The Musical Box: februari 2011

måndag 28 februari 2011

Inte roligt Hiatt

Han ser oförskämt glad ut John Hiatt, på omslaget till Warming Up the Ice-Age. Det borde han inte göra. Det här är ingen bra skiva.

Han försöker visserligen, men det blir inte roligt alls.
Jag brukar gilla Hiatts låtar och album, men det här har jag svårt för.
Va fan, han ägnar hela förstasidan åt halvtaskig soulinspirerad schlagerpop.

Sen rycker han visserligen upp sig på b-sidan och gör en rätt bra liten rocker, Zero House. Och visst försöker han sen också. Men alla synthpålägg och andra tekniska finesser tar död på allt som möjligtvis skulle kunnat bli kul. Jo, sista låten, I Got A Gun får också godkänt.

En låt till borde jag väl nämna, The Usual. Den gjorde ju Dylan en cover på.
Men sen är det stopp.
Låt mig gissa. En 80-talare?
Jäpp, 1985.

Mer om John Hiatt:
Hiatt gör bra grejer

söndag 27 februari 2011

Hot Tunas Hoppkorv

Jag har kommit på att antalet gånger man blir lyrisk över skivor minskar med hur många plattor samlingen ökar med. Så därför är det roligt när det dyker upp en sån där LP som bara inte går att lämna ifred.
Hoppkorv med Hot Tuna har jag visserligen haft stående ett bra tag. Men jag har inte lyssnat på den på allvar på bra länge. Förrän nu.

Och det går inte att bli annat än lyrisk.

För den är skitkul.

Okej. Visst är det ”bara” vanlig enkel blues- och boogierock. Och visst kan man tycka att det bara är ett hopplöst sidoprojekt till Jefferson Airplane. Men det är det inte. Jorma Kaukonen och Jack Casady gör det här bra.

Det spelar ingen roll att det växlas vilt mellan råtung bluesrock och lågmälda akustiska saker. Hoppkorv från 1976 är helt befriad från alla pretentioner och höga hästar. Hot Tuna bara lirar rock.

Att spela den här skivan är som att sugas in i en gigantisk tvättmaskin, för att sedan tumlas runt i en enorm torktumlare och sedan spottas ut i en hög på golvet.

Men vänta nu. Hoppkorv är väl ett konstigt namn på en amerikansk LP? Det luktar ju svenska lång väg.
Jo, skivans namn har faktiskt svenskt ursprung, från Östersund i Jämtland närmare bestämt.

Jorma Kaukonen höll en tid på 70-talet till i Strömsund och odlade sitt andra stora intresse vid sidan av att lira gitarr, skridskoåkning. Historien om ”Hoppkorven” lär ha myntats vid en skridskotävling i Östersund 1976, och ska ha handlat om en ovanligt seg grillkorv.

Händelsen finns säkert att läsa om någon annanstans på nätet. Jag ämnar inte ge det mer plats. Det är roligare att snacka om själva Hoppkorven, skivan alltså.
För det är en jävligt rolig platta.
En av mina favoritlåtar är halvakustiska Watch the North Wind Blows. Men den är inte särskilt typisk. För i de flesta spåren öser Kaukonen och Casady på så det dundrar. Inte minst i gamla bluesklassikern I Wish You Would, som Yardbirds gjorde på sin tid. Det är urhederlig 70-talsrock när den är som allra bäst.

Och så lite nödvändiga utfyllnadsfakta
Jorma Kaukonen är son till finska diplomater i USA. Han hamnade via diverse omvägar i San Francisco och Jefferson Airplane, tidernas största psykedeliska rockband.
Jack Casady var basist i Airplane.
Hot Tuna var till en början ett sidoprojekt men finns fortfarande och har sedan slutet av 60-talet gett ut cirka 25 album.

fredag 25 februari 2011

Bad Company är Bad Company

Efter att ha lyssnat på Run With the Pack inser jag att Bad Company måste vara ett av världshistoriens mest överskattade hårdrockband. Det är bara en gammal traktormotor.

Och då tycker jag ändå att Paul Rodgers är en rätt bra sångare och Mick Ralphs en bra gitarrist. Ingen bländande tekniker kanske, men hard-working-stabil-och-så.

Det hänger kanske på låtskriveriet. För Bad Company gjorde aldrig särskilt bra låtar. Jag kan inte komma på nån bara så här.
Run With the Pack från 1976, Bad Companys tredje album, är tråkigt.
Skittrist.
Max tre-ackords föreskolehårdrock.

Den enda låt jag gillar är Young Blood. Det var därför jag köpte skivan nån gång i slutet av 70-talet.
Det är en gammal soulpop-låt skriven av Lieber/Stoller och inspelad i hur många versioner som helst.

Jag kan ha fel här, men Coasters bör ha varit först med att ha spelat in Young Blood 1957. Bad Company gör en rätt hyfsad rocker av den. Coasters version var givetvis bättre.
Nej, Bad Company hör inte till mina favoriter.
Rodgers var bättre i Free.
Och Ralphs var bättre i Mott the Hoople.
Åtminstone hade de bättre låtar att jobba med.
De kanske bara var bad company.

