The Musical Box: april 2019

tisdag 30 april 2019

Alla riktiga rockers är gubbar

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS – MOJO – 2010

Gubbrock frustades det lite överallt när efterlängtade Mojo dök upp. Men alla riktiga rockers är gubbar nu för tiden. Resten är valpar. Mojo är ett trivsamt album, bluesigt, sydstatsrockigt, jammigt, låtar för rökiga livespelningar.
Jag gillar ju så klart Mojo trots att det är ett album olikt det mesta annat Heartbreakers och Tom Petty skapade. Jag gillar den där avslappnade stämningen Heartbreakers lyckas förmedla. Att albumet anses sakna hits kan man låta passera, tycker själv att inledningen med Jefferson Jericho Blues och First Flash Of Freedom är lovande och talar om att Mojo är ett album som håller.
Ett sjysst rockalbum av gubbar för likasinnade. Jag drar mig inte för att ranka den här lika högt som Full Moon Fever och till och med nästan i klass med Damn The Torpedoes, även om desperationen som finns i Refugee nog inte går att skaka fram på Mojo.
Som jag ser det finns det inte en enda svag låt på det här albumet. Möjligtvis kan jag väl tycka att Don´t Pull me Over är lite för mycket. Varför han fick för sig att göra en reggae bland alla sköna bluesrockers begriper inte jag.

Men höjdpunkterna är flera, både på första och andra LP:n, för det är två skivor, 180 grams tung kvalitet. Ett par låtar till jag inte kan låta bli att nämna.

Takin´ My Time gillar jag, och Lover´s Touch, som är så släpig grottmansblues att man bara ryser. Och High In The Morning, vilken låt.

Nr: 486/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

måndag 29 april 2019

Mycket av allt med Haken

HAKEN – VISIONS – 2011

Mycket av allt här. Progressiv metal är inte mitt favoritämne, men Haken tar i för mycket för att jag ska uppskatta det. Det är galet mycket gitarr, det är stråkar, det långa långa låtar. Och variationen är liten.
Jag gillar både Metallica och Electric Light Orchestra. Men de båda tillsammans blir inte särskilt trevligt, har jag insett nu. Det blir väldigt mycket av allt, mycket gitarr och överdoserade arrangemang som musiken drunknar i.
Lite besviken blev jag allt. Läste nånstans på nätet om Hakens platta från 2013, The Mountain, som många verkade uppskatta. Bandet jämfördes där med allt från Metallica till Genesis, Dream Theater och King Crimson, vilket självklart lät spännande.
Visions är två år äldre, dock bara för något år sedan utgiven på vinyl. Den skivan hittade jag på en skivmässa med ett pris på låga 100 kronor. Värt en chansning, tyckte jag, som kom ihåg vad folk sagt om The Mountain.

Men nej, i mina ögon/öron måste det varit två viktiga år för Haken. Visions är ett ganska tråkigt album där musiken mal på i samma spår från första till fjärde sidan. Mycket gitarr, en del hel effekter. Men tämligen tjatigt.

Inte minst eposet Visions som tar upp hela tredje sidan. Där händer inte särskilt mycket kan jag tycka. Det blir dessutom ännu jobbigare när en lika lång instrumental version av samma låt tar upp fjärde sidan. Anses detta vara ett starkt album i genren progressiv metal finns det saker att ta tag i.

Nr: 1307/2222

söndag 28 april 2019

Al Kooper upprepar sig inte

AL KOOPER – I STAND ALONE – 1968

Det var klart jag blev nyfiken. I Stand Alone brukar ju nämnas tillsammans med storheter som Sgt Pepper och Zombies Odyssey & Oracle. Det är inte ofta jag för tillfälle att ta upp två såna storheter samtidigt.
Ett annat album som också brukar nämnas samtidigt är Blood Sweat & Tears debutskiva Child Is The Father To Man. Det naturligtvis för att Al Kooper var med och spelade in den för att därefter gå sin egen väg och senare samma år ge ut I Stand Alone. Kooper hade fullt upp 1968, det året hann han också spela in albumet Super Sessions ihop med Mike Bloomfield och Stephen Stills.

