The Musical Box: mars 2014

måndag 31 mars 2014

Soulfunk i en svensktoppsback

RUSTIX – BEDLAM – 1972

Bedlam är en riktigt sjysst soulfunkplatta från det tidiga 70-talet. Som om man geggat ihop Rare Earth (bandet alltså, inte skivbolaget...som förvirrande nog är det bolag som gett ut den här LP:n) i samma skål som Earth Wind & Fire och sen tillsatt lite cayennepeppar, flingsalt och en nypa amerikanska evergreens...tänk Dean Martin...
Men att det verkligen behövdes ännu en version av I Heard It Through The Grapevine kan de försöka lura i nån annan än mig. Det går jag inte på. I det fallet hävdar jag Creedence...men är helt säker på att soulfantasterna nu gallskriker Marvin Gaye.

Men det finns ju andra rätt bra låtar på skivan; Feelin´ Alright, I Can´t Make it Without You och några till. Okej, lite smörigt kanske, men jag nämnde ju faktiskt Earth Wind & Fire redan i ingressen...

Och så måste de ju leva upp till sina scenkläder eller vad man ska kalla det. Jag vet inte hur en sådan utstyrsel tolkades i USA i början av 70-talet, men här i Sverige börjar ju svensktoppsvarningen vibrera direkt.

Men dansband är det definitivt inte, inte ens ett uns country. Jag hittade förresten skivan i en svensktoppsback på en loppis. Den som sålde den trodde säkert att de här gossarna kom från Vara, Herrljunga eller kanske Eskilstuna och en gång i tiden siktat på svensktoppen...eller åtminstone på att få spela i Huskvarnas folkpark.

Men där kan jag med säkerhet säga att Rustix aldrig varit. Nä, amerikanska västkusten är mitt tips.
Sjysst skivomslag förresten, det är sällan man ser sådana. Den finns med vanligt fyrkantigt omslag också, men den här är ovanligare.

Nr: 1555/2222

söndag 30 mars 2014

Lizzy, new wave och Harry Belafonte

PHIL LYNOTT – SOLO IN SOHO – 1980

Ska man vara lite petig är ljudet lite tråkigt på den här skivan. Men man kan inte få allt. Bortsett från det är det en riktigt bra platta. En LP alla gamla Lizzy-fans bara måste ha.
Inledningen med Dear Miss Lonely Heart, som nog kunde platsat på vilken Thin Lizzy-skiva som helst, och sen Elvishyllningen King´s Call, där Mark Knopfler gör ett blixtrande gitarrinhopp, räcker för att övertyga mej.
Sommaren 1980 gick den här skivan varm. Jag hade den inspelad på kassettband; Phil Lynott på ena sidan och på den andra en Harry Belafonte-skiva. Under flera veckor behövde jag märkligt nog inget annat att lyssna på, trots denna minst sagt märkliga kombination.

Man kan nog kan hävda att Solo In Soho är ett ganska rörigt album - Phil Lynott hoppar nämligen mellan alla möjliga musikstilar; hårdrock, soft rock, reggae, new wave. Men konstigt nog blir det jättebra tillsammans.

Låtar som A Child´s Lullaby, märkliga Yellow Pearl (som jag fortfarande kan få rysningar av att lyssna på), stentuffa Ode To A Black Man och namedropping-nostalgi-historielektionen Talk In ´79 är såna där låtar åtminstone inte jag kan värja mig mot. Jag tycker helt enkelt det är skitbra.

Om det beror på att sommaren 1980 var osedvanligt lång och varm eller om det bara beror på Lynott och hans magiska sångröst kan jag inte uttala mig om. Eller så var Det Harry Belafonte...

Nr: 171/2222

lördag 29 mars 2014

Ola Magnells gömda album

OLA MAGNELL – PÅTALÅTAR – 1974

När jag intervjuade Ola Magnell för några år sedan, på en så surrealistisk plats som Kristinakyrkan i Jönköping, kom den här LP:n på tal. En skiva han inte kände sig särskilt stolt över. Han ville hellre tala om Rolös, som då precis hade släppts.
Påtalåtar finns inte utgiven på CD. Inte heller finns någon av låtarna från skivan med något av de samlingsalbum som getts ut. Ola Magnells glömda (gömda) album?