Ett problem här.
Jag har två Bad Company-skivor till. Och Run with the Pack ÄR DEN BÄSTA!
Därför lite kort om mina två andra BC-album nu, så slipper jag ta upp tid och plats med dem senare:

Rough Diamonds (1982)
Jag har inte ord för det här. Usel tråkig 70-talsrock utan något som helst intresse för någon. Begriper inte varför jag skaffade den. Inte en bra låt, inte ett kul riff eller melodi eller någonting.
Det enda jag är lite imponerad av är att det fanns ett skivbolag som ville ge ut det här.
Skräp!
Fame and Fortune (1986)
Här var inte Rodgers med längre. Det gör inte saken bättre, tvärtom...Nye sångaren Brian Howe låter lite som Foreigners Lou Gramm...
Trodde Bad Company på det här själva? Jag hittar inte orden nu heller. Ett rejält och kraftigt bottennapp som inte borde få säljas av auktoriserade skivhandlare. Räcker det?

För att vara lite sjysst mot Ralphs och Rodgers...
Bad Companys två första album, Bad Company från 1974 och Straight Shooter från 1975, är betydligt bättre. Men naturligtvis har jag ingen av dem...

torsdag 24 februari 2011

Songs From the Wood

JETHRO TULL - SONGS FROM THE WOOD - 1977

Songs from the Wood är en ruggigt bra Jethro Tull-platta. Allt annat man spelar efter den låter bara tråkigt och segt.
Samtidigt är det en skiva som kräver full uppmärksamhet. Det tar på krafterna att lyssna på Songs from the Wood. Den är vågad och fantasifull, men också seriös och allvarlig, romantisk och spännande.

Plattan kom till under en av Jethro Tulls allra bästa perioder, Ian Andersons experimenterande med folk-prog-rock i slutet av 70-talet, vilket han gjorde på Songs From the Wood 1977 och nådde sin höjdpunkt på Heavy Horses 1978.

Egentligen är det inte särskilt mycket folkrock, det är mer prog. Men vad gör det.

Från Songs From the Wood kommer flera låtar Tull fortfarande lirar på sina konserter. Högst seriöst måste The Whistler vara en av de bästa folkrocklåtar Ian Anderson någonsin gjorde, en vacker episk sång där Anderson briljerar mer än en gång på flöjt.

Jack-in-the-Green är också en låt som fastnat. Hunting Girl är kanske en klassisk start- och stopplåt, men den jävligt bra. Ring Out Solstice Bells gillar jag också, inte bara för att den blev en mindre hit, den är kul och fantasifull. Titelspåret Songs From the Wood borde också kunna räknas till Jethro Tulls bästa.

onsdag 23 februari 2011

Rebellerna The Pogues

The Pogues är nåt annat än den där välkammade irländske gossen Johnny Logan. Han som prenumererade på Eurovision-segern i ett par år.

The Pogues är folkrockens Sex Pistols och The Damned. Det är irländskt så det osar, det är punkigt och rebelliskt.

Det är The Pogues. Och de är ta mej faen emot precis allting. Lag och ordning, traditioner, hela etablissemanget och resten också, för den delen.

Det är Red Roses For Me, Pogues hisnande och vanebildande debutalbum från 1984. Men det finns jävlar inga röda rosor på det skivomslaget Där stirrar i stället Shane MacGowan och hans polare hånfullt mot dej.

Red Roses For Me är inte Pogues bästa album. Men de öser på med en blandning av egna låtar och traditionell irländsk folkmusik, som de givetvis gör om till något helt nytt.
Här finns låtar som alla har väldigt hög pilsnerfaktor. För det finns inget bättre att lyssna på när det ska drickas öl i mängder. Transmetropolitan är ett lysande exempel, The Battle of Brisbane ett andra. Och Streams of Whiskey...så klart...

Och ju fler låtar som spelas ju sluddrigare blir Shane MacGowan på rösten.

tisdag 22 februari 2011

Lätt att glömma Hollies

I Can´t Let Go är samma skiva som Would You Believe. En Hollies-LP från 1966. Det är bara namnet som inte är detsamma. Would You Believe heter originalplattan på Parlophone.

När den gavs ut några år senare av lågbudgetbolaget MFP fick den ett annat namn. De gjorde så förr. Men lite förvirrande är det.
Vad den än heter är det en sån där platta som är rolig och ganska trevlig att lyssna på...men som man sen inte kommer ihåg en enda låt ifrån.
En sak är säker. Brittiska 60-talspopparna Hollies var inga Beatles eller Stones. Det var ett band bland många, fast lite bättre än de flesta, utom de riktigt bra.

Would You Believe/I Can´t Let Go är Hollies fjärde album och ungefär som de flesta andra holliesplattor.
Hyfsad alltså. De kunde det där med att göra singlar, men hela album var inte deras grej.

