Robert Plants Graffiti

Robert Plant har släppt ett nytt album – Band of Joy. I väntan på att den kommer på vinyl åkte Manic Nirvana fram.

Mest för att den har så lite med Plants nya platta att göra, i alla fall enligt recensionerna av Band of Joy.
Och väldigt mycket för att det är en riktig Led Zep-rocker.

För om Robert Plant någonsin gjort Led Zeppelin-låtar på sina album är det här. Helt fräckt vill jag jämföra den med Physical Graffiti.

Manic Nirvana från 1990 har allt det där en bra hårdrockplatta ska ha. Musiken är enkel; högt tempo, skrikiga röster, maffiga körer och feta gitarrsolon. Och som grädde på moset ett antal fläskiga powerballader. Och så är det överproducerat nåt så in i bäng. He, he.

Sen finns det massor av bra låtar också. Hurting Kind är en öppningslåt värdig Black Dog och SSS & Q är sylvass. Men det finns fler rockers. Sen höll jag på att glömma funkiga Big Love.

För den delen går det att hitta ett antal riktigt bra plant-ballader också. Mystiska I Cried är en favorit.
Jag påstår inte att det här är Plants bästa, men kan man ha lite överseende med produktionen är det en rolig platta. Betydligt bättre än sitt rykte.