det också uppföljaren Wired är jag beredd att vända på ordningen i ”Big Three”. Jeff Beck visade med de båda plattorna att han var så mycket mer än ”bara” en begåvad och skicklig blues- och rockgitarrist.
Blow By Blow och Wired är inga rockskivor, det är jazzrock, högoktanig, explosiv och mycket innovativ jazzrock. Båda plattorna är helt instrumentala och musiken bygger givetvis på Becks gnistrande gitarrspel.

Men det är ingen Yngwie Malmstensk gitarronani. Musiken är i jämförelse finstämt känslosam och har en mycket tilltalande ton.

Wired är uppföljaren från året efter och fortsätter där Blow By Blow slutade, men har ett något råare och vildsintare uttryck ton som kanske gör den än mer spännande för gamla rockers.

De blixtrande funkriffen i Led Boots och de fräsande riffen i Come Dancing tar andan ut kroppen. Och då har vi bara kommit till de två första låtarna...

Nr: 2053/2222

fredag 26 augusti 2016

Slow Turning håller

JOHN HIATT – SLOW TURNING – 1988

John Hiatt hade planen klar när Slow Turning skulle spelas in 1988. Han ville ha med Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner...igen. De hade backat upp honom på plattan innan, Bring the Family, och den blev ju lyckad som alla minns.
Nu blev det av olika skäl inte så. Hiatt fick spela in skivan tillsammans med polarna i hans liveband The Goners i stället. Det blev helt okej ändå. Ganska bra faktiskt. Nästan lite bättre. Mycket mer än vad alla trodde.

Trots att det är en 80-talare är Slow Turning är en tuff hiatt-skiva. Det är bra riv i melodierna och tempot är högt. Hiatt skriver lysande små popcountrylåtar och Slow Turning är inget undantag. Georgia Rae är en av mina favoriter, det är en liten svettig sak. För att inte tala om Tennessee Plates. En riktig rock´n roll-låt med twang.

Och vare sig det var medvetet eller inte, nånstans i bakgrunden kan man ana Nick Lowes ande sväva över skivan.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

torsdag 25 augusti 2016

Man måste kunna sina gamla sydstatsrockers

LYNYRD SKYNYRD – ENDANGERED SPECIES – 1994

Suck, ännu ett halvtråkigt livealbum från det tidiga 90-talet, tänkte jag först. Men det visade sig att Lynyrd Skynyrd gjort lite mer än vad Clapton, Dylan, Niravan och The Boss gjorde på sina unpluggedalbum. De spelade in ett helt studioalbum med gamla hitlåtar i stället. Det gillade jag bättre.
Jag tror väl inte knappast att Lynyrd Skynyrd var ensamma om att spela in en sån platta, men jag kan inte komma på någon annan nu direkt. Storheten med Endangered Species bygger dock helt på att den som lyssnar har koll på Lynyrd Skynyrd.

Kan man sina sydstatsrockers blir konstrasten mellan de ursprungliga låtarna och de nya versionerna med bara akustisk gitarr, trummor och bas ganska häftig. Det säger sig själv att detta inte är skivan för festen, men att den däremot funkar alldeles utmärkt på efterfesten när yran lagt sig och folk i bästa fall sitter upp i sofforna.
Låtvalet är givetvis smart, de flesta av Lynyrd Skynyrds stora hits finns med; I Ain´t The One, Poison Whiskey och självklara Sweet Home Alabama. Ett par låtar från senaste ”riktiga” skivan innan The Last Rebel passar också bra in i sammanhanget.

Min enda invändning är att bandet av någon anledning valt att göra en nyinspelning av Heartbrek Hotel. Möjligtvis var det en kul idé då, men nu för tiden mer pittoreskt än intressant.

Nr: 120/CD

onsdag 24 augusti 2016

Två sidor av Focus

FOCUS – MOVING WAVES – 1971

Hocus Pocus är Focus största hit och mest kända låt. Kanske är det deras enda riktigt välkända?
Det är första spåret på denna LP, som av många hyllats som gruppens storverk.

Den är dock inte särskilt representativ för progrockrockarna Focus. Hocus Pocus är egentligen ett ganska vanligt hårdrocknummer med riff som samtida hjältarna Deep Purple eller Uriah Heep inte hade skämts för att göra. Thijs van Leers joddlande hade dock inte varit något för vare sig Ian Gillan eller David Byron.

Moving Waves är holländska Focus andra album och en klar utveckling från starten med In And Out Of Focus.

Från en tydlig progrockinriktning med Jethro Tull som förmodade förebilder tog Focus här steget mot den symfoniska progressiva rocken, vilket senare skulle brisera på storverket Focus 3.

Moving Waves status som storverk kan dock diskuteras. Dock inte vad det gäller a-sidan, som inleds med Hocus Pocus och dessutom innehåller läckra lilla stycket Janis.

Samarbetet mellan Thijs van Leer på främst flöjt och gitarristen Jan Akkerman är centralt för Focus musik och är det som skapar den spänning som är så nödvändig för ett verk av denna art.
Tveksamheterna finns i stället på b-sidan som helt och hållet upptas av 22 minuter långa Eruption. Det är inget dåligt stycke i sig, men känns i sammanhanget lite väl långt och inte helt tillfredsställande att lyssna på.

Eruption är inte tråkig på något sätt, men har en tendens att i längden bli ganska tjatig. Den nedkortade version som finns på Focus At The Rainbow är lite mer lagom.

Det finns andra liknande verk som jag tycker är intressantare. Emerson Lake & Palmers Tarkus är ett exempel. Och inte minst Jethro Tulls Thick As A Brick.

Nr: 1877/2222

tisdag 23 augusti 2016

Svaret på krautrockens gåta

ANNEXUS QUAM – OSMOSE – 1970

Kanske är det Annexus Quam som har svaret på krautrockens innersta gåta. Vad det är som gör musiken så fascinerande att den påstås sudda ut skillnaden mellan tanke och verklighet.
Annexus Quam praktiserar krautrockens teorier, förenar psykedelisk rock med en fullständigt fri form av jazz och skapar på så sätt ett helt eget universum. Gruppen går så långt i sin filosofi att de tar bort betydelsen av att låtarna ska ha namn,vilket skulle kunna göra att musiken tolkas på ena eller andra sättet. För att vara helt fria har de fyra styckena på LP:n döpts till A, B, C och D.

Nu är det väl ingen som skulle kunna tro att medlemmarna i denna grupp en gång i tiden ingick i en religiös brassorkester i Düsseldorf? Men så var det faktiskt. De bröt dock med kyrkans orkester gick sin egen väg och letade upp en alldeles egen plats i krautrockens kosmos.
Därmed sagt att gruppens musik är mycket speciell och det är svårt att hitta något liknande. Möjligtvis skulle man våga jämföra med undergroundhjältarna från Berlin, Mythos, som i sammanhanget dock känns tämligen mainstream och ett fullt normalt popband trots att de befann sig långt ut på den kosmiska krautskalan.

Den som någon gång lyssnat på Agitation Free eller avantgardistiska jazztrion Dzyan (också de tyskar givetvis) snuddar dock förmodligen vid sanningen. Men bara snuddar, närmare än så kommer man nog inte.

Vill du ha en annorlunda musikalisk upplevelse, fullständigt tidlös och helt utan givna mallar är kanske Annexus Quam och gruppens debutplatta Osmose något att leta reda fram.

Men jag lovar ingenting. Det kan vara så att Osmose är LP:n som lyckas sudda ut gränsen mellan tanke och verklighet, att den är svaret på krautrockens gåta...eller så finns det någon helt annanstans...

Nr: 1755/2222

måndag 22 augusti 2016

Procol Harums hårda rock

PROCOL HARUM – BROKEN BARRICADES – 1971

Det finns säkert en och annan som blir tveksam bara man nämner den här Procol Harum-LP:n. Men jag påstår att det är en riktigt intressant platta. Trots att det egentligen inte finns en enda låt som någonstans skulle påminna om en hit.
Broken Barricades tar nämligen lite tid. Det krävs några genomlyssningar innan det visar sig att det är ett snyggt och synnerligen intelligent rockalbum, där det dessutom finns flera bra rocklåtar.

