För sent för Ten Years After

Äntligen lite hederlig rock´n roll, tänkte jag när Ten Years After 1989 kom med albumet About Time.

Jag hoppade egentligen högt. Ten Years After var ju ett av det sena 60-talets allra största. Och Alvin Lee en gitarrist som lirade bluesrock med mer känsla än de flesta.

Men återförenings-LP:n blev en besvikelse. Inte för att Ten Years After blivit sämre, tvärtom. Gruppen var precis lika bra som förr, spelglädjen, energin och talangen fanns där fortfarande.

Ten Years After gör på About Time som alltid bra rocklåtar. Let´s Shake it Up, Victim of Circumstance och Saturday Night är rak och rättfram rock. Going to Chicago en bluesrocker jag skulle kunna lyssna på hur många gånger som helst.
Egentligen har den allt. Men ändå låter det inte bra, inte äkta.

Så här gick det till, tror jag.
1989 var 20 år efter storhetstiden. På hårdrockscenen regerade nu permanentade och långhåriga pudelrockare som Motley Crüe, Poison och för all del Europe.

Ten Years After var däremot ett riktigt rockband.


Producenten Terry Manning insåg dock inte detta utan försökte göra något slags pudelfriserade dinosaurier av de gamla hjältarna.

Han följde 80-talsreceptet, fullt med pålägg av synthar och andra elektroniska effekter. Så kan man inte göra med ett rockband som stått med fötterna i leran på Woodstock.

Det hjälper inte att Ten Years After gör ett bra jobb. Det blir naturligtvis bara skit.
Om musikproducenter skulle haft någon slags licens för att få utöva sitt yrke borde Manning vara den förste att bli av med den. Bara för About Time.

Mer om Ten Years After
Alvin Lee på spelhumör (Recorded Live)