The Musical Box: 2009

torsdag 31 december 2009

Årets bästa skivköp

2009 blev året då jag återupptäckte LP-skivan. Jag dammade av min gamla Technics SL-12:a och började rota i skivsamlingen på nytt. Ett fantastiskt roligt år med andra ord. Det blev också det år jag köpte flest LP-skivor någonsin. Faktiskt betydligt fler än på den tiden det begav sig.

Detta mest beroende på tur – jag kom till rätt plats i rätt tid, precis när någon oförstående lämnat in en hel samling till en second hand-butik i Jönköping. Och jag hittade dessutom ett par riktigt kul annonser på Internet och kunde via ett par kortare resor utöka samlingen ytterligare. Priset är ju dessutom ganska avgörande. Jag har det här året köpt plattor för priser mellan tre och tio kronor. Då är det lätt att skaffa många...

Faktum är att jag inte har någon ordentlig koll på hur många LP-skivor jag köpt i år. Det är nog flera hundra.
Men här är några av årets bästa klipp:

Jack Green – Humanesque
En synnerligen svårfångad platta som bara letade sig till Sverige i ett fåtal exemplar. Briljant pop i punkens efterdyningar.





Nirvana – Nevermind

Fattar inte varför jag inte köpt den tidigare. Men nu fick jag äntligen tag i detta monument.


Van Morrison – Hymns to the Silence
En dubbel-LP från 1991. Jag är helt fast.

Grand Funk – E Pluribus Funk
Inte så mycket för musiken. Omslaget är coolast, färg och form som en silverdollar.





Elephants Memory – Elephants Memory

Typisk psykedelisk 60-talspop. Vad som gör just den här skivan så speciell är att den fortfarande är oöppnad. Ett kap!

Bob Dylan – Oh Mercy
Dylans största verk sedan Blood on the Tracks sägs det. Daniel Lanois producerar och gör det här till ett mästerverk.

Rejoice – Rejoice
Psykedelisk 60-talspop från Kalifornien. Hur bra som helst.

The Collage – The Collage
Ännu ett fynd på en loppmarknad. Kan spelas hur många gånger som helst.

Syl Sylvain - ...and the Teardrops
De gamla New York Dolls-medlemmarna verkar ha en viss förkärlek för det här med bombastiska prylar. Det gör inget, den här plattan är kul.

Jefferson Airplane – Surrealistic Pillow
Det här var ett klipp. Köpt på skivmässan i Huskvarna. Somebody to Love och White Rabbit på samma LP, kan det bli bättre?

Nu är det bara att hoppas att 2010 blir lika kul.

tisdag 29 december 2009

Geordie och Brian Johnson

Om man kände sig ensam kunde man förr i tiden alltid gå ner till skivaffären och träffa nya vänner. Det var så jag mötte Geordie, ett brittiskt glamrockband med en sångare som en ylande hund, som man trodde var guds röst.
Geordie landade hos Ole på Skivor & Band precis i den tid när rocken var ett sätt att tänka, en livsstil och den som inte fattade kunde dra åt helvete.

Sångaren med sandpappersrösten var Brian Johnson. 1980 ersatte han Bon Scott i AC/DC.
Geordie hann med att göra fyra plattor innan Johnson försvann till den australiska supergruppen. En av de skivorna finns i min samling, Don´t Be Fooled By the Name från 1974.

En skiva som tydligen är väldigt svår att få tag på nu för tiden. En förstautgåva i bra skick (EMA 764 på EMI) kostar nästan en tusenlapp begagnad. Här finns gruppens udda tolkning av House of the Rising Sun, Goin Down och flera andra sköna låtar.

Geordie är också en brittisk dialekt, som talas i trakterna av Newcastle. Jämfört med standardengelska har dialekten bevarat en hel del fornengelska. Det gör den nästan obegriplig för den som inte är insatt. Geordie gjorde även en del låtar på denna dialekt, bland annat Geordie Lost His Liggie, från en av de tidigare plattorna.

Geordies tid i rockhistorien är kort. Brian Johnson lämnade gruppen 1976 för ett soloprojekt. Gruppen försökte sig på en fortsättning och gav ut No Good Woman 1978 med tidigare inspelat material. Med Rob Turnbull som sångare gavs skivan No Sweat ut 1983. Ingen av dem kom upp i gruppens tidigare klass. Ytterligare ett försök att återuppliva gruppen gjordes 1986, under namnet Powerhouse gavs en skiva ut. Inte heller det blev någon framgång och Geordie lades definitivt ner.



Liptone ville bli stjärnor

Jönköpingspojkarna Kalle Martindahl och Daniel Karlsson har ju blivit stora stjärnor på den svenska pophimlen nu. Men det fanns en tid innan dess. Den här artikeln skrev jag någon gång i slutet av 1990-talet, om deras band Liptone, som var ruskigt populära.

De fyra grabbarna i popbandet Liptone vet vad de vill.
- Det fräckaste vore ju att bli en legend, säger gitarristen Daniel Karlsson lite drömmande.
- Som John Lennon, Elvis eller Stones. Jag vill inte bli snickare eller nåt sånt, jag vill bli ihågkommen.
Trots att Liptone bara är en ett år gammal grupp, och att medlemmarna än så länge bara går på gymnasiet, har de redan blivit mycket populära i Jönköping. När de spelar på fritidsgårdar eller lokala festivaler kommer alltid mycket publik, främst tonårstjejer. Som trängs framme vid scenen, sjunger med i låtarna, och försöker få en skymt av sina idoler.
- Att spela inför en stor publik är det häftigaste som finns, säger Daniel med ett leende,
- Det är en riktig kick.

"En del kallar oss bögband"Men det är inte alla som gillar Bankerydsbandet Liptone. Ofta får de höra gliringar och avundsjuka kommentarer.
- En del kallar oss bögband, eller ett nytt Backstreet Boys, berättar Kalle Martindahl, sångare och gitarrist.
- Folk retar sig på oss för att vi är bra. Ibland har det varit nära att vi åkt på stryk.

