The Musical Box: oktober 2010

söndag 31 oktober 2010

Santanas dansskiva

Det mest positiva jag kan komma på om Santanas Beyond Appearances är att omslaget är rätt snyggt. Det påminner inte så lite om Amigos (och Abraxas).
Sen tar det stopp.

Jag har verkligen försökt att hitta något som jag gillar, eller några bra grejer, eller en intressant vinkel på den här skivan. Men det finns inget.

Det ÄR en dansskiva.
Det ÄR trum-maskiner och synthar – i massor.

Det ÄR 80-talssoundet rakt av.

Som om musiken var hämtad från en soundtrack till en sunkig 80-talsrulle. En sån där film där brudarna har blonderat fluffigt hår, rosa nagellack och slimmade tajts. Där hjälten har kammat upp luggen på hockeyfrillan och knäppt upp knapparna till naveln på sin kråsande sidenskjorta. Handlingen är av mindre intresse, men troligen ingår ett par biljakter och hångel i baksätet. I rekvisitan finns minst en sandstrand, höga vågor, tuggummi och ett antal surfbrädor.

Mitt i denna smet lirar faktiskt Carlos Santana gitarr på ett par ställen. Och som vanligt gör han det bra. Instrumentala Touchdown Raiders är en helt ok låt, liksom Brotherhood.
Visst är det befriande när en artist gör precis vad som faller honom i smaken. Men i det här fallet tvivlar jag på Carlos omdöme i största allmänhet.

Det gjorde fansen också.

Beyond Appearances från 1985 är så här långt den santanaskiva som sålt allra sämst. Till och med sämre än Marathon. Och då kan den inte vara bra. Efter att ha lyssnat igenom Beyond ett antal gånger verkar till och med Marathon rätt hyfsad.

onsdag 27 oktober 2010

Ferrys coverkarriär

Bryan Ferry är tydligen aktuell med en ny platta. Chansen att den hamnar i min samling är mindre än ingen. Ferry är efter 80-talet inte någon större favorit om man säger så. Men den gamle Roxy Music-sångaren har gjort en del hyfsade grejer. De här:
Rod Stewart arbetar sig just nu igenom något han kallar The American Songbook och sjunger in den ena klassikern efter den andra. Inte ett dugg spännande och han blir bara rynkigare för varje album.

Det där med covers är lurigt och betraktas ibland synnerligen misstänksamt. Särskilt av oss som var med under Top of the Pops-epoken*.

Man kan tyckta vad man vill om Bryan Ferry, men han är en av få som lyckats med coverinspelningar. Faktum är att hans solokarriär efter Roxy Music började med tre coveralbum, These Foolish Things, Another Time Another Place och Let´s Stick Together.

Man kan väl nästan säga att det är en trilogi, för skivorna hänger ihop. Här tolkar Ferry allt från Dylan, Rolling Stones och Beatles till lättviktig soul och 50-talspop.

På tredje skivan gör han dessutom covers på en del tidiga Roxy Music-låtar. Om det var något slags nytänkande eller bara brist på idéer vet jag inte. Men det blev ganska bra.

These Foolish Things (1973)
I mina öron Ferrys allra bästa album, trots att det är covers. Här tolkar han bland annat Stones, Beatles och Janis Joplin. Dylans A Hard Rain´s A-gonna Fall är rätt kul och var den låt som fick mig att fastna för det här albumet. En skiva att älska eller hata, beroende på om man tycker Ferry gör nytolkningar eller bara slaktar...


Another Time, Another Place (1974)
Samma sak igen, men låtvalet känns inte lika självklart. Dylans It Ain´t Me Babe är den stora behållningen. Sen gör han flera covers på gamla 50-talare, bland annat Smoke Gets In Your Eyes. Inledningsspåret The In´Crowd, är förresten en bra rocker. Att han har en egen låt med ska väl också nämnas.


Let´s Stick Together (1976)
Låten Let´s Stick Together blev en mindre hit och spelades på Husets diskotek till leda. Men det här är en ganska bra platta med sjyssta versioner av It´s Only Love och Heart on My Sleeve. Hälften av låtarna är covers på Roxy Musics låtar från de första skivorna, bland annat Sea Breeze. Ferrys version av Casanova, från Country Life, är också bra.