Blood Sweat & Tears blev sig aldrig likt igen efter att han lämnat. Den plattan anses vara gruppens absolut främsta och alla deras senare album beskrivs som ”konventionella” i jämförelse.

Konventionell är dock det sista I Stand Alone kan kallas, men om skivan på allvar musikaliskt ska jämföras med någon annan får det ändå bli Child Is The Father To Man.

Jämförelsen med Sgt Pepper hänger inte bara på Eleanor Rigby-lika Song And Dance For The Unborn Frightened Child, utan mer på skivans bredd, variation och fantasirikedom. Och så är det nog, I Stand Alone står inte stilla utan är i ständig rörelse, Al Kooper upprepar sig inte och kommer hela tiden med nya intressanta saker.

Faktiskt mer än vad Fab Four gjorde på sitt mästerverk. I Stand Alone har influenser från så skilda stilar som soul, jazz, klassisk musik, beatpop och hela vägen till rockabilly via Bill Monroe och banjo.
Jämförelsen med Odyssey & Oracle lät också intressant, men gissar att det, förutom Right Now For You, möjligtvis kan bero på de ljudeffekter Al Kooper fick för sig att lägga in mellan låtarna, troligen som eftergift för den psykedeliska poperan som stod i full blom 1968.

I Stand Alone är ett tämligen okänt album i jämförelse med tidigare nämnda storheter. Men musikaliskt håller den samma nivå och underhållningsvärdet är minst lika högt. Det är en skiva åtminstone inte jag hinner tröttna på i första taget. Rekommenderas starkt.

Nr: 1447/2222

lördag 27 april 2019

Little Feats southern rock

LITTLE FEAT - FEAT´S DON´T FAIL ME NOW - 1974

Feat´s Don´t Fail Me Now är ingenting annat än en ruskigt bra rockplatta. Det är en av Little Feats allra bästa. Här finns låtar som Rock And Roll Doctor, Oh Atlanta och alldeles lysande Spanish Moon.
Little Feat hade när den här skivan gjordes snöat in ordentligt på det här med southern rock, och de det till fulländning. Att de dessutom lyckas behålla sitt eget spretiga och oberäknerliga sound gör den här skivan till en av de stora.

Men inte alltid, det är en skiva som kommer och går. Ibland är den hur rolig som helst att lyssna på. Andra gånger har jag svårt att orka med Lowell George. Men så är det väl med det mesta man har i skivsamlingen. När det här skrivs hör den dock till de bästa jag har...
Jag vet att alla inte blir överlyckliga när de får höra Little Feat. För deras låtar är ibland lite knepiga och otillgängliga. Men just den här smarta blandningen av southern rock - som fullkomligt osar gumbo - lätt och luftig västkustrock, country och givetvis jazzfusion är svår att stå emot.

Rock And Roll Doctor är väl nästan en klassiker på en del håll. Oh Atlanta en sån där låt som jag inte kan låta bli att gilla. Om nån låt kan kallas en Little Feat-klassiker så är det väl den.

Nä, Feat´s Don´t Fail Me Now är riktigt bra. Inte ens att ”fötterna” som sista låt kör en medley på två gamla låtar från Sailin´ Shoes gör saken sämre, Cold Cold Cold och TripeFace Boogie. Det är en fräck medley!

Nr: 1468/2222

Jag har lagt ut ungefär den här texten en gång tidigare. Men så sålde jag plattan, vet inte varför, ångrade mig givetvis, och har nu köpt tillbaka den. Därför tycker jag mig nu kunna lägga ut texten igen...

fredag 26 april 2019

Rogues Gallery har blivit bättre

SLADE – ROUGES GALLERY – 1985

Slade gjorde 1983 en fantastisk comeback med albumet The Kamikaze Syndrome och superhiten Run Run Away. Självklart skulle det komma en uppföljare. Rogues Gallery måste ju jämföras med The Kamikaze Syndrome, med det klarar den inte.
Den jämförelsen är egentligen enda orsaken till att skivan känns så svag. Slade använde sig på Rogues Gallery nämligen med exakt samma recept som föregångaren, lättsmälta radiorocklåtar med enkla men tjatiga pophooks.

