The Musical Box: november 2013

lördag 30 november 2013

Led Zeppelin på jakt efter ABBA-soundet

LED ZEPPELIN – IN THROUGH THE OUTDOOR – 1979

Det är med skräckblandad förtjusning jag ibland slänger på Led Zeppelin-låten Fool in the Rain. För vem vill egentligen höra Plant och grabbarna lira calypso? Och sen försöka få ihop det med med Jimmy Pages sylvassa gitarr...
Men Robert Plant räddar situationen.

Fool in the Rain är en av de sämre låtarna på In Through the Outdoor från 1979. Men inte den värsta. Tjatiga tio minuter långa Carouselambra, första spåret på andrasidan har jag svårt för.

Och den där Hot Dog, en 50-talsrocker, orkar jag knappt genomlida. Det är inte någon av Led Zeppelins bättre grejer. Undrar hur de tänkte där egentligen?
In Through The Outdoor spelades in och mixades i Polars studio i Stockholm. Enligt de rykten som gick då var det för att Led Zeppelin var ute efter ABBA-soundet. Visst låter det märkligt?

Jag tror väl inte att Led Zeppelin ville låta som ABBA. Jag tror det handlade mer om att få lite nya idéer. För bra idéer hade Page och Plant inget överflöd av i slutet av 70-talet. Enligt min mening hade de gått på tomgång i flera år, ända sedan Physical Graffiti...

Polarstudion räddade inte situationen. In Through The Outdoor är inte en skiva av världens då tyngsta och mest innovativa rockband. Det är ett trött och sömnigt avslut på en framgångsrik karriär.

Men den var i alla fall lite bättre än Presence och det finns faktiskt ett par bra låtar här. Smäktande All My Love gillar jag. Och avslutningen med I´m Gonna Crawl är mäktig.

Nr: 638/2222

fredag 29 november 2013

...som ett slutspelsskägg

IRON BUTTERFLY – BALL – 1969

Jag tänker inte beklaga mig och säga att Ball, Iron Butterflys uppföljare till magiska In-A-Gadda-Da-Vida, inte är lika bra. Det har redan gjorts av andra...
Jag tänker inte heller ställa mig och vråla att det här en förbannat underskattad platta. Ett sådant resonemanget skulle aldrig hålla...

Lite ironiskt blev Ball Iron Butterflys bäst säljande album, till och med bättre än legendariska In-A-Gadda-Da-Vida. Inte för att den var bättre.

I stället handlade det nog om köp-principen: ”om-plattan-innan-var-så-ohyggligt-bra-måste-ju-deras-nya-vara-ännu-bättre”...något som skivköpare i alla tider trott på och ständigt upprepat som ett mantra, men som sällan stämmer.
Nä, Ball har inte sin föregångares råa och lätt brutala charm. I det här fallet sticker jag gärna ut hakan lite och påstår att Ball inte ens är psykedelia, vilket In-A-Gadda-Da-Vida otvivelaktigt var. Ball är en popskiva.

Det hindrar dock inte att den är klart lyssningsbar fortfarande. Låtar som lätt souliga Lonely Boy, doorskopian Real Fright och skrapiga Filled With Fear har utan tvekan sin charm.
Men är nu Ball en popskiva har den ändå ett slags obalanserad skönhet, oborstad och vildvuxen, som ett kliande skägg - som ett slutspelsskägg närmare bestämt - precis lika ogenomtänkt och fjunigt ovårdat. Det gör den till hyfsat kul lyssning ändå...

Nr: 1703/2222

torsdag 28 november 2013

En crossover mellan pubrock och new wave

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR – HEAT TREATMENT - 1976

Arrogant, ilsken, passionerad. Graham Parkers andra album Heat Treatment har DET. Graham Parker är sylvass i sina kommentarer, elak och bitter. Inte undra på att han i slutet av 70-talet räknades in bland The Angry Young Men tillsammans med Joe Jackson och Elvis Costello.
Men Heat Treatment är nästan – bara nästan - en kanonplatta, en crossover mellan pubrock och new wave. Jag påstår att skivan inte är en av Parkers allra bästa. Debutskivan Howlin´ Wind, Stick To Me och 1979 års Squeezing Out Sparks håller jag högre.

Graham Parker når nämligen inte riktigt hela vägen fram till mig den här gången. Skillnaden mot Howlin´ Wind är stor. Inte minst det absolut mer polerade ljudet, då Mutt Lange tog över som producent efter Nick Lowe.

