The Musical Box: juni 2013

söndag 30 juni 2013

Han är rolig den där Nick Lowe

NICK LOWE – NICK THE KNIFE – 1982

Han är rolig den där Nick Lowe. Vilka låtar han får ihop! Blixtrande rock´n roll. Och så det där spikpianot.
Konstigt, men det fanns en tid när jag inte gillade den här plattan. När jag tyckte Nick Lowe gick för långt och att han pillade på något han kunde låtit bli.

Men jag har ändrat mig. Nick The Knife är en kul LP...och skulle du inte tycka som jag...tja, Stick it where the sun don´t shine...
Nick the Knife nafsar till ungefär som en abborre på en metkrok. Det är en humoristisk liten skiva med fräcka oväntade låtar. Suverän pubrock som ger det där bekanta suget efter en immande kall pilsner på en stökig och väl inrökt pub.

Burning och Heart är en typiska Lowe-låtar som det inte går att låta bli att gilla, ironin i Stick It Where the Sun Don´t Shine, Too Many Teardrops och Ba Doom går inte att ta fel på. Dessutom verkar Zulu Kiss vara hämtad direkt från mastertejpen av Jesus of Cool, Lowes debut i slutet av 70-talet.

Nick Lowe skriver som alltid helläckra, men enkla, poplåtar. Nick The Knife är en rock´n roll-platta. Inget annat. Men det räcker.

Kanske inte hans allra bästa album. Men varför ska allt vara så lyckat och snyggt varenda gång? Räcker det inte med att det är kul...

Nr: 1264/2222

Nick Lowe och Cruel To Be Kind

NICK LOWE – LABOUR OF LUST – 1979

Labour Of Lust är lite anspråkslös, åtminstone ser skivomslaget ut att vara det. Men vilken läcker platta! Det är pubrock, massor med country, rock och Cruel To Be Kind, denna lysande lilla poplåt som får allas hjärtan att smälta.
Vi börjar med det bästa, Cruel To Be Kind, som nog är en av de största små poplåtar som någonsin gjorts. Lowe skrev låten och spelade först in den med Brinsley Schwartz men officiellt gavs den aldrig ut på nån LP.

I stället fanns ursprungsversionen med på hans debutplatta Jesus Of Cool, men vad jag vet bara på den svenskpressade LP:n på Smash Records.

Den version som finns på Labour Of Lust är en nyinspelning. Vi med de svenska skivorna kan alltså njuta av två versioner av Cruel To be Kind.

Vilken som är bäst är en smaksak, men jag gillar den lite rockigare Jesus Of Cool-varianten bäst. Men det finns fler höjdpunkter. Chuck Berry-pepprade Love So Fine och tufft rufsiga Switchboard Susan, som dryper av svett och öl, handlar kanske inte om nytänkande men det är förbannat roliga låtar.

Den sistnämnda låten är faktiskt en av få Lowe inte själv skrivit, han snodde den från Mickey Jupp. Labour of Lust är Nick Lowes andra soloplatta och gavs ut 1979, samtidigt som han hade fullt upp med Rockpile och att backa upp Edmunds på hans Repeat When Necessary. Lowe på bas och Edmunds gitarr på båda plattorna. Finns uttrycket tvilling-LP, så är det väl just de två.
Man skulle kunna hävda att Labour Of Lust och Repeat When Necessary egentligen är LP-skivor med Rockpile. Hela bandet är med på båda skivorna och tydligen var det så att gruppen på grund av kontraktskrångel hade svårt att ge ut skivor i eget namn. Att ge ut dem under annat namn var då lösningen. Men det där har jag ingen koll på, det får de som kan ämnet bättre reda ut.

Nr: 1733/2222

lördag 29 juni 2013

Ett experiment med rytmer

LENE LOVICH – NO MAN´S LAND – 1982

Lene Lovich kan vara påfrestande. Tänk dig att höra kvinna skrika i så många tonlägen och tonarter, samtidigt som det handlar om ganska svårhanterad synthrock. Inte ett dugg tillrättalagt för vara någon till lags, eller med några hitlistor i baktanke. Det handlar bara om att uttrycka sig på ett mycket speciellt sätt.
Lene Lovich är en av få som verkligen lyckas i det synnerligen svårbemästrade gränsland för vad som är lyssningsbart och inte.

I skumrasket i min ibland något förvridna musikvärld ställer jag henne jämte Björk...som nog är den enda jag kan tänka mig jämföra med, även om de musikaliskt inte alltid är på samma våglängd.