I Take What I Want och I Can´t Let Go är väl de låtar som sätter sig lite bättre än de övriga. Dem gör de faktiskt riktigt snyggt. Det sistnämnda blev en storsäljare i England.
Och ja, Simon & Garfunkels I am a Rock, den är rätt vass.

Men lättglömt, som sagt var. Det bara är så.

Bra att veta: Graham Nash (Crosby, Stills, Nash & Young) började sin karriär i Hollies och skrev flera av bandets hitlåtar mellan 1962-1968.

söndag 20 februari 2011

Fox For Fox Sake

När Fox For Fox Sake kom i början av 70-talet togs den emot med en fnysning. Den psykedeliska rockvågen var då redan på väg att ebba ut så plattan hamnade i reabackarna nästan direkt.

Jag minns att man kunde köpa den för fem spänn på Tempos rea nån gång i mitten av 70-talet. Det var så jag fick tag i den.

Det är märkligt hur det kan bli. 40 år senare är The Fox från Brighton ett kultband. När deras enda platta vid något enstaka tillfälle läggs ut på Tradera sticker auktionsbuden iväg upp direkt.

Särskilt om albumet har kvar vikfoldern, som var perforerad och kunde rivas av. Vilket de flesta gjorde. Men inte jag.




Det var inte så konstigt att jag kom undan med fem spänn, då. The Fox hamnade snett redan från början. Fox For Fox Sake från 1970 lät ungefär som Manfred Mann´s Earth Band gjort några år tidigare.

Tung hammondorgel och små smarta melodier med klassiskt 60-talskomp på gitarrerna. Men The Fox var rent ut sagt lite för dåligt för att jämföras med de stora. Skivan hamnade i mitt ”bra-att-ha-förråd” ganska omgående.

Jag uppskattar den nog mer idag än på den tiden. Mest för att jag var med när den kom ut. På senare tid har jag spelat den några gånger, delvis av nyfikenhet på varför den nu blivit en sån kultskiva.

Skivan heter egentligen Fox For Fox Sake – Vol 1. För det var tänkt att det skulle bli en uppföljare. Men skivbolaget Fontana tappade, liksom jag, intresset tämligen omgående och kastade ut The Fox på gatan. Någon Vol 2 blev det aldrig tal om. Bandet splittrades och medlemmarna började lira med diverse lokala musikprojekt.
The Fox bildades 1968 och plattan gavs i England ut 1970. Bandet bestod av Steve Brayne, Tim Reeves, Alex Lane, Winston Weatherill och Dave Windross. Det finns en intressant intervju med Steve Brayne på den här sajten: Marmalade Skies

Kul att veta: Nio av de elva låtarna är inspelade i första tagningen. Det skulle inte en ljudproducent idag ens kunna förstå att det var möjligt.

Plattan gavs ut i USA av obskyra skivbolaget Crewe Records 1969.

En CD-reissue kom 2003. Där har dessutom demoinspelningar av låtarna Mr Blank och Lovely Day lagts till.

Fox For Fox Sake går att ladda ner från nätet. Det är bara att googla. Men ljudkvaliteten blir därefter. LP-lyssning rekommenderas. Alltid!

lördag 19 februari 2011

Rampant är lite ojämn

Vad sägs om lite vanlig hederlig boogierock?
Lite AC/DC-stuk på det hela. Svettigt och med hyfsat gung?

Då kanske Rampant med Nazareth kan vara något.
Här lirar de skotska hårdrocksgiganterna boogie. I alla fall gör de det ibland. På en del låtar. Ibland rasar det ihop som ett korthus och blir...ta mej faen ingenting. Skitjobbigt.

Vi tar de skojiga sakerna först.
Shanghai´d in Shanghai är riktigt kul och rätt så svettig. Manny Charlton och Dan McCafferty kan göra bra grejer när de sätter den sidan till. Okej, det är inga större konstnärliga utsvävningar. Men det är rakt på. Det räcker.

Silver Dollar Forger och Jet Lag är också såna där låtar, som jag skulle förväxla med AC/DC. Det är bra boogie. Inget snack om det. Gung.

Sen har jag en liten kittlande känsla för Shape of Things, Yardbirds gamla superhit. Inte för att Nazareth gör det bra, de avrättar den rätt omgående. Bara för att den är så annorlunda.

Rampant kom 1974 och var den första nazareth-skiva jag någonsin hörde. Så jag borde kanske vara lite mer nostalgiskt förlåtande.

Men det går inte när det gäller låtar som Glad When Your Gone, Loved and Lost och hemska balladen Sunshine. De sabbar hela intrycket.
Rampant är lite ojämn.

Mer om Nazareth
Nazareth överraskar (No Mean City)

fredag 18 februari 2011

Död, elände och ruttnande lik

Om man bara skulle kolla in texterna på Procol Harums album Home från 1970 är det minst sagt deprimerande. Död, elände och ruttnade lik. Det vete fan vad Keith Reid hade i tankarna när han skrev dem.