*Top of the Pops-skivorna var på 70-talet ungefär detsamma som dagens Absolute Music och Mr Music, med den skillnaden att låtarna hade spelats in av studiomusiker. Det var alltså inga originalinspelningar, en del var hyfsade, de flesta urusla. Men det kom ut hur många såna skivor som helst.

tisdag 26 oktober 2010

Demon på Zaragon

Gänget på Zaragon har hittat en ersättning till den inställda UFO-konserten för någon månad sedan. Och jag måste medge att de gjort ett bra jobb. På lördag går nämligen klassiska heavy metal-bandet Demon upp på scenen. Det är inte kattskit.

Demon var ett av de första riktiga brittiska HM-grupperna och kom fram i början av 80-talet tillsammans med storheter som Iron Maiden, Def Leppard och Judas Priest.

Jag har bandets första platta, Night of the Demons från 1981. Den kom jag över av en ren händelse på en loppmarknad i Habo faktiskt. Den är värd några spänn mer än den femma jag gav för den. Det här är helt okej hårdrock för min del.
Tyvärr missar jag konserten på lördag, men jag har ju skivan.

måndag 25 oktober 2010

Oförskämt men kul

Eloy-skivorna i samlingen ökar, här är den senaste:

ELOY - SILENT CRIES AND MIGHTY ECHOES - 1979

Vi tar det med en gång. Sviten Astral Entrance på Eloys album Silent Cries and Mighty Echoes från 1979, är inget annat än en klockren ripoff på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond.

Så var detta konstaterat. För fisförnäma Pink Floyd-fantaster är det nu tillåtet att rynka på näsan och fnysa föraktfullt. Det får de gärna göra.
Jag gillar Silent Cries and Mighty Echoes ändå. Fan vet om jag inte gillar den bättre än mycket av det Pink Floyd gjort.

Inte för att det är bättre.

Bara för att det är kul och så våldsamt oförskämt.
Tyska Eloy är oerhört seriöst men gör det här med glimten i ögat. Och Frank Bornemann vet nog precis vad han gör. Och vilken effekt det får.

Silent Cries and Mighty Echoes anses av kännare, särskilt i Tyskland, vara ett av Eloys bästa album. Jag håller med. Att lyssna på den här skivan är en resa mellan vindlande melodislingor, långa synthpassager som för tankarna direkt till Wish You Were Here (he, he) och blixtrande gitarrsolon. För säga vad man vill om Eloy. Det må vara hänt att de plankar. Men de kan sin sak och de gör det bra.

Nr: 1476/2222

söndag 24 oktober 2010

Billig och utslätad pop

Endangered Species är en hemsk skiva. Det finns absolut ingenting kvar av Klaatus småtrevliga nästan progressiva pop, eller vad man vill kalla det.

Skivan kom 1980 och är det fjärde albumet från denna lite udda popgrupp. Den är ett ganska typiskt exempel på när skivbolaget tar över fullständigt och försöker passa in ett band i en fastställd mall. Det finns flera såna skrämmande exempel, Aldo Nova är en av dem, kanadensare han också förresten. Skit samma.
Klaatu gjorde i mitten och slutet av 70-talet två storsäljare, Klaatu och Hope. Och så gjorde de ett tredje rätt bra album, Sir Army Suit. Den sålde av någon anledning inte lika bra, så Capitol ”styrde upp det lite”.

Bolaget fick gruppen att lämna Kanada för Los Angeles. Och enligt vad som berättas om denna platta var Klaatu knappt närvarande när den spelades in. Det mesta gjordes av studiomusiker, låtarna hade gruppen inte heller särskilt mycket att göra med. De blev till och med hemskickade till Kanada innan inspelningen var klar.

Så det gick ju som det gick.

Endangered Species har ingenting av det som då gjorde Klaatu till en hyfsat intressant grupp. Det här är en ovanligt billig och utslätad popskiva. Undvik den till alla pris. Och de som påstår att det här skulle påminna om Crosby, Stills and Nash ljuger.

Om den nu är så jävla dålig som jag påstår. Varför finns den då i min samling?
Svar: Av rent patologiskt intresse och en viss fallenhet för självplågeri.

torsdag 21 oktober 2010

Jaggers vs Jackson

Varför Mick Jagger sjöng en duett ihop med Michael Jackson kan man bara spekulera i. För mig är det enda anledningen att ha en skiva med The Jacksons i samlingen – Victory från 1984.