Jo nog är det så. Men jag tycker naturligtvis något helt annat. Inte för att musiken är särskilt överväldigande, trots att både Janne Schaffer och Björn J:son Lindh är med bakom.

Och inte är det för Påtalåten, som blev Ola Magnells allra första radiohit. På grund av en klausul i skivkontraktet fick han av någon anledning nämligen inte sjunga orden...?

Så här finns en ganska tam, och lite fånig, liveversion som trallas fram...vilket givetvis förtar mycket av den här LP:ns storhet.

Och inte heller är det för Sångerna vrenskas, som såg dagens ljus redan här och alltså inte på Straggel & Strul från 1979. Den låter bättre i den nyare versionen.

Men jag gillar skivan ändå. Den är på något sätt oskyldig och naiv, även om man också skulle kunna hävda att det är något av det flummigaste som någonsin spelats in av en svensk artist...

Ola Magnell var en sökare redan 1973 och gräver sig gärna ner i djupa och svåra resonemang. Och nog hade han hittat vägen till sin egen stil på Påtalåtar. Ordvrängandet och de kluriga textraderna finns där. Och det gillar jag.

Så trots att varken Ola Magnell eller andra rankar Påtalåtar särskilt högt är det här en synnerligen trevlig, för att inte säga nödvändig, skiva att ha i samlingen.

Nr: 2007/2222

fredag 28 mars 2014

Direkt från Ryslinge kro i Silkeborg

STARFUCKERS – VOGT DEM FOR EFTERLIGNINGER – 1978

Den här live-skivan är inspelade på Ryslinge kro under Multimusikfestivallen i danska Silkeborg 1977. Det sägs att nästan alla de instrumentala delarna fick göras om i studion i efterhand då bandet var för berusat under själva föreställningen. Det är med andra ord en ganska rörig skiva. Men den är rolig!
Det här är alltså en LP med Kim Larsen. Men det är inte alltid skivan nämns i hans officiella skivdiskografier. Här spelar han med sitt hobbyband Starfuckers tillsammans med danske kompisen, gitarristen och sångaren Stig Möller.

Vad jag vet är detta den enda inspelning de gjort tillsammans. Det är med andra ord en obskyr LP som egentligen bara borde tilltala en ganska begränsad krets; gamla Gasolinfans och Kim Larsens allra mest hängivna supporters som suger i sig precis allt.

Man kan alltid undra över varför nån fick idén att ge ut inspelningen på skiva över huvud taget...?

Men det tackar jag för nu. Vogt dem for efterligninger är så klart väldigt underhållande att lyssna på. Larsen och Möller är på ett fantastiskt spelhumör och river på Ryslinge kro av både gamla gasolinlåtar som Fi-fi dong, Östre gasverk och Hva gör vi nu lille du och ger sig på låtar ur Kim Larsens och Stig Möllers tidiga solokataloger.

Upplagt för dansk rocknostalgi med andra ord.

Nr: 1538/2222

torsdag 27 mars 2014

En surrealistisk förstudie

PINK FLOYD – OBSCURED BY CLOUDS - 1972

Obscured By Clouds är en av Pink Floyd mest underskattade album. Mest för att den alltid jämförs med skivorna som kom efter, inte minst Dark Side Of The Moon. Dessutom är det ju ”bara” en soundtrack...

Jag tror att en och annan ser LP:n som en kompletteringsskiva, en sån som bara måste ingå i samlingen, men som aldrig spelas. Den är naturligtvis mycket intressantare än så.
Jag ser den som en förstudie till vad som skulle komma sen. En välskriven synopsis med en detaljerad beskrivning. Man kan kalla den ett avancerat förspel också för den delen, även om den på sina ställen – faktiskt – är mer beatpop(!) än prog.

Men den där popglimten är bara en yta. Under finns något som närmast kan beskrivas som en surrealistisk resa genom ett nervkittlande, på gränsen till obehagligt landskap, där man inte vet om det man ser är på riktigt, en målad bild eller en spöklik fantasidemon i hjärnan.

Musiken är påträngande och förföriskt lockande och piskar fram en inre syn av död, elände och katastrof.

En stor fördel med Obscured By Clouds, för min del, är att skivan inte är lika sönderspelad, genomspelad, utlyssnad, absorberad och utskiten som Pink Floyds andra plattor.

