The Musical Box: april 2018

måndag 30 april 2018

Midnight Oil unplugged

MIDNIGHT OIL – THE REAL THING – 2000

The Real Thing är Midnight Oils bidrag till alla de unpluggedskivor som dök upp i mitten av 90-talet. Men de gör naturligtvis något helt annat än väntat av det. The Real Thing är bara delvis ett livealbum.
Det var väl ingen som ens tänkte tanken att Midnight Oil skulle göra som alla andra, släppa en CD med den unpluggedkonsert de gjorde för MTV 1993. Ett sånt album hade idag bara fått ett marginellt intresse från folk utanför den närmaste samlarkretsen.

Midnight Oil gjorde i stället ett album med fyra nya låtar, hämtade andra från livekonserten i New York, men blandade också upp med låtar inspelade live från The Metro Theatre i Sidney hösten 1994. de lyckades göra något helt unikt, de inspelningarna tillsammans blir det nästan explosivt.
En stor del i det har de nya låtar bandet spelade in, som alla går i samma stenhårt komprimerade spår som låtarna på Redneck Wonderland, vilket ger skivan ett kyligt skimmer men samtidigt oerhört närvarande. Inledningen med The Real Thing och Say Your Prayer är fantastisk.

De akustiska låtarna, som alla inte är så avskalade som de kanske borde, blir en läcker kontrast till inledningen. Midnight Oil hämtar dessutom främst låtar från albumen 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4,3 , 2, 1, Earth And Sun And Moon, vilket gör att det finns mycket att upptäcka.

Bara två av låtarna är hämtade från bandets europakända album Diesel & Dust och Blue Sky Mining; The Dead Heart och Blue Sky Mine.

The Real Thing kan vara svår att få tag på nu för tiden. Men albumet har nyligen släppts på vinyl för första gången.

Nr: 160/CD

söndag 29 april 2018

Partyrock med Slade

SLADE – SLADE ALIVE – 1972

Slade Alive var en av de första sladeskivor som dök upp i min samling. Skivan räknas idag till de allra bästa liveplattorna från den tidiga glamrockeran och kan väl bland vissa kallas för klassisk.
Slade var tuffa, långhåriga, snackade och sjöng på obegriplig dialekt och klädde sig som inga andra tidigare vågat. Möjligtvis är Slade Alive överskattad, men den gjorde Slade till sin tids roligaste party-band.

Det var en skiva jag kunde spela många gånger i rad så det är inte konstigt att jag kan både låtar och Noddy Holders mellansnack utantill även nu för tiden (man lär sig mycket nyttigt av att lyssna på gamla rockplattor).
Men om Slade Alive verkligen är så bra som jag tyckte då och i viss mån tycker nu också är jag inte säker på. Slade gör faktiskt ganska märkliga låtval och kör till exempel flera covers. Bland annat Darling Be Home Soon av John Sebastian och som avslutning Steppenwolfs klassiker Born to be Wild, vilken för övrigt slutar i ett enda kaos. Älskar fortfarande brandbilssirenen.

Men å andra sidan är inspelningen från ett av Slades tidiga år, så de hade väl inte särskilt många egna låtar utan fick lita på Ten Years After (Hear Me Calling), Lovin´Spoonful och Steppenwolf.

Det är en ruffig inspelning som jag trots det, eller just därför, inte kan låta bli att älska. Min enda invänding är att det är alldeles för få låtar för en LP, bara sju! Vad tänkte de på?

Men det är stämning i lokalen, vildsint öldränkt dimmig stämning, Slade Alive skulle kunna vara en pubrockklassiker. Att Get Down And Get With It (Get Down With It) är albumets största låt är tveklöst.

Att Noddy Holder kunde ryta redan 1971 går heller inte att missa. Rock and Roll-medleyn med Keep On Rocking håller jag också rätt högt.

Nr: 1170/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu ny chans med delvis ny text.

lördag 28 april 2018

Tonio K skulle kunna vara new wave

TONIO K – LIFE IN THE FOODCHAIN – 1978

Det här är en ”ungdomskärlek” jag försökte pracka på alla, men som ingen mer än jag i kompisgänget gillade. Finns det något som borde kallas ”intelligent” pop-musik, då hör Tonio K dit. Men exakt vad det är vet jag inte.
Life In The Foodchain skulle kunna vara new wave, musiken är uppkäftig och irriterande. Nästan punk på sina ställen. Och jag tror nog det går att vaska fram lite New York Dolls också, men utan läppglans, rouge och nätstrumpor då förstås. Men powerpop är det dock inte.