Men om man i stället lyssnar på musiken blir Home något helt annat. Det är en rockig Procol Harum-platta. Robin Trower får visa musklerna rejält med sina tunga hårdrocksriff. Det märks inte minst i About To Die, där han lirar gitarr som aldrig tidigare.
Skivans inledningsspår, Whiskey Train, kunde lika gärna kunde vara gjord av Foghat. För att inte tala om långa Whailing Stories, där hans riff skulle kunna påstås vara upphovet till vissa geologiska förkastningar i södra England. Det är riktigt rått. Den låten är för övrigt kanske skivans allra bästa.

Men Home är inte hårdrock. Det är ju artrockarna Procol Harum vi snackar om. Här finns naturligtvis också ett antal synnerligen snygga Gary Brooker-melodier. The Dead Man´s Dream gillar jag bäst av dem.

Home är ännu en bra Procol Harum-platta, inte den bästa, men absolut värd att spela emellanåt. Det enda jag inte gillar med den är väl skivomslaget. Det känns som ett slarvigt ihopslängt julklappspaket. Men man kan ju inte få allt.

Mer om Procol Harum
Procol Harum träffade rätt (A Whiter Shade of Pale)
Grandiosa Procol Harum (Grand Hotel)

torsdag 17 februari 2011

Ett rasande experiment

Efter att ha lyssnat igenom Blodwyn Pigs album Getting to This inser jag att här behövs helt andra referensramar än de vanliga.
Blodwyn Pig är ett brittiskt band från slutet av 60-talet bildat av Mick Abrahams efter att han hoppat av från Jethro Tull*. Han ville lira jazz, Ian Anderson blues och rock.

Blodwyn Pig kanske skulle kunna sägas vara svaret på hur Tull skulle kunnat låta, om Abrahams fått bestämma.
Blodwyn Pig är inte rock. Men det är inte jazz heller. Möjligtvis kan det vara jazzfusion, delvis, men inte så där välpolerat som Weather Report eller Spyro Gyra. Samtidigt finns det mycket psykedelia i det här. Jag anar spår både från Grateful Dead och Merry Pranksters acid-tests.

Blodwyn Pig slog aldrig igenom, kan jag lägga till, även om bandet uppnådde en viss men kortvarig kultstatus i England. Första plattan, Ahead Rings Out, kom 1969, Getting to This 1970. Sen blev det stopp.
Det gäller att vara på rätt humör för att klara av Blodwyn Pig, för Getting to This kan vara jobbig om man inte är på samma våglängd som Mick Abrahams. Och det går undan i ett rasande tempo.

I ena stunden far gitarriffen genom luften som galna bålgetingar, för att sedan växlas mot en mullrande basgång som kan knäcka både högtalare och trumhinnor.

Och bli inte förvånad om det lite försiktigt smygs in ett stilla vågskvalp som glider över i country, vidare till cirkusmusik, gospelkörer, tung rootreggae och psykedeliskt distade gitarrer.

Jag får inte det här att gå ihop alls. Men det skiter jag i. För Getting to This är underhållande. Lite extra förtjust är jag i See My Way, en tung bluesrocker, till en början i alla fall. För sen sticker det iväg...

Och sen gillar jag San Francisco Sketches, en fyra delar lång svit som tar vägen via storbandsjazz och gospel till ett rasande jazzexperiment.
Ja jävlar!

* Mick Abrahams var bara med på Jethro Tulls första album, This Was från 1968.

onsdag 16 februari 2011

Några favoriter 22

Här är några sköna låtar att lyssna på i vinterkylan.

Breakthru – Atomic Rooster
Det här brittiska progrockbandet blev förebilden för många rockers på 70-talet, och nu fattar jag varför. En mix av jazzrock, psykedelia och 60-talspop. Stökigt och brutalt så det får Iggy & Stooges att verka sömniga...
Cruel to Be Kind – Nick Lowe
Finns I flera inspelningar. Den från Labour of Lust är vassast, där kompar Rockpile och det blir ordentligt drag. Förmodligen en av de bästa poplåtar som gjorts. Skriven av Lowe och Ian Gomm till Brinsley Schwartz i mitten av 70-talet.
Peaches – Stranglers
Jag vet inte om det här bara är ett galet upptåg, en ploj eller helt seriöst. Men bra är det. Instrumental punk på den fläskigaste orgel man kan tänka sig. En intelligent melodislinga med massor av tryck. Bra gjort av detta punkband som bara slog i Norge och Örebro.

tisdag 15 februari 2011

En pervers gubbjävel

Trash är elakare, skitigare och giftigare än något album med Twisted Sister, Motley Crue eller de där andra 80-tals-glam-hård-pudel-rockarna. Det ska Alice Cooper ha all heder för.

Men så var han ju redan 1989 en pervers gammal gubbstrutt som kunde få håret att resa sig i nacken på vilken anständig familjefar som helst. Är det hans döttrar gubbjäveln är ute efter?
Vill man vara lite elak kan man alltid påstå att Trash är Vincent Furniers sell-out. För om man inte har något att förlora går det att ta vilka risker som helst.

Trash var hans sätt att skaffa sig en ny och yngre publik. Vi som varit med från början hade ju tröttnat på hans eviga malande och rätt fåniga skräck- och monstertema. Och den där jävla ormen kunde han ju ta och stoppa upp nånstans...eller med halm.

Så där spontant kan jag väl ändå tycka att han gör själva grejen rätt bra. Alice Cooper hittar rätt i hårdrockdjungeln när han på Trash ger sig in på rätt så ruffig metal och ändå på något sätt försöker låta som Bon Jovi.

Är det bra då?
Ärligt talat inte. Jag gillar Alice Coopers 70-talare väldigt mycket bättre.
Låten Poison - som blev en superhit och troligen är det fortfarande - har jag aldrig förstått mig på. Den är alldeles för seg för att vara en headbangarhårdrocklåt...och har för högt tempo för att vara en ballad.

Men å andra sidan har jag aldrig riktigt förstått mig på Alice Cooper.

söndag 13 februari 2011

Rå och ärlig bluesrock

J GEILS BAND - NIGHTMARES AND OTHER TALES FROM THE VINYL JUNGLE - 1974

J Geils Band var en gång i tiden ett bra bluesrockband. Långt innan Centerfold och 80-talets powerrock. Den sketlåten blev förresten början till slutet. Men det är en annan historia, även om det är en av få låtar med J Geils som folk möjligtvis kommer ihåg nu för tiden.
Nu har jag lyssnat på Nightmares (and Other Tales from the Vinyl Jungle), en platta från 1974. Från den tiden när J Geils och Magic Dick lirade tuff och skitig bluesrock. Det är ett av gruppens bästa studioalbum.

Det behövs såna där urladdningar ibland. När man slipper tänka och bara kan åka med. Det här är en sån skiva. Det är fullt ös från början.

Detroit Breakdown är en grym öppning. Ungefär som att bli instoppad i en cementblandare kan jag tänka mig. Fläskig bluesrock med mycket blås. Lite som Blues Brothers några år senare. Men väldigt mycket tyngre och framför allt - ärligare.

Men J Geils Band är inte onyanserade på något sätt. De gör flera bra ballader också. Must of Got Lost är en jävligt snygg sak, med handklapp, körer, blås och hela köret. Den gillar jag också. Jag har för mig att det blev en mindre hit.

Råa Stoop Down är också nåt så in helvete cool. Fan vet hur de gör för att få ett munspel att låta så skitigt? Och pianot! Väldigt mycket Canned Heat kan man väl säga. Och lite ZZ Top också.
Nightmares är en bra skiva.

Nr: 1369/2222

lördag 12 februari 2011

För sent för Ten Years After

Äntligen lite hederlig rock´n roll, tänkte jag när Ten Years After 1989 kom med albumet About Time.
Jag hoppade egentligen högt. Ten Years After var ju ett av det sena 60-talets allra största. Och Alvin Lee en gitarrist som lirade bluesrock med mer känsla än de flesta.

Men återförenings-LP:n blev en besvikelse. Inte för att Ten Years After blivit sämre, tvärtom. Gruppen var precis lika bra som förr, spelglädjen, energin och talangen fanns där fortfarande.

Ten Years After gör på About Time som alltid bra rocklåtar. Let´s Shake it Up, Victim of Circumstance och Saturday Night är rak och rättfram rock. Going to Chicago en bluesrocker jag skulle kunna lyssna på hur många gånger som helst.
Egentligen har den allt. Men ändå låter det inte bra, inte äkta.

Så här gick det till, tror jag.
1989 var 20 år efter storhetstiden. På hårdrockscenen regerade nu permanentade och långhåriga pudelrockare som Motley Crüe, Poison och för all del Europe.

Ten Years After var däremot ett riktigt rockband.


Producenten Terry Manning insåg dock inte detta utan försökte göra något slags pudelfriserade dinosaurier av de gamla hjältarna.


Han följde 80-talsreceptet, fullt med pålägg av synthar och andra elektroniska effekter. Så kan man inte göra med ett rockband som stått med fötterna i leran på Woodstock.

Det hjälper inte att Ten Years After gör ett bra jobb. Det blir naturligtvis bara skit.
Om musikproducenter skulle haft någon slags licens för att få utöva sitt yrke borde Manning vara den förste att bli av med den. Bara för About Time.

Mer om Ten Years After
Alvin Lee på spelhumör (Recorded Live)

fredag 11 februari 2011

Queen Live killers

Live Killers blev en rasande och frustande avslutning av 70-talet för Queen. Det är något så ovanligt som ett bra live-album, hett och adrenalinpumpande. Den nästan utmattande starten med We Will Rock You, Let Me Entertain You och Death on Two Legs kunde inte varit bättre.
Okej, som alla liveplattor har Live Killers från 1979 sina brister. Ljudet är naturligtvis inte det allra bästa. Och de som gillar Queens studioplattor med alla over-dubs och finesser kan nog tycka det här är lite för klent. Men va fan, vilka livealbum från 70-talet hade egentligen bra ljud?