Varför förstår jag inte än idag. Robert ”Mutt” Lange känns inte som en tillräckligt starkt och progressiv ersättare för idésprutan Nick Lowe. Lange blev senare mest känd för sina arbeten med grupper som Foreigner, AC/DC och Def Leppard, och då förstår ni kanske vad jag menar. Det soundet har inte mycket med pubrock och new wave att göra...
Den andra olikheten med debutplattan och Parkers övriga superplattor från 70-talet är det något vekare låtmaterialet. Men som helhet, om man inte gör de där ofrånkomliga jämförelserna, är Heat Treatment så klart en lyckad LP av Graham Parker. Den klarar sig faktiskt hyfsat bra nu för tiden också.

Nr: 1201/2222

onsdag 27 november 2013

Underskattad 90-talare av John Miles

JOHN MILES – UPFRONT – 1993

John Miles gjorde i mitten av 70-talet en rad LP-skivor nästan alla gamla skivsamlare har...eller har haft i sina skivsamlingar; Zaragon, Rebel, Stranger In The Night. Kommer ni ihåg dem? Om inte borde låten Music, som var en gigantisk hit, få minnesklockorna att ringa...jag tänkte väl det...
Men vad hände sen med denne brittiske popsångare? För att göra en lång utförsbacke lite kortare kan jag väl konstatera att betydligt färre minns de album han gjorde på 80-talet...och att Miles till slut hamnade som körsångare bakom storheter som Joe Cocker och Tina Turner.

Därför är det förmodligen ganska få som har koll på hans enda 90-talare, Upfront. Ett album jag egentligen inte borde ha i samlingen med tanke på att John Miles 70-talare hörde till de första som åkte ut när jag första gången rensade i samlingen.
Men ett tips från en entusiastisk jobbarkompis i mitten av 90-talet fick mig att beställa den här CD:n från ett postorderföretag i Västergötland.

En bra beställning visade det sig, Upfront är en riktigt sjysst rockplatta. Självklart underskattad, men vad annat skulle man kunna vänta sig?

Upfront är ingen tråkig flört med hitlistepubliken. Det är en rockplatta. John Miles röst är kraftfull, betydligt mer mogen och avvägd än på hans 70-talare.

Dessutom är låtmaterialet, som till stora delar är hans eget, oväntat starkt, både när det gäller de rockiga låtarna och de lite lugnare sakerna.

Riktigt bra låtar: souliga It´s Such A Mystery och rockiga Everything´s OK. Body Of My Brunette måste jag också nämna.

Enda nackdelen jag kan komma på är att 90-talsproduktionen är lite väl slimmad och steril för att det ska bli helt perfekt. Men sånt får man ibland tänka bort.

Nr: 198/CD

tisdag 26 november 2013

Dom smutsiga hundarna

DOM SMUTSIGA HUNDARNA – FRAMTIDEN RUSAR EMOT DIG - 1983

Dom smutsiga hundarna är en legendarisk proggrupp från Göteborg. De var både välkända och ökända långt innan de gav ut sina första LP-skivor i slutet av 70-talet.
Bandet spelade redan 1970 på den nu berömda Gärdesfesten i Stockholm, då detta (då) två-mannaband kompletterades av medlemmar från Träd Gräs och Stenar. Under gruppens andra spelning på Gärdet stängde arrangören av elektriciteten för att få stopp på dem...

I slutet av 70-talet spelade gruppen in två nu legendariska LP-skivor, Vårdsjuk blågul fanblues, 1977, och Hotell Cancer, 1979. Jag skulle önska att jag kunde berätta om de skivorna här, men ingen av dem finns i min samling.
Framtiden rusar emot dig är så klart spännande. Dom smutsiga hundarna hade en klar dragning åt punk och new wave och med tämligen giftiga och samhällskritiska texter.

Möjligtvis går den här skivan att jämföra med Ebba Gröns album från samma tid, Tant Strul och Strindbergs.

Nr: 411/2222

måndag 25 november 2013

”Riddaren av den sorgliga skepnaden”

ULF LUNDELL – 12 SÅNGER – 1984

Jag kom aldrig överens med Bruce Springsteens Nebraska 1982. Det spelade ingen roll vad jag läste i de lyriska recensionerna. En helt akustisk platta med tio låtar i samma tempo imponerade inte på mig, oavsett storheten i lyriken.
Två år senare var det dags för Ulf Lundell att göra ett akustiskt album, 12 sånger. Ett av hans mest sågade album trots att det sålde guld. Att folk köpte 12 sånger var inte konstigt. Det är skivan efter* Kär och galen och Öppna landskaplåten där Ulf Lundell blivit folkkär och en av Sveriges mest älskade artister.