Jag kan inte klandra Slade för det. Innan comebacken hade de en lång rad svåra år bakom sig. I början av 80-talet fick det gamla firade glamrockbandet åka runt i engelska landsorten och spela på lokala pubar för att överleva.

När jag skrev om skivan för några år sedan sågade jag den ganska elakt, vilket i och för sig kanske var riktigt. Men när jag nu lyssnar på skivan igen, utan att först ha spelat igenom The Kamikaze Syndrome och utan att jämföra, tycker jag den växer...åtminstone om man är gammalt sladefan...

Idag finner jag ganska mycket nöja i att lyssna på låtar som hey Ho Wish You Well, Little Sheila och inte minst Myzsterious Mizster Jones, det är ju bra sladelåtar, lite synthiga kanske, men herregud, de är ju inspelade i mitten av 80-talet och då tyckte folk till och med att Paul Young gjorde rätt fräcka grejer.

En riktig hitsingel finns på skivan, All Join Hands. Den tycker jag dock inte är lika intressant, den är lite för smörig. Till och med nu är det omöjligt att inte jämföra med Run Run Away...och då blir den ganska blek...(men jag kan inte låta bli att tycka rätt bra om den ändå...ibland är jag för velig).
Nej, jag tar inte tillbaka det jag skrev för några år sedan. Men ur mitt nya perspektiv tycker jag ändå att Rogues Gallery är en helt okej platta. Något annat skulle egentligen förvånat, Slade gjorde sällan dåliga grejer. Jim Lea var (och är) en fantastisk låtskrivare och Noddy Holders texter är nästan alltid bra (och hans vrålande).

Så lyssna gärna på Rogues Gallery en gång till, men låt bli The Kamikaze Syndrome, så kanske du också upptäcker att Myzsterious Mizster Jones är en lysande rolig rocklåt.

Nr: 1205/2222

Har skrivit om skivan tidigare.

torsdag 25 april 2019

Santana före Woodstock

SANTANA – JINGO – 2017

1969 gjorde Carlos Santana en av sina första riktiga inspelningar, i Pacific Recording Studios i San Mateo söder om San Francisco. Bara ett par av låtarna togs dock sen med på bandets debutskiva 1969, men då i omarbetade versioner.
De där tidiga inspelningarna har givetvis varit av ganska stort intresse för santanafansen, som gjordes strax efter att Carlos gått från restaurangdiskare till musiker och nästan direkt Woodstockhjälte. Låtarna finns med på CD-album som ”Santana Early Years” eller ”Birth Of Santana-Complete Early Years”.

Dubbelalbumet Jingo är ett i raden av liknande. Låtarna på albumet kommer troligen från Santanas tidiga inspelningar i San Mateo. Skivkonvolutet säger dock inte något om detta, även om det finns en kortare historisk sammanfattning av Santanas karriär.
Det krävdes i stället lite detektivarbete och en hel del googlandet innan jag kom fram till låtarnas ursprung. Jag kan dock trots det inte påstå att jag är helt säker, så är det nån som vet mer får ni gärna höra av er. Tydligen finns det också en del andra album där ute med ungefär samma låtar men med andra namn.

Nåja, för en gammal santanafreak finns det så klart lite godsaker att hämta på ett sånt här album. Det är mycket gitarr, mycket gnissel, och väldigt mycket jammande. Sånt är alltid kul.

Det jammiga skalades dock av när första skivan spelades in. Som exempel är låten Jingo på det här albumet över nio minuter lång, inspelningen på debutplattan bara drygt fyra minuter. De flesta låtarna finns dock inte att hitta på andra av Santanas album.
Men att det var latinorock som gällde för Carlos Santana redan då är klart. De här låtarna dock något mer bluesinspirerade än det som sklle komma senare. Mer psykedeliskt också för den delen. Bandet verkar inte ha några som helst bekymmer med att ge sig ut i långa planlösa jam som till slut blir för invecklade att följa och därför bara röriga både för de som spelar och vi som lyssnar...

En kvalificerad gissning är att det var det här soundet, men förfinat och betydligt mer utvecklat, som låg till grund för stora 70-talsalbum som Abraxas och Santana III.