Obscured By Clouds är Pink Floyds magiska sound i sin ungdom...inte sin barndom, den hade de passerat redan långt tidigare, högst troligt redan med Pipers At The Gates Of Dawn.
Det här är en lika viktig skiva som Animals, som förebådade vad som skulle komma på The Wall. Därför är Obscured By Clouds en skiva som ska lyssnas på med andakt. Men filmen...den har jag inte sett...

Nr: 790/2222

onsdag 26 mars 2014

Starkt, friskt och doftande av kåda

HEDNINGARNA – TRÄ – 1994

Vilket fantastiskt album Trä är. Det finns inte en tråkig eller död sekund. Hedningarnas utforskande av nordisk folkmusik är verkligen underhållande och rolig lyssning. Trä sägs vara ett av gruppens bättre album, kanske det allra bästa.
För att öka spänningen ytterligare blandar Hedningarna dessutom svenska och finska texter, manliga och kvinnliga sångare. Det ger musiken ytterligare en dimension. Instrumenten är i min värld märkliga; bland annat säckpipa, fiol, flöjt, (troll)trumma ihop med elgitarrer och modern samplingsteknik.

Hedningarna har sitt ursprung från den sex timmar långa teaterföreställningen Den stora vreden som sattes upp i Gävle i slutet av 80-talet. Stora delar av musiken från teatern fanns sedan med på gruppens första album. Trä är deras tredje platta.

Jag kan tänka mig att Hedningarnas Trä kommer från samma stam som Samla Mammas Manna. Här finns samma experimentlust och lekfulla musikaliska äventyrslystnad med avstamp i den svenska folkmusiken.

Skillnaden är kanske att där Hedningarna använder mysticism och trolldom som effekt tog Samla Mammas Manna det med ett garv.
För den som söker något annorlunda är Hedningarnas musik absolut något som bör utforskas. Hedningarnas Trä är varken torrt eller hårt. Det är friskt, starkt och doftande av kåda.

Mors lilla Olle i skogen gick, med rosor på kinden gröna
spydde upp allt, blåbär och palt, förgiftad av bark i bröna
Min skog ska stå kvar, fast den tappat alla barren
Ekorrn satt i granen skulle skala kottar, fick han höra gitarren
(Min skog)

Nr: 41/CD

tisdag 25 mars 2014

Tre eller tretusen ackord

CARLOS SANTANA/JOHN McLAUGHLIN - LOVE DEVOTION SURRENDER - 1973

Den här bilden* fick mig först att tänka på Francis Rossi och Status Quo. Men den fick mig att leta fram Love Devotion Surrender, en platta där Carlos Santana och John McLaughlin lirar gitarr och tänjer högtalarmembranen till det yttersta.
Men det är inte bara de där två gitarrdemonerna som gör den här skivan. Att det är en Santana-skiva, eller en McLaughlin, är lite missvisande. De har nämligen fint sällskap i form av jazzorganisten Larry Young, som förmodligen är den som håller ihop hela albumet. Kanske enda möjligheten att förena Santanas impressionistiska gitarrsound med McLaughlins explosiva kulspruteteknik.
Och sen måste jag också nämna Mike Shrieve (jäpp, han med trumsolot på Soul Sacrifice och Woodstock. Han har sedan första dagen jag fick se det solot varit min trummishjälte). När Love Devotion Surrender spelades in hade han för länge sedan lämnat rockmusiken för jazz och new age. Det sätter också sin prägel.
Men det här är alltså ingen ”teknisk” skiva, ingen introvert Yngwie-narcissism. Det här är improviserad jazzfusion i tre stycken, lite John Coltrane och en välbehövligt dämpande avslutning.

Det är både elegant och fräckt. Det är explosivt, farligt, drömmande, förförande och sensuellt. Det är rubingrönt giftigt som absint.

Mina kunskaper om jazz och jazzfusion är begränsade. Jag är alltså ute på väldigt hal is. Så jag nöjer mig med att konstatera att Love Devotion Surrender en skiva jag trivs väldigt bra ihop med.

Men jag gillar Francis Rossi och Status Quo också. Tre ackord eller 3000 spelar ibland ingen roll.