Men om det funnits såna där dödskallemärkningar att sätta på skivorna borde den här plattan ha en sån, eller två.
Det är en riktigt bedrövlig skiva. Usel 80-talsdisco, utsmetat och präktigt som Earth Wind and Fire och annat sånt där onämnbart. Vi lämnar det ämnet.

Duetten då, State of Shock. Jodå, lika mycket Michael Jackson som Mick Jagger ungefär. Men på sin höjd småintressant. Det är en rätt kladdig historia som till slut klibbar fast i högtalarmembranen och inte kommer någonstans.

Det är väl så att man här försöker efterlikna soundet på Thriller, som kom året innan. Den mixades av Bruce Swedien. Han mixar den här låten också. Tyvärr blir det inte alls lika bra, låter faktiskt lite slarvigt.

Jag skäms nästan för att ha den här plattan i min samling, men försöker rättfärdiga det genom att påstå att allt Mick Jagger gjort är intressant. Men fan vet.

tisdag 19 oktober 2010

J-tull dot com

JETHRO TULL - J-TULL DOT COM - 1999

Ian Anderson upphör aldrig att förvåna. När man trodde Jethro Tull var slut för länge sen, dök den här upp 1999 – J-tull dot com.

Ett av bandets bästa album på många, många år. En lekfull, fantasirik och spännande platta. Ians röst är bättre än på länge och dessutom är låtarna bra, skitbra faktiskt.

Dot com är en briljant ballad, liksom avskalade Wicked Windows, som jag kommit på mig själv med att nynna mer än en gång.
Men det är i de rockigare numren Jethro Tull är som bäst här.

I låten Awol spelar Ian Anderson flöjt som...som jävulen själv. Eller åtminstone som en elak satyr med horn i pannan och munnen förvriden i ett ondeskefullt grin, för det här är en låt som biter sig fast.
Men bäst är nog ändå El Nino, där går Martin Barre loss hänsynslöst med gitarren och river av så tunga metalriff att marken gungar, träden knakar och luften vibrerar av hetta.
Det gör han i Hunt By Numbers också, en tung svettig rocker i bästa tull-stil.
Sen kan jag inte låta bli att gilla Hot Mango Flush...och reprisen något senare på skivan.

Jag har letat efter j-tull dot com på LP, men är osäker på om den över huvud taget getts ut på vinyl. Till och med Music Stacks annars välsorterade sökmotor står frågande. Så jag får väl nöja mig med cd:n, även om den bara känns som ett surrogat. För jag har en känsla av att det skulle låta ännu bättre på vinyl.

Det här är jävlar inte dåligt gjort av ett band som släppte sin första skiva redan 1968.

Den större bilden är hämtad från skivomslaget till j-tull dot com

måndag 18 oktober 2010

Pubrock från Australien

Hit and Run var en ganska fånig poplåt av Jo Jo Zep & the Falcons. En tramsig reggaepopdänga, så givetvis blev det en radiohit hemma i Australien. Låten gjorde också att skivbolag i Europa och USA fick upp ögonen för bandet och LP:n Screaming Target.

Jo Jo Zep & the Falcons var egentligen ett hederligt rhythm´n´blues-band och hade lirat i flera år på pubar och klubbar i och i närheten av Melbourne. Screaming Targets blev gruppens chans att visa upp sig utomlands. De fick nu turnera i både USA och Europa.

Något större sensation blev de däremot inte i Jönköping. Jag har för mig att jag köpte Screaming Targets för en femma eller tia på Tempos årliga rea. Jag gjorde det nog bara för att jag gillade namnet. Om jag någon gång skulle startat ett rockband skulle det fått heta något i den stilen, Jo Jo Zep. Överstyvt!