Dessutom gör det här amerikanska bandet smarta texter. Ironiska, elaka och cyniska, i samma klass som de brittiska new wave-banden. Tonio K spottar ur sig sina cynismer och låter minst lika elak som vad Elvis Costello någonsin gjorde.
Life In The Foodchain, Tonio K:s första album, kom redan 1978. Det är en kul liten rockplatta, om än något bortglömd nu för tiden. Den passade inte in någonstans då. Och gör det förmodligen inte nu heller. Jag känner inte många som har den här skivan.

Och de som råkar ha den i samlingen har inte spelat den på länge. Men nu har jag gjort det igen och jag kom fram till att den fortfarande är kul att lyssna på. Jag borde spelat den fler gånger än jag gjort.

Men man måste nog vara på rätt humör för att orka spela den, det har jag räknat ut. Life in the Foodchain kan vara påfrestande. Men nog är den bra alltid.

Cyniska The Funky Western Civilization är fortfarande en gungig, svettig rocker som numera skulle kunna passas in i gubbrockfacket, men vad spelar det för roll.

Varför den inte blev en superhit har jag aldrig förstått. Det finns flera små sköna låtar att hitta här. Hela skivan är bra.

Nr: 803/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 27 april 2018

Torsson mot strömmen

TORSSON – GÅ EMOT STRÖMMEN – 1979

Det är ingen tillfällighet att dagens skiva är en gammal Torsson. Ikväll spelar dem på Spira i Jönköping. Det är dock förmodligen lättare att få tag i biljett dit än att få tag i den här singeln, Torssons allra första, som jag kunde lägga vantarna på tack vare ett tips från Kjell i Adelöv.
Gå emot strömmen är en singel som är betydligt svårare att få tag på än den är bra. Torssons första singel har givetvis en oerhörd kultstatus och Gå emot strömmen är en av få, kanske den enda torssonlåt, som inleds med trumpet. Det är också en av de första skivor som spelades in i Studio Bombadill i Klippan. Dock inte den allra första, Kriminella Gitarrers Vårdad klädsel, sägs vara först.

Det mest udda med Gå emot strömmen är att låten för ovanlighetens skull inte är skriven av Bo Åkerström, utan av Hans Dalén, som på den tiden var trummis i bandet. Den är nog ett ganska typiskt exempel på Klippanpop, lite halvyxig musik och en klurig text som helt saknar slutkläm.
B-sidans Elmia är dock tveklöst en Åkerströmkomposition eftersom den handlar om Jönköping. Det är dock inte den Elmiaversion som vi alla är vana vid ända sedan LP:n Att kunna men inte vilja, utan en betydligt släpigare variant, som tack och lov hottades upp ganska ordentligt till inspelningen av första fullängdaren något år senare.

Det är låtens skånska sävlighet som gör den begärlig för samlare av Torsson. Det är givetvis denna version som de sanna urfansen till Torsson hänvisar till. De är inte många som kan ha hört den, debutsingeln lär inte ha pressats upp i särskilt många exemplar (versionen togs dock med på CD:n Elmia Jordbruksutställning när den gavs ut 1989, där finns även Gå emot strömnmen med).

Trots att jag följt Torsson sedan 1980 då Olle Drejare sålde sin gamla renault till brorsan har jag aldrig ens sett Torssons debutskiva förrän nu. Jag har fått nöja mig med att lyssna på CD:n från 1989.

Så det är ett sant nöje att nu få presentera denna skiva, som inköptes efter en nervpressande budgivning på Tradera och givetvis till ett hutlöst pris, men vad gör man inte för att få sin torssonsamling så komplett som möjligt.