Men storheten med 12 sånger är allt för väl dold. Det är inget direkt upplyftande album, dystert och introvert, vilket kanske var tanken...men det gick inte hem. Att ”göra en Springsteen” kändes dessutom lite kopia. Ska jag nödvändigtvis nämna nåt spår får det bli Stormen, som är en av få upptempolåtar på LP:n.
Ganska typiskt för 12 sånger är den ”antivideo” som lanserades i samband med skivsläppet. En lundellsk protest mot den 1984 ökande musikvideogrejen som redan då tenderade till att gå över styr.

Det var ett smart knep för att få upp intresset för 12 sånger, även om ”videon” var extremt tråkig. En sju minuter lång sekvens med låten Tre bröder, Ulf Lundell med gitarr på ett hotellrum där det enda som händer är att en hotellstäderska kommer in och städar...

Jag har för mig att videon visades i underhållningsprogrammet Razzel och att den snackades upp ganska ordentligt...men att det blev ganska tyst efter...

Nu för tiden framstår Ulf Lundell i sin protest dock mer som ”Riddaren av den sorgliga skepnaden”, en Don Quiote som kämpade mot en övermänsklig fiende. Han vann inte den kampen. 12 sånger vann inte heller mitt intresse. Lika lite som Nebraska.

Nr: 462/2222

* Inte helt riktigt. Lundell släppte LP:n Sweethearts strax efter Kär och galen. En skiva med egna tolkningar av andras låtar, den fick inte lika mycket uppmärksamhet som 12 Sånger, som dök upp senare samma år, 1984.

söndag 24 november 2013

Rhinoceros - En riktig supergrupp

RHINOCEROS – RHINOCEROS – 1968

Det finns de som påstår att Rhinoceros debutalbum från 1968 är sin tids bästa rockalbum. Det allra bäst producerade och mest genomtänkta. Så är det kanske. Det är en ruggigt bra rockplatta.
Och vad skulle man annars kunna förvänta sig. Med musiker från storheter som Iron Butterfly, Buffalo Springfield och Mothers of Invention, kompletterade med några av USA:s bästa studiomusiker, kunde det ju inte bli något annat än ohyggligt.

Samtidigt är Rhinoceros en av alla tiders mest bortglömda, förlorade och undangömda grupper som funnits.

Trots att de fick spela med storheter som Muddy Waters, Taj Mahal, Love, John Mayall, Moody Blues, Grateful Dead, Traffic, Spooky Tooth och Johnny Winter.

Trots att bandet är så tigth att det inte finns en enda lucka, och trots skivan producerades av Paul Rothchild, som bland annat låg bakom Doors unika sound.

Rhinoceros är tungt rått groove, stenåldersrock som talar till de allra primitivaste känslorna, Sly & the Family Stone och Parliament.

Lyssna bara på You´re My Girl, When You Say You´re Sorry och instrumentala Apricot Brandy. Det är riktigt tunga grejer.

Men det hjälpte inte att Rhinoceros öste på med sin, för den tiden, extrema blandning av soul, funk och tung hårdrock. Efter tre år och lika många album upplöstes gruppen...och ingen tog notis om det.

Rhinoceros var ett experiment av skivbolaget Elektra, ett av de första försöken att bilda en supergrupp. Det gjordes mängder av auditions innan rätt musiker hittades.

Musikaliskt blev det en fullträff, men ibland räcker inte det. I vilket fall som helst lämnade de efter sig tre sanslösa rockplattor. Det kanske räcker så.

Nr: 1494/2222

lördag 23 november 2013

Rent och enkelt av Neil Young

NEIL YOUNG – COMES A TIME - 1978

Att Neil Young sex år efter Harvest fortsatte lira countryrock kan tyckas inte är särskilt mycket till utveckling. Men Harvest är väl mer eller mindre bibeln för alla fans (men kanske inte för musikrecensenterna), så Comes a Time från 1978 var säkert välkommen ändå.
För den som inte trillat dit på hans lätt släpiga countryrock kan dock plattan verka ganska seg. Young river av ett antal countrylåtar i ungefär samma tempo hela tiden, med akustisk gitarr, softat trumkomp, violiner och ett sofistikerat piano i bakgrunden.