Men för dem som gillar en vrålande publik, Brian Mays gitarr och Queen precis som de är. Då är det här skivan att ha.
Saken blir inte sämre av att Queen redan på 70-talet hade hundra tunnor att ösa när det gäller bra låtar. På den här dubbeln staplas den ena superhiten på den andra. Killer Queen, Don´t Stop Me Now, Brighton Rock, Tie Your Mother Down...och självklart...Bohemian Rhapsody. Det är bra grejer. Och det på ett enda album.

Den enda låt jag har svårt för är Now I´m Here. Men den gillade jag inte studioversionen av heller. Så det kan väl kvitta.
Nej, Live Killers är en riktig festskiva. Åtminstone var den det på den tiden det begav sig.

torsdag 10 februari 2011

Från kust till kust

Coast to Coast är en obetalbar Ducks Deluxe-låt. Denna nästan klassiska singel kan få igång vem som helst att börja hoppa orytmiskt och sluta tänka klart. Låten finns med på Ducks Deluxe debutalbum från 1974. En lysande liten pop-platta, som jag dessvärre inte har i samlingen...än...
Så därför ska inte den här texten handla om låten, utan om en av dem som gjorde den, Sean Tyla. Han skrev låten tillsammans med Nick Garvey.

När Ducks Deluxe splittrades 1975 bildade Garvey Motors ihop med Andy McMaster. Martin Belmont började lira med Brinsley Schwartz i Rumour. Men Tyla hamnade lite i bakvattnet. Han gav ut ett par egna album och startade sedan Tyla Gang.
Moonproof från 1978 var den första av hans plattor jag fick tag på. Helt klart mer boogie och tyngre komp än Ducks. Men ärligt talat inte lika kul. Trots det anses skivan vara en klassiker i den lilla men trogna pubrockskretsen.

Spanish Street och Suicide Jockey från b-sidan är de låtar jag gillar bäst. Oakland Red är också en sån där låt man gå igång på.
Men ingen i närheten av Coast to Coast, vilket jag i och för sig inte räknat med.

Ducks Deluxe-snubbarna har satt sina spår i min samling, det kan man väl konstatera.

Mer om Sean Tyla:
En sällsynt hederlighet (Redneck in Babylon)

Mer om Ducks Deluxe:
Fräcka rockrökare från Ducks Deluxe (Don´t Mind Rockin Tonight)

Mer om Motors:
Motors i fel ordning (Motors 1)

Mer om The Rumour:
Rockveteraner bakom Graham Parker (Max)

onsdag 9 februari 2011

A Hard Day´s Night

Jag har ett speciellt förhållande till A Hard Day´s Night. Det räcker med att få syn på den för att åka på en nostalgiflash. Så när jag hittade den bland nyinkomna hos Klasses slog jag till direkt. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag köpt den tidigare.
A Hard Day´s Night var den allra första beatles-LP jag hörde. Hemma hos en kompis på samma gata, på en gammal resegrammofon i smutsgul plast där högtalaren satt i locket. Mono givetvis, så den var inte modern ens då. A Hard Day´s Night var också mono. Såklart.

Det var någon gång i början av 70-talet. Då var Beatles gamla skivor inget folk gick omkring och skröt med. Skivan kom 1964 och alla hade den. Och hade de inte den själva var det säkert något äldre syskon som hade den undangömd i sin samling.

Just det, undangömd. För i början av 70-talet var det inte alla som erkände att de hade gamla beatlesskivor. Då var det Led Zeppelin, Black Sabbath och Made in Japan med Deep Purple som gällde.

Jag tänker inte ens försöka recensera en skiva med ett band som satte standarden för hela populärmusiken. Jag nöjer mig med att konstaterar att 1964 var väldigt tidigt, att Beatles var väldigt tidigt ute jämfört med andra och att A Hard Day´s Night fortfarande är väldigt, väldigt bra.

söndag 6 februari 2011

"For God´s sake burn it down"

Så börjar Dexys Midnight Runners platta, Searching For the Young Soul Rebels från 1980. Det måste vara en av nya vågens allra bästa album. Om inte, vet jag inte vilka som skulle räknas dit.

Skivan är ilsken, farlig och upprorisk. Den är så fysiskt närvarande och påträngande att den nästan känns obehaglig.
Gruppnamnet Dexys Midnight Runners var inspirerat av gängkulturen och delvis taget från drogen dexedrin, som modsen gärna använde på 60-talet.

De här postpunkarna, med sitt ursprung från Birminghams bakgator, hade rötterna i både punk och soul. En kortare tid lirade de tillsammans med skahjältarna The Specials, vilket säkert också satte sina spår.