Nr: 119/singel

torsdag 26 april 2018

Ett läckert livealbum av 10cc

10CC – LIVE AND LET LIVE – 1977

Jag tror att många som har den här liveplattan håller med mig om att den är fantastisk. 10cc levererar den ena hitlåten efter den andra. Det är ett album där man kan lyssna på alla 90 minuterna och sen ändå vill ha mer.
Då ska man komma ihåg att inspelningen är gjord under bandets turné våren och sommaren 1977 efter att bandets splittrats, då Lol Creme och Kevin Godley gått sin egen väg och kvar var bara Eric Stewart och Graham Gouldman, som under turnén fått med sig fyra nya medlemmar i bandet. Det borde inte gått, men blev ändå så bra.
Man ska också lägga till att Stewart och Gouldman dessutom valde att bara göra sina egna låtar, allktså utelämna alla gamla hits som skrivits av Godley och Creme, ingen Ruybber Bulet eller Donna alltså. Men Stewarts och Gouldmans egen hitlista var inte dum den heller; Arts For Arts Sake, Wall Street Shuffle, I´m Mandy Fly Me, Good Morning Judge, The Things We Do For Love...
Det enda som man möjligtvis skulle kunna påstå vara lite negativt är att nästan alla låtarna från Deceptive Bends finns med på liveplattan också. Men å andra sidan var det ett lysande album... Det finns många som menar att storhetstiden för 10cc var över när Creme och Godley lämnade bandet.

Det kan jag hålla med om påp ett sätt. Album som den rödvita debutskivan, märkliga Sheet Music och champagnebubblande How Dare You är alla klassiker och var långt före sin tid. Så långt före att jag inte är säker på att tiden hunnit ikapp 10cc ännu.

Men 10cc med ”bara” Stewart och Gouldman är underskattad. Man ska komma ihåg att det var de två som stod för de flesta hitlåtarna redan innan brytningen och de fortsatte göra bra låtar själva också.

Album som Deceptive Bends och Bloody Tourists är också klassiker, men kanske mer popmusik än den artrock 10cc ägnat sig åt tidigare.

10cc spelade även efter Bloody Tourists in ett antal nu underskattade och bortglömda album, inte minst 10 Out Of 10 och Windows In The Jungle, som båda fick svidande kritik när de var nya, men nu så här 35 år senare står sig väldigt bra, inte minst i jämförelse med annan samtida popmusik.

Nr: 1015/2222

onsdag 25 april 2018

En av de största glamrocklåtarna

MOTT THE HOOPLE – ROLL AWAY THE STONE – 1973

En älskad singel. Roll Away The Stone kan högst troligt ha varit den låt som fick mig att börja lyssna på Mott The Hoople. Olof berättade att första gången han hörde den var på en glassbar i New York. Vad han åt för glass hade han glömt, men inte Roll Away The Stone.

Själv har jag inget så där klockrent minne av första gången, vilket jag kan känna är lite futtigt. Det är ju trots allt en av de största glamrocklåtarna någonsin, och en av Mott The Hooples största hits. Och en av mina älskade låtar.

Vad jag är helt säker på är att den inte smög sig på. Det ligger inte i den låtens karaktär, den måste ha kastat sig över mig. Det enda jag är helt säker på är att det var kärlek vid första ögonkastet.

Eftersom singeln släpptes på den tiden skivbolagen och artisterna lade ner lite energi på b-sidorna är den här singeln mer än bara en enda superlåt. För rockarkeologerna är nämligen b-sidans Where Do You All Come From mer spännande än a-sidan, vars ursprung är lite oklart.
Låten finns inte på någon av Mott The Hooples studioalbum. Den har ingen som helst likhet med Roll Away The Stone utan påminner mer om låtarna från bandets tidiga år. Det skulle inte förvånat om jag hittat den på ett tidigt album som till exempel Brain Capers eller Mad Shadows.

Det är en ruffig låt med tunga riff säkert signerade Mick Ralphs. Inte särskilt spännande egentligen, förutom att den känns felplacerad i tiden, snarare tidigt 70-tal än från den polerade The Hoople, bandets sista platta där Roll Away The Stone finns med.

Än så länge har jag inte fått klarhet i hur det verkligen ligger till. För den som inte har singeln går Where Do You All Come From att hitta på det samlingsalbum med både Mott The Hoople och Ian Hunters låtar som gavs ut 1979, The Ballad Of Mott The Hoople & Ian Hunter, där det dessutom finns två andra låtar som bara släpptes på singel, Foxy Foxy och Saturday Gigs.

Nr: 47/singel

tisdag 24 april 2018

Doors Apocalypse Now

DOORS – ALIVE SHE CRIED – 1983

Ett livealbum sammanställt av diverse lösryckta inspelningar från 1968 till 1970 i Los Angeles, New York, Detroit, Boston och slutligen Köpenhamn. Men liveinspelningar kan aldrig bli några slags Greatest Hits-album.
Alive She Cried innehåller visserligen flera stora nummer men är ett album som helt saknar själ och hjärta. Van Morrisons Gloria är så klart bländande, Light My Fire ett nummer som inte kan gå fel, Love Me Two Times är läcker och valet av Little Red Rooster är roande.