Nina Hagen kanske man ska dra i det här också, på 80-talet var hon också inne på den här typen av musik.
No Man´s Land är dock på inget sätt Lene Lovichs bästa album, där håller jag debut-LP:n Stateless ganska mycket högre. Likheterna mellan de båda skivorna är egentligen inte särskilt stora.

Stateless känns betydligt mer punkig och new wave än No Man´s Land, som jag påstår ligger närmare konstmusik...ett experiment med suggestiva syntetiska rytmer...och med de olika möjligheter som finns med rösten som instrument, allt från vannsinneskrik och joddlande till nästan sömnigt prat.

Det låter säkert väldigt udda och svårförståeligt, men det spännande och inte minst provocerande.

Nr: 350/2222

Manglad av The Brandos

BRANDOS – HONOR AMONG THIEVES – 1987

Det är frestande att berätta The Brandos kom från Seattle och till och med var före Nirvana, men att ingen hajade det då... Men det är inte riktigt sant. Bara Dave Kincaid var från Seattle, de övriga i bandet var från New York, dit Kincaid flyttade efter att ha misslyckas i sin hemstad. Och några större likheter med Nirvana och grunge finns egentligen inte.
Men det hindrar ju inte att Brandos är ett alldeles fantastiskt roligt band att lyssna på. Gruppens debutalbum Honor Among Thieves är just nu en favorit...som därmed får snurra på skivtallriken hur många gånger som helst.

Nej, sån här musik tröttnar inte jag på i första taget.
Indierock kanske?
Skulle kunna tänka mig det...med inslag av det där halvvilda Seattlesoundet...och Velvet Undergrounds svärta och mystik.

”Som en glödhärd” skrev jag i min ursprungliga recension av skivan. Och så lade jag till att man både blir manglad, tillplattad, överkörd och nerplöjd med ansiktet före i en hög med oljegrus...och att låtarna har en nästan metallisk lyster. Det stämmer fortfarande bra.
Sångaren Dave Kincaid låter dessutom arg, tvärförbannad. Det är knappast avkopplande att lyssna på Honor Among Thieves. Man sitter på helspänn hela tiden. Nervigt och kittlande. En kanonplatta helt enkelt!

Honor Among Thieves var en lyckad debut för Brandos. Singeln Gettysburg gick högt upp på topplistorna. Bandet fick faktiskt större uppmärksamhet i Europa än på hemmaplan, mycket beroende på att Brandos under flera år innan genombrottet arbetade mycket hårt och gjorde mängder av spelningar runt om i Europa. 

Nr: 1550/2222

fredag 28 juni 2013

Lockande psykedeliska toner

DANDO SHAFT – AN EVENING WITH DANDO SHAFT – 1970

Att Dando Shaft varit i Alice psykedeliska underland är det ingen tvekan om. Troligen har de varit där ganska länge...

Dando Shaft skapar en helt egen värld av psykedeliska toner och rytmer som är väldigt lockande. An Evening With Dando Shaft, som är en liten raritet i sig, har en nästan magisk dragningskraft, trots att musiken är helt akustisk...eller så är det kanske just därför...
Dando Shaft från Coventry var ett klart lysande undantag på den brittiska folkrockscenen i början av 70-talet. Bandet var helt akustiskt och hade ståbas, violin och mandolin i sättningen. De använder originella och annorlunda rytmer och texter med inspiration från brittisk folkmusik och hippiekulturen.

Dando Shaft jämförs ofta med 1970-talets folkrockstorheter Fairport Convention och Steeleye Span, men fick konstigt nog aldrig det där stora erkännandet.

An Evening With Dando Shaft är gruppens första skiva, som i vissa delar inte är helt olikt tidiga Jehtro Tull, samtidigt med klar dragning åt den amerikanska västkusten och band som Jefferson Airplane och Crosby-Nash.

Jag tror den här LP:n ska avnjutas i sin helhet, men det finns en rad små guldkorn jag gärna vill nämna. Psykedeliska Rain och Cold Wind är mina favoriter. Folkmusikinspirerade September Wine och instrumentala Drops of Brandy är också mycket starka nummer.
Dando Shaft fick en kvinnlig sångare när Polly Bolton gick med i bandet 1971 och en andra skiva gavs ut (Dando Shaft). Kanske hittade då bandet sin rätta form.