Nr: 1390/2222

onsdag 24 april 2019

När Midnight Oil lämnade hårdrocken

MIDNIGHT OIL – BIRD NOISES – 1980

Långt innan Beds Are Burning och Diesel And Dust hade Midnight Oil blivit stora hjältar hemma i Australien. Men inte för den smarta synthiga pop med vilken bandet presenterades i Europa, utan som ett hårt rockigt band på gränsen till garagerock och punk.
Jag har skrivit om Midnight Oils debutalbum, jämfört med punk och new wave, och hyllat det. Jag har skrivit om andra skivan, Head Injuries, och hittat likheter med AC/DC och andra hårdrockhjältar.

Men när bandet släppte sin LP, numera svårhittade Place Without A Postcard, var de inne på det spår som skulle leda till Diesel And Dust, synthig pop.

Inom parentes ska nämnas att Place Without A Postcard av den anledningen är Midnight Oils mest spännande album så här långt, men en lite skruvad mix av hård rock och synth.

Men nu över till dagens skiva, EP:n Bird Noises, en 45-varvare med fyra låtar, släppt mellan Head Injuries och Place Without a Postcard. Det kan tyckas märkligt av ett band som var så långt komna gav ut en EP.

Det brukar ju annars vara en lågbudgetgrej för rockband som inte hade råd att spela in en första hel LP. Men Midnight Oil har gjort så några gånger under under karriären, och resultatet har blivit bra.
Nu är dock låtarna på Bird Noises inte direkt uppseendeväckande, även om man givetvis kan hävda att a-sidans No Time For Games och Knife´s Esdge är sjyssta rockers i samma anda som Midnight OIls tidiga år, att b-sidan I´m The Cure är en definitiv fingervisning om vad som skulle komma sen.

Och att Weddingcake Island är en låt som står helt utanför det mesta Peter Garrett och hans kollegor spelade in både tidigare och senare, en instrumental gitarrlåt i samma anda som The Shadows. Bird Noises är inte någon kraftfull milstolpe i Midnight Oils diskografi.

Men EP:n är intressant av den anledningen att den nog kan utses som bryggan till bandets övergång mellan hård rock och synthig pop.

Nr: 1431/2222

tisdag 23 april 2019

Elton Johns Blue Moves har blivit bättre

ELTON JOHN – BLUE MOVES – 1976

När jag skrev om den här skivan för många år sedan var jag inte särskilt imponerad. Jag kom då väl ihåg vad jag kände för skivan när den var ny. Jag var besviken, tyckte den var tråkig.
Jag jämförde då självklart med föregångarna, Yellow Brick Road inte minst och Captain Fantastic. Ill och med Caribou och Rock Of The Westies tyckte jag bättre om. Tillsammans med de skivorna kändes Blue Moves...tråkig. Vilket också blev det jag skrev. ”Elton John etablerad som tråkmåns” blev rubriken.
Nu när jag spelar skivan några år senare får jag en lite annan känsla, lite mer förståelse. Det är först nu jag tar mig tid att lyssna på hela skivan utan uppehåll och därmed lite mer ingående. Jag försöker dessutom låta bli att jämföra. Nu tycker jag till och med om att nästan varenda låt går i moll.

Jag upptäcker att det faktiskt blir ganska behagligt att lyssna på albumet och att det inte stör mig ett enda dugg att det inte finns några som helst likheter med Bennie And The Jets eller nån av de där funkiga och nästan hårda låtarna från Captain Fantastic. Jag har nånstans på vägen accepteat att Blue Moves har ett eget uttryck som inte riktigt stämmer överens med det Elton John gjorde på sina tidigare album.
Utan att analysera varför det blev så, eller funderar på vad Blue Moves möjligtvis hade för inverkan på senare album, låter jag det stanna där. Det enda jag vill konstatera att jag nu, liksom då, har en favoritlåt på plattan, Sorry Seems To Be The Hardest Word.