Ska man jämföra den med Harvest är soundet på Comes A Time kanske lite renare och enklare. Men den är å andra sidan lite tråkigare. Egentligen är det bara en av countrylåtarna jag gillar, Fields Of Opportunity.

Därmed inte sagt att skivan är kass, tvärtom. Den är så klart rätt hyfsad, som det mesta Neil Young ger sig på. Men jag har alltid tyckt bättre om när han ökar tempot och lirar rock. Det gör han i en låt på Comes A Time, Motorcycle Mama, nästan en 50-talsrocker. Det är plattans bästa spår.

Nr: 494/2222

fredag 22 november 2013

Dekadent och farlig, men lockande

LENE LOVICH – FLEX – 1979

Det är troligt att Lene Lovich gick över gränsen på sitt andra album. Folk hade gillat hennes udda new waverock och vassa röst på debutplattan Stateless. Men Flex gick längre, den var ett steg mot ren konstmusik. Det är en delvis svår och otillgänglig LP som kräver mycket av sin lyssnare.
Det var nästan så att Flex satte stopp helt och hållet för Lene Lovich i slutet av 70-talet. Kritiken från proffstyckarna var massiv och för en gångs skull höll skivköparna med. Flex gick inte hem.

Men så här över 30 år senare kan man se Flex ur ett helt annat perspektiv. Det var en mycket modig och vågad skiva. Här vilar inga självklarheter i tryggheten av något som kan kallas vanlig rock eller pop.

Nej, Lene Lovich vågar sig längst ut på kanten, balanserar med lätta danssteg mellan new wave, punk och något som man skulle kunna kalla konstmusik.
Till sin hjälp har hon sin säregna röst som spänner över nästan hela registret, från de högsta fågeldrillstonerna ner till en mörk manlig alt.

Det ger musiken en påtaglig närvaro som inte går att sopa bort genom att försöka ha den på i bakgrunden medan man gör något annat. Flex tränger sig på, retas, sticks och kittlas. Lene Lovichs röst får håret att resa sig i nacken och svetten att rinna i pannan.

Höjdpunkterna är flera. Inledande Bird Song är ett statement och en krigsförklaring.

Angels är en brutal men ändå impressionistiskt rosenröd romans. Dekandent och farlig men lockande och begärlig.

Flex begär mycket, men är väl värd all uppmärksamhet. Bakom varje låt döljer sig egna små världar, hämtade från Lene Lovichs skruvade fantasi.

Jag påstår att Flex, trots sin tids kritik, är ett mycket bra album. Att den negativa kritik det fick 1979 var orättvis. Gillar du Lene Lovichs första platta – Stateless – kommer du garanterat att gilla Flex också.

Nr: 663/2222

onsdag 20 november 2013

Harambee, Wasa, Björn & Benny

WASA – WASA – 1975

Efter ett tips från Jonas, som ibland brukar titta in på bloggen, började jag leta efter den här plattan. Stockholmsgruppen Wasa är en direkt fortsättning på smått mytomspunna Harambee, vars enda LP jag skrivit om tidigare. Lite överraskande hittade jag Wasa i en lågprisback i en skivbutik i Malmö.
Det här tremannabandet ville dock inte kännas vid sin historia. 1975 tyckte de kanske det var lite pinsamt. Men då hade de börjat hänga med Michael B Tretow och de båda B-na i ABBA, Björn och Benny. Då var kanske inte en LP med smått halvkryptiska och psykedeliska texter något de ville skryta med.

På baksidan av Wasa-plattan berättas lite smått och gott om vad de tre ägnat sig åt tidigare...men Harambee nämns inte med ett ord. För den som kan sin Harambee-LP utantill har de dock inte kunnat dölja sitt ursprung helt och hållet.

Wasa-LP:n är nästan lika konstig...om inte på ett sätt ännu märkligare. Tänk ABBA – Waterloosoundet går inte att ta miste på, Tretow, Björn och Benny har producerat skivan och är dessutom med och spelar i bakgrunden – och tänk sedan halvkryptiska texter med ett och annat nödrim.

Bitvis är den här LP:n därför hejdlöst rolig. Bitvis är det svensk schlagerpop, ungefär hälften av låtarna har lånats från Barbro Hörbergs digra låtbibliotek.
Men de låtar som jag fastnar för är Harambees, förlåt, Wasas egna. Missförstå mig inte nu. Det är inga dåliga eller fåniga låtar på något sätt.
Ett exempel är Har du glömt, skivans första spår, som kopierats av nästan varenda svenskt dansband. Vikingarna gjorde den till och med på engelska.