Den tredje och sista plattan släpptes 1972 (Lantaloon). I mitten av 1970-talet splittrades dock gruppen. Dando Shafts LP-skivor är hett eftertraktade byten bland samlare. Den som vill lägga sina flottiga fingrar på dem får nog räkna med att hosta flera hundralappar.

Nr: 1245/2222

torsdag 27 juni 2013

Brian Davisons egen väg

BRIAN DAVISON – EVERY WHICH WAY – 1970

Ahh...ännu en sån där skiva jag inte hört tidigare...och nu har fastnat fullständigt i. Det är till och med så den får mig att undra om jag över huvud taget haft nån som helst koll innan. Varför har jag inte hört denna lysande platta tidigare?
Nja, det var nog så att jag i början och mitten av 70-talet inte hade den minsta koll på The Nice, då var de redan ett passerat kapitel, möjligtvis kopplade jag ihop dem med Keith Emerson och Emerson Lake & Palmer.

Men vad trummisen i ett så mossigt gammalt band tagit vägen var inte intressant....då alltså. Sen är jag inte helt säker på att jag skulle uppskattat den här typen av musik på samma sätt som nu.
Brian Davison tog nämligen en helt annat väg än Keith Emerson. Man kan nog påstå säga att musiken på Every Which Way är progressiv, men inte alls åt samma håll som ELP.

Brian Davison vände sig i stället mot blues och jazz. Som Allmusic.com riktigt påpekar i sin recension, ungefär som Savoy Brown och Chicken Shack, men betydligt mer sofistikerad och lågmäld.

Smakfulla inslag av (nästan) avantgardejazz gör Every Which Way till en mycket speciell upplevelse. Brian Davison och hans kollegor, främst Graham Bell på piano och akustisk gitarr och John Hedley på gitarr, skapar en lätt besynnerlig men mycket njutbar ljudbild.

Musik det är lätt att drömma sig bort till, där man upptäcker sig själv följa med i musikens vindlingar utan protester. Sån musik som tar slut alldeles för fort. Jag kan verkligen rekommendera Every Which Way. Men garanterar inte att alla kommer att tycka lika bra om den.

Nr: 2073/2222

onsdag 26 juni 2013

Ett fossilt spår av spacerock

STEPPENWOLF – THE SECOND - 1968

I ett mindre påläst sällskap än dem som normalt brukar läsa den här bloggen skulle jag förmodligen komma undan om jag påstod att Steppenwolf var först av amerikanarna med att lira spacerock...
För säkerhets skull påpekar jag att så var det nog inte. Det finns förmodligen flera andra kandidater till den titeln.

Steppenwolfs album The Second kom 1968, då var spacerocken inte ”uppfunnen” än i Amerika. Möjligtvis fanns det band som testat möjligheten i nån källare genom nån felkoppling mellan förstärkare och instrument, men några utgivna inspelningar fanns vad jag vet inte. Utom The Second...

Men för att hitta detta fenomen får vi gräva oss långt ner i de svarta vinylspåren, på Magic Carpet Ride, den enda låt på den här skivan man skulle kunna kalla hitlåt eller nåt liknande. Lyft sen fram nålen till de sista skälvande minuterna av detta stycke...Vad hittar vi där?

Jo, kanske det allra första spåret av amerikansk spacerock. John Kay och Mike Monarch tar här nämligen med oss ut på ett litet, litet trevande psykedeliskt spacerockäventyr i miniatyr. Kanske är det bara en minut långt, men jag påstår att här är Steppenwolfs magiska flygande matta långt ute i rymden...
Vi släpper detta fossila spår och ger i stället The Second en ärlig chans. Det var Steppenwolfs andra album 1968 och inte lika bra som sin föregångare, bandets debutplatta. Det beror mest på Born To Be Wild, nån lika starkt öldoftande låt finns nämligen inte på detta album.

Men å andra sidan är The Second betydligt bättre än många senare Steppenwolf-plattor. Det beror på Magic Carpet Ride, som förutom den där lilla anstrykningen av spacerock också är en riktigt bra halvpsykedelisk rocklåt.

För den som fortfarande avgudar John Kay och hans käcka men lurviga kamrater finns det naturligtvis mycket att hämta förutom det. Don´t Step On The Grass Sam är en sån låt. The Second har en lite vildvuxen charm av ganska yxig psykedelia och ett spretig vilja att vara ganska hård, vilket Steppenwolf inte lyckas övertyga mig om den här gången heller.