Screaming Targets är betydligt bättre än Hit and Run. Det är ganska typisk australisk 80-talsrock, tufft rockkomp, spretiga gitarrer och kul texter. Jag skulle nog vilja kalla det pubrock och jämför gärna med lirare som Mickey Jupp och Dave Edmunds. Men inte lika bra. Min favorit på den här skivan är låten Shape I´m In, reggae det också, men inte lika fånig.

söndag 17 oktober 2010

Paul Kellys berättelser

Paul Kelly gillar att berätta. Nästan alla hans låtar är små storys hämtade från livet, eller från noveller och romaner han läst. Det gör hans skivor spännande och intressanta och de blir till något mer än bara lättsam underhållning.
So Much Water So Close To Home är en novell av författaren Raymond Carver. Den berättelsen, om en flicka som i floden hittas mördad och våldtagen, blir i Paul Kellys version låten Everything Turned to White. En låt man givetvis bara måste höra till slutet.

Kelly tog också novellens namn och gav till sin LP från 1989, So Much Water So Close To Home.
En skiva där nästan alla låtar är små egna mininoveller. Som när Kelly i låten No You vaknar fyllesjuk på morgonen med bara tomglas som sällskap. Eller berättelsen om änkan som ligger för döden och tänker tillbaka på sitt liv, i avskalade South of Germany.

Alla dessa små berättelser gör So Much Water till en synnerligen trevlig upplevelse. Paul Kelly gör dessutom ruggigt bra musik, någonstans mellan traditionell pop och tuff countryrock.
Här finns också ett par bra rockers. You Can´t Take It With You och Sweet Guy är mina favoriter.

Paul Kelly & the Coloured Girls - Under the Sun

lördag 16 oktober 2010

Liten comeback för Clapton

Eric Clapton har i dagarna släppt ett nytt album. Jag är högst tveksam om den skivan någonsin kommer att hamna i min samling. I stället blir det en liten revival med Journeyman, en av Claptons bättre album på senare år.

Journeyman var en liten comeback för Eric Clapton 1989. Det tog honom tre år att hämta sig från samarbetet med Phil Collins och katastroferna Behind The Sun och August.
Och se, när Clapton dumpar Collins trummaskiner och tillrättalagda mainstream-synthslingor blir det genast mycket bättre. Äntligen spelar han gitarr igen.

Men hoppa inte för högt nu. Journeyman är bara delvis en bra Clapton, ungefär 50/50.
Superhiten Pretending är en skön liten ballad, men utan Erics gitarrspel hade den inte varit någonting. Running On Faith är också en riktigt trevlig upplevelse, liksom George Harrison-låten Run So Far, där förresten beatlesgitarristen är med själv och lirar.

Old Love håller också, det är en cool blueslåt, men resten är jag tveksam till. Det luktar väldigt mycket utfyllnad. Men å andra sidan, Claptons två skivor innan Journeyman var inget annat än utfyllnad...

fredag 15 oktober 2010

Grandiosa Procol Harum

Jag får väl erkänna att jag ibland får en viss förkärlek till bombastisk och pompös symfonirock. Procol Harums album Grand Hotel från 1973 hör till de mest uppblåsta och överpompösa skivor jag har. Här vräker Gary Brooker på med klassisk musik, stråkar, körer och hela baletten så det nästan blir äckligt.


Men jag gillar skivan ändå, i vissa svaga stunder. För det är ett riktigt bra symfonirockalbum. Eller nej, det har egentligen inget med rockmusik att göra alls. Men det är vackert, stilfullt och gjort med stor känsla, och grandiost orkestrerat.

Dessutom är det här Procol Harums första album utan gitarristen Robin Trower, och det ändrade gruppens sound ganska radikalt. På Grand Hotel finns nästan inga gitarrer alls. Men ståtligt blir det ändå.
Några av låtarna sätter sig lite extra. Grand Hotel är till exempel en storartad inledning, Toujours L´amour en effektfull och spännande fortsättning och Roberts Box är en ganska udda men kul komposition. Men bäst gillar jag nog Fires (Which Burnt Brightly) som faktiskt är oerhört vacker.

Det är inget snack om att Procol Harum gör det här bra, även om bandet under 70-talet ofta sågs som något otäckt katten släpat hem.

torsdag 14 oktober 2010

En ohyggligt bra Genesis

Den här skivan kom av någon anledning på tal vid senaste styrelsemötet i bowlingklubben...

