STEVE MILLER BAND – NUMBER 5 – 1970
Nu kommer jag att ta i. Men vilken kanonplatta det här är! Psykedelisk cowboyblues och country. Svettig och stinkande av hästgödsel, dammig och knastertorr. Brännande het som den stekande solen över en saltöken. Och Steve Miller blixtsnabb och giftig som en skallerorm.
Det här är innovativt och riktigt, riktigt fräckt. Steve Millers femte album går att lätt att tycka om. Dessutom en överraskning för min del. Jag visste knappt att den fanns förrän jag hittade den i Klasses källare på Torpa.
Det skäms jag dock inte särskilt mycket för. Som de flesta i min ålder var det först med album som The Joker och Fly Like An Eagle som Steve Miller Band blev ett begrepp.
Att han redan innan det hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig, om än kanske mer som obskyr undergroundgangster än som hitlisteleverantör, insåg jag först några år senare.
Om det är nån som funderat på var ZZ Top fick idéerna till sitt sound på märkliga Tejas behöver de inte leta längre. Det måste ha kommit från Steve Millers femma. Jodå, det är rätt mycket ZZ Top om den här skivan.
Bluesigt och rått, men helt klart inspirerat av av västkustpsykedelia och förmodligen en hel del ”sinnesvidgande” droger också. En vision av Tommy James & The Shondells blixtrar också förbi.
Dessutom är ljudet på skivan ruggigt läckert, distinkt och kristallklart. Den går alldeles utmärkt att spelas på hög volym. Den måste nog spelas högt när jag tänker efter. Med hörlurar låter det troligen ännu bättre.
Känsla och nyfikenhet för ljudeffekter hade Steve Miller redan i slutet av 60-talet. Det här är en klyscha. Men varenda låt är bra på den här plattan.
Jag är inte helt säker på att de skulle funka var och en för sig. Men nej, detta är absolut inget konceptalbum. Bara en samling countrylåtar, med mycket blues och mycket psykedelia. Mycket!
Nr: 21/2222
Nu kommer jag att ta i. Men vilken kanonplatta det här är! Psykedelisk cowboyblues och country. Svettig och stinkande av hästgödsel, dammig och knastertorr. Brännande het som den stekande solen över en saltöken. Och Steve Miller blixtsnabb och giftig som en skallerorm.
Det skäms jag dock inte särskilt mycket för. Som de flesta i min ålder var det först med album som The Joker och Fly Like An Eagle som Steve Miller Band blev ett begrepp.
Att han redan innan det hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig, om än kanske mer som obskyr undergroundgangster än som hitlisteleverantör, insåg jag först några år senare.
Bluesigt och rått, men helt klart inspirerat av av västkustpsykedelia och förmodligen en hel del ”sinnesvidgande” droger också. En vision av Tommy James & The Shondells blixtrar också förbi.
Känsla och nyfikenhet för ljudeffekter hade Steve Miller redan i slutet av 60-talet. Det här är en klyscha. Men varenda låt är bra på den här plattan.
Jag är inte helt säker på att de skulle funka var och en för sig. Men nej, detta är absolut inget konceptalbum. Bara en samling countrylåtar, med mycket blues och mycket psykedelia. Mycket!
Nr: 21/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar