Död, elände och ruttnande lik

Om man bara skulle kolla in texterna på Procol Harums album Home från 1970 är det minst sagt deprimerande. Död, elände och ruttnade lik. Det vete fan vad Keith Reid hade i tankarna när han skrev dem.

Men om man i stället lyssnar på musiken blir Home något helt annat. Det är en rockig Procol Harum-platta. Robin Trower får visa musklerna rejält med sina tunga hårdrocksriff. Det märks inte minst i About To Die, där han lirar gitarr som aldrig tidigare.

Skivans inledningsspår, Whiskey Train, kunde lika gärna kunde vara gjord av Foghat. För att inte tala om långa Whailing Stories, där hans riff skulle kunna påstås vara upphovet till vissa geologiska förkastningar i södra England. Det är riktigt rått. Den låten är för övrigt kanske skivans allra bästa.

Men Home är inte hårdrock. Det är ju artrockarna Procol Harum vi snackar om. Här finns naturligtvis också ett antal synnerligen snygga Gary Brooker-melodier. The Dead Man´s Dream gillar jag bäst av dem.

Home är ännu en bra Procol Harum-platta, inte den bästa, men absolut värd att spela emellanåt. Det enda jag inte gillar med den är väl skivomslaget. Det känns som ett slarvigt ihopslängt julklappspaket. Men man kan ju inte få allt.

Mer om Procol Harum
Procol Harum träffade rätt (A Whiter Shade of Pale)
Grandiosa Procol Harum (Grand Hotel)