Nr: 1494/2222

Så här skrev jag om skivan då.

måndag 22 april 2019

Glänsande neon och glödande eldklot

ASH RA TEMPEL – JOIN INN – 1973

Det med bakgrund av skivor som Amon Düüls Phallus Dei, Organisations (Kraftwerk) Tone Float och inte minst Pink Floyds The Pipers At The Gates Of Dawn men framför allt Meddle man ska ta sig an skivor som den här.
Tyska Ash Ra Tempel med storheter som Manuel Göttsching, Hartmut Enke och inte minst Klaus Schulze, var med i den här vågen och både inspirerade och inspirerades av det tidiga 70-talets experimentella musik, spacerock.

Ash Ra Tempel är ett synnerligen aktat namn i genren där gruppens debutskiva från 1971 ses som ett av de verkligt stora verken. Join Inn är gruppens fjärde album, ett album som ligger mycket nära debutskivan.

I likhet med den finns här bara två låtar, en på vardera sidan. På a-sidan 19 minuter långa Freak´n´ Roll och b-sidans 24 minuter långa Jenseite. Det är två helt skilda låtar med det gemensamma att vara långa drömska atmosfäriska sekvenser.

Freak´n´ Roll domineras av gitarr och ständigt hårt drivande trummor som tillsammans skapar en nästan psykotisk stämning. Kvicksilver, grönglänsande neon, glödande eldklot i en dunkel atmosfär av aktivt syre och stickande svavel.
B-sidans Jenseit har ett helt annat uttryck då Klaus Schulzes orgel ges nästan hela utrymmet. Han målar där upp ett musikaliskt fantasieggenade landskap av långa vindlande melodislingor och upprepningar.

Om a-sidan känns psykotisk blir b-sidan i stället hypnotisk och svävande där Rosi Müller, dåvarande flickvän till Göttsching, kommer in och reciterar, nästan mumlar fram den poetiska texten.

Join Inn är ett minimalistiskt men synnerligen påträngande verk. Vid en jämförelse, utan att kunna ange verkliga skäl utom en känsla, är Join Inn det album jag tycker bäst om i Ash Ra Tempels diskografi.

Nr: 218/CD

söndag 21 april 2019

En Supertrampskiva i raden

SUPERTRAMP – FREE AS A BIRD - 1987

Jag blev väldigt tveksam när jag första gången hörde calypsoinspirerade inledning av första spåret It´s Alright. Det var svårt att hämta sig från. Men låten blev bättre när den kom igång. Skivan blev också bättre än jag börjat ana, efter den starten...
För den som nyligen blivit nyfiken på Supertramp är inte Free As A Bird skivan att börja med. Jag tror faktiskt det är det sista Supertramp-album man ska ge sig på. Inte för att den är dålig, men den kan vara knepig att komma åt, svår att tycka om. Det är bättre att börja med till exempel Crime Of The Century, som kan slå in vilka dörrar som helst.

Lite pinsamt, men jag kan inte utan att kolla på omslaget komma på en enda låt på skivan. Till skillnad från Supertramps andra album, är de lite anonyma, vilket är orsaken till att skivan känns svårtillgänglig.

För att uppskatta Free As A Bird tror jag man redan måste vara hängivet Supertrampfan. Det är pop, mycket jazzigt och ganska trevligt. De där charmiga stänken av progrock som bandet hade förr och till och med på skivan innan, Brother Where You Bound, finns dock bara spår av här.
Men efter att Rodger Hodgson lämnade bandet blev ju detta Rick Davies sätt att profilera Supertramp. Senare skivor går i ungefär samma spår, även om låtarna den här gången allmänt blev lite för svaga. Man kan också trösta sig med att Supertramp bättrade sig ganska rejält efter Free As A Bird och senare gjorde en rad mycket intressanta album.

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillar skivan, men det gör jag. Det är bara att erkänna att Supertramp, som alltid, gör det snyggt. Det är underhållande. Men i jämförelse med deras andra plattor tycker jag Free As A Bird är lite klen.

Nr: 788/2222

Har publicerat en text om detta album tidigare.

lördag 20 april 2019

Blues Bands protest mot nyliberalismen

BLUES BAND – MAGGIE´S FARM – 1980

Ironiker säger att utan Maggie Thatchers politik hade brittiska punk- och rockband haft betydligt färre inspirationskällor under början av 80-talet. Den nyliberala politiska system hon förespråkade ledde till hög arbetslöshet och ekonomisk tillbakagång. Protesterna blev till slut våldsamma.
Musiker gjorde sitt för att säga ifrån. Blues Band tog Bob Dylans Maggie´s Farm, skrev delvis om texten och vände sig mot den brutalitet som använts av polisen i London när demonstranter slagits tillbaka med brutalt våld.