Nr: 1332/2222

* Bilden delades på Facebook av Björn för länge sen, det var där jag såg den. Jag vet inte var han i sin tur fått den ifrån.

måndag 24 mars 2014

Beatlespop, Beach Boys och Queen

JELLYFISH – SPILT MILK – 1993

Jag påstår inte att Spilt Milk är en kanonplatta...bara att den är jättebra...och jätterolig att lyssna på. Jellyfish har sina rötter i beatlespop, Beach Boys harmonier och gillade Queen...väldigt mycket!
Spilt Milk har allt av det där...och lite till. Jellyfish var ett av det tidiga 90-talets mest talangfulla popband och lyckades faktiskt göra sin egen grej av det, även om det måste ha varit en svår balansgång.

För den som upplevde Beatles, Beach Boys och Queen ”på riktigt” är Spilk Milk en nostalgikick, en resa tillbaka till 60- och 70-talens magiska popvärldar.

Inledningen med Joining A Fan Club (Queens antar jag) är som hämtad från Sheer Heart Attack, man nästan hör Killer Queen i bakgrunden.

Fortsättningen med låtar som New Mistake, He´s My Best Friend (vem det handlar om får ni lista ut själva...men det är inte Freddie...) och Brighter Day är precis lika roliga att lyssna på.

Kritiken man kan ha mot den här plattan är kanske att vid en första lyssning verkar det som Jellyfish inte hade några direkt egna idéer. Att det snott det bästa från andra.

Men den känslan går över rätt fort. Jellyfish var smartare än så, de hittade sina egna vägar, även om det inte är helt uppenbart.
Spilt Milk finns på vinyl, men jag har fått nöja mig med en CD. Skivan gavs ut 1993 och då var vinylskivan dödsdömd och nästan helt utrotad.

Fördelen med CD är att jag kan ha den i bilstereon. Nackdelen är att jag knappt kan köra bil när jag spelar den...

Spilt Milk blev sorgligt nog sista albumet Jellyfish gjorde. Gruppen hade egentligen splittrats redan innan, ett par medlemmar hade lämnat redan efter debutplattan Bellybutton. Efter Spilt Milk tog det slut på allvar.

Nr: 219/CD

söndag 23 mars 2014

Fyra faser med en blå tomat

CREEPS – BLUE TOMATO – 1990

Första fasen (två veckor 1990)
Åhh, vilken platta! Vilka låtar! Oooh...I Like It!
Jodå, Creeps Blue Tomato slog ner som en bomb. Mest tack vare att låten S-m-a-s-h var med i komediserien med samma namn...men i alla fall. Och den där blå tomtaten, vad fräckt.
Andra fasen (1990-2013, 23 år)
Usch, påminn mig inte om den. Jag orkar inte höra den igen.
Nej, storheten med Blue Tomato var snabbt övergående. Det gick lätt att tröttna på Creeps visserligen funkiga och ganska tuffa sound, men i längden orkar man inte.

Tredje fasen (igår)
Hmm, jag borde nog lyssna på Blue Tomato igen. Den var ju så bra...
Nej, det var den inte. Jag ska nog göra mig av med den...
Fjärde fasen (nu)
Jag vet inte. Jag har svårt för Blue Tomato. Den är inte särskilt rolig egentligen. Men Creeps tidigare plattor är ju bra. Now Dig This!
Jo, den får vara kvar, i alla fall ett tag till. Jag har kommit fram till att Creeps plattor före det stora genombrottet med Blue Tomato är klart intressanta. Jag behåller skivan bara som referenslyssning, i fall jag skulle glömma det.

Och där har vi väl problemet med Blue Tomato. Creeps två första plattor var ruffiga, stökiga och fullproppade med referenser till staxsoul, psykedelia och andra godsaker.

Blue Tomato var den första LP Creeps inte producerade själva utan lämnade över jobbet till proffs. Resultatet blev visserligen snyggt, och en hit, Oooh...I Like It. Men alldeles för trevligt och tillsnyggat.

För mig är Blue Tomato bara en i raden av svenska rockplattor som låter ungefär likadant. Men Creeps tidigare album – det är grejer det!