Men det finns som sagt inget sammanhang. Den där talande tystnaden mellan liveakterna talar sitt eget språk och berättar att Alive She Cried egentligen inte hade något med Doors storhet att göra.

Albumet släpptes nämligen långt efter att Doors upplösts och försvunnit, utom i folks medvetande.

Doors musik fick ett ordentligt uppsving efter episka mastodont- och krigsfilmen Apocalypse Now en film om Vietnamkriget som inte blev någon direkt propaganda för den amerikanska insatsen där, och därför en populär film.

Musiken var en viktig del i filmen och en av de mest storslagna scenerna, när amerikanska bombplan lyfter för att napalmbomba Nordvietnam till tonerna av Wagners opera Valkyria.

Doors The End spelas när de fasansfulla effekterna av bomberna plågsamt sakta visas på filmduken. Låten finns dock inte med på den här LP:n.
Den sekvensen gjorde att en yngre generation fick upp ögonen för Doors och började leta efter gruppens LP-skivor, vilket innebar att skivorna trycktes upp på nytt. Men ett bra livealbum saknades.

Doors gav bara ut en liveplatta under sin korta tid, Absolutely Live, 1970. Alive She Cried hade alltså en plats att fylla. Men sättet det gjordes på blev som jag ser det inte bra alls.

Nr: 618/2222

måndag 23 april 2018

Sinners skjuter från höften

SINNERS – WHEN SHE LIES – 1988

Är detta den bästa rocklåt som någonsin gjorts i det här landet? 1988 älskade nog alla låten och själv blev jag helt knäckt när Peter, som då hade Vinyl Mania i ett hörn inne på & Mauritz i Jönköping, spelade skivan. Men han hade bara ett exemplar hemma och det skulle han ha själv.
Då MTV bestämde sig för att köra When She Lies på sin a-lista flera veckor i rad blev skivan efter det naturligtvis omöjlig att få tag på. Under många år fick jag nöja mig med en samlings-CD, Skånska Rockklassiker, där den var en av 17 lysande sydsvenska rockpärlor.

Men det där ögonblicket på Vinyl Mania när jag första gången hörde låten glömmer jag aldrig. När jag för inte så länge sen av en händelse hittade skivan på en försäljningssajt kom det där ögonblicket tillbaka, och nu har jag skivan här.

I slutet av 80-talet var skånska Sinners Sveriges bästa rockband, jag kan inte komma på något annat band som var ens i närheten.

Ruffigt enkel rak rock, en raspig gitarr och en sångare, Sven Köhler, från en annan värld gjorde Sinners låtar, inte minst första LP:n From The Heart Down, till såna där upplevelser som fortfarande gör att håret reser sig i nacken.

When She Lies finns dock bara på singel, och ett och annat samlingsalbum. B-sidans Future Kiss är dock hämtad från From The Heart Down.

1990 kom Sinners andra LP, Piece By Piece. Då hade bandet lämnat Amigo Records för MNW och framtiden såg väldigt ljus ut för det bästa bandet i Lund.

Nr: 118/singel

söndag 22 april 2018

Charmigt och naivt

MOTT THE HOOPLE – BRAIN CAPERS – 1971

Brain Capers kunde blivit Mott The Hooples sista album. Skivan var visserligen mycket bättre en de två plattor de gjort innan. Men det finns nog ingen som kan påstå att den är särskilt bra.
Möjligtvis finns det väl en och annan som hävdar att Death May Be Your Santa Claus och dylan-imitationen Sweet Angeline är rätt sjyssta grejer. Åtminstone om man gillar Mick Ralphs småskitiga gitarrsound och att Ian Hunter hade Bob Dylan som hjälte och förebild.

Men det hade nog inte räckt särskilt långt. Sanningen är att Brain Capers skulle blivit slutet för Ian Hunter och hans band om inte David Bowie ”upptäckt” dem och gjort om dem till 70-talets största glamrockhjältar. Han gav ju dem inte minst låten All The Young Dudes. Så Mott överlevde...och lite till...

Men Brain Capers har absolut inget med Motts senare skivframgångar att göra. Ändå är det en rolig skiva att ha. Jag till och med spelar den ibland. Vilket kanske låter lite märkligt.