Om man skulle få för sig att bara ha en enda Genesis-skiva är valet givet, Selling England by the Pound från 1973.
Här är Genesis på sin höjdpunkt. Det är en tidlös, vacker, ironisk och nästan lekfull skiva. Men framför allt är den intelligent. Och den skiljer sig rätt ordentligt från gruppens tidigare album.
För en gångs skull får Steve Hackett det utrymme han förtjänar, han tillåts briljera på sin gitarr. Samtidigt som Tony Banks synthar får det utrymme de förtjänar, det vill säga ganska lite. Då blir Genesis helt plötsligt fruktansvärt bra. Inte minst är de instrumentala passagerna högklassiga.

När detta dessutom sammanfaller med att Peter Gabriel lyckades göra sina allra bästa låtar, kan det inte bli annat än överväldigande. Dancing Out With the Moonlit Knight är troligen den bästa låt bandet någonsin lyckades åstadkomma.

Vadå troligen? Skitsnack! Det ÄR den bästa låt Genesis någonsin gjort!

Bara inledningens 20 sekunder är tillräckligt dramatiska för att få jorden att sluta snurra.
I Know What I Like är full av humor och ironi och nästan lika bra. Och här är till och med Phil Collins bra.

Firth of Firth och Battle of Epping Forrest kommer inte långt efter, både vad det gäller melodier och text. Till skillnad från senare tiders Genesis, vars texter allt som oftast inte bjudit större intellektuellt djup eller mer poetiska kvalitéer än vad som finns på vanliga julkort man köper i storpack på Konsum.

Där tog jag i!

onsdag 13 oktober 2010

Kim Larsen og amerikanarna

På tal om fula fiskar och danskar, så har jag Kim Larsens första soloplatta efter Gasolin i samlingen, Kim Larsen & Yankee Drengene. Nån ful fisk är väl inte Kim Larsen, även om bilden på skivomslaget för tankarna åt det hållet.
Den här skivan köpte jag av en enda anledning – låten This Is My Life.
Den hade nämligen Gasolin med på sitt livealbum, Live i Skandinavien. Den skivan spelades ta mej fan så fort man visade sig ute, 1977 eller nåt sånt där.

Och Gasolin rockade i liveversionen till originalet rätt ordentligt. This Is My Life var egentligen en liten udda ballad från skivan Efter endnu en dag.
Och då blev jag naturligtvis nyfiken på vad Kim Larsen gjort med samma låt...
Men nån större sensation var det väl inte. Bra, men inte bättre...

Yankee Drengene från 1978 är däremot en ganska kul platta. Kim Larsen hade åkt över till USA och spelat i skivan i Atlanta. Så det var han och en massa amerikanare. Det märks på musiken, det finns inte mycket av Gasolin i det här och Larsen sjunger dessutom alla låtar på engelska.

This Is My Life är en av de bättre låtarna, liksom Chuck Berrys Havana Moon. Och för den som inte hört Kim Larsen lira country är det här rätt skiva. Det gör han i ett par låtar, bland annat There´s A Tape, som han förresten skrev själv liksom de flesta andra låtarna.

Om den är bra?
Tja va fan. Kim Larsen + country + danskengelska...vad blir det?

För att inga missförstånd ska uppstå. Jag gillar verkligen Kim Larsens skivor, men tycker nog det är bättre när han håller sig till danskan.

tisdag 12 oktober 2010

Glamrock med Burhöns

GNAGS - BURHÖNS - 1979 

Men tanke på En underlig fisk. För att ingen nu ska tro att Gnags är ett av alla halvtaskiga 80-talsband som dök upp (och försvann) oftare än man bytte kalsonger, kommer här en recension av bandets kanske bästa platta, Burhöns från 1979.
Trots namnet är det här en riktigt bra rock-LP. I slutet av 70-talet och i tomrummet efter Gasolin var Gnags det bästa rockbandet i Danmark. De tog sitt ansvar. Burhöns är högst kompetent och Gnags river av flera sjyssta nummer.

Gnags har genom åren skiftat mellan olika musikstilar, men här lirar bandet nästan hårdrock med faktiskt ganska kraftiga inslag av glamrock och new wave. Utan att tveka kan jag utnämna det här till en av mina bättre danska rockplattor.