Gary Brooker, keyboardist, sångare och låtskrivare och bandets drivande kraft, är helt enkelt i ruggig form här.

Procol Harum lirade definitivt inte synthpop, men musiken bygger som alltid till stora delar på Brookers briljans och känsla.

På den här skivan får dessutom gitarristen Robin Trower ovanligt stort utrymme. Om man någon enda gång skulle kunna påstå att Procol Harum lirade hård rock – då är det på Broken Barricades.

Det soundet är det Trower som ligger bakom. Då tänker jag främst på tuffa och stökiga Memorial Drive, skivans bästa spår. Inledningslåten Simple Sister och kontroversiella Poor Mohammed är också bra exempel. Där är det Trower som regerar.
Men det finns ett par godsaker till. Psykedeliska och minst sagt flummiga Song For a Dreamer sticker ut väldigt mycket och blir med lite distans hejdlöst rolig. Playmate of the Mouth är också en liten pärla...på sitt alldeles eget sätt.

Nr: 1762/2222

söndag 21 augusti 2016

Rörigt av Paul McCartney

WINGS – AT THE SPEED OF SOUND – 1976

Låtarna på denna LP befinner sig alla på den välkända skalan ”excellenta-hyfsade-hemska”. Trots att At The Speed Iof Sound är en LP med Wings finns det dock bara ett par i förstnämnda klassen, Let ´Em In till exempel. Och sen min alldeles egen favorit Silly Love Songs.
Bland hemskheterna finns dock egentligen bara två; Cook Of The House och Warm And Beautiful, som är rejält svaga nummer och definitivt alldeles för klena för ett album Paul McCarrtney ligger bakom. Tack vare dem kan At The Speed Of Sound knappast inte räknas in bland de främsta inspelningar McCartney gjorde med Wings under 70-talet.
Så tycker jag nu för tiden. Annat var det förr, då var det här en av favoritplattorna. Orsaken till det får man gräva efter i den wingsskiva som kom innan, Venus And Mars. En LP som åtminstone jag blev stående alldeles handfallen inför och som etsade sig in i mitt då mer än lovligt påverkbara sinne.

Att At The Speed Of Sound, som kom året efter, skulle vara precis lika bra såg jag som en naturlag och tänkte väl inte mer på det utan räknade in Silly Love Songs som ännu en wingslåt på min tio-bästa-lista.

Med åren tröttnade jag så klart på At The Speed Of Sound. Den blev mindre och mindre rolig att lyssna på och låtarna mindre och mindre intressanta. Det hängde givetvis på att det egentligen inte var särskilt bra pop.

Där någonstans är jag nu. Jag spelar sällan skivan och när jag gör det blir det bara en gång. Den har till och med blivit lite tjatig. Varför blev det nu så illa då?

Tja, det berodde nog på Maccas märkliga beslut att för en gångs skull göra en demokratisk skiva. Alla i bandet skulle bidra med något (utom trummisen).

Det gick väl så där även om Denny Laine hade ett förflutet i Moody Blues och levererade det han skulle. Men det sammanlagda resultatet blev ett svajigt och ganska rörigt popalbum. Ett sånt där ojämnt album där man måste ha skalan ”excellenta-hyfsade-hemska” för att reda ut.

Nr: 22/2222

lördag 20 augusti 2016

Ett knastertorrt och osentimentalt sound

PHILLIP WALKER – TOUGH AS I WANT TO BE – 1984

Phillip Walkers blues har ett knastertorrt och osentimentalt sound. Det är sån där blues som är svår att hålla från sig. Det är musik som efter ett tag kryper in under skinnet och det går feberysningar längs ryggen när Walker river av sina riff.
Det är möjligt att Phillip Walkers tid i ökenvarma Texas och senare i södra Kalifornien präglat hans musik, som är sparsam men samtidigt kraftfull och krävande. Tough As I Want To Be är ett album som helst ska få tid på sig. Man behöver nog spela skivan några gånger för att verkligen uppskatta den.

Att Walker i en del spår tar hjälp av en kraftfull blåssektion är både överraskande och spännande. Det är möjligt att det är där charmen med denna LP ligger.

Eller så är det kontrasten mellan det torra ökendammet och det blodfyllda som skapar spänningen.

När Phillip Walker dog 2010 hade han en lång karriär bakom sig, som började redan på 50-talet på lokala klubbar i Texas. Det finns märkligt få LP- eller CD-skivor med hans musik inspelade, totalt bara ett tiotal.

På 60-talet höll han till i södra Kalifornien och spelade då också in en del singlar för lokala skivbolag.
Tough As I Want To Be är kanske inte en av de stora bluesplattorna och räknas till hans främsta, men inte absolut bästa. Kännarna av hans musik menar att Someday You´ll Have These Blues från 1977 är hans största ögonblick. Om det är så kan jag inte svara på, Tough As I Want To Be är den enda av Walkers skivor som letat sig till min samling.

Nr: 1795/2222

fredag 19 augusti 2016

Svag liveplatta av Moody Blues

MOODY BLUES – CAUGHT LIVE+5 – 1977

Jag var riktigt förväntansfull när jag fick hem den här liveplattan. Caught Live+5 är visserligen utgiven så sent som 1977 men är en inspelning från en konsert 1969. Det Moody Blues gjorde i slutet av 60-talet tycker jag är deras bästa period.
Men så himla kul blev det inte. Jag insåg ganska snart, redan nånstans i mitten av första sidan, att konserten i Royal Albert Hall i december 1969 inte skulle roa mig särskilt mycket. Men man kan inte ta ifrån Justin Hayward och John Lodge att de kunde göra vackra, romantiska poplåtar.

Efter att ha spelat igenom hela albumet några gånger tycker jag trots allt att inledningen med Gypsy är riktigt elegant. Albumets höjdpunkt hittar jag i Never Comes The Day.
Det allmänna problemet med låtarna känns klenare än studioversionerna. På scenen hade ju Moody Blues ingen uppbackning av orkester och studiomusiker.

Sa jag förresten att ljudet är kasst? Trodde verkligen inte att det skulle vara så på en inspelning som släpptes 1977, trodde att – om det varit dåligt ljud – skulle ha fixats till av den tiden skickliga ljudtekniker på Decca. Men inte. Ljudet är dovt, murrigt och det är ibland svårt att uppfatta nyanserna i musiken. Besviken? Ja...
Hoppet ställdes då till den andra delen av skivan, +5, alltså fem tidigare outgivna låtar placerade på den fjärde och sista sidan av denna dubbel, även de från det sena 60-talet. Men det var inte heller roligt.

Om det är min besvikelse och irritation över liveinspelningen som spiller över här kan jag inte svara på, men jag tycker mig förstå varför de låtarna lämnats utanför på Moody Blues tidigare album.

Nr: borttagen ur samlingen.

torsdag 18 augusti 2016

Gör mig lycklig

KIM LARSEN – WISDOM IS SEXY - 1992

Wisdom Is Sexy är en 92:a, alltså ett album som kom ut precis i skarven mellan vinyl och CD. På den tiden kunde man köpa den billigt, vem ville ha vinylskivor 1992? Jag tror jag gav en tia för den...
Wisdom Is Sexy har förresten svensk anknytning. Kim Larsen spelade in en singel från skivan ihop med Mats Ronander, Gör mig lycklig, som blev en stor hit i Sverige. På LP:n är det dock den heldanska versionen, utan Ronander, som gäller, Gör mig lykkelig.

Trots den låten och (en annan favorit) Danas have, är det nog så att detta inte är nån av Kim Larsens allra bästa album. Ett symptom på det var att det var det första Larsen-album som inte gick upp som etta på danska försäljningslistan...
Men det påstås hänga på att Larsen under den tiden inte snackade med tidningen Ekstra Bladets reportrar och därför fick usla recensioner...