Inledningen med Burn it Down är brutal, skrämmande och mycket annorlunda från nästan all annan samtida musik. Dexys Midnight Runners slänger respektlöst glåpord åt alla håll, inte ens Sex Pistols kommer undan Kevin Rowlands hånfulla blick.

Geno är en briljant och massiv poplåt. Den blev också skivans stora singel. Men här finns flera höjdpunkter, inte minst tack vare en synnerligen kraftfull blåssektion.

Tell Me When My Lights Turn Green och soul-covern Seven Days Too Long har ett mördande tempo. Och Kevin Rowlands fräser ur sig orden i I´m Just Looking. Där blir han en häxmästare som kastar besvärjelser över den som vågar lyssna.

Dexys Midnight Runners och skivan Searching For the Young Soul Rebels hör till nya vågens allra största. Det står jag för.

lördag 5 februari 2011

Som brinnande svetslågor

VARNING! Denna text är en helt okritisk hyllning till den bästa southern rock-platta som någonsin gjorts. Brothers & Sisters med Allman Brothers från 1973.

Det kanske verkar lite märkligt att påstå att Brothers & Sisters är den bästa southern rock-LP som gjorts i en studio. Det är ju Allman Brothers första UTAN Duane Allman. Men så är det. Det här är ett mästerverk.
Till att börja med är skivomslaget vackert, storslaget och poetiskt. Det är det perfekta anslaget till detta album. För det är nämligen precis vad det handlar om. En poetiskt impressionistisk och mycket vacker skiva, som dessutom är sparsam. Det finns bara sju låtar här. Men det är å andra sidan fullt tillräckligt.

Dickey Betts hade den stora och synbarligen omöjliga uppgiften att ta över efter Duane Allman. Men det här är förmodligen hans allra största ögonblick som gitarrist. Betts skrev fyra av låtarna, bland annat helt sagolika Jessica.

En instrumentallåt som är ohygglig och den bästa Allman Brothers någonsin gjorde. Bara det improviserade mittenpartiet är enormt, fantastiskt och fullkomligt underbart. Hela låten andas glädje, optimism och romantik.

Ramblin´ Man, som också är Betts låt, hör till Allman Brothers stora stunder. Det är visserligen egentligen bara vanlig sketen countryrock, men så elegant gjort att det tar andan ur kroppen. För att inte tala om Wasted Words, bitter, elak och brutal, men fascinerande och sagolik.

Dickey Betts svavelosande gitarrspel, med ackord som svidande piskrapp, och de nästan apokalyptiska texterna får de här låtarna att bli som brinnande svetslågor. Pony Boy är dessutom den perfekta avslutningen på detta magnifika album.

När Duane Allman dog i en trafikolycka 1971 trodde de flesta det var slut med Allman Brothers. Så var det inte.

Bilden på Dickey Betts är från 2008 och hämtad från Wikipedia, tagen av fotograf Simone Berna. Bilden är fri att använda.

fredag 4 februari 2011

Bolin var inte Blackmore

Jag har en del luckor i min Deep Purple-samling. För i mitten av 70-talet fick vi en lysande idé. I stället för att köpa ALLA skivorna gick vi ihop ett gäng grabbar och köpte varsin. Sen skickades alla skivorna runt och spelades in på kassettband. Sen fick man behålla sin skiva.

Det var den tidens illegala nedladdning och vad jag minns var skivbolagen minst lika irriterade över kassettbanden som de är över Pirate Bay nu.
Jag drog nitlotten och var den som fick köpa Come Taste The Band från 1975.
Så här i efterhand kan man lätt se att Come Taste The Band var ett av Deep Purples riktiga bottennapp. Men på den tiden såg vi lite annorlunda på saken, till en början. Just i det ögonblicket jag drog min lott kändes det inte så illa.

Jag var åtminstone nyfiken på hur Deep Purple skulle låta med Tommy Bolin som gitarrist i stället för Ritchie Blackmore.

Men det lilla spänningsmomentet gick över rätt snabbt. Tommy Bolins rykte var redan då överskattat. Och han kunde ta mej fan inte jämföras med Blackmore. Det insåg jag redan efter de två första låtarna, Comin´ Home och Lady Luck. Och sen blev det inte bättre...

För med BÅDE Blackmore och GILLAN borta från Deep Purple fanns det egentligen inte mycket kvar av det jag gillade.

Come Taste The Band är fortfarande ett litet hatobjekt för mig. Den har inte mycket med hårdrock att göra. Det är mer funk än rock. Och det funkar inte.
Inte nog med att det är en skit-skiva. Efter att den gått runt i hela gänget var den dessutom både repig och knastrig.

torsdag 3 februari 2011

Twilley Don´t Mind

Just nu ligger Twilley Don´t Mind på skivtallriken. Där kan den bli kvar länge!
För hallå!
Var har Dwight Twilley Band varit så länge?
Twilley Don´t Mind är ju en brutalt lysande bra pop-platta.
Hur kunde jag glömma det?
Jag som faktiskt har flera Twilley-skivor stående, men inte den här...förrän nu.
Jag hittade den för tio spänn på Kulturhusets loppis.