En viss likhet med stajlade och välkammade Backstreet Boys finns trots allt. Alla fyra är välklädda, snyggt friserade och ser ut som ”mammas gossar”. Men den musik de spelar har inget gemensamt med de amerikanska tonårsidolernas. Det låter mycket Beatles om Liptone när de repar in en ny låt, i sin tillfälliga replokal i Immanuelskyrkan i Jönköping. Liverpoolbandet är också Liptones stora förebilder. Daniel Karlsson ser nästan ut som John Lennon, och Kalle Martindahls stora idol är utan tvekan Paul McCartney. De har även hämtat inspiration från moderna brittiska popgrupper som Oasis och Blur. Alla låtar de spelar har de skrivit själva, och texterna är på engelska.

Sjunger på engelska
- Man kan inte bli internationellt känd med svenska texter, säger Kalle tvärsäkert.
- Dessutom är det mycket ballare att sjunga på engelska. Nej, jag tror inte det blir svårare att slå i Sverige med engelska texter, det är musiken som är viktig. Cardigans är ett bra exempel på att det går att lyckas, trots att man kommer från lilla Jönköping och sjunger på engelska.

Övriga medlemmar i bandet är Fredrik Svensson, trummor och Stefan Gustavsson, bas. Gemensamt för alla fyra är att de har sin målsättning klar, de ska bli ett stort rockband. Men de är överens om att det kommer att krävas mycket hårt arbete, och en hel del tur.
- Vi går in för det här stenhårt. Vi repar ofta, tar många spelningar och skriver mycket låtar, berättar Kalle.

Har skickat ut demokassetter
Liptone har skickat ut demokassetter till de största svenska skivbolagen och radiostationerna. Dessutom har de varit med i TV fems storsatsning ”Scenen är din.”
- Vi ska gå så långt det bara är möjligt, säger Kalle, och ser intensivt på mig. Drömmen är att slå över hela världen. Det gäller bara att tro på sig själv.
- Vi är nog ganska egenkära, fyller Daniel i, men det måste man nog vara för att lyckas i den här branschen.
- Sen gäller det att ha den rätta turen också. Att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle, så vi blir upptäckta av nåt stort skivbolag eller så. Det har med ödet att göra. Blir vi stjärnor så är det menat att vi ska bli det.

text & foto: Olle Assarsson

Fler bilder på Liptone.

måndag 28 december 2009

The New Colony Six

Chicago är inte bara jazz och blues. Där gjordes även en del pop under slutet av 1960-talet. Ett svar på den brittiska invasionen, som dock aldrig blev mer än en viskning. Få av Chicagos 60-talspopband har gått till historien.


The New Colony Six
var ett av dem som ville slå sig fram. Bandet gjorde mellan 1966-1969 fyra plattor, klart inspirerade av Beatles, Manfred Mann och andra brittiska storheter. Men de kom aldrig upp i den klassen. New Colony Six fick en hit 1966 med låten I Confess och lanserades som ”ett poppigare amerikanskt Them”. Men att jämföra det här bandet med Van Morrison är bara pinsamt.

Jag har kommit över en LP, Attacking A Straw Man från 1969. Den är bara lite kul, man känner sig liksom inte tillfreds. Man är varm, men fryser ändå. Man har ätit sig mätt, men är ändå hungrig. Attacking A Straw Man drar snarare lite åt jazz-hållet och är en rätt sömning tillställning.

Efter ett par genomlyssningar känner man sig mest som en trafikstockning en fredagseftermiddag på bron över Munksjön.
Samtliga plattor har getts ut på cd, så de går att få tag på ganska enkelt. Men jag vet faktiskt inte varför. Jag får väl se den LP:n jag har som ett historiskt dokument som av den anledningen är värd att spara.

Ett annat chicagoband som kan vara värt att nämna är American Breed. Mest för att bandet låg bakom låten Bend Me, Shape Me, som Amen Corner gjorde odödlig 1967. American Breed gav ut fyra plattor, efter ett antal medlemsbyten i början av 70-talet byttes namnet till Rufus och började kompa Chaka Khan. Och därmed får väl den historien anses vara avslutad...

lördag 26 december 2009

Pop från Chicago

Spanky & Our Gang är ännu ett av dessa nästan helt bortglömda popgrupper. En del kanske förtjänar det, men det här är rätt kul – och lite annorlunda. Bandet bildades 1966 i Chicago i USA i efterdyningarna av Beatles och som svar på den brittiska popvågen.

Folkrock inspirerad av jazz och framför allt av Stg Peppers Lonely Hearts Club Band, kul och opretentiöst utan större ambitioner på att förändra världen. Men framför allt ganska tidstypiskt.

Spanky & Our Gang släppte tre plattor, Spanky & Our Gang (1967), Like to Get to Know You (1968) samt Without Rhyme or Reason (1969). En samlingsplatta har också getts ut.
Namnet tog bandet efter sångerskan Elaine “Spanky” McFarlane, som dessutom spelade slagverk! Första singeln – Sunday Will Never be the Same – gavs ut 1966 (se Youtubeklippet).


När trummisen Malcolm Hare dog i lunginflammation i slutet av 60-talet bröts gruppen upp. Ett försök till återförening gjordes 1975, men det blev aldrig mer än så. Sångerskan Elaine McFarlane gjorde dock comeback på 1980-talet, när hon ersatte Mama Cass Elliott i återföreningen av Mama´s & Papa´s.


fredag 25 december 2009

Tom Northcott – kanadensisk folkrock

Folkrock blev populärt i USA under mitten och slutet av 1960-talet. Troligen var det väl så att Bob Dylan och Joan Baez visade vägen för denna genre. Med rötterna i den gamla folkmusiktraditionen som, tack vare Dylans Highway 61 Revisited, nu kunde kompas av elgitarr, växte musiken fram. Det dök också upp mängder av nya spännande artister.

Kanadensaren Tom Northcott gjorde sig ett namn i mitten av 60-talet och fick en hel del framgångar. Han släppte från 1966 fram till 1971 en rad singlar som tog sig högt upp på försäljningslistorna. Lite baksluga gitarrslingor som leker försiktigt med melodierna, halkar över i moll och emellanåt gör branta klättringar i jazzrytmer. Lite Harry Nilsson, Cat Stevens och givetvis Dylan. Northcott släppte bland annat Dylans Girl From the North Country på singel 1968.