Nr: 1614/2222

fredag 21 mars 2014

Daughter Of Time har andra kvaliteter

COLOSSEUM – DAUGHTER OF TIME – 1970

Jag vet inte hur högt eller lågt den här LP:n rankas av Colosseums fans, men för min del är detta en riktigt bra progressiv jazzrockplatta. Detta ville jag ha sagt först...jag har nämligen en kraftfull invändning också...
För medan Colosseum snickrar ihop den ena läckra melodislingan efter den andra måste man också brottas med Chris Farlow, som var sångare i bandet vid den här tiden. Jag har svårt för hans röst och vet inte vad det är han siktar på.

Vad jag närmast misstänker är att han stundtals försöker spy upp alla vitala organ han har i hela kroppen. Han tar i så högtalarna bågnar...och det skär i mina öron...
Men det får man väl leva med, Daughter Of Time har andra kvaliteter, även om jag funderat på hur bra det kunde blivit med en annan sångare. Men det var modigt av Colosseum att ta in en soul-pop-musikalröst, det måste erkännas.

Daughter Of Time är trots mina svårigheter med Chris Farlow en så pass bra LP att jag kan tänka mig att stå ut med det.

Dave Greenslades orgelspel är till exempel lysande. Intelligent, framsynt och skickligt, ingen tvekan om det.

Läckert skivomslag förresten. Colosseum tog sitt namn på allvar.

Nr: 138/2222

torsdag 20 mars 2014

Gasolins rockigaste album

GASOLIN – GAS 5 – 1975

En del skulle nog hävda att Gasolin nådde sin topp 1977 med albumet Gör det noget. Men då har de kanske inte hört Gas 5 från 1975. Rockigare än så blev aldrig Gasolin.
Det är ett nästan fulländat rockalbum, med ohyggliga låtar som Rabalderstraede, Kvinde min, Masser af Succes, Refrainet er frit och Sjagge. Och för första gången sjöng Kim Larsen låtar på engelska*. Bara två låtar, men ändå...
Det är en platta jag gärna spelar nu för tiden också. Gas 5 skiljer sig en hel del från Gasolins andra album. Det är mycket tuffare, tyngre och rockigare.

Den där lilla glimten i ögat, som kanske är den stora charmen med Gasolin, finns det inte mycket av här. Här är Gasolin ett fullfjädrat arenarockband som öser på med högt tryck. Rabalderstraede är stökig och rå, men oerhört proffsigt gjord.

Det där hindrar inte att det finns ett par väldigt snygga ballader på skivan också. Kvinde min är väl den mest kända. Bara för den låtens skull borde man ha samtliga gasolinplattor.

Men Masser av succes och Sct Emetri kommer inte långt efter. Gas 5 spelades också in med engelsk text och gavs 1976 ut under namnet What a Lemon.

Nr: 1393/2222

* På en skiva utgiven i Norden alltså. Innan hade både Stakkels Jim och Gasolin 3 spelats in med engelska texter som ett försök att nå de brittiska och amerikanska skivköparna.

onsdag 19 mars 2014

Det unika med Prince

PRINCE – DIRTY MIND – 1980

Man kan inte säga att Prince kom med något direkt nytt på Dirty Mind, danspop är danspop är synthpop, säga vad man vill. Särskilt revolutionerande var det inte.
Storheten med LP:n är dock att trots att det är synthpop...känns det inte så, utan som äkta. Är det kanske det som är det unika med Prince?

Och ful i mun är han också. Nästan varenda text handlar om avsugningar, trekanter och masturberande.

Men märkligt nog är det inget man direkt tänker på. Det är inte det som gör Dirty Mind publikfriande spännande. Är det kanske det som är det unika med Prince?

Skivan är kort, bara drygt 30 minuter. Och egentligen är det bara i två låtar Prince på allvar visar upp sin storhet; Gotta Broken Heart Again och incestlåten Sister.

Resten handlar nästan bara om fräcka synthiga disco-funk-beats eller snygga kommersiellt välanpassade melodier. Inledningen med Head är en sådan, men inte på det dåliga sättet, nej Prince gör det bra. Är det kanske det som är det unika med Prince?

Det roliga med Dirty Mind är att det går att hitta så många olika kopplingar; James Brown, Funkadelic, Sly & The Family Stone, Santana...