Jag har faktiskt haft den en gång i tiden...på kassett.
Men 1977 när den kom ut fanns det så mycket annat som var ohyggligt bra. Så den här skivan hamnade väl på undantag eller nåt sånt.

I vilket fall som helst lyssnade jag nog inte på det där kassettbandet särskilt många gånger. Och Dwight Twilley måste man LYSSNA på. Annars funkar det inte.
Men jag skulle nog tagit mig den tiden redan då.

För nu ger jag mig direkt. Dwight Twilley och Phil Seymour gör jävligt bra pop tillsammans!

Kanske är Twilley Don´t Mind lite ojämn, för alla låtar är inte sådärinihelvetebra.
Men Looking for the Magic är en briljant pärla, balladen Sleeping är skön och In My Eyes är bara magisk. För jävla synd att det bara är nio låtar.

Märkligt nog gick det aldrig särskilt bra för Dwight Twilley. Han skivor slog aldrig, men ändå har nästan varenda popsnubbe jag känner något slags förhållande till honom. Dwight Twilleys skivor är en underskattad musikskatt som är värd att upptäcka.

onsdag 2 februari 2011

Steve Gibbons till Jönköping

Och så dagens stora rocknyhet i Jönköping, åtminstone för oss gamla Steve Gibbons-fans. Den 20 maj spelar nämligen den gamle legenden på Ztyle i stan.
Det kommer jag självklart inte att missa.
Och då passar det ju väldigt bra att lyfta fram en gammal live-platta med Gibbons och grabbarna; Caught in the Act.

Whiskeystämning med Steve Gibbons
Det här är en riktigt tuff rockplatta. Högt tempo och stämning. Steve Gibbons Bands livealbum från 1977 – Caught In The Act.

Rutinerade pubrockaren Steve Gibbons från Birmingham trivs på scenen och river av den ena rockrökaren efter den andra. Låtarna på skivan är hämtade från inspelningar gjorda i både England och USA, men det hindrar inte att det blir både whiskeystämning, röj och stök.

Steve Gibbons kör flera egna låtar; Light Up Your Face, One Of The Boys och Rollin On. Men dunkar också till med flera andra kul rockers, som Get It (som Dave Edmunds gjort en jävulsk tolkning av) och Chuck Berrys Tulane (som Gibbons själv hade en mindre hit med). Dessutom överraskar han med Beatles Day Tripper och dylan-låten Watching The River Flow.

Allmusic.com hävdar lyriskt att Caught In The Act är en av de bästa liveplattorna från det sena 70-talet och jämför med både Clash och Jam.

Nu är väl Gibbons knappast new wave eller punk. Det är boogie- och pubrock rätt upp och ner. Men fan vet om inte Allmusic har rätt ändå.
Den här skivan måste upplevas...på hög volym och med en kall pilsner.

Mer om Steve Gibbons Band
Ett slarvigt collage (Street Parade)
Svavelosande rock från Birmingham (Down in the Bunker)
Storstadsrock med attityd (Rollin On)

tisdag 1 februari 2011

En tidlös Supertramp

Det fanns en tid när Supertramp var bra.
Jo, det är sant.
Ett riktigt bra art-rockband till och med, med smarta och välskrivna låtar.

Och trevliga verkade de att vara, för att inte säga helyllekillar.
Eller okej...alldagliga då...och lite småtråkiga, men de hade hittat ett snyggt sound.

Låten Dreamer var nog den första supertramp-låt jag hörde. Det var i något radioprogram. För på den tiden LYSSNADE man på radio rätt ofta.

Den stod inte bara på som något slags allmänt bakgrundsbrus som nu för tiden. Det som spelades i radio var viktigt. Och på den tiden, mitten av 70-talet, var Radio Luxemburg den stora grejen.

Om man hade turen att kunna ratta in den kanalen vill säga. Men då krävdes det en REJÄL JÄVLA radio med stora handblåsta radiorör, inte nån tramsig transistor, eftersom sändningen kom från nånstans i utlandet.
Tillbaka till ämnet, det vill säga Crime of the Century, Supertramps genombrott från 1974. Och då menar jag stora genombrott. För efter det spelades det Supertramp-låtar ta mej faen precis över allt.

Dreeeamer, can you put your hands in your head, oh no” var den enda poplåten på skivan. Men det gjorde ingenting. För sen lirade Supertramp art-rock, på sina ställen jazzigt, och ibland nästan symfonirock – ja, progressivt – åtminstone då.

Jag gillade knepiga låtar som School, tuffa Bloody Well Right och nästan episka Hide In Your Shell.

1974 var Crime of the Century ett av mina allra bästa album.
Den går att spela nu också.
Tidlös är vad den är.

Mer om Supertramp
Minimalistisk artrock (Supertramp 1)