Märkligt nog gav han bara ut en enda LP-skiva – Upside Downside – 1971 (UNI 73108). Det finns en hel rad sköna låtar på denna udda platta. Han gör bland annat riktigt snygga covers på The Moves gamla hit Blackberry Way, Leonard Cohens Suzanne och Spaceship Races av Carole King (som också kom som singel). Med på plattan finns också hans egen singelhit Crazy Jane. Tyvärr saknas hans tidigare utgivna singlar på den här plattan. Det är synd, de inspelningarna lär vara svåra att få tag i idag.

Det blev bara en platta, 1973 slutade Northcott uppträda. Men hans låtar spelas fortfarande emellanåt i kanadensisk radio.
För att hitta en sån här skiva får man ha lite tur. Min stod i en skivback på en loppmarknad. Northcott har nog fått lite kultstatus på sina håll. Skivan går att ladda ner som mp3 från flera olika sajter.



onsdag 23 december 2009

Några favoriter 4


Radar Love – Golden Earring
Den ultimata rocklåten. När detta holländska band drar det sista riffet är man alldeles utmattad.

Märk hur vår skugga – Imperiet
Thåströms tolkning av Bellman slår det mesta. Hela texten kan med fördel vrålas på efterfesten!

Fire – Jimi Hendrix
Vad som helst med gitarrguden skulle platsa. Funkigt och tungt så membranen i högtalarna står rätt ut.

Hocus Pocus – Focus
8-minuters liveversionen från Live at the Rainbow (1972) är bäst. Akkerman och Thjis van Leer på lekhumör. Ska spelas på högsta volym...

Still Got the Blues – Gary Moore
Givetvis föraktad av bluesförståsigpåarna, men det här är en lysande låt. Energi och bakåtlutad kompetens av en av rockens stora gitarrister.

tisdag 22 december 2009

Merlin - anonymt glamrockband

MERLIN - MERLIN - 1974
När nya Queen, med Paul Rodgers som sångare, är ute och turnerar, står det en kille i bakgrunden och lirar gitarr.
Jamie Moses spelar andragitarr bakom Brian May. Om historien tagit en annan väg kunde han lika väl stått längst fram.
Moses var en gång i tiden medlem i det nu nästan helt bortglömda bandet Merlin. Ett brittiskt glamrockband som 1974 släppte en enda platta.
Jag blev minst sagt förvånad när jag såg att plattan fanns tillgänglig för nedladdning från Pirate Bay. Det hade jag aldrig trott. Jag köpte mitt ex någon gång i mitten av 70-talet och har sedan dess aldrig sett den ute i någon affär.
Men det är klart. Skivomslaget kan förvilla. Där står nämligen medlemmarna snyggt uppställda och utklädda ungefär som Flamingokvartetten eller Ingemar Nordströms. Den kan av den anledningen inte varit lättsåld.
Så det är kul att någon där ute i cyberrymden nu upptäckt detta lysande band och dessutom lagt ut den för nedladdning. Tur är väl det, för LP-skivan lär vara skitsvår att få tag på.
Bakom de stora glamrockbanden i England, Bowie, T. Rex och Mott the Hoople, kryllade det av rockgrupper. Merlin var ett av dem som försökte slå sig fram i den stenhårda konkurrensen. Det gick inte särskilt bra, Merlin har ju knappast blivit ihågkomna och deras låtar spelas aldrig i radio. Det är synd. Merlin var betydligt bättre än många andra. Plattan (CBS 80338), går fortfarande att spela och håller faktiskt hela vägen, även om glamrockgenren i sig numera är tämligen uttjatad.
Put My Spell On You är glamrock när den är som bäst, Marina borde blivit en lika stor superhit som Roll Away the Stone, och Gypsy är riktigt tung hårdrock. Kanske var det för att Merlin aldrig gick hela linan ut som det aldrig lyckades. En del låtar går i samma stil som spacerockmästarna UFO, Budgie och Hawkwind. Det spretar en hel del, men låten Space Rider borde blivit ihågkommen.
Som alltid när det gäller såna här band är uppgifterna knapphändiga. Men Merlin bildades i alla fall 1973 ur ett band som hette Madrigal. Efter att plattan kom ut fick Merlin åka med David Essex på turné. Strax efter det bröts dock gruppen upp och medlemmarna försvann in i anonymiteten. Jamie Moses spelade en tid med bandet Royce tillsammans med bland andra Nigel Benjamin (Mott). Och nu står han alltså på de stora scenerna tillsammans med Brian May. Så kan det gå.

Nr: 18/2222

Bilden är hämtad från baksidan på LP:n som gavs ut 1974.

torsdag 17 december 2009

Grand Funk fortfarande lika bra

Peter var min rockguru när jag växte upp. Han hade kommit till Sverige från Tjeckoslovakien efter Pragvåren -68. Han var ett år äldre än oss andra i klassen och hade koll på det där med rockmusik. Det är tack vare honom jag hittade fantastiska rockgrupper som Grand Funk, Allman Brothers, Doobie Brothers och Doors.

När jag försökte med den tidens innegrupper; Slade, Sweet och Queen, bara garvade han och slog ut med händerna. ”Vill du lyssna på sån skit så varsågod. Det här är bra grejer” sa han och slängde på en liveplatta med Grand Funk från tidigt 70-tal. Jag minns fortfarande hur Shinin On och We´re an American Band grep tag i mej, ett grepp som fortfarande inte har släppt.

Peter hade helt rätt, jag hade fel så det sjöng om det. När jag nu för tiden plockar fram några av mina höjdare från den tiden är det inte Queen eller Slade jag lyssnar på.
Men det ska erkännas. Grand Funk hade jag nästan glömt bort tills jag för en tid sedan såg ett avsnitt med Simpsons. Efter att Homer rockat loss till en gammal Grand Funk-klassiker plockade jag också fram mina skivor.