Plattan är stökig och ofokuserad, inledningen med Death May Be Your Santa Claus inte minst. Och ljudet är inte det bästa. Och det finns en del riktiga bottennapp...har nån berättat (för ett Mottfan är de svåra att upptäcka). Och Sweet Angeline gjorde Mott The Hoople betydligt bättre senare*...
Jag kan faktiskt inte förklara varför jag gillar Brain Capers. Det finns ju inte mycket som talar för den. Kanske handlar det om nostalgi... För att den är charmig och lite naiv kanske...och där kommer jag tillbaka till Death May Be Your Santa Claus. Är detta garagerock? Eller för att jag har den på den ”riktiga” Island-etiketten...

Nr: 833/2222

* På liveskivan från 1974.

Favorit i repris, jag har berättat om skivan men gör det nu igen efter vissa ändringar i den gamla texten.

lördag 21 april 2018

Paul Kelly funkar alltid

PAUL KELLY & THE COLOURED GIRLS – GOSSIP – 1986

Paul Kellys skivor kan man plocka fram i precis alla lägen. När man kommer hem trött från jobbet, är på dåligt humör rent allmänt, eller är laddad för fest. Paul Kelly funkar av någon anledning alltid, på sommarens grillfest, eller när det blåser iskalla vindar och snödrivorna blir meterhöga utanför dörren.
1986 kom dubbel-LP:n Gossip. I Australien, på Mushroom, med The Coloured Girls som kompgrupp. Den kom jag över av en händelse. En importskiva någon hade beställt men inte hämtat ut hos Peter på Mega Hertz. Dyr som skam, men värd pengarna.
Det är en platta full av små rockpärlor; Before The Old Man Dies, Before Too Long, Darling It Hurts och finstämda Stories Of Me, bara som exempel. Det finns hela 24 låtar på skivan, alla har sin egen känsla och är såna där låtar man inte tröttnar på i första taget.
Paul Kelly blandar den australiska musiktraditionen - det vill säga en massa country - med tuff och svettig gitarrock. Han drar sig inte heller för att tona ner ljuset och glida över i en stilla och eftertänksam ballad. En australisk Tom Petty kanske, men med stor förkärlek för dylanska textvändningar och med fötterna djupt nere i den röda australiska ökensanden.

Gossip släpptes i USA och Europa 1987, men nu hade kompgruppen fått byta namn till mer ofarliga The Messengers. Skivan var då nedkortad till bara en enkel-LP.

Visst är den bra den också. Men det fattas liksom nånting...ungefär hälften.

Nr: 741/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 20 april 2018

Kraftfull comeback av Steve Harley

STEVE HARLEY – YES YOU CAN – 1992

Yes You Can är en kraftfull comebackskiva av Steve Harley. Det var hans första album på tretton, men det märks inte. Steve Harley är full av självförtroende och låtarna är starka. Själv hade han stora förhoppningar.
Steve Harley var själv mycket stolt över skivan som han arbetat många år med och äntligen lyckats få ut. Men han blev irriterad över att inget skivbolag i England visat intresse. Albumet fanns ute i hela Europa, men inte i hans hemland. 1993 gav dock Food For Thoughts ut skivan.

Historien bakom Yes You Can började redan 1979 strax efter att Steve Harley släppt albumet The Candidate. Han hade då inga planer på ett tretton år långt uppehåll, utan släppte redan året efter en rad singlar som skulle ta plats på den kommande LP:n El Gran Senor.

Det var ett delvis nytt sound och låtarna spelades till och med på diskoteken, vilket inte var särskilt vanligt för Steve Harleys låtar. Det var inte på något sätt discopop, men soundet var kraftfullt och rytmerna ansågs tydligen dansvänliga i början av 80-talet.

Är det möjligtvis nån som kommer ihåg låtar som Irresistible, Promises eller Rain In Venice? Ingen av dem gick upp på några topplistor.
Men El Gran Senor blev aldrig av. 1986 köptes RAK upp av EMI där Steve Harley och hans skivprojekt hamnade på skivbolagets skuggsida, vilken kunde blivit för evigt om Harley inte själv tagit tag i saken.

Yes You Can spelades in i början av 90-talet med små medel och han fick till slut ett schweiziskt skivbolag att ge ut skivan. Låtmaterial saknades inte. Flera av låtarna från den avpolletterade El Gran Senor spelades in på nytt, några av dem togs med som de var och låtlistan kompletterades med låtar Harley 1989 spelat in tillsammans med Cockney Rebel efter en framgångsrik europaturné.