Blues Bands låt är inte som Dylans version, vilken är nästan lite tankfull, utan i stället arg och uppfordrande. Det var inte likt den annars så timide Paul Jones, bandets sångare och djupt religiös. Hans engagemang känns som det är på riktigt; I ain´t gonna work on Maggies farm no more, lovar han.
Nyliberalismen har nu fått fäste i svensk demokrati. Kanske finns det därför anledning att någon inom kort känner sig tvungen att översätta Maggie´s Farm till svenska, Annies farm.

Blues Bands protest mot Maggie´s Farm behövs dock inte länge. Järnladyn lämnade brittiska premiärministerposten 1990 och Storbritannien gick mot nya och bättre tider.

Blues Bands EP Maggie´s Farm kan dock kännas nödvändig för en och annan skivsamlare att vara ägare till. Dels för den historiska innebörden, men också för att det blev en av Blues Bands mest välkända låtar och en akt de under många år efteråt spelade på sina livekonserter.

EP:n innehåller fyra låtar, de övriga tre är bluescovers där den mest spännande nog är Blind Blakes Diddy Wah Diddy, som inte ska förväxlas med Manfred Manns popklassiker Do Wha Diddy Diddy, vilket skulle kunna vara lätt hänt eftersom det var där Paul Jones en gång i tiden började sin karriär.

Nr: 22/EP

fredag 19 april 2019

”pronounced ´leh-´nérd ´skin-´nérd”

LYNYRD SKYNYRD – LYNYRD SKYNYRD – 1973

När jag köpte den här skivan, i begnataffären på Smedjegatan i Jönköping, gjorde jag det bara på grund av Sweet Home Alabama. Att den inte var med på den här skivan upptäckte jag inte förrän jag kom hem.
Ha, ha, nu gjorde inte det särskilt mycket. Det finns massor av andra godsaker på denna LP, som nog måste anses vara en av milstolparna i den amerikanska sydstatsrocken. Lynyrd Skynyrds första platta, som ibland får heta ”pronounced ´leh-´nérd ´skin-´nérd”, är ett rasande debutalbum. Det är kanske klichéer, men det är halsbrytande, vågat, fräckt och trotsigt.

Det var bara Lynyrd Skynyrd som kunde ta upp kampen med Allman Brothers som värdiga representanter för den amerikanska sydstatsrocken.

Historiskt sett blev Lynyrd Skynyrds första äventyr kort och intensivt medan Allman Brothers fortsatte ända till för bara något år sedan då Gregg Allman dog. Historien kan också berätta att Lynyrd Skynyrd återuppstod ur spillrorna efter flygplanskraschen och har fortsatt spela i skivor fram till nu.

Men efter senaste plattan 2012, Last of A Dyin´ Breed, meddelade bandet att det inte skulle bli något mer. Men det har Gary Rossington sagt förr...
Men 1973 gick Lynyrd Skynyrd till attack med våldsamt stridslystna gitarrer och ett whiskeydränkt, flottigt klubbsound. Ett grepp som tog sydstatsrocken flera steg framåt i utvecklingen på en gång. Till och med nu för tiden finns det rockband som skulle ge allt de har för att bara under en sekund få jämföras med Lynyrd Skynyrd.
Här finns låtar som blodiga I Ain´t The One, föraktfulla och förföriska Poison Whiskey. Och inte minst magiska Freebird, allvarstyngd, hjärtslitande, våldsam och en flod av gitarrer...i nio minuter. Att Sweet Home Alabama inte finns med här störde mig inte då, jag hittade ju så mycket annat kul. När jag sen fick tag i Second Helping, med Sweet Home Alabama, blev det också kul, men en helt annan historia.