Precis lika bra som förr. Högsta volym – naturligtvis. The Loco-Motion – Grand Funks egen version av Little Evas gamla örhänge är fortfarande rätt kul. Men där spelade de nog hellre än bra...

lördag 12 december 2009

Ian Andersons magiska flöjt

Det fanns i mitten av 70-talet en mängd märkliga LP-skivor att ta ställning till för en nyfiken 15-åring. Elton Johns Goodbye Yellow Brickroad lockade med sitt tecknade omslag och snärtiga poplåtar, Queens A Night at the Opera fick både öron och ögon att spärras upp och George Harrisons lite udda skapelser fick mig att förundras.

Märkligast av dem alla var nog ändå Jethro Tull. Den första platta jag hörde med bandet var Aqualung, hemma hos en klasskompis vars äldre syskon hade koll på det där med rockmusik och levererade hem den ena nyheten efter den andra.
Det var inte helt lätt att acceptera Jethro Tull, inte för mig som var uppfödd på Mott the Hoople, Slade och Sweet. Jag menar, va fan, spela flöjt och lira rock, det funkar ju liksom inte...

Men det tog inte särskilt många genomlyssningar för att fatta att det här var bra. Riktigt jävla bra. Aqualung fick jag inspelad på kassett och den rullade bokstavligen talat dag och natt. Något senare kom jag över Warchild på en reautförsäljning på Tempo. Aqualung fick tag i på vinyl först på 80-talet. Nu 30 år senare tar jag gärna fram de gamla LP-skivorna igen.


För varje platta med Jethro Tull är en sprakande ljudföreställning som inte åldras eller blir tråkigt. Inte dekorativt, pråligt eller tillrättalagt. Utan vilt, fantasieggande och hett. Svettiga hymner, saltstänkt brutal rock och melankoliskt.
Warchild från 1974 var en dekadent flammande fenixfågel som reste sig ur askan efter den monstruösa floppen med A Passion Play. Bungle in the Jungle, Skating Away on the Thin Ice of the New Day och Solitude Soliatire trängde sig på med kantstötta bakelitkäftar och smekande hammarslag.
Naturligtvis inte detsamma som mästerverket Aqualung från 1971, där titelspåret, Cross Eyed Mary, Locomotive Breath och Mother Goose – med Ian Andersons magiska tvärflöjt – fick tiden att gå baklänges och de iskalla vindarna från de skotska hedarna tvingades stanna upp och förvånat stirra in i flöjtistens galna ögon.
Jethro Tull är ett av få band som lyckats åldras med värdighet. Från 60-talets bluesrock, proggrocken på 70-talet och steget in i den digitaliserade musikvärlden och syntharna på 80- och 90-talet, gled bandet allt mer över till den akustiska musiken. På A Little Light Music – liveplattan från 1995 – är tekniken fulländad. Ian Anderson och Martin Barre briljerar i det ena numret efter det andra.

Jethro Tull har sålt mer än 60 miljoner skivor över hela världen och har gjort mer än 2500 konserter i minst 40 länder. Till våren kommer bandet till Göteborg – igen – Jag ska vara där.
Bilderna är hämtade från Jethro Tulls sajt/pressbilder.

onsdag 9 december 2009

Några favoriter 3


I Don´t Like Mondays – Boomtown Rats
Otäck story med sann bakgrund gör det här till en av de stora låtarna. Släpptes i efterdyningarna av punken.

Melody Cool – Mavis Staples (and Prince)
Soul-sångerskan Mavis Staples har fantastiska röstresurser som inte går att värja sig från. Den här låten är hämtad från Prince-plattan Graffiti Bridge. Staples lyfter en annars ganska blek tillställning.

Demasiado Corazon (Too Much Heart) – Mink DeVille
Willy DeVille har varit sorgligt underskattad sedan första plattan I mitten av 70-talet. Men det här är bra och han förtjänar ett erkännande. Demasiado Corazon är från en platta med Mink DeVille, sugande latinamerikanska salsarytmer, strålande helt enkelt.

House of the Rising Sun – Geordie
Finns i hur många versioner som helst. Men den här udda och intensiva glamrocktolkningen sätter sig bättre än Animals version. Geordie från Newcastle kom sent in i glamrocken och är mest känt för att ha levererat sångaren Brian J till AC/DC.

I Had to Much to Dream – Electric Prunes
Psykedelisk pop när den är som bäst. En bra sammanfattning av hela eran faktiskt. Kvidande gitarrer och suggestiv rytm. Mumma.

tisdag 8 december 2009

I en bajamaja på Sjöhistoriska

Det var hos syrran med skivspelaren jag hörde One of These Nights första gången.
Det var den första Eagles-låt jag hörde och är en av de starkaste musikupplevelser jag varit med om, ökensand, ödsliga vidder, otroligt sorgligt och allt det där. Den där låten grep tag i mig och håller fortfarande ett hårt grepp.

Fortfarande får bara känslan av att hålla i skivkonvolutet det att gå rysningar längs ryggraden.
1996 fick jag för första gången tillfälle att se Eagles live, på Sjöhistoriska i Stockholm. Visst hade bandet några år på nacken och Joe Walsh såg mer än lovligt sliten ut. Men det är fortfarande en kanonkonsert i mitt personliga arkiv.

Givetvis boxade vi oss (jag, Uffe och barfota-Anders - basisten i Blow Jobs in the Sky) allra längst fram och hängde på kravallstaketet och bara njöt.
Men jag höll på att missa One of These Nights. Mitt under konserten tvingades jag knuffa och böka mig iväg till en sån där blå bajamaja som stod och vinglade i gräset strax utanför konsertområdet.

Och naturligtvis. När jag står där instängd i den urinstinkande utetoan med nedsketna väggar och försöker sikta på rätt ställe...Då. Då kommer introt till One of These Nights...

torsdag 3 december 2009

Stormtroopin´ & Physical Graffiti

I rummet hemma hos klasskompisens storasyrra lirades det rock när hon inte var hemma. Nu snackar vi mitten av 70-talet. När vi var ännu yngre fick vi nöja oss med att smygtitta in genom nyckelhålet när hon hade nån pojkvän på besök. Visserligen mycket lärorikt för en 11-åring, men omskakande.

Med det vill jag bara säga att på den tiden var vi inte lika välinformerade som dagens knattar. Trots Staffan Westerberg och Teskedsgumman.