Yes You Can är ett bra Harley-album och en värdig uppföljare till Cockney Rebels klassiska 70-talare. Låtar som Irresistible, Rain In Venice, The Alibi, New-Fashioned Way och Dancing On The Telephone är till och med mycket starka. De som lyssnade på Steve Harley & Cockney Rebel på 70-talet ska inte vara utan den här skivan.

Nr: 186/CD

torsdag 19 april 2018

Slade var ändå ett glamrockband

SLADE – RUBY RED – 1981

När Ozzy med kort varsel hoppade av Readingfestivalen 1980 blev det Slades chans att komma tillbaka. Det blev succé och helt plötsligt älskade alla Slade igen. Nya albumet Til Deaf Do Us Part blev också en enorm framgång och Slade var med på topplistorna igen med låten Lock Up Your Daughters.
Vi som älskade Slade redan i början av 70-talet kunde andas ut. Bandet hade dessutom hittat en hel del nya fans som gillade deras hårdrockigare attityd som bandet ”lanserat” 1978 med albumet Whatever Happened To Slade men då aldrig lyckades få någon framgång.

Men efter Readingfestivalen satt allt på plats och Slade behövde inte längre åka runt på engelska landsbygden och spela på pubar utan var tillbaka på de stora scenerna.
Ruby Red var andra singeln från Til Deaf Do Us Part, men blev aldrig lika stor som Lock Up Your Daughters trots att det är en rockrökare av rang. Det ska dock påpekas att det Slade trots sin framtoning och de nya fansen ändå var ett glamrockband, särskilt mycket hårdrock blev aldrig Jimmy Leas och Noddy Holders band hur mycket de än ville. Deras ”hårdrockplattor” från det tidiga 80-talet funkar därför precis lika bra på oss gamla glamrockfans som för de nya fansen.
B-sidans Funk Punk & Junk är som så ofta med Slades singlar en låt som inte finns någon annanstans än just här. Det borde den kanske gjort, det är en riktigt kul rocker som jag gärna jämför med låtarna på album som Slayed eller Old New Borrowed And Blue.

Den första upplagan av singeln släpptes dessutom som dubbelsingel där den andra skivan innehåller två livelåtar från nån av Slades succéartade comebackkonserter på 80-talet (när och var framgår tyvärr inte). Rock And Roll Preacher finns annars på Til Deaf Do Us Part och b-sidans Tak Me Bak ´Ome är som vi alla vet en gammal sladeklassiker.

Nr: 121/singel

onsdag 18 april 2018

Det gällde att hänga med

SWEET – TURN IT DOWN – 1974

Har en känsla av att skivan köptes bara för de fräcka hojarna på omslagsbilden. Jag kunde inget om Sweet på den tiden, men ville visa att jag hade hängt med. De första åren på högstadiet var hårda tider, gillade man inte samma band som alla andra låg man illa till. 
Jag gillade Slade, mest för att Sladest var den enda skiva jag ägde. De flesta andra i klassen tyckte Sweet var bästa bandet. Det var en ypperlig ursäkt för mobbning, men gick bara delvis så långt. Men det var på grund av det jag kände mig tvungen att köpa Turn It Down.

Varför det blev just den var en tillfällighet, det var Sweets senaste. Mig spelade det ingen större roll, att visa att man hängde med var viktigare. Jag skaffade fler Sweetsinglar efter det. Men aldrig några LP.

Slade köpte jag däremot fullängdsskivorna med, de kändes mer värdefulla och var ju dessutom bandet jag gillade bäst. Flera av de där sweetsinglarna byttes några år senare bort mot skivor jag ville ha. Men Turn It Down och några till har sparats.
Turn It Down var andra singeln som släpptes inför lanseringen av Desolation Boulevard. Introt med stentuffa knastertorra gitarriff tyckte alla var så fräckt. Då var det häftigt. Förutom mc-hojarna kan jag dock inte påstå att jag idag har något speciellt förhållande till låten.

Singeln innan, The Six Teens, hade gått upp första platsen på engelska listan, Turn It Down tog sig också in på många listor, däremot inte på den brittiska. Låten förbjöds nämligen av vissa radiostationer på grund av texten som ansågs stötande av skäl vi idag inte kan förstå.

B-sidans ...Someone Else Will är som så många singelbaksidor från den här tiden unik för Turn It Down. Låten dök aldrig upp på någon fullängdare utan går bara att hitta när man vänder på singeln.

Nr: 134/singel

tisdag 17 april 2018

Midnight Oils listiga PR-trick

MIDNIGHT OIL – DIESEL & DUST – 1987

Diesel & Dust är ett av 80-talets mest intressanta rockalbum. Samtidigt är det ganska ordinär men snyggt förpackad mainstreamrock. Albumet är dock Midnight Oils stora internationella genombrott och ett smart trick för att få ut ett politiskt budskap utanför Australien.
Midnight Oils politiska engagemang, särskilt det uttalade stödet för Australiens urinvånare aboriginerna, var välkänt i deras hemland. Men att stå på barrikaderna hade bara marginell effekt, det politiskt laddade albumet 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 fick ingen större spridning, åtminstone inte utanför Australien. Red Sails In The Sunset gick samma väg.
Diesel & Dust innebar ett helt nytt tänk och väl genomtänkt sätt att nå ut med Midnight Oils vänsterorienterade budskap. De ylande gitarrerna tonades ner och soundet anpassades till det som gällde i slutet av 80-talet, alltså synthar. Ironiskt nog putsades texterna till att inte vara lika provocerande som tidigare, vilket visade sig vara ett bra grepp.
Kom nu ihåg att det inte var många som hört talas om Midnight Oil i Europa 1987. Det började med The Dead Heart, en explosiv synthrocklåt som gjord för hitlistorna. Det var bara det att den handlade om aboriginernas uråldriga rätt till Ayers Rock.

Mullret fortsatte med Beds Are Burning, en låt som blev etta på singellistorna i länder över hela världen, bland annat Sverige. Även den handlade om att de australiska myndigheterna borde återlämna land till kontinentens urinvånare.

Helt plötsligt, med enkla medel, hade Midnight Oil lyckats nå ut med sitt politiska budskap. För detta ska Diesel & Dust hyllas. Om man ska i lika mycket när det gäller de musikaliska kvaliterna är däremot tveksamt.

The Dead Heart, Beds Are Burning, Dreamworld och Warakuma är lysande läcker radiorock och lite till. Möjligtvis är albumet rent generellt dock lite för mycket mainstream för att det ska vara spännande på allvar.

Utan att förta något av storheten med Diesel & Dust: jag har inte analyserat varför, men jag har inte lyssnat på skivan på väldigt länge.

Däremot har jag emellanåt spelat 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 med stor behållning och även lyssnat på Midnight Oils senare album med intresse. De är ruffigare, mer gitarrer, och det politiska budskapet är tydligare, men de känns på något sätt ärligare.

Nr: 731/2222

Jag har berättat om skivan tidigare men var då lite onyanserad i min kritik. Nu jag försökt att bättre motivera min inställning till skivan och samtidigt kommit fram till att den nog är intressantare än jag tyckte för några år sedan.

måndag 16 april 2018

The Who satte trenderna

Det var The Who som satte trenderna, de följde aldrig efter. Deras första platta, 1965,My Generation kan ha varit tidernas första rockalbum. Och det är fortfarande ett av de största. Och långt före sin tid, det finns dem som jämför skivan med Never Mind The Bollocks.
Men The Who stannade inte där. Med A Quick One året efter siktade bandet mot nya mål, med The Who Sell Out tog de riktning mot ett helt annat håll. Det finns inte två studioalbum med The Who som går på samma linje.

The Who var hela tiden på väg. The Who var först med rockopera, Tommy, först med konceptalbum, Quadrophenia. The Who påstås vara det första arenarockbandet. Grogrunden var Pete Townshend, en rockgenrens största låtskrivare, och en märklig gnistrande dynamik i gruppen som gjorde att Roger Daltrey, Keith Moon, John Entwhistle och Townshend tillsammans kunde skapa tidlös musik.

Naturligtvis hör The Who till mina stora hjältar. Jag uppskattade eller förstod inte alla deras album när de var nya, det är något som kommit med åren. Jag har här i bloggenskrivit om alla deras studioalbum, och en del liveplattor och några samlingsalbum. Nu är det dags att göra en sammanställning.

