ROLLING STONES - GOATS HEAD SOUP - 1973
1973 var året då Rolling Stones började bli hatade. Av en del alltså. Andra älskade dem.
Det var då skivbolaget tvingade Glimmer Twins att byta namn på låten Starfucker till Star Star.
1973 slutade kritikerna älska Rolling Stones för allt de gjorde. De blev i stället kallade dinosaurier utan framtid.
Det var 1973 Goats Head Soup kom. En mystiskt och gåtfull platta. Stones verkliga voodoo-skiva och deras mest hatade album.
Den gavs ut året efter Exile On Main Street och ansågs usel i jämförelse.
På ett sätt var det säkert så. Goats Head Soup följde inte raden av Stones folk- och rotrockalbum. Låtarna höll inte heller samma klass på som på Sticky Fingers och Exile.
Men i ett annat perspektiv vete fan om inte Goats-skivan var bättre. För här lämnar Jagger/Richards den säkra marken och börjar experimentera med nya former.
Albumet är delvis inspelat på Jamaica. Nu är det dock inte särskilt mycket reggae på den för det. Men det gav Goats ett annat, mörkare och lite mystiskt skimmer. Den påminner faktiskt lite om Their Satanic Majesties Request, men utan psykedelian.
Och så praktiserar de backmasking, fast på sitt eget sätt.
I första låten, Dancing With Mr D används nämligen samma riff som i Jumping Jack Flash, fast baklänges. Det blir inte särskilt bra kan jag tycka, men bara idén är rätt fräck.
Naturligtvis är Goats Head Soup en underskattad skiva. Flera av låtarna borde blivit klassiker. Inte minst 100 Years Ago, där Billy Preston dominerar på klaviatur och Mick Taylor spelar så underbart gitarr att Jagger/Richards var tvungna att fada ut honom fort som bara den.
Starfucker, som för stones-fans aldrig fått nåt annat namn, är en brutal chock. Och så finns Angie här. En av Jaggers största och mest populära ballader, med all rätt. Nästan farligt suggestiv, där det till slut räcker med att han viskar fram orden för att förhäxa lyssnarna. Voodoo.
Det var då skivbolaget tvingade Glimmer Twins att byta namn på låten Starfucker till Star Star.
1973 slutade kritikerna älska Rolling Stones för allt de gjorde. De blev i stället kallade dinosaurier utan framtid.
Det var 1973 Goats Head Soup kom. En mystiskt och gåtfull platta. Stones verkliga voodoo-skiva och deras mest hatade album.
Den gavs ut året efter Exile On Main Street och ansågs usel i jämförelse.
På ett sätt var det säkert så. Goats Head Soup följde inte raden av Stones folk- och rotrockalbum. Låtarna höll inte heller samma klass på som på Sticky Fingers och Exile.
Men i ett annat perspektiv vete fan om inte Goats-skivan var bättre. För här lämnar Jagger/Richards den säkra marken och börjar experimentera med nya former.
Albumet är delvis inspelat på Jamaica. Nu är det dock inte särskilt mycket reggae på den för det. Men det gav Goats ett annat, mörkare och lite mystiskt skimmer. Den påminner faktiskt lite om Their Satanic Majesties Request, men utan psykedelian.
Och så praktiserar de backmasking, fast på sitt eget sätt.
I första låten, Dancing With Mr D används nämligen samma riff som i Jumping Jack Flash, fast baklänges. Det blir inte särskilt bra kan jag tycka, men bara idén är rätt fräck.
Starfucker, som för stones-fans aldrig fått nåt annat namn, är en brutal chock. Och så finns Angie här. En av Jaggers största och mest populära ballader, med all rätt. Nästan farligt suggestiv, där det till slut räcker med att han viskar fram orden för att förhäxa lyssnarna. Voodoo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar