Upphittat i en reaback

Det var i slutet av 70-talet helt omöjligt att hänga med. Det rasslade ner nya skivor med nya spännande artister i skivställen varenda dag. Enda chansen var att själv vara musikkritiker och få skivorna gratis. En vanlig dödlig hade inte råd, hur mycket man än ville.

Jag var inte ensam. Kritikerna älskade Moon Martin, men han sålde inte särskilt många skivor för det...

Så jag erkänner att jag missade Moon Martin. Så vida pass!
Har inte hört en enda av hans låtar förrän nu. Det skäms jag för. Lite.

Samtidigt är det roligt att upptäcka nya grejer, fast de är gamla. Jag hittade Moon Martin tack vare en 5-kronors LP-back i en religiös second handbutik.

Det var LP:n Street Fever från 1980 jag kom över. Tydligen en specialutgåva för Skandinavien där Chuck Berry-låten Havana Moon lagts till. Jag kan bara gissa att det gjordes eftersom Kim Larsen hade med den på sin första solo något år innan.

Hur som helst ska jag lyssna mer på denne amerikanske popkonstnär. Han gör kul låtar helt i stil med Dave Edmunds, Nick Lowe, Elvis Costello och andra new wave-hjältar. En nya vågens Buddy Holly kallades han visst i USA i slutet av 70-talet. Men han har känsla för rockabilly, pop och Chuck Berry-riff också kan jag konstatera.

Låtarna är välskrivna, det är en rad tuffa små popmelodier han river av på Street Fever. Ändå ska den inte vara en av hans bästa skivor. De två han gjorde innan ska tydligen vara bättre, men jag har inte hört dem.
Men det ser jag fram emot. För hittar jag någon mer Moon Martin slår jag till igen.

Och så lite fakta:
Street Fever är Moon Martins tredje LP, det blev sammanlagt fem under 70- och 80-talen.
Han heter egentligen John David Martin och började sin karriär redan i slutet av 60-talet.
Moon Martin har kanske haft störst framgång som låtskrivare. Många artister har gjort covers på hans låtar, Mink Deville, Bette Midler, Robert Palmer. Och Edmunds och Lowe såklart.