Prince lyckas smälta samman soul, disco, pop, jazz och funk och använder synthar och trummaskin som ljudmatta. Det låter dekadent och är samtidigt snyggt. Är det kanske det som är det unika med Prince?

Nr: 1498/2222

tisdag 18 mars 2014

Plågsamt lång men pinsamt kort

NEIL YOUNG – YEAR OF THE HORSE – 1997

Plågsamt lång, men pinsamt kort för att vara en dubbel-CD. Year Of The Horse skulle tjänat på att ha bantats ner till en CD-skiva.
I stället blir det här bara lyssning för de allra mest hängivna, som orkar stå ut med Neil Youngs egenheter och förlåter precis allt. Musiken är ganska typisk för den här Young-perioden, långsamt och länge. Är detta livealbum ändå tillräckligt intressant?
Nej, jag gillar inte Year Of The Horses. Har den här inspelningen någon slags storhet har den inte uppenbarat sig för mig, även om jag vanligtvis har en tendens att hylla Neil Young.

Låtvalet är sjysst med ett flertal låtar från Zuma. Men var är Cortez The Killer? Lite tveksam blir jag dock till de nummer som hämtats från Life, en LP som enligt min mening borde fått gå in i glömskan långt tidigare än 1997.
Det är så lätt att få fel intryck. Det här är inte en inspelning att börja med för den som är nyfiken på Neil Youngs magiska musikvärld. Det finns bättre och mer lättillgängliga ingångar.

Nr: 66/CD

måndag 17 mars 2014

Deja vu med Aliotta Haynes

ALIOTTA HAYNES – JEREMIAH – 1970

Med bara skivomslaget som ledning skulle man kunna tro att Aliotta Haynes är ett riktigt tungt heavy-psych-gäng från det tidiga 70-talet. Det är det inte. Man skulle då kunna tänka sig att de lirar inrökt psykedelia och trakterar både sitar och diverse andra skumma instrument. Det är det inte heller.
Men jag visste vad jag köpte. Jag har en platta med det här gänget sen tidigare. Det handlar om countryrock, akustiska gitarrer, stämsång och vackra melodier. Lite som Flying Burrito Brothers, eller ännu hellre Crosby Stills Nash & Young, lite Deja Vu...

Ibland är jag lite svag för sån musik. Allra helst som det här också finns antydningar till både jazz och svettig swamprock från den amerikanska södern, lite spikpiano, en mustig orgel, lite Bread, eller Creedence men utan elektricitet...Byrds?
Jo, Aliotta Haynes gillar jag. Och deras debutplatta Jeremiah från 1970 spelar jag gärna. Musiken är avkopplande och skön, inget stök här inte. Det kanske låter enahanda med bara akustisk gitarr, men det är det inte.

Aliotta Haynes har känsla för folkrock men tvekar inte att också ge sig på blues och rock, så det blir varierad och ibland lite överraskande lyssning. Nu lyckades de här gossarna dock aldrig göra sig något större namn på sin tid.

Det beror kanske på att det inte finns några större hitlåtar på skivan, och inte på deras senare album heller. Men det gör faktiskt ingenting. Aliotta Haynes gör det bra och har en skön lite humoristisk stil som jag tycker om.

Nr: 1727/2222

söndag 16 mars 2014

”Det här låter inte som Allman Brothers”

ALLMAN BROTHERS BAND - REACH FOR THE SKY - 1980

Reach For The Sky är en mindre omtalad skiva av Allman Brothers. Allmusic.com bevärdigar den bara med en enda mening, ”The second album from Allmans Mach Two shows them holding their own, wearing their influences (especially gospel) a bit more on their sleeves, and even coming up with a minor single in "Angeline."
Och det fanns inte en enda läsarrecension på Amazon.com när jag kollade senast, vilket kan tyckas märkligt. Allman Brothers räknas ju ändå in bland supergrupperna...

Men tur är väl det. Reach For The Sky är svår att ta till sig. Det är till och med så att det kan uppstå någon form av avsky eller rent av hat. För det här låter inte som Allman Brothers. Skivan har inget med bandets monsterskivor på 70-talet att göra.