Knullsyrran hade en sån där otymplig skivspelare med inbyggt kassettdäck och rökfärgat lock. Sanslöst inne på den tiden och en statuspryl av stort format.
Själv hade jag en gammal Grundig i barnarpsröd plast med högtalaren i locket, som var avtagbart, mono. Den funkade rätt bra, men nåt fel var det nog på nålen för skivorna började liksom låta lite väl skrapiga efter ett par genomspelningar.

En annan kompis hade en precis likadan. Han spelade dock aldrig sina egna skivor på den, bara de han lånade...

Stormtroopin med Ted Nugent och Physical Graffiti spelade vi sönder hemma hos polarn.
Att kompisens syrra hade klassiker med Kinks, Stones och Beatles stående i skivbacken fattade vi ingenting av. Vi bara garvade åt de gamla raspiga monoinspelningarna.
Hon var åtta år äldre och hade hängt med från början. Vi 60-talare var födda alldeles för sent för att fatta.
Ian Hunter skrev låten Born Late 58 till plattan The Hoople – han visste vad han snackade om.





tisdag 1 december 2009

Läderbrallor och nitar

Mitt livs andra LP-skiva köpte jag 1974, Steppenwolfs For Ladies Only. En lite udda platta som inte alls har särskilt mycket med Born to be Wild att göra (bandets superhit från -68). Men skivan kom 1972, under en märklig tid. Den psykedeliska rocken hade några år tidigare kommit smygande från amerikanska västkusten och allt fler hoppade på trenden.

Nu var det väl knappast så att Steppenwolf hoppade på någon modefluga. John Kay lirade psykedelisk rock långt innan Atomic Rooster och Status Quo i England ens tänkt tanken. Därför är Steppenwolfs plattor från den här tiden spännande.

Första plattans Born to be Wild och Sookie Sookie står sig väl bland jämförbara hårdrocklåtar. Faktum är att jag tror Steppenwolf var lite stilbildande för grabbarna i läderbrallor och nitar. Det vete tusan om de inte uppfann läderbrallor och nitar.
Men de plattor bandet gjorde mellan 1969 och 1972 är något annat. I min samling har de hamnat på samma hylla som psykedeliska tungviktarna Jefferson Airplane, Fugs och The Flow.

Tyvärr är de skivorna svåra att få tag i idag. Givetvis går de att hitta på CD, men varför köpa b-klass när det finns på riktigt. For Ladies Only betingar ett pris på 150 spänn i begagnataffären och At Your Birthday Party, i min mening Steppenwolfs starkaste, får man hosta upp över 250 kronor för; om man vill ha originalpressningen med utviksomslaget, vilket man så klart vill.

Annars går det att köpa senare pressningar för en hundralapp. Det är den värd. Jag köpte min för det hyfsade priset av en krona, på en lagerutförsäljning i en rivningskåk på Barnarpsgatan.




tisdag 24 november 2009

Elliott Murphy - missförstådd rockpoet


Vi tog tunnelbanan till Stockholms söder och hamnade till slut på en rökig och mörk rockklubb. I samma plan som den underjordiska tågstationen låg Ritz - svartmålade väggar, unken svett- och rökdoft, fisförnäma servitörer och ett jävla tryck på dansgolvet. 1982 var det inne med skinnslipsar, kammad lugg och stuprörsjeans. De trängdes på dansgolvet när dj:n öste på med remixade versioner av Roll Away the Stone, Steve Millers Abracadabra och ibland föll för trycket och mesade till det med Earth Wind and Fire.
Men det var inte därför vi var där.

Elliott Murphy var i Stockholm. Den ständigt missförstådde amerikanske rockpoeten, som en gång spåddes en större framtid än Bruce Springsteen. 1982 var han som bäst. Plattan Murph the Surf hade precis kommit ut när Just a Story From America och Affairs fortfarande ekade i öronen.

Det blev en av de bästa konserter jag sett. Med sitt långa ljusa hår, munspel, gitarr, underfundiga texter och melodier fick Murphy till och med Stockholms blasé nöjesmaffia att bara stå och gapa med öppen mun.

När han med ett flera minuter långt munspelssolo avslutade Fall of Saigon reste sig håret i nacken och jublet i publiken ville aldrig ta slut.
Den natten gick inte att avsluta. Hela gänget satt uppe, rökte stinkande franska Galouise, sippade rödvin, kir och snackade Elliott Murphy. Jag vet inte hur många gånger vi spelade hans skivor.

Sen var det tyst länge från Elliott Murphy. En och annan av hans plattor dök upp i reabackarna eller kunde inköpas för några spänn i begagnataffärerna. Han försvann i skvalet från ”nya” ZZ tops plågsamma hårdrock, könlös 80-talsdisco och blodfattig fantasilös synthpop.


I mitten av 90-talet dök han dock upp på nytt igen. Plattan Selling the Gold kom som ett oväntat slag i magen. En duett tillsammans med Bruce Springsteen – Everything I Do – fick in den sista fullträffen – mitt på hakspetsen. Jag vek mig dubbel och gav upp direkt.

Elliott Murphy bor tydligen i Paris sedan lång tid tillbaka. Han har sedan 1973 släppt 28 studioalbum och dessutom gett ut en del böcker och diktsamlingar. Alla plattor är inte lika bra, det finns en del bottennapp. Men en skivsamling utan Elliott Murphy är inte värd namnet.

fredag 20 november 2009

Lou Reed vs Sex Pistols

När Lou Reed släppte liveplattan Rock´n´Roll Animal – 1974 - kunde jag inte få nog av Heroin. Reeds släpiga röst, den ödesmättade och nästan farliga texten, fick mig att spela låten om och om igen. Sweet Jane, Lady Day och Rock & Roll malde sig in i huvudet.

I skitig skinnpaj och med den skivan under armen hamnade jag på en något finare fest på Bymarken, i en villa där föräldrarna oanande om följderna, lämnat tonårssonen ensam hemma. Lou Reed gick hem. Jag har nog aldrig varit på en fest där det dansats så vilt och fullständigt ohämmat. Av någon anledning hade bymarksungarna aldrig hört talas om Lou Reed och fick en rejäl kick av äkta svartrock från New Yorks underground.

Heroin var kvällens mittpunkt tills någon fiskade upp en alldeles färsk singel ur en kasse – Sex Pistols God Save the Queen.