Nr: 1474/2222

Min gamla platta hade en irriterande repa. Den skivan är numera utbytt mot en fräschare. Därav tycker jag på ha anledning att publicera en reviderad upplaga av den text jag skrev för några år sedan.

torsdag 18 april 2019

En tysk dragshowstjärna och Gitte Henning

GITTE HENNING – DET ÄR SÅ LÄTT ATT LEVA LIVET – 1966

På båten mellan Island och Grönland hamnade jag vid samma bord som France Delange, tysk dragshowstjärna på 70-talet och senare också. Han håller fortfarande på och har många fans i Tyskland. Han har gjort shower med de stora stjärnorna, på skeppet hörde han till artisterna som dagligen gjorde shower på båtens scen.
När han fick höra att jag kom från Sverige blev det så klart snack om Siw Malmqvist, som han stått på scenen tillsammans med redan på 60-talet. Sylvia Vrethammar gillade han inte lika mycket, men kände till henne, så klart. Men Gitte Henning, danskan, som jag fånigt nog trodde var svenska, gjorde honom lyrisk.

Hon är danska rättade han, men hon sjöng en hel del låtar på svenska fick jag veta. Och tyska också, berättade Delange och bjöd laget runt på sambuca.

Han sken upp när jag berättade att en singel med henne, Det är så lätt att leva livet. En låt som France Delange trodde han hört men inte kände till den svenska titeln på, men säkert på tyska trodde han.

När jag tre veckor senare kom hem kom jag fortfarande ihåg den där eftermiddagen vid middagsbordet och kunde inte låta bli att lyssna på singeln. Den hade med åren visserligen blivit lite smårepig men överraskande nog klarat sig ganska bra ändå.
Gitte Henning sjunger på nästan perfekt svenska, så inte undra på att jag inte hade en aning om att hon kom från Danmark. När jag lyssnat på låten några gånger, eftersom jag tyckte jag kände igen den, googlade jag fram att Det är så lätt att leva livet är namnet på den svenska versionen av Petula Clarks My Love. Jag är helt säker på att France Delange har koll på Petula Clark, men om låten finns på tyska vet jag inte.
Senare på kvällen såg vi France Delanges show, en lätt hysterisk timme, talkshow på tyska och singback. Han är nästan 70 år, men är fortfarande lysande på scenen.

Nr: 86/singel

onsdag 17 april 2019

Costellos svåra 91:a

ELVIS COSTELLO – MIGHTY LIKE A ROSE – 1991

Elvis Costellos album Might Like A Rose är en 91:a. Alltså ett album som först släpptes på cd och därefter på vinyl. Det är inte alltid så, men LP-skivor från det årtalet kan därför ibland vara svåra att få tag på, beroende på hur många vinylskivor som trycktes upp.
Jag tror inte Mighty Like A Rose hör till de allra svåraste, men den var dyr att köpa 1991. Jag var en av dem som härdade ut och höll mig till vinylskivor. Men det blev dyrare och dyrare att få tag i dem. Jag var så klart envis och tvingade Ole på Skivor & Band att beställa hem vinylplattan, tre gånger så dyr som cd:n...

Av den anledningen känner jag mig nästan tvingad att säga att Mighty Like A Rose är en bra platta. Det är trots allt Elvis Costellos trettonde studioalbum. Men det kan jag inte.

Den är inte bara svår att få tag på. Den är svår att lyssna på också. Trots att det finns flera bra och klassiska Costellolåtar här. So Like Candy inte minst, den skrev han ihop med Paul McCartney.

The Other Side Of Summer, en Beach Boys-parodi är också rätt kul. Det tog mig ett bra tag innan jag kom på varför. Så här är det nog. Mighty Like A Rose är rörig. Det går inte att få något grepp på den. Det händer så galet mycket i varenda låt att det är svårt att hänga med.

