GEORGE HARRISON – SOMEWHERE IN ENGLAND – 1981
Det finns kritiker som nu för tiden menar att Somewhere In England är George Harrisons sämsta platta. Men jag kan inte säga att jag blev besviken när den var ny.
Och jag gillar fortfarande skivan. Men lite rätt har kritikerna kanske. För trots låtar som Baltimore Oriole, All Those Years Ago och Hong Kong Blues känns den lite alldaglig för att vara George Harrison.
Kanske låter Somewhere In England lite som vilken popskiva som helst?
Eller var det att förvänta sig för mycket.
Att varenda gång George Harrison gjorde en LP skulle man få nya aha-upplevelser, nya insikter...(och nya predikningar...).
Nåja, Harrisons sedvanliga Hare Krishna-mantran kommer man inte undan på Somewhere In England. Unconsciousness Rules är ännu en harrrisonsk bergspredikan.
Ibland är det jobbigt, men här är den fullt acceptabel och faktiskt ganska trevlig lyssning. All Those Years Ago, som är skivans bästa spår, är kanske George Harrisons bästa poplåt från det tidiga 80-talet.
Den går i samma stil som Crackerbox Palace, This Guitar och This Song från hans sena 70-talsalbum...om nu nån kommer ihåg dem.
Som alltid när det gäller George Harrison får man sig en lagom dos filosofiska och religiösa tankegångar och ett alldeles bländande gitarrspel.
Bara för den där gitarren är den här LP:n värd varenda krona. Lyssna till exempel på That Which I Have Lost, där han spelar steelguitar så...jag har inte ord för det...
Nr: 232/2222
Det finns kritiker som nu för tiden menar att Somewhere In England är George Harrisons sämsta platta. Men jag kan inte säga att jag blev besviken när den var ny.
Att varenda gång George Harrison gjorde en LP skulle man få nya aha-upplevelser, nya insikter...(och nya predikningar...).
Nåja, Harrisons sedvanliga Hare Krishna-mantran kommer man inte undan på Somewhere In England. Unconsciousness Rules är ännu en harrrisonsk bergspredikan.
Ibland är det jobbigt, men här är den fullt acceptabel och faktiskt ganska trevlig lyssning. All Those Years Ago, som är skivans bästa spår, är kanske George Harrisons bästa poplåt från det tidiga 80-talet.
Den går i samma stil som Crackerbox Palace, This Guitar och This Song från hans sena 70-talsalbum...om nu nån kommer ihåg dem.
Bara för den där gitarren är den här LP:n värd varenda krona. Lyssna till exempel på That Which I Have Lost, där han spelar steelguitar så...jag har inte ord för det...
Nr: 232/2222
Finns betydligt sämre LP med Harrisson. Idag kom jag över en som heter Live in material world, inköpt på skivmässa i Vimmerby. Hos mig kommer den inte att bli lyssnad allt för många ggr. Mest en kul grej att ha i samlingen, därför att den känns så okänd och udda.1973.
SvaraRadera