SCORPIONS – LONESOME CROW – 1972
Om man ska ha någon LP med Scorpions i samling är det Lonesome Crow. Det är enda skivan där Michael Scehnker var med, UFO-fansen kommer att känna igen sig.
Denna LP har inget med den mainstream hårdrock Scorpions blev världskända för under 80-talet. Lonesome Crow är hård rock, på gränsen till krautrock, en skiva om inte låter som något annat Scorpions spelade in.
Nja, de två skivorna som kom åren efter, där Uli Roth ersatt Michael Schenker går i ungefär samma stil; Fly To The Rainbow och In Trance. Hårdrocken dock tydligare, men bandet har samma oförskämda inställning experimentlust och intresse för ljudeffekter.
Lonesome Crow är dock den odiskutabla ledstjärnan av dessa tre. Skivan kom till långt innan Scorpions ens börjat tänka i banor som Wind Of Change och i stället hade mer gemensamt med andra tyska hårdrock och krauthjältar som Jane, Birth Control och jag gissar även en viss påverkan från Amon Düül 2.
Scorpions drar sig nämligen på Lonesome crow inte för att ge sig ut i långa vindlade melodiexperiment med avstamp i jazz, noise och folkmusik.
Resultatet blir fantastiskt spännande att lyssna på även nu för tiden. Kanske till och med mer intressant, när man med facit i hand vet vilket väg Scorpions senare tog. Den här LP:n är så totalt annorlunda och synnerligen överraskande.
Jag gissar att en och annan som upptäckte Scorpions på 80-talet även köpte den här skivan. Jag kan tänka mig vilka förvånade miner det måste ha blivit när den hamnade på skivtallriken. Jag kan också ana att Lonesome Crow inte uppskattades av alla på den tiden.
Jag tycker att den här skivan borde få upprättelse i de rockhistoriska arkiven och nu, över 40 år för sent, utnämnas till Scorpions enda riktiga storverk.
Nr: 737/2222
Om man ska ha någon LP med Scorpions i samling är det Lonesome Crow. Det är enda skivan där Michael Scehnker var med, UFO-fansen kommer att känna igen sig.
Nja, de två skivorna som kom åren efter, där Uli Roth ersatt Michael Schenker går i ungefär samma stil; Fly To The Rainbow och In Trance. Hårdrocken dock tydligare, men bandet har samma oförskämda inställning experimentlust och intresse för ljudeffekter.
Scorpions drar sig nämligen på Lonesome crow inte för att ge sig ut i långa vindlade melodiexperiment med avstamp i jazz, noise och folkmusik.
Resultatet blir fantastiskt spännande att lyssna på även nu för tiden. Kanske till och med mer intressant, när man med facit i hand vet vilket väg Scorpions senare tog. Den här LP:n är så totalt annorlunda och synnerligen överraskande.
Jag tycker att den här skivan borde få upprättelse i de rockhistoriska arkiven och nu, över 40 år för sent, utnämnas till Scorpions enda riktiga storverk.
Nr: 737/2222
Tack Olle!
SvaraRadera