Elliott Murphy - missförstådd rockpoet

Vi tog tunnelbanan till Stockholms söder och hamnade till slut på en rökig och mörk rockklubb. I samma plan som den underjordiska tågstationen låg Ritz - svartmålade väggar, unken svett- och rökdoft, fisförnäma servitörer och ett jävla tryck på dansgolvet. 1982 var det inne med skinnslipsar, kammad lugg och stuprörsjeans. De trängdes på dansgolvet när dj:n öste på med remixade versioner av Roll Away the Stone, Steve Millers Abracadabra och ibland föll för trycket och mesade till det med Earth Wind and Fire.
Men det var inte därför vi var där.

Elliott Murphy var i Stockholm. Den ständigt missförstådde amerikanske rockpoeten, som en gång spåddes en större framtid än Bruce Springsteen. 1982 var han som bäst. Plattan Murph the Surf hade precis kommit ut när Just a Story From America och Affairs fortfarande ekade i öronen.

Det blev en av de bästa konserter jag sett. Med sitt långa ljusa hår, munspel, gitarr, underfundiga texter och melodier fick Murphy till och med Stockholms blasé nöjesmaffia att bara stå och gapa med öppen mun.

När han med ett flera minuter långt munspelssolo avslutade Fall of Saigon reste sig håret i nacken och jublet i publiken ville aldrig ta slut.
Den natten gick inte att avsluta. Hela gänget satt uppe, rökte stinkande franska Galouise, sippade rödvin, kir och snackade Elliott Murphy. Jag vet inte hur många gånger vi spelade hans skivor.

Sen var det tyst länge från Elliott Murphy. En och annan av hans plattor dök upp i reabackarna eller kunde inköpas för några spänn i begagnataffärerna. Han försvann i skvalet från ”nya” ZZ tops plågsamma hårdrock, könlös 80-talsdisco och blodfattig fantasilös synthpop.


I mitten av 90-talet dök han dock upp på nytt igen. Plattan Selling the Gold kom som ett oväntat slag i magen. En duett tillsammans med Bruce Springsteen – Everything I Do – fick in den sista fullträffen – mitt på hakspetsen. Jag vek mig dubbel och gav upp direkt.

Elliott Murphy bor tydligen i Paris sedan lång tid tillbaka. Han har sedan 1973 släppt 28 studioalbum och dessutom gett ut en del böcker och diktsamlingar. Alla plattor är inte lika bra, det finns en del bottennapp. Men en skivsamling utan Elliott Murphy är inte värd namnet.