Wasa nämns ofta som ett progressivt svenskt popband, men det är kanske att ta i. Jag är inte helt säker på att det var det som var tanken när plattan spelades in. Jag tror mer på att de ville ha en plats i Melodifestivalen eller på Svensktoppen.

Harambees LP är nu för tiden nästan omöjlig att få tag på. Wasa-plattan är betydligt enklare, Tradera har den rätt ofta ute till försäljning.

Nr: 1141/2222

tisdag 19 november 2013

Mycket country och mycket psykedelia

STEVE MILLER BAND – NUMBER 5 – 1970

Nu kommer jag att ta i. Men vilken kanonplatta det här är! Psykedelisk cowboyblues och country. Svettig och stinkande av hästgödsel, dammig och knastertorr. Brännande het som den stekande solen över en saltöken. Och Steve Miller blixtsnabb och giftig som en skallerorm.
Det här är innovativt och riktigt, riktigt fräckt. Steve Millers femte album går att lätt att tycka om. Dessutom en överraskning för min del. Jag visste knappt att den fanns förrän jag hittade den i Klasses källare på Torpa.

Det skäms jag dock inte särskilt mycket för. Som de flesta i min ålder var det först med album som The Joker och Fly Like An Eagle som Steve Miller Band blev ett begrepp.

Att han redan innan det hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig, om än kanske mer som obskyr undergroundgangster än som hitlisteleverantör, insåg jag först några år senare.
Om det är nån som funderat på var ZZ Top fick idéerna till sitt sound på märkliga Tejas behöver de inte leta längre. Det måste ha kommit från Steve Millers femma. Jodå, det är rätt mycket ZZ Top om den här skivan.

Bluesigt och rått, men helt klart inspirerat av av västkustpsykedelia och förmodligen en hel del ”sinnesvidgande” droger också. En vision av Tommy James & The Shondells blixtrar också förbi.

Dessutom är ljudet på skivan ruggigt läckert, distinkt och kristallklart. Den går alldeles utmärkt att spelas på hög volym. Den måste nog spelas högt när jag tänker efter. Med hörlurar låter det troligen ännu bättre.

Känsla och nyfikenhet för ljudeffekter hade Steve Miller redan i slutet av 60-talet. Det här är en klyscha. Men varenda låt är bra på den här plattan.

Jag är inte helt säker på att de skulle funka var och en för sig. Men nej, detta är absolut inget konceptalbum. Bara en samling countrylåtar, med mycket blues och mycket psykedelia. Mycket!

Nr: 21/2222

måndag 18 november 2013

En sladdrig fuzzgitarr och mycket orgel

FIVE MAN ELECTRICAL BAND – GOODBYES AND BUTTERFLIES - 1970

Den här bloggen hyllar ofta visdomsorden ”Det var bättre förr”. På det temat är det nu dags att plocka fram Five Man Electrical Band och deras album Good-Byes And Butterflies från 1970.
Här finns förmodligen den enda låt detta kanadensiska rockband någonsin blev riktigt känt för, Signs.

Om du frågar mig tycker jag väl att det egentligen bara är en ganska hyfsad poplåt, en trevlig popmelodi med text som de skulle kunna ha snott från Bob Dylan, och med både gospeltakter, Monkeeskänsla, en något sladdrig fuzzgitarr och mycket orgel.

1970 gick den låten hem i den kanadensiska timmerstugorna. Sett så här över 40 år senare genom en ganska grumlig lins är det svårt att förklara varför, men å andra sidan borde bara introt räcka för att få stöldsugna samplare att gå igång. Det är nämligen rätt fräckt.

Skit samma, insåg jag nu. Förmodligen är vi inte så många som hört den här plattan. Och det är troligen ännu färre som minns den.

Och knappast någon som skulle få för sig att betala pengar för den om de hittar den i nån skivback. Men om du skulle få syn på den har du i alla fall fått ett ganska sjysst tips på bra kanadensisk pop från det tidiga 70-talet.

Så lite fakta:
Det här är Five Man Electrical Bands andra LP. Tidigare hade dessutom gett två album under namnet The Staccatos.

Den här skivan är utgiven i två upplagor med olika omslag, en 1970 och en 1971, den sistnämnda är den jag har och som du kan se på den stora bilden.