Den har inte några större likheter med sin föregångare, någorlunda hyllade Enlightened Rogues, även om man säkert kan hitta tendenser där som Betts och Gregg Allman tagit med sig till uppföljaren.
Däremot går det utan tvekan att hitta paralleller till andra skivor från det tidiga 80-talet, som nu för tiden inte heller har särskilt gott rykte. Jag tänker då närmast på Doobie Brothersalbum som One Step Closer och Minute By Minute. Och eventuellt också Steely Dans Gaucho...

Nej, det vete tusan vad som flög i Allman Brothers 1980. Reach For The Sky kan inte vara nån rolig upplevelse för en gammal sydstatsrocker. Det är som Allmusic.com säger, gospel...uppblandat med en hel del soulpop och lite mellanmjölkscountry.

Ett och annat gitarrsolo från Betts och ett (1) fläskigt trumsolo hjälper inte ett dugg. Är det här den enda Allman-skiva du har i din samling har du haft otur.

Nr: 1351/2222

lördag 15 mars 2014

Intellektuell eller bara romantisk?

KATE BUSH – THE KICK INSIDE – 1978

Jag trodde inte jag skulle kunna få in orden romantiskt och intellektuellt i samma recension. Men där hade jag fel. Jag hade inte räknat med Kate Bush och The Kick Inside...
Men å andra sidan, hur intellektuell kan en 19-åring* vara? Jag tror inte Kate Bush vid den späda åldern var helt på det klara med de djupare filosofiska frågorna, även om hon var på god väg. Så det är kanske mest romantik ändå?

Men inget fel i det. För The Kick Inside innehåller knappast några vanliga popsånger. I alla fall inte såna som en tonåring skulle få för sig att göra. Moving, The Man With The Child In His Eyes, Wuthering Heights är alla mycket udda för sin genre.

Sen har vi det här med Kate Bushs extrema röst. Jag är rätt säker på att det finns många som inte klarar av hennes höga sopran. Åtminstone inte alltid.

Nog för att det är både häpnadsväckande och exceptionellt, men ibland går det över gränsen. Så tycker jag...ibland. Men vid de tillfällen när jag har sinnesstyrka nog att uppskatta hennes sångröst uppskattar jag också den här LP:n.

Då är det nästan så jag skulle vilja påstå att The Kick Inside är ” en perfekt popskiva”. Den får vara hur intellektuell eller hur romantisk den vill...

Nr: 1176/2222

* På sina ställen sägs det att hon av 18 när den här skivan gjordes, men jag är rätt säker.

fredag 14 mars 2014

Kasta första stenen

ODEBRAND – KASTA FÖRSTA STENEN – 2014

Det kändes rätt skönt när jag för ganska många år sedan slutade skriva recensioner om nya skivor. Jag slapp lyssna på musik jag egentligen inte var särskilt intresserad av, jag behövde inte se högen av cd-skivor jag inte visste vad jag skulle göra med växa. Men när det i brevlådan nyligen ramlade ner en helt ny vinylskiva med en för mig helt ny en svensk singer/songwriter vaknade något i mig.
Han kommer från Ekerö utanför Stockholm, kallar sig Odebrand, och säger sig ha John Mayer som en av sina stora favoriter. Hans album heter Kasta första stenen och släpptes för drygt ett år sedan men finns nu också på vinyl. En singel från skivan, Socker, ska finnas ute den 2 april.

Odebrand är lokalpatriot, har till och med skrivit en kärlekssång till sitt Ekerö. Den finns med på LP:n. Jag minns inte när jag var på Ekerö senast, förmodligen är det över 30 år sen, så där får han inga gratispoäng av mig.
Men vi tar det där med John Mayer först. Där finns trepoängare att hämta. Mayerinfluensen är nämligen ganska tydlig i Odebrands musik. Han har det där lätt luftiga anslaget, den något coola attityden och glider lätt mellan country, lättviktsblues och bar-room-jazz.

För att spä på det hela vill jag också lägga till en dos Daniel Lanois, vars soloplattor hör till mina favoriter, och (faktiskt) lite J. J Cale. Skön musik att lyssna på när man är på det rätta humöret. Dessvärre går sån musik inte alltid hem...den är som sagt humörberoende.

Det är möjligt att det är lite för pretentiöst. Helst skulle jag inte vilja nämna Lundell och Lars Winnerbäck, men känner ändå att jag måste. Odebrand tassar lite i de (sump)markerna också.