STUDIOALBUM

My Generation (1965)
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
A Quick One (1966)
A Quick One var The Whos andra studioplatta och här var bandet helt i händerna på skivbolaget. Jag kan tycka att idén att alla i The Who skulle skriva låtar till A Quick One var ganska dålig. Pete Townshend kunde väl fått all plats?
The Who Sell Out (1967)
Who Sell Out är så nära The Who någonsin kom ett mästerverk. Och då ska ni veta att den enda låt som egentligen ”överlevt” till diverse samlingsalbum, Greatest Hits, The Best Of och allt vad det kan vara bara är I Can See For Miles.
Tommy (1969)
Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Live At Leeds (1970)
Gamla rockers får alltid något drömskt i blicken när Live at Leeds kommer på tal. Man behöver kanske inte fundera över varför. The Whos klassisker från 1970 anses vara en av de absolut bästa liveplattor som någonsin gjorts inte bara för intensiteten och närvaron.
Who´s Next (1971)
Att världen blev påmind om storheten med Baba O´Reilly och Won´t Get Fooled Again tack vare deckarserien C.S.I i början av 2000-talet har säkert de flesta också koll på. Att Who´s Next är ett av de största rockalbumen genom tiderna är helt klart.
Quadrophenia (1973)
Det perfekta konceptalbumet finns. Den ultimata rockoperan, den enda rockoperan värd namnet, Pete Townshends Quadrophenia. Quadrophenia är högst närvarande från första låten till avslutningen fyra LP-sidor senare. Det är genomarbetat och genomtänkt, historien är delvis sann, delvis psykedeliskt galen.
Quadrophenia-Soundtrack (1979)
Det här albumet är inte en senare press av rockoperan Quadrophenia. Nej, det är musiken från den film som gjordes sex år senare. Soundtrackdubbeln har bara med tio av de 16 låtarna från originalet.
The Who By Numbers (1975)
Om jag inte minns alldeles fel var Who By Numbers den första Who-LP jag hörde. Det blev en märklig upplevelse. Jag hade hört talas allt om de vilda konserterna, om deras ilska och frustrationen i My Generation. Who By Numbers var något helt annat, en glad platta...
Who Are You (1978)
Who Are You är ett kontroversiellt Who-album. Det är experimentellt och udda. För många hardcorefans var det en skymf. Pete Townshend hade lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth. Och för varje låt på skivan tar The Who sitt experiment ett steg längre.
The Kids Are Alright (1979)
Ett album man inte tror man behöver förrän man har det. För det verkar ju inte särskilt intressant; en samling gamla livelåtar och radioinspelningar som tillsammans blir soundtracken från The Whos rockdokumentär The Kids Are Alright. Men oj, vad rolig den här plattan är.
Face Dances (1981)
Face Dances är The Whos första album utan Keith Moon. Jag tror inte jag någon enda gång läst en positiv recension om denna skiva. Men kan en LP med en sån klassisk Who-låt som You Better You Bet verkligen vara kass? Den låten är ju den allra sista Who-klassikern.
It´s Hard (1982)
Närmare Joy Division än så här kom aldrig The Who. Det kunde inte bli något annat. Keith Moons död och Pete Townshends personliga problem satt för djupt, han var nära att gå samma väg som Moon. Det är inte konstigt att It´s Hard är The Whos värsta album någonsin.
Endless Wire (2006)
Ett comebackalbum efter över 20 år. Var det verkligen nödvändigt? Jo, det var det. Både för fansen, för de sista överlevarna Pete Townshend och Roger Daltrey, och för att It´s Hard, deras sista riktiga album, verkligen inte var något att gå till historien med.







SAMLINGSALBUM

Hur många samlingsalbum det finns med The Who är det nog ingen som vet. Jag har dock samlat på mig fyra, två som känns nödvändiga eftersom de innehåller alternativa tagningar och annat udda material och två som säkert kan vara bra att ha...

The Who (1968)
Det finns massor av olika pressningar, samma skivor med delvis andra låtar och andra namn i olika länder och alla möjliga andra varianter på det. Detta är en tyskpressad LP, något av ett samlingsalbum...vilket inte heller stämmer.
Odds & Sods (1974)
Gavs ut 1974 men innehåller material från slutet av 60-talet, och en del senare saker också, som inte fått vara med på The Whos olika tidigare album. Allt sammanställt av John Entwhistle.
Who´s Missing (1983)
En samlings-LP med gammalt överblivet Who-material från 60-talet är normalt inget att gå i taket över. Alldeles riktigt är Who´s Missing en onödig LP för icke troende. Men för alla dem som fortfarande har affischer Pete Townshend och The Ox uppnålade på väggarna är däremot skivan helt oemotståndlig.
My Generation-The Very Best Of (1996)
Är det verkligen nödvändigt att ha ett samlingsalbum på CD med The Who? Ett band som som jag har de flesta LP-skivor med. Bra att ha i bilen, försvarar jag mig med. The Who är lysande aggressiv bilmusik när man är ute på långresa.