Det blev till och med så illa att det kom så dåligt med folk till konserterna att det årets turné fick avbrytas. Spelar ingen roll nu. Även om Wisdom Is Sexy är Kim Larsens första officiella misslyckande är det inte en helt usel skiva.

Nr: borttagen ur samlingen pga platsbrist, inget annat.

onsdag 17 augusti 2016

Snyggt jobb av Golden Earring

GOLDEN EARRING – NAKED II – 1997

Jag hade inte mycket hopp om den här skivan när jag köpte den. Ett gäng rockgubbar som på ålderns höst lade undan elgitarrerna och ägnade sig åt att göra om sina gamla grejer med en maximalt minimalistisk inriktning låter ju inte särskilt spännande. Men som så många gånger förr när det gäller mitt holländska favoritband fick jag ändra uppfattning. Naked II är en riktigt bra liveplatta.
Det här med unpluggedinspelningar blev i början av 90-talet, tack vare MTV, en gångbar metod för att ge ut gamla låtar på nytt, men då med bara akustisk gitarr och sparsamt komp. Alla gjorde det; Dylan, Springsteen, Nirvana, Clapton...

Golden Earring gillade idén så mycket att de gav ut hela tre album. Första plattan, The Naked Truth, släppte de 1992. Naked II kom fem år senare. Den tredje delen i denna förmodligen oplanerade trilogi dök upp 2006 under namnet Naked III – Live In Panama.
Oplanerad gissar jag eftersom Golden Earring på den första skivan rev av hela sitt register av hits; Radar Love, Twilight Zone, Mad Love´s Coming, Vanilla Queen...

George Koymanns fick alltså gräva djupare i arkivet till andra skivan, vilket man skulle kunna tro var ett nedköp. Men det blev precis tvärtom. Naked II ger i stället ett lysande tillfälle att upptäcka en rad gamla ”golden earrings” igen.

Jag hade till exempel fullständigt glömt hur bra LP:n Contraband var, men blev påmind när jag fick höra den skivans stora hit Bombay igen, men nu med akustisk gitarr i stället för ylande elgitarrer. Kanonbra.

The Devil Made Me Do It är en annan gammal hitlåt som jag har på singel men nog inte spelat sedan 1981... Den andra trevliga biten med Naked II är att Golden Earring faktiskt gör det riktigt snyggt. Även den som aldrig tidigare hört en enda Golden Earring-låt borde kunna uppskatta Naked II för sin behagliga atmosfär och sina starka melodier.

Nr: 196/CD

tisdag 16 augusti 2016

Hiatt och new wave

JOHN HIATT – SLUG LINE – 1979

Slug Line var ett genombrott för John Hiatt, amerikansk rock-, country- och popgitarrist och sångare. Men det här är inte countryrock. Här lirar han new wave, direkt hämtad från de brittiska hjältarna.
Slug Line är annorlunda för att vara John Hiatt. Den ligger ganska nära Costellos tidiga album, och Graham Parkers...och Joe Jacksons också för den delen. Lite spretig rock med gitarren långt fram i förgrunden.

Jag vet inte, har inte kollat, men jag gissar att hans skivbolag hade med den ”nya” inriktningen att göra och att Hiatt egentligen inte var särskilt intresserad. Men det vet säkert andra mer om.

Bortsett från det är förstalåten, You Used to Kiss the Girls, är en kul liten rockrökare. Sen gillar jag titelspåret Slug Line, halvtuffa Back to the War och Face the Nation.

Däremot har jag väldigt svårt för de där reggaegrejerna alla skulle göra på den där tiden, bara för att visa hur inne de var, Madonna Road och Long Night till exempel.