Gnags sjunger som alltid på danska och det funkar förvånansvärt bra. Jag gillar titelspåret Burhöns som är en riktigt vass rocker. Dessutom är halvpunkiga och provocerande Professionelle ballademager samt glamrockslåten En tiger fra zoo alldeles lysande små nummer. Men alla låtar på den här skivan är bra. Garanterat.

Jag anar att den här skivan kan vara svår att få tag på. Men i Danmark kan det nog gå att hitta ett och annat begagnat exemplar. Burhöns var ett av de album som sålde allra bäst i Danmark 1979.

måndag 11 oktober 2010

En underlig fisk

Handen på hjärtat. Är inte det här ett skivomslag som bara måste finnas i samlingen, eller?
En underlig fisk heter LP:n. Bandet heter Gnags och kommer från Danmark. Skivan gavs ut 1985.
Vad är då detta för underlig fisk?
Enligt mina efterforskningar och jämförelser skulle det kunna vara en brax, eller möjligtvis en ruda, kanske en Björkna. Men jag lutar mer åt braxen, för om man kollar på baksidan av skivan ser man nämligen stjärtfenan. Och så ser den ut på en brax också. Helt säker är jag inte. Men det är i alla fall en underlig fisk.

Braxen lever helst i sötvatten och kan bli så stor som 80 centimeter. Den lever på sjöbotten och suger upp plankton och annat matnyttigt med sin utskjutbara mun. Den lär inte vara nån vidare matfisk eftersom det tydligen kryllar av ben i den.



Gnags skiva då? Är den lika underlig?

Nej, knappast. Gnags var ett av Danmarks bästa och roligaste rockband på 70- och i början av 80-talet. Men här har de tappat stilen lite grand.

En underlig fisk är en ganska typisk 80-talsplatta. Mycket synthar, pålägg och annat sånt där. Men Gnags gör rätt trevliga melodier, så den går att lyssna på. Mig og Mississippi är nog den bästa låten.
Lite Gnags-fakta:

Bandet bildades redan 1966 av bröderna Peter och Jens Nielsen i staden Skjern. Efter några år flyttade de dock till Århus. Första LP:n kom 1973 och heter kort och gott ”Gnags”. Bandet finns fortfarande och fram till idag gjort 26 album. Det senaste heter Legepladsen och släpptes 2008.

Gnags blev aldrig särskilt stora utanför Danmark. Möjligtvis var det en och annan i nordvästra Skåne som hörde talas om dem, men inte mycket mer.

Gnags lär ha varit som bäst i början av 80-talet med album som Burhöns, Safari och X (tio).

Men Gnags skivomslag från 1985 är i vilket fall som helst obetalbart. Det är ett av de läckraste i min samling. Även om fisken kanske inte är lika läcker...men i Ryssland lär brax vara en läckerhet, välrökt.

söndag 10 oktober 2010

Another Brick In The Wall

Att hitta en singel med Pink Floyds Another Brick In The Wall på en bagageloppis var knappast något jag räknat med. Men där stod den, bland Emil i Lönneberga-skivor, Schytts och en synnerligen välanvänd Ville, Valle & Viktor (det där barnprogrammet på tv från nån gång i början av 70-talet).

Tio spänn gav jag för den. Jag har The Wall, men den pengen var den lilla 45-varvs nostalgitrippen värd. Another Brick In The Wall är en av de där Pink Floyd-låtarna som satt sig kvar och det räcker med introt för att man ska gå igång. Konstigt att det räcker med ett helikopterljud för det, men så är det.

”We Don´t Need No Education”, för så trodde en del att låten hette när den var ny, var vintern 1979 också en mindre discohit. Den spelades både på Banana Disco och Gunghästen och gick hem på dansgolvet med Roger Waters lite funkiga bas och det där supervassa solot av David Gilmour.

Det var något annat än den där enformiga discosmörjan discjockey-snubbarna annars var lite väl förtjusta i och mer än gärna terroriserade folk med.

På The Wall finns Another Brick In The Wall i tre delar. Part 2 var den som blev innelåten nummer ett. Part 1 är rätt så flippad och trean tämligen anonym.

lördag 9 oktober 2010

Mojo på vinyl

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS - MOJO - 2010 

Så är den äntligen på plats, Tom Pettys senaste, Mojo. Det tog sin tid att få tag i den på vinyl, men nu är den här.