Överproducerad är ett annat ord man skulle kunna använda. Det är möjligt att Might Like A Rose egentligen är bra. Men jag har inte orkat engagera mig och lyssna så många gånger som kanske krävs för att hitta det där lilla extra. Den är lite för jobbig.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare. Nu en något omredigerad text.

tisdag 16 april 2019

Från en källare vid Torpaplan

EASY – GREEN LIGHTS – 1998

Upptäckte Easys Green Lights i demolådan när jag städade. Där ska den naturligtvis inte ligga, den ska in i samlingen. Easy var indiepopbandet från en källare vid Torpaplan i Jönköping som tog sig hela vägen ut i stora världen. Och till slut hamnade i Göteborg, där denna CD är inspelad.
Jag har lite dålig koll på Easy. När TV POP Crisis, som bandet först kallade sig, lämnade Jönköping försvann dem också från min pophorisont, även om man emellanåt fick höra spridda rykten om att bandet varit i England och att de spelat in nya album och så vidare.

Hur CD:n Green Lights, som är bandets tredje album, hamnade i min demolåda kan jag inte förklara. Men jag är glad att jag hittade den nu. Det är en kul skiva. Den fick bra recensioner också, sju av tio i Nöjesguiden, ”brittisk gitarr- sitarrock när den är som bäst görs uppenbarligen i Göteborg” skrev Håkan Steen.

På skivan finns låten Big Karma Sky, som blev en mindre radiohit. Bra jobbat för ett band som de första åren knappt vågade sig utanför dörrarna på replokalen. Nu är väl inte indiepop den här bloggens bästa gren.

The Musical Box lider av uppenbara brister på kunskaper till och med om grundläggande saker som Oasis och Blur. Easys influenser och inriktning i genren kan därmed inte analyseras.
Men sånt där brukar sällan bekymra mig. Jag är som sagt inte musiker utan bara musiklyssnare. Men gillar jag låtar och skivor berättar jag det, ibland utan att kunna förklara. Green Lights är ett sådant exempel.

Det är en trevlig popskiva, lite i samma spår som Eels kan jag tycka, det finns något melankoliskt i låtarna som gör musiken intressant. Gillar särskilt Friends In High Places som känns spännande med både annorlunda instrument och en, gissar jag, vissa beatlesinfluenser. Inser att jag har en hel del att ta igen. Easy har sedan debuten med Magic Seeds 1990 hunnit ge ut hela sju album, varav det senaste 2017.

Nr: 260/CD

måndag 15 april 2019

Var tog Withershins vägen?

WITHERSHINS – VICTIM OF THE MODERN AGE – 1996

Jag läste en gammal text där jag nämnde jönköpingsbandet Withershins. Kom på att jag hade deras EP från 1996 i en låda under sängen. Var tog de hjältarna vägen? Det här är ju en jättebra skiva.
Jag kommer särskilt ihåg Withershins spelning på Hovstockfestivalen 1995 i Hovslätt. Det där beryktade stökiga festivalåret då en punkare på fyllan sparkade sönder en brevlåda på sin väg till idrottsplatsen i Hovslätt och festivalen.

Samma kväll gick Withershins upp på stora scenen, det vill säga Jönköpings kommuns rangliga scenvagn där väggarna skakade då banden drog på lite för mycket. Under varje akt låg det liksom ett klirrande och skakande ljud i bakgrunden som inte gick att undvika. Det fanns ingen som räknade, men vi var väl 50 pers i publiken, några satt i gräset.
Withershins var ett udda band i Jönköping under den tiden. Då var det tveklöst punk som gällde, Ludenbones till exempel. Nominon var stadens metalhjältar och det hade börjat dyka upp ett och annat nyvaknat indiepopband.

Men Withershins lirade folkrock i rakt nedstigande led från storheter som The Pogues och Waterboys. De hade exotiska instrument som violin och mandolin i sättningen, spelade långa låtar och upplevdes nog som lite knepiga. Men publiken på festivalen älskade dem. Med bakgrund av den nedåtgående solens sista strålar var Withershins allas hjältar.

EP:n Victim Of The Modern Age, med fyra låtar, spelades in året efter festivalen i Hovslätt. När jag lyssnar på skivan nu, som är både välproducerad och med starka låtar, kan jag inte låta bli att tycka det var väldigt spännande och talangfylld musik från sin tid.

Jag kommer lite svagt ihåg att Withershins året efter sin Hovstocksspelning gjorde en del framträdanden i Jönköping, på Kulturhuset bland annat. Men sen blev det tyst. Var tog Withershins vägen?

Nr: onumrerad, ingår i demosamlingen.