En sak ska Slug Line ha cred för. John Hiatt blev tack vare den känd även utanför USA, till och med i Sverige. Det är förresten Hiatts tredje LP. Hangin´ Around the Observatory kom redan 1974 och Overcoats släpptes 1975.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

måndag 15 augusti 2016

Ett rockalbum om döden

LOU REED – MAGIC AND LOSS – 1992

Innerligt, insiktsfullt gripande. Andra ord finns inte om detta album. Lou Reed skrev låtarna och spelade in den här skivan strax efter att två av hans nära vänner gått bort i cancer. Magic and loss är ett rockalbum om döden.
Kanske är detta Lou Reeds största verk. Inte musikaliskt, där finns ett och annat att invända, men hans texter är insiktsfulla, sanna och nära. Förmodligen insåg Lou Reed under processen att inte ens en rockstjärna är odödlig.

Aldrig tidigare har hans musik varit så gripande. Jag kan tänka mig att denna skiva skulle kunna var en tröst för den som nyligen haft nån som gått bort. Lou Reed har själv varit där, och han talar om saker man annars gärna inte pratar om. Starkt, modigt och...magiskt...

Man skulle önskat att Lou Reed gjort den här LP:n tidigare i sin karriär. Men frågan är om han hade kunnat göra det. Magic and Loss är ett moget och väl avvägt album av en mogen och insiktsfull rockstjärna, och en enorm kontrast mot de skivor Lou Reed allmänt blir ihågkommen för: Transformer, Sally Can´t Dance, Berlin...

Nr: 2103/2222

söndag 14 augusti 2016

...nu stirrar han på mig med sina rovdjursögon

BIRTH CONTROL – LIVE – 1974

Ha, en liveplatta precis i min smak. Och redan här vet jag att jag definitivt inte får medhåll från det stora flertalet. Men jag skriver vad jag tycker. Och den här dubbel-LP:n gillar jag. Trots att ljudet inte är särskilt bra. Men jag tycker ändå skivan är så bra att jag nästan jämför med Made In Japan.
Sa jag att det bara är fem låtar...på fyra LP-sidor. Och att en av låtarna är en tio minuter, ganska fånig, version av Long Tall Sally. Att de övriga fyra i sina studioversioner är tämligen korta låtar, men att Birth Control här vägrar släppa taget och drar ut dem i oändligt långa jam, improviserade.

Låtarna kommer i slutändan ut som något helt annat än de var från början. Trots de mer eller mindre görs om till oigenkännlighet tycker jag det är synnerligen underhållande.
Sånt kan förstås reta gallfeber på en och annan. Särskilt de ortodoxa progrockare som sätter en ära i att få höra sitt band göra en exakt kopia av en studiolåt även live...bara för att det är så svårt.

En av dem sitter i dörröppningen och glor på mig just nu. När jag tidigare spelade Tangerine Dream låg huskatten så gott på fönsterbrädet och spann.

Men när Birth Control hamnade på skivtallriken började det röra oroligt på sig bakom gardinen. Till slut blev han förbannad, hoppade ner och lämnade föraktfullt lokalen utan att så mycket som titta åt mitt håll. Nu sitter han där ute och stirrar på mig med sina rovdjursögon och bara väntar på att kunna hugga mig i ryggen.

Och det bara för att jag är av motsatt åsikt. Jag gillar bäst när banden hittar nya infallsvinklar och skapar nya versioner, gärna av en händelse, oplanerat.

Det riktigt häftiga är när de gör det direkt på scenen, improvisationer. Då blir det roligt. Just det, Made In Japan var det. Jo, likheter finns. Även Deep Purple var ju mästare på att dra ut sina låtar i det oändliga och skapa nya fascinerande saker som är alldeles förbannat roliga att lyssna på. Birth Control gör det precis lika bra.

Nr: 241/2222

lördag 13 augusti 2016

Ett snabbjobb av Blues Band

BLUES BAND – READY – 1980

En gammal favoritplatta som simmat upp till ytan nu igen. Oj, vad den här plattan spelades förr. Men helt nöjd är jag inte. Blues Band har gjort bättre, jag tycker första skivan är vassare. Ready, som är gruppens andra, känns som ett snabbjobb. Men jag påstår inte att det är så. Det bara känns så.
Förmodligen har jag fel. Paul Jones hade nog bra koll på läget, även om det under första halvåret av 1980 rullade på väldigt fort för Blues Band. Och att det skulle ut en andra LP så fort som möjligt.