Nr: 1632/2222

söndag 17 november 2013

En wilmersk Godzilla i Öresund

WILMER X – UNDER HOT – 1985

Jag gillar omslagsbilden på Under hot. Som en skånsk Godzilla reser sig Wilmer X ur Flintrännan i Öresund och kastar sig över Malmö* och hela den svenska popvärlden.
Under hot är inte något av Wilmer X mest välkända album. Det är en av skivorna innan Teknikens under, då de blev hela den svenska popvärldens gullgossar.

LP:n är 15 år äldre än Öresundsbron då det oförfärat, trots Godzilla, gick färjor mellan Limhamn och Dragör. Det var tider det**.

Då var Wilmer X fortfarande ett ruskigt opolerat sällskap som lirade skramlig skånsk bluesrock.

Det är Under hot ett bra exempel på, även om den kanske inte är det allra bästa i Pittarnas*** tidiga skivkollektion.

Personligen har jag andra favoriter. Men jag gillar den här LP:n bättre än många av deras senare – mer välanpassade – album. Det är skramligt, rörigt och energiskt. Det är en kul skiva att lyssna på.

Jag tycker om instrumentala och hänsynslösa Siesta Round The Clock, bakgrundsmullret i Fem ess i leken och röjiga charmtrollet Hong Kong Pop. Alla på b-sidan av nån anledning.

Under hot är nog mer en party-LP än en lyssningsskiva. Wilmer X tar varenda tillfälle att skruva tempot och volymen så högt det går. På sina ställen blir det nästan lite för mycket.

Nr: 1813/2222

* Men jag misstänker att det inte alls är Malmö, tror i stället på nåt transatlantiskt.
** Sista färjan gick 1999.
*** Wilmer X hette kallade sig från början Wilmer Pitt, men bytte när de började göra skivor till det lite mer rumsrena X:et. Men alla som var med vet så klart vad det där krysset egentligen står för...

lördag 16 november 2013

2000-talets Ziggy Stardust

DAVID BOWIE – HEATHEN – 2002

När jag lyssnade på den här LP:n första gången antecknade jag Aladdin Sane lite förstrött i anteckningsblocket. Sen lade jag till Ziggy Stardust och strök under det. Efter det hamnade Hunky Dory, Young Americans och Heroes på samma lista.
Heathen har nämligen lite av allt från Bowies karriär. Som om han lyssnat igenom hela sin skivproduktion och sen plockat det bästa från de bästa.

Men vill man göra det enkelt för sig går det alltid att säga att Heathen är en 2000-talets Ziggy. Stämningen, det mystiska, det psykotiska och mörka finns där.
Jag påstår att Heathen är en tillbakablickande skiva, men utan att för den skull vara ett dugg nostalgisk. Bowie går nämligen inte i fällan att göra samma grej en gång till.

Heathen innehåller så mycket nya vinklar och infall, blixtrande gitarrsolon, och ett modernt rått sound att det gör lyssningen både spännande och förväntansfull inför det nya. Samtidigt som man redan varit där och ler lite igenkännande.

Självklart är varenda låt på skivan bra. Alla har sina egna små egenheter som gör dem värda att lyssna på.

Möjligtvis var det också det som var skivans svaghet när den var ny, det saknas hitlåtar.

Men när man nån gång i framtiden kommer att summera David Bowies gärning är det inte omöjligt att Heathen nämns i samma andetag som Aladdin Sane och kanske till och med Ziggy.

Nr: 894/2222

fredag 15 november 2013

Nena och 99 luftballonger

NENA – NENA – 1983

Nena var förmodligen det första tyska new wave-band jag hörde talas om. Att det fanns massor av bra hårdrock och synthrock i Västtyskland hade nog de flesta koll på, men Nena var nåt annat.
Redan innan de släppt sin första LP fick Nena ett stort genombrott. Gruppens andra singel, 99 Luftballons blev en monsterhit, i Tyskland, i Europa och nästan hela världen.

Låten fanns dessutom i två versioner, en på tyska och en på engelska. Den fanns sedan givetvis med på Nenas första album, som är en riktigt bra new wave-LP.

Musiken var kanske inte lika tuff och stökig som de brittiska förlagorna, men likheter med tidiga Blondie och Pretenders fanns där absolut. Och sånt gick hem i början av 80-talet. Nenas debutskiva står sig rätt bra idag också.