Och jag blev inte besviken, trots allt man fått höra om ”gubbrock” och sånt där. Och att det känts lite kittlande att Petty och Heartbreakers skulle gjort en bluesplatta.

Men Mojo är bra. Tom Petty kan det här med rock, och blues också. Jag drar mig inte för att ranka den här högre än Full Moon Fever och till och med nästan i klass med Damn The Torpedoes.

Som jag ser det finns det inte en enda svag låt på det här albumet. Möjligtvis kan jag väl tycka att Don´t Pull me Over är lite för mycket. Varför han fick för sig att göra en reggae bland alla sköna bluesrockers begriper inte jag.

Några favoriter har jag hittat. Första spåret Jefferson Jericho Blues sätter sig direkt, liksom andralåten First Flash of Freedom. Tom Petty lägger ribban högt redan från början. Men höjdpunkterna är flera, både på första och andra LP:n, för det är två skivor, 180 grams tung kvalitet.

Ett par låtar till jag inte kan låta bli att nämna. Takin´ My Time gillar jag, och Lover´s Touch, som är så släpig grottmansblues att man bara ryser. Och High In The Morning, vilken låt!

Nej, det här är det bästa Tom Petty gjort på länge. Inget snack om den saken! Det kommer ta tid att smälta den här.

tisdag 5 oktober 2010

En olycklig Eagles

Det tog nästan tre år för Eagles att göra The Long Run.
Oj, vilka förväntningar de hade på sig. Att göra en uppföljare till Hotel California var ett högt krav.
Men oj, vilken besvikelse.

The Long Run från 1979 är en olycklig skiva, en förvirrad parentes, splittrad och feg. För Eagles lyckades inte.
Visst är låtarna snyggt förpackade, men är så tekniskt genomarbetade och perfektionistiska in i minsta detalj att det bara blir tråkigt och livlöst. Smaken av The Long Run är fadd och unken.

Heartache Tonight är skivans pinsamma inledning, en rocker utan mål. King of Hollywood är en svajig och komplicerad meningslöshet, för att inte tala om The Greeks Don´t Want No Freaks, som Eagles fortfarande borde skämmas för.

Men mitt särskilda lilla hatobjekt är I Can´t Tell You Why. Där tror jag inte ens gruppen själv kan svara på varför de ville låta som Bee Gees i Saturday Night Fever.
En låt gillar jag – Joe Walshs skitiga och skrikiga In the City – även om den också är inlindad i flera lager mjukplast.
Jag har spelat sönder alla mina andra eagles-album, så jag knappt orkar höra dem. The Long Run kan jag inte heller spela. Att göra det är ungefär som att se sig i spegeln och inte känna igen ansiktet som stirrar tillbaka.
Det kanske inte är så konstigt att detta blev Eagles sista album innan gruppen splittrades.

måndag 4 oktober 2010

Yes kom tillbaka

Albumet Anderson, Bruford, Wakeman & Howe är väl så nära Yes man kan komma under 80-talet. Det är bandets originalsättning utan Chris Squire. Den här plattan kom 1989 och är kanske en reaktion på det Yes sysslat med åren innan dess.

Chris Squire och Trevor Rabin var då helt inne på metal och var på väg att köpa hela 80-talets halvtaskiga rocksound. Poison, here we come! Yes-albumen 90123 från 1983 och 1987 års Big Generator är helt riktigt sopiga. Vad annat kunde man vänta sig.

Skit samma. Detta är lite friskare. Här är Rick Wakeman tillbaka, tillsammans med Steve Howe, Bill Bruford och Jon Anderson. Det är alltså inte Yes, men ändå Yes.
Skivan känns hyfsat pigg. Men tiden hade nog sprungit ifrån de gamla hjältarna. Wakeman är bitvis visserligen briljant på sina synthar och Steve Howe river av flera vass solon. Men ändå är det något som fattas. Kanske är det så att låtmaterialet inte är tillräckligt bra.