Jag nöjer mig med att påstå att Blues Bands första, Official Bootleg Album, är lite bättre än Ready, som jag menar är något stereotyp. Man får precis det man förväntar sig.

Men bra pubrock är det så klart. Green Stuff är en rockrökare som jag hävdar är världsklass. Det riktigt roliga med den låten är dock att den är en av gruppens egna, skriven av basisten Gary Fletcher.

Annars var ju Blues Band (Paul Jones) grymt bra på att plocka fram gamla blues- och rockklassiker som de gjorde om till sina egna.

Det finns flera bra exempel på Ready, Willie Dixons Twenty Nine Ways till exempel och en sagolik version av Ray Charles Hallelujah I Love Her So.

Nr: 1092/2222

fredag 12 augusti 2016

Dansk hippiepop med mycket humor

STIG MÖLLER – KAERLIGHEDEN LET PÅ TÅ – 1972

Jag misstänker att ansvariga på CBS fortfarande går och kliar sig i huvudet över varför de lät Kim Larsen och Stig Möller göra LP:n Vogt dem for efterligninger, en inspelning från musikfestivalen i Silkeborg 1978 med Larsens hobbyband Starfuckers.
Det är en numera ökänd liveplatta där bandet och de två polarna blir mer och mer berusade för varje låt... Så går det när man låter två livsnjutare kampera ihop på ett ställe där det serveras massor av öl.

Kim Larsen är knappast okänd för den svenska publiken, Stig Möller känner förmodligen betydligt färre till. Jag har också dålig koll.
Men ska man döma efter den här LP:n, hans första, är han samma andas barn som Kim Larsen. Det är roligare om det är roligt, hellre det än att det blir bra. Kaerligheten let på tå är en synnerligen charmig dansk med en halvt galen vindögd blick och en stor portion humor. Lite jazzigt, folkmusik, pop och faktiskt lite samba också...

Den som vill kan säkert dra paralleller till Tyrannosaurus Rex, de där tidiga helskumma hippieplattorna Marc Bolan låg bakom under slutet av 60-talet.

Okej, det är både charmigt och kul, men samtidigt ganska påfrestande. Jag är inte helt säker på att jag kan rekommendera någon att skaffa Kaerligheten let på tå, särskilt då den tydligen är ganska svår att hitta och därmed betingar ett tämligen högt pris.

Nr: borttagen från samlingen, såld.

McCafferty slaktar Neil Young

DAN MCCAFFERTY – DAN MCCAFFERTY – 1975

Att köpa Dan McCaffertys enda soloalbum skulle kunna vara ett stort misstag. Men va tusan. Gillar man de tidiga naz-plattorna är det naturligtvis inte så.
Men Dan McCafferty ensam var inte Nazareth. Långt ifrån. Inte ens när Manny Charlton är med och lirar gitarr och när Roger Glover hoppar in och spelar bas. Det räcker inte med att ha en av rockvärldens coolaste sångröster. Det är bra att ha lite omdöme också.
Jag tror McCafferty ville uppfylla nån slags pojkdröm om att få spela in The Great Pretender. För det är precis vad han gör här. Dessutom blir det covers på gamla motown-låtar, och på Bob Dylan, Rolling Stones och Little Feat.

Höjdpunkten är när han ger sig på Neil Youngs Cinnamon Girl...eller slaktar är nog ett rättare uttryck. För den är ett enda utdraget lidande...

Nej förresten. Det finns en värre. Han gör en reggaelåt också...Whatcha Gonna Do About It...

Där nånstans går min gräns. Dan McCafferty och Nazareth är några av mina allra största hjältar, men bäst tror jag den här LP:n skulle kunna funka som bakgrundsmusik på nån bedövande retrofest.

Nr: 1458/2222