99 Luftballons är kanske lite uttjatad, men plattan innehåller flera små pärlor. Inte minst Nenas ”riktiga” debutsingel Nur Geträumt.
Nena var en fristående fortsättning på gruppen The Stripes, som gav upp efter att bara släppt en LP några år tidigare. I centrum stod karismatiska sångerskan Nena Kerner, som utan tvekan hade vissa likheter med både Debbie Harry och Chrissie Hynde.

Det är möjligt att Nena internationellt sett bara blev en One-hit-wonder, men hemma i Västtyskland var det något helt annat, där var bandet omåttligt populärt.

De släppte en rad LP-skivor och det uppstod en hel industri runt bandet, det såldes allt från nyckelringar och skor till sportväskor på eget varumärke.

Nr: 953/2222

torsdag 14 november 2013

Allvarligt och seriöst av Waters

PINK FLOYD – THE FINAL CUT – 1983

The Final Cut är för en och annan Pink Floyds glömda eller saknade album. Det sista med sättningen, Waters, Gilmour, Wright, Mason.

För andra är det bara ett album som inte kunde leva upp till förväntningarna. Men hur gör man för att toppa plattor som Dark Side of the Moon, Wish You Were Here och The Wall?
En del tycker The Final Cut är ett av Pink Floyds bästa. Andra tycker det är mindre intressant. För egentligen är det nästan ett soloalbum av Roger Waters.

Sant är att Waters texter om Falklandskriget och faderns död under andra världskriget ger skivan extra nerv.

Den sägs vara Pink Floyds mest politiska skiva.

Men bara för att Bresjnev och Thatcher nämns i första låten behöver det inte vara så.


För min del var väl The Wall minst lika ”politiskt kritisk” som den här. Men en sak är säker. Den är allvarligare och seriösare.
Men musiken saknar något, mycket återanvändning av gammalt material och sånt som verkade ha blivit över från The Wall. Atmosfären finns där inte...

Det är lätt att bli musikpolis när man lyssnar på Pink Floyd...

Nr: 378/2222

onsdag 13 november 2013

Al Koopers Blood Sweat & Tears

BLOOD SWEAT & TEARS – CHILD IS FATHER TO THE MAN - 1968

En del skivor drar jag mig för att skriva om. Förmodligen för att jag är rädd att den text jag får ihop inte skulle ge skivan rättvisa. Blood Sweat & Tears album Child Is Father To The Man är en av de där svåra sakerna. Men nu är det dags.
Jag börjar med att konstatera att detta är en riktigt, riktigt bra platta. Det är fantasifullt, här finns massor av spelglädje, nytänkande och samtidigt alla möjliga kopplingar till de gamla blues- och rockhjältarna. Och så handlar det om det Al Kooper, som jag från och med nu måste räkna in bland de stora.

De låtar han gjort på den här plattan är strålande. Han gör en lysande sånginsats, och lirar dessutom orgel som en demon. Bäst gillar jag I Love You More Than You´ll Ever Know, där går det rysningar längs hela ryggraden.

Lite skumt förresten att Al Kooper lämnade Blood Sweat & Tears redan efter den här skivan, som var bandets första. Jag hade gärna sett en fortsättning. I stället vandrade BS&T iväg på ett stickspår och blev på 70-talet någon slags sinnebild för halvtam jazzrock. Al Kooper gick sin egen väg...

Den här skivan är alltså ganska annorlunda jämförd med alla senare Blood Sweat & Tears-album (tvåan oräknad, som kom senare samma år, där Steve Katz och kollegorna lyckades hålla Koopers ande svävande över musiken).

Och den som hört bandets senare skivor – och Chicagos album – och inte orkar med mer blås kan jag lugna på en gång. Visst är det en hel del trumpet och trombon här också, men blåssektionen bestod bara av tre man 1968, så den dominerar inte.

I stället är Child Is Father To The Man en frustande blues- och rockupplevelse. Här hittar man så klart också envisa spår av psykedelia, och dessutom en flämtande låga av jazz och jazzrock.

Det är en skiva det går att spela många, många gånger i rad. Jag tror att Blood Sweat & Tears hade väldigt roligt när de spelade in skivan. I alla fall låter det så. Och jag har väldigt roligt när jag lyssnar på den.

Nr: 659/2222

tisdag 12 november 2013

Synthpop med experimentell underton

INDOCHINE – LE PÉRIL JAUNE – 1983

Blipp, blopp, swisch, synthpop...och new romance var aldrig min grej på 80-talet. Inte nu för tiden heller. De få skivor med den typen av musik som genom åren smugit sig in i min samling har den senaste tiden obönhörligen blivit utrensade. Men med Indochine gjorde jag ett undantag.
Först bara för att de är fransmän. Bara det räcker gott för att skilja dem från brittiska kollegor som Duran Duran och Spandau Ballet.