Att försöka överföra Yes klassiska sound till 80-talet var nog ingen bra idé. Balladen Let´s Pretend, skivans sista spår, den gillar jag. Men den är bara 2.36 lång.
Sen gillar jag konstnären Roger Deans målningar på skivomslaget. Bara dem gör att skivan är värd att ha.

söndag 3 oktober 2010

Respekt för Midnight Oil

Det här är en skiva att ha respekt för – Midnight Oils album 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – från 1982. Det är en mycket bra rockplatta. Progressiv 80-talsrock, klart influerad av psykedelisk rock och även synthpop. Soundet är spännande.
Albumet är Midnight Oils första som släpptes på allvar utanför Australien, 1983 kom den till USA. I Sverige dök den inte upp förrän betydligt senare. Det var i slutet av 80-talet när Midnight Oil slagit igenom på allvar med superhiten Beds Are Burning och plattan Diesel & Dust.

Då fanns 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 bland en massa andra australiska plattor som fraktades i massor till Sverige, Eurogliders, Triffids och sånt där. Därför smet den liksom bara förbi mitt grovmaskiga nät.

Amerikanska sajten Allmusic.com, rocklexikonens rocklexikon beskriver plattan i nästan lyriska ordalag och nämner ”benknäckarna” Only The Strong, Somebody´s Trying ToTell Me och drömska Outside World och Maralinga som skivans bästa spår.

Jag för min del gillar Scream Into Blue, som nästan har lite Their Satanic Majesties Request över sig och där Pete Garretts sångröst bara är grym. Dessutom har jag fått en viss förkärlek för enkla och raka Read About It.
Ingen av de låtarna blev dock någon större hit, i stället var det låten Power And The Passion som blev en hyfsad singelsäljare. Kanske för att det är en hel del Duran Duran över den. Och det är klart, kan man tänka den låten utan syntharna blir den riktigt bra.

Jag upptäckte inte 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på allvar förrän för ett par år sedan. Och jag gav mig direkt. Det här är ovanligt bra art-rock, om man nu kan kalla Midnight Oil för det. Det är inte det bästa Australien kommit med, där står Paul Kelly & The Coloured Girls i en klass för sig, men inte långt ifrån.

Sen kan jag väl lägga till att skivan har fått något av de jävligaste namn man kan tänka sig. Åtminstone för de som skriver om den. Skriv 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på tangentbordet några gånger så får du se.

lördag 2 oktober 2010

Roxy Musics sista stora

Country Life är Roxy Musics sista stora album. Det är naturligtvis inte i klass med Stranded eller For Your Pleasure. Men Country Life var den sista plattan innan Bryan Ferry tog över fullständigt och Roxy Music blev synonymt med disco-pop.

Country Life från 1974 får väl stå för bandets brytning, från innovativ och experimentell elektrobaserad rock, till ett ganska ordinärt popband, synthband om man så vill.

På Country Life balanserar Roxy Music på slak lina och lyckas inte med uppgiften. Det är egentligen en rätt intetsägande platta, utan kittlande nummer och utan större gnista.

Men det finns ändå flera bra låtar. Three and Nine och All I Want Is You är förstasidans starka nummer. På b-sidan nöjer jag mig med Bitter Sweet, men den är en favorit. Prairie Rose är bra av en enda anledning, Andy Mackays saxofon.

Country Life var naturligtvis en besvikelse när den kom...och är det fortfarande. Men jämförd med de Roxy-album som släpptes senare ska den nog ändå räknas till gruppens bättre.

fredag 1 oktober 2010

Tanken borde aldrig tänkts

Calling All Stations vill jag inte räkna in i min samling. Jag har den på cd, så jag har den inte på riktigt. Tack och lov.

För den borde aldrig gjorts.
Tanken borde aldrig tänkts.


Det är Genesis senaste...och förhoppningsvis sista skiva. Efter att Phil Collins hoppat av 1997 gjorde Tony Banks och Mike Rutherford ett försök att hitta tillbaka till det gamla soundet, tillbaka till proggrocken.

Det kunde ju vem som helst räkna ut hur det skulle gå. Varken Rutherford eller Banks var någonsin i närheten av Gabriel eller Hackett. Och hur patetiskt var det inte att försöka göra 70-talsprogg i slutet av 90-talet...

Att göra det med nästan bara datorer och synthar tyder dessutom på bristande insikt.

Jag fattar mig därför kort
Calling Station är hemsk. Den är under all kritik. En monoton upprepning av Banks fantasilösa synthslingor som till slut bara blir...ingenting. Det inte finns något intressant på den här skivan. Inte en låt att nämna.