Men den här gången funkar det ändå. Jag har nu lyssnat på Kasta första stenen massor av gånger. Det är en sån där skiva som gärna vill, och förmodligen behöver, spelas många gånger för att de rätta nyanserna ska framträda. Jag tycker den växer och blir bättre för varje gång.

Jag har svårt för Ekerö-romantiken, kan inte relatera till den, men gillar den lite smånätta stilen. Och jag gillar att Odebrand visar upp en ganska bra bredd på sitt musikaliska kunnande.

Min favoritlåt är inte oväntat den kommande singeln Socker. Vad jag däremot är rädd för är att Odebrands musik får svårt att nå ut till den stora publiken. Han är ju inte ensam i genren...

Nr: 1920/2222

Mer om Odebrand hittar du här

torsdag 13 mars 2014

Lou Reeds Transformer

LOU REED – TRANSFORMER - 1972

På stela ben och med irrande blick dök Lou Reed upp i Elvis Costellos tv-show för några år sedan. Han var sliten, trött och sluddrade på talet. Men ögonen glödde fortfarande. Han fck en ny lever. Men nu är han död.
Inte ens Lou Reed var alltså odödlig trots att hans album från det tidiga 70-talet är oförglömliga, rent av bedövande mäktiga. Transformer från 1972, som var Reeds andra efter att han lämnat Velvet Underground, är fortfarande helt sagolik. Provokativ och svart. Vicious, Perfect Day, Satellite of Love och Walk on the Wild Side är stor musik.

Transformer blev också Lou Reeds stora genombrott som soloartist. Kanske beroende på att David Bowie och Mick Ronson producerade skivan och också finns med bland studiomusikerna.

Det påverkade säkert Lou Reed att närma sig glamrocken. Men Transformer är inte glamrock, trots att titeln kanske antyder att han var på väg åt det hållet. Och trots att många recensenter av skivan antyder det.

Perfect Day är en sån där låt man får rysningar av. Här är Lou Reed som störst, en nästan släpig ballad och med en så underliggande mörk text att det inte finns något mörkare mörker, inte ens i tunnlarna under New York. Transformer är en rockklassiker.

Nr: 466/2222

onsdag 12 mars 2014

Okej att vara pretentiös

YES – TIME AND A WORD – 1970

Nu för tiden är det nästan ett krav att vara pretentiös, nördig. 1978 var det inte alls okej. Det var det inte 1999 heller, då ansågs det nästan sjukligt...
1969 var det däremot tillåtet, nästan ett krav, att som musiker vara pretentiös och gärna lite bombastisk i sina uttryck. Det var alltså ett bra år för Yes. Hade de släppt sina första plattor...säg 1978...tror jag inte att nån ens hört talas om Jon Anderson eller Chris Squire idag.

Men 1969 funkade det med långa svepande melodislingor och att kalla sin musik för intelligent. Det var åtminstone vad Yes ville att det skulle vara – förlåt – få det att låta som.

Time And A Word från 1970 är Yes andra album, det första kom året innan. Då var de ett gäng smågrabbar som fått chansen att göra en LP och var beredda att spela in precis vad som helst. 1970 var de inte mycket äldre...och fortfarande tvekade de inte att spela in vad som helst...bara det spelades in...(Jag vet ju så klart inte om det verkligen var så. Men när jag lyssnar på Time And a Word får jag känslan av att det var på det viset).

Yes musik 1970 var bara lite halvt om halvt genomtänkt. Det enda - tror jag - de ville få fram, var att de spelade ”intelligent” musik. Alltså svåra, obegripliga passager, konstiga texter och gärna lite utomjordiskt experimentellt. Vilket de, med så här 40 års distans, kan konstateras inte lyckades riktigt med.

Därmed inte sagt att jag inte gillar skivan. Time And A Word är mycket underhållande och ett absolut måste för alla yesfans. Musiken är naiv och väldigt pretentiös. Alltså har den precis alla de kännetecken progressiv rock ska ha.

Och till sist lite trivia:
Yes gjorde nästan aldrig covers, men på den här skivan finns två, båda ganska otippade; Richie Havens låt No Opportynity Necessary samt Stephen Stillslåten Everyday.

Nr: 1284/2222