Jag glömmer aldrig reaktionen. När Sid Vicious och Johnny Rottens opolerade och skräniga punk började dundra ur de vräkiga JVC-högtalarna – stannade allt upp – PRECIS ALLT. Folk stod som förstenade på dansgolvet och visste liksom inte var de skulle ta vägen – eller hur de borde reagera. De välpolerade och sminkade i sofforna slutade babbla och satt med hängande hakor och gapande munnar.

Aldrig förr hade någon av dem hört punk. Så fullständigt fel, så upp-och-ner, så bortom precis allt.
Jag ljuger inte om det tog ett par minuter av fullständig stillhet (förutom musiken då – en mycket märklig upplevelse). Sen började några av Lyle & Scott-tröjorna hoppa, skrika och dansa vildare än de någonsin gjort. Det tog inte många sekunder innan resten hängde på. Punken hade gjort sin entré – och det vildare än någonsin, så ohämmat brutalt – och äkta.

35 år senare hittar jag den singeln på en loppmarknad. Med nästan darrande händer håller jag i skivan och fattar inte varför jag aldrig köpte den då...
Men nu är den min. Ett av de största ögonblicken i rockhistorien - tre minuter rå energi - har jag bevarade på svart vinyl, 45 varv.

torsdag 19 november 2009

Nån som minns Mott?

Alltså MOTT, inte Mott the Hoople...
När jag i början av 80-talet flyttade till huvudstaden fick jag för mig att sälja väl valda delar av skivsamlingen. Illa, men värst av allt; Motts andra platta Shouting & Pointing fick gå.
Jävlar vad jag ångrat det. Inte för att den var bra, bara för att den borde höra hemma i min samling. Mott blev ju ett kort efterspel av Mott the Hoople, glamrockens kanske största band på 70-talet. Bara av den anledningen borde jag ha den. Ingen annan.

Bandet Mott var Mott the Hoople, men utan Ian Hunter efter splittringen 1974. Det blev inte särskilt långlivat.
Mott gav ut två plattor. Den första – Drive On – var rätt hyfsad. Monte Carlo spelades rätt friskt - och högt - under de nattliga sittningarna där hemma. Shouting & Pointing var däremot en rent ut sagt sopig platta. Jag kan inte på rak arm erinra mig en enda bra låt... Så sen var det tack och adjö.
Märkligt nog nämns ofast de här plattorna som en del i Mott the Hooples diskografi. Helt hopplöst fel. Utan Ian Hunter var det här bandet egentligen inte mycket att komma med...

Det vete tusan vad Overend Watts, Morgan Fisher och Ariel Bender sysslat med sen dess. Orkar inte ens googla på det.
Morgan Fisher spelade förresten på Strågagården någon gång i slutet av 60-talet. Då med bandet Love Affair, mest känt för att ha mördat Deep Purples klassiker Hush. Men jag tror Fisher lämnat bandet då, så allt är förlåtet.

måndag 16 november 2009

Oförglömlig Soul Sacrifice

Hittade en platta med The Artie Kornfeld Tree på en loppmarknad. Den kostade mig tre spänn. Nu är väl det knappast något att gå i taket för. Det här bandet har inte satt några djupare spår i musikhistorien. En ganska ordinärt psykedeliskt popband från USA i slutet av 60-talet.

Jag visste inte att Artie Kornfeld gjort egna plattor. Det var ju han som tillsammans med Mike Lang låg bakom Woodstockfestivalen 1969.
Woodstock är festivalernas festival och betydligt större än att människan landade på månen samma år, enligt min mening alltså.

Hendrix, Santana, Richie Havens, Joan Baez, Janis Joplin, Ten Years After, Who och oförglömliga Country Joe McDonald. Alla var ju där, utom Dylan.

Santana såg jag live förra sommaren på Christinehofs slott utanför Tomelilla i Skåne. En nästan surrealistisk upplevelse mitt ute på Skåneslätten. En santana-konsert blir alltid något extra. Den här gången var det Soul Sacrifice – igen. Den gjorde Santana på Woodstock också, med ett av rockvärldens läckraste trumsolon. Mike Shrieve hette trummisen då, knappt 20 år.
Släpp det där med hitlistepopens tre-minutersregel och höjning i slutet.Det är bra, i nio minuter.

torsdag 12 november 2009

Steven Tyler – Vem bryr sig?

Steven Tyler har tydligen hoppat av Aerosmith...eller inte. Tja, vad ska man säga...vem bryr sig?
Jo, jag älskar hans raspiga röst och mer än lovligt kaxiga attityd, vilket delvis är det rock handlar om.
Men det var ett tag sen Aerosmith gjorde en bra platta – förlåt bra låt – den sista riktigt tunga LP:n var Toys in the Attic, och den kom 1975.

Get a Grip från 1993 var bitvis också hyfsad, Eat the Rich fick ju högtalarna att bågna.
Aerosmith klämde ju sen ur sig ett antal hyfsade så kallade power-ballader och blev så folkkära att till och med Nanne Grönwall sa sig höra till fansen. Men hur kul var det egentligen?

Toys in the Attic var däremot en rak höger i solar plexus när den kom. Det fanns ju knappt sån musik på den tiden. Aerosmiths både fläskiga och intensivt avskalade bluesrock var så rå och opolerad att inte ens Iggy och Stooges kunde mäta sig med det. Uncle Salty, titelspåret, Sweet Emotions och Big Ten Inch Record får mig fortfarande att vilja klättra på väggarna och vråla.

Walk This Way, som senare gjordes av Run DMC, vill jag av den anledningen helst bara glömma.
De plattor som Aerosmith släppt de senaste åren - och nu är jag snäll - kom inte alls upp i klass med förväntningarna.

onsdag 11 november 2009

Buddah Records

Bubblegum pop, eller tuggummipopen, blev en företeelse i USA i slutet av 60-talet. Amerikanska popband försökte helt enkelt kopiera föregångarna i Storbritannien, men det blev inte särskilt bra. Trots det blev det nästan en egen musikgenre. Nästan alla banden samlades dessutom på samma skivbolag – Buddah Records i New York.
Ett litet bolag som startade 1967 som en utbrytning ur Kama Sutra Records, ett annat udda skivmärke.

Buddah Records utmärkte sig tidigt, inte bara genom att namnet var felstavat, korrekt stavning är Buddha. Anknytningen till den österländske profeten var tydlig också av att en Buddhafigur fanns med i bolagets logotype och på skivetiketterna.
Den allra första singel som bolaget släppte är en riktig klassiker - Yes We Have No Bananas - med Mulberry Fruit Band. Gruppen är förmodligen nästan helt bortglömd idag, men låten kommer nog betydligt fler ihåg. Klasse Möllberg och Lasse Åberg använde den ju bland annat i Trazan & Banarne.

Bolagets första LP-utgivning är också en riktig klassiker, men knappast någon listetta - Captain Beefhearts debutalbum Safe As Milk. Särlingen som med hjälp av Frank Zappa inledde en mycket udda musikkarriär. Men när Beefheart gav ut sin mest välkända skiva – Trout Mask Replica – producerad av Zappa – hade han för länge sedan lämnat Buddah bakom sig.

Buddah släppte 1967 till 1969 en rad märkliga skivor, Kazenets Katz Singing Orchestral Circus, Ohio Express, Lemon Pipers och 1910 Fruitgum Company var några av banden. Men tuggummipopens era blev kortvarig. Den sista stora hiten kom 1969 med Ohio Express Mercy Mercy. Sen hjälpte det inte ens att Monty Python-gänget försökte blåsa liv i låtarna, genren var död.


I början av 70-talet gled därför bolaget allt mer över åt r´n´b med stjärnor som Gladys Knight and the Pips, Curtis Mayfield, Edwin Hawkins Singers och Bill Withers.
Lite kuriosa är att brittiska Genesis släppte ett album för USA-marknaden på Buddah, en samlingsskiva med de bästa låtarna från tidiga 70-talarna Foxtrot och Nursery Cryme.
I slutet av 1970-talet blev Buddahs utgivning allt mer sporadisk och 1983 gavs sista plattan ut.
BMG köpte 1993 upp rättigheterna till Buddahs utgivningar och gjorde 1998 en rad cd-återutgivningar, men nu stavat Buddha.

Det kanske roligaste med Buddah Records är den rad udda artister som de första åren frekventerade skivutgivningen. Knappast någon av dem har gått till historien - och ska inte heller göra det. Skivetiketterna är också rätt spännande i sig. De anknyter till mysticism, buddism och som på skivetiketten ovan, hinduismen, men så var det absolut inte. Buddah Records blev inte mer än en parentes i musikhistorien.

tisdag 10 november 2009

Några favoriter 2


Fler gamla godsaker. Här är några riktigt bra låtar.

Moondance – Van Morrison
Vad Morrison än ger sig på blir det ruggigt bra. Det här är en låt från 70-talet, jazzigt sväng med rötterna i Rhythm and blues.

Samba Pa Ti – Santana
Finns ingen som kan behandla en gitarr så sensuellt som Carlos Santana. Här gör han det alldeles lysande – igen.

Don´t Play that Song – Aretha Franklin
Vilken röst, vilken låt. Soul när den är som bäst.

Englishman in New York – Sting
Ger egentligen inte mycket för Sting efter Police. Men det här är ett undantag. Briljant jazzpop som sätter sig i bakhuvudet.

Finding My Way – Rush
Rush har gjort hur många plattor som helst. Men bara en bra låt. Första spåret från debutskivan ”Rush” är något av det fetaste som pressats i vinyl.

lördag 7 november 2009

Ny skivaffär i Jönköping

När det öppnades en ny skivaffär i Jönköping är det väl ingen som minns. Förmodligen är det så länge sen att det var på den tiden Hallby hade ett bra handbollslag. Inte igår alltså. Men nu är det dags igen.

Mauritz Påg heter den modige mannen som gett sig på detta. Han har tidigare haft butiker i Uddevalla och Borås, där han sålt både vinylplattor och cd-skivor.
Efter att ha gått igenom hans butik kan konstateras att det finns en och annan godbit i skivbackarna. Själv hittade jag Nirvanas Nevermind (Just det!), Rodger Hodgson (Supertramp) och Roger Taylor (Queen). Dessutom kom jag över ett par riktiga gamlingar från Dunhill Records, Grass Roots, Rejoice och Three Dog Night.

Nevermind är naturligtvis något alldeles extra på vinyl. Den släpptes ju så sent som 1991, när cd-skivan var på väg att ta över. Ganska ovanlig med andra ord. Kul att äntligen ha Smells Like Teen Spirit, In Bloom och Lithium på vinyl.

Var affären ligger? På Torpa, i en källare, ungefär vid Junebäcksvallen.

Skivmässan i Huskvarna

Skivmässan i Huskvarna blev som väntat. Alldeles för mycket skivor för att man ska må bra av det. Som samlare är det aldrig roligt att behöva lämna platsen utan att ha fått med sig alla man skulle vilja ha.

Jag nöjde mig med två godingar. Joe Cockers Mad Dogs & Englishmen samt Surrealistic Pillow med Jefferson Airplane. Två skivor jag på allvar saknat i samlingen. Joe Cocker var ju alldeles lysande i början av karriären och fram till nu har jag saknat tidiga skivor av honom. Det här är en livinspelning från 1970.

Jefferson Airplane och Surrealistic Pillow från 1967 är enligt min mening en av musikvärldens riktigt stora. På plattan finns ju superhitsen White Rabbit, Somebody to Love och inte minst akustiska Embryonic Journey. De ska jag njuta av nu. Det låter väldigt mycket bättre på vinyl än cd eller mp3. Om jag inte tar alldeles fel gjordes Embryonic Journey om flera gånger innan bandet var nöjt med cd-utgåvan. Och det blev ändå inte bra.
Ungefär 1000 besökare på mässan, och mängder med skivor i backarna. Priserna som väntat höga. Så är det.

Dunhill Records

När Barry McGuire 1965 släppte singeln Eve of Destruction blev låten kallad den första protestsången någonsin. Den blev det stora genombrottet för hans del, men också en guldgruva och smakstart för det lilla nystartade skivbolaget Dunhill Records i Los Angeles.