Jag misstänker att Indochine inte bara spanade över Engelska kanalen för att hitta idéer, utan att de också hade koll på vad som hände österut; i Tyskland. För jodå, det går att ana både Kraftwerk och Tangerine Dream på deras första album Le Péril Jaune.

Det verkar som Indochine lyckades destillera fram en alldeles egen fransk synthpop.

När de dessutom blandar det med en del, visserligen lättköpta men ändå, österländska toner blir det betydligt mer spännande än Girls On Film*.

Glittrig synthpop är det, men det finns en experimentell underton jag gillar.

Nr: 2163/2222

* Hitlåt från början av 80-talet med Duran Duran.

måndag 11 november 2013

Gnags av nostalgiska skäl

GNAGS – LA DET GRO – 1977

Jag kom hem från en skivmässa i våras med ett par riktigt intressanta LP-skivor, norsk och svensk progressive, Samla mammas manna och ett par till. Ändå var det den här gamla Gnags-plattan,  inköpt av nostalgiska skäl, som hamnade på skivtallriken först. Och där blev den kvar...
Dansk rock från 70-talet har något särskilt som tilltalar mig.
La det gro är Gnags fjärde album. Det är den LP som sägs vara deras stora kulturella genombrott (vilket normalt innebär att kritikerna gillade den, men att folk inte köpte den). Det är den andra platta Gnags spelade in i sin hemmastudio i Århus och den andra på deras eget skivbolag Genlyd.

Gnags är ett svårdefinierat band. De har funnits sedan slutet av 60-talet och har genom åren gått igenom ett flertal musikaliska faser; progg, glamrock, reggae, synthpop...och säkert mycket mer.

Den här tidiga skivan kan nog sägas representera Gnags ursprungliga musik, genuin dansk rock med brittiska popinfluenser (så klart), folkmusik och en egenhet att skruva till både melodier och texter.

Den här plattan skulle jag utan att skämmas kunna jämföra med Gasolins två första album, eller för att ta en svensk jämförelse, Pugh Rogefeldts 70-tal med ett stänk av Bo Åkerströms Torsson.
Jag kan inte påstå att det här är den bästa Gnags-LP jag har i samlingen, där står glamrockplattan Burhöns i en särställning. Men efter den ligger den väldigt bra till.

La det gro är en skön LP att lyssna på, men säkert inte helt lätt att få tag på i Sverige. Gnags har egentligen aldrig blivit särskilt stora utanför Danmark.

Nr: 633/2222

söndag 10 november 2013

Mer än bara en tillfällighet

MILLTOWN BROTHERS – SLINKY – 1991

Jag fick för en tid sen en mailfråga om jag hade koll på bandet Milltown Brothers. Han hade köpt en EP på Tradera, gillade skivan och ville veta mer om dem, men hade inte hittat något alls. Jag hade aldrig hört talas om Milltown Brothers tidigare, men lovade att ha ögonen öppna.
Bara några dagar senare är jag i Göteborg och letar vinylskivor. När jag är på väg ut från en av affärerna råkar jag kasta en blick på ett ställ med begagnade CD-skivor. Längst fram står en CD med Milltown Brothers...

Naturligtvis kunde jag inte låta bli...det var lite för mycket ”mer än bara en tillfällighet”.
Och jag blev inte besviken. Olof hade rätt, Milltown Brothers var värda att kolla upp. Detta britpopband från det tidiga 90-talet gjorde två album varav Slinky var det första. Musik som absolut tilltalar mig; blixtrande gitarrpop i högt tempo.

För mig påminner de väldigt mycket om australiska 80-talsband som The Church, Up & Down och ibland Paul Kelly & The Messengers. Kul lyssning med andra ord.
Efter att ha läst på lite om bandet på Internet förstod jag att många jämförde dem med brittiska 90-talsstorheter som Oasis och Blur. Enda skillnaden – enligt ett par skribenter – var att Oasis blev superhjältar...medan nästan alla missade Milltown Brothers.

Jag betalade tio kronor för Slinky-CD:n. Den finns på vinyl, och lär inte vara särskilt dyr. Men i väntan på att den ska dyka upp har Milltown Brothers första platta en given plats i min CD-samling.

Nr: 202/CD