Bolaget startades året innan och hade innan dess bara hunnit ge ut två LP-skivor, en surfplatta med Rincon Surfside Band och en märklig platta med slagverkaren Hal Blaine, en synnerligen udda sak innehållande covers på flera av den tidens stora pophits. Barry McGuires LP blev den tredje plattan för Dunhill.

Det lilla bolaget är kanske en parentes i rockhistorien. Men Dunhill, vars skivor distribuerades av ABC Records, dök upp i precis rätt tid för att hänga på den nya popvågen. I San Francisco var Grateful Dead och Merry Pranksters som bäst i färd med sina Acid Tests. Dunhill i Los Angeles hamnade vid sidan av detta, även om nästa storsäljare blev Mamas & Papas LP från 1966 - If You Can Believe Your Eyes and Ears - med oförglömliga hits som Monday, Monday och California Dreamin´.


De riktiga storsäljarna uteblev länge för Dunhill. Men 1968 gav bolaget ut Steppenwolfs första platta, med superhiten Born to Be Wild. Senare samma år släpptes soulrockarna Three Dog Nights första album. Båda blev stora framgångar.
Sammanlagt hann Dunhill bara ge ut drygt 190 LP-skivor på de knappt tio år det var igång. De flesta av passerade förbi obemärkt, i alla fall i Sverige. Allt som oftast hittade man Dunhills plattor i rea-backarna och bland cut-outskivorna bara en kort tid efter att de kommit ut i USA.

Dunhill blev i stället kanske mest känt för sina ibland (på den tiden) allt för vågade skivomslag. Vid tre tillfällen tvingades bolaget dra tillbaka skivor som den amerikanska censuren satt stopp för. Skivomslaget till Mamas & Papas debutplatta 1966 fick göras om. Originalbilden visar gruppen sittande i ett badkar. Att en toalettstol syntes på bilden gillades inte. En ny framsida fick tryckas upp där toalettstolen täcktes över.
Omslaget till Three Dog Nights skiva It Ain´t Easy från 1970 kom först ut med ett foto på medlemmarna sittande nakna på framsidan. Det fick ändras till en betydligt prydare bild med gruppen, fullt påklädd, framför ett piano.

Samma grupp gav 1974 ut skivan Hard Labor, med ett skivomslag som av många fortfarande anses vara det mest smaklösa som någonsin getts ut på skiva. Framsidan visar en kvinnlig varelse i färd med att föda fram en LP-skiva. Den bilden fick täcktas över med en stor klisterlapp innan den fick säljas i butikerna.

Snart var pengarna från framgångarna med Steppenwolf och Three Dog Night borta. 1975 gav bolaget ut sina sista plattor, sen var det slut. Dunhill köptes upp av ABC Records.

Idag är Dunhill ett spännande bolag för samlare. De skivor som getts ut är relativt ovanliga och svåra att få tag i. De representerar dessutom en spännande tid i den moderna popmusikens utveckling, där inte allt pekade åt samma håll hela tiden. Artister som Grass Roots, experimentella jazzrockarna Colosseum och Van Der Graf Generator fanns med tidigt. Bland de sista årens dunhillartister kan nämnas Emitt Rhodes, Four Tops och inte minst Joe Walsh.

tisdag 3 november 2009

Traveling Wilburys - En riktig supergrupp

Det var inte många som trodde sina öron när Traveling Wilburys första platta släpptes 1988. Heading for the Light, Handle With Care och inte minst Dylans Congratulations spelades flitigt i radion och gick upp på topplistorna direkt.


Men Traveling Wilburys var ingen vanlig grupp. Alla medlemmarna var synnerligen rutinerade, både som artister och låtskrivare.
Bob Dylan, George Harrison, sydstatsrockaren Tom Petty, som turnerat med Dylan, Jeff Lynne, mannen bakom Electric Light Orchesta, bildade tillsammans gruppen. Dessutom övertalades Bob Dylans egen idol, Roy Orbison.


Traveling Wilburys släppte två plattor. Volume One, 1988, samt Volume 3, 1990. Roy Orbison avled innan andra plattan spelades in och den håller av den anledningen inte samma klass som den första. Fler skivor blev det inte. Men vad detta projekt främst gjorde var att få fart på medlemmarnas karriärer igen.

George Harrisons Cloud 9, blev en av hans största försäljningsframgångar. Tom Petty släppte skivan Full Moon Fever och till och med Jeff Lynne gav ut en storsäljande soloplatta, Armchair Theatre. Roy Orbison fick dock kanske den största uppmärksamheten. En nyproducerad platta samt ett flertal samlingsskivor gavs ut.

För Dylan betydde projektet mycket. 1989 spelade han in Oh Mercy, som kanske är hans bästa konstnärliga verk sedan Blood on the Tracks.
2007 släpptes en samlingsplatta med det bästa från Wilburys båda originalplattor samt ett antal live-inspelningar. Lite onödig...

måndag 2 november 2009

Några favoriter 1


Några av mina favoriter just nu. Det finns ju låtar som sätter sig lite extra. De här har gjort det...



Refugee – Tom Petty & the Heartbreakers
Petty spottar ilsket ur sig orden och det går rysningar längs ryggraden. Kan spelas hur många gånger som helst...om du tål den påträngande fräna doften av ammoniak.

I Don´t Wanna Get Drafted – Frank Zappa
En liten kuriositet för Zappafans. Mottogs med en gäspning av världen och blev egentligen bara en hit i Sverige. Vinylsingeln är nog en raritet. Zappa på humör.

Somebody to Love – Jefferson Airplane
Är tillsammans med White Rabbit Airplanes största hits. Låtar som satte etiketten på hela Flower-powervågen. Drogromantiskt suggestiv och irriterande, fläskig och avskalad i ett.

Behind Blue Eyes – The Who
Who är ett fenomen, den här låten en höjdpunkt, energi och glödande gitarrspel av Townshend så håret reser sig i nacken. Och vilken röst han har Daltrey. Det bär hela vägen.

I Ain´t the One – Lynyrd Skynyrd
Första låten på Lynyrds första platta. Här ställdes skåpet in direkt och bandet levererar fortfarande den bästa sydstatsrock som går att uppbringa.