Nr: 327/2222

måndag 24 juni 2013

En kväll på puben med Brendan Croker

BRENDAN CROKER – AND THE 5 O´CLOCK SHADOWS - 1989

En kväll på puben. På en barstol sitter Brendan Croker och lirar gitarr. En efter en trillar de gamla polarna in, beställer en pint, plockar upp sina instrument och hakar på; Eric Clapton, Mark Knopfler och i ett hörn gömmer sig Tanita Tikaram.
Brendan Croker är den ärrade pubrockaren från norra England som hamnade i hetluften. I slutet av 1980-talet dök han upp i supergruppen The Notting Hillbillies tillsammans med Mark Knopfler.

Lite vresig, men en skön snubbe som inte tar till de stora orden i onödan. Han lirar lite country, river av en försiktig blues, kör en rocklåt...om det behövs.

Jag kan absolut rekommendera LP:n Brendan Croker & the 5 O´Clock Shadows från 1989. En läcker blandning av pubrock, blues, folkmusik och rockabilly. På skivan medverkar ett flertal välkända musiker; Eric Clapton, Mark Knopfler och Guy Fletcher från Dire Straits, i kören backar dessutom Tanita Tikaram upp med sin stämma.

Men det är Crokers väloljade och mörka röst gör den här skivan till ett ljus i mörkret. Det är inga stora gester eller brösttoner.

Däremot ett och annat ”magiskt” gitarriff, Knopfler och Clapton är ju med i gänget. Lyssna särskilt på No Money At All där Knopfler briljerar i bakgrunden, eller för all del den läckra duetten This Kind Of Love.

Nr: 1300/2222

söndag 23 juni 2013

Antihjälten John Otway

JOHN OTWAY – DEEP THOUGHTS – 1980

Allt var tillåtet och alla fick chansen under de där magiska popåren i slutet av 70-talet. Punk och New wave öppnade dörrar man inte trodde fanns. John Otway var sopåkaren som via uppträdanden på lokala pubar på Londons bakgator fick spela in låtar och även LP-skivor.

Hans utpräglade och nästan helt obegripliga cockneydialekt, tillsammans med en råbarkad, oskolad teknik, gjorde honom till ett slags antihjälte.
Deep Thoughts var hans första album på det då nystartade bolaget Stiff Records, ett samlingsalbum med hans bästa tidigare låtar avsett för den amerikanska marknaden.

Inte för att Stiff verkade tro på det, troligen mest för att det var en kul grej. Det gick inte särskilt bra heller, John Otway blev aldrig någon internationell storstjärna.

För den som inte hört John Otway tidigare är Deep Thoughts förmodligen en ganska udda upplevelse.

Otways svårtydda dialekt tillsammans med en rad märkliga melodier inspirerade av folkmusik, punk (absolut!) och new wave-rock, fick säkert en och annan att sätta fler än en ölklunk i vrångstrupen.

Det går inte att hitta några som helst klara linjer eller röda trådar i det här. Vaudevillemusik...möjligtvis...mixat med en stor dos humor och ironi.

Utan tvekan finns det stora likheter mellan John Otway och Ian Dury & The Blockheads, men förmodligen ännu fler gemensamma nämnare med Durys första band, Kilburn & The High Roads.

Så absolut! Hittar du en LP med John Otway och känner dig tillräckligt stark för att våga prova det här ska du göra det. Men kom ihåg att Deep Thoughts är ett samlingsalbum. Det sägs att kvaliteten på Otways ”vanliga” album varit ganska skiftande.

Nr: 1707/2222

Sex, droger och rock´n roll

IAN DURY & THE BLOCKHEADS – 1977

En av tidernas mest underskattad LP-skivor! Det här är något av det allra, allra bästa som kom ut av hela punk- och new wave-vågen i slutet av 70-talet. New Boots And Panties är i samma klass som Jesus Of Cool, My Aim Is True och Parkers blixtrande Squeezing Out Sparks.
Ian Durys sällsynta förmåga att både underhålla och vara obekväm, gör att New Boots And Panties är både hejdlöst humoristisk och cyniskt elak samtidigt som den musikaliskt sammanfattar hela nya vågen; glamrock, boogie, punk, pop och disco. Det är en mycket underhållande skiva som är precis lika bra nu för tiden.

Skivan är underskattad i dag också. Ian Dury sågs nog som en inte allt för seriös musiker på sin tid. Det var ingen som tog New Boots And Panties på allvar och ingen vågade ens jämföra Ian Dury med Elvis Costello och de andra hjältarna.

Men när Ian Dury avled år 2000 spelade en rad artister, bland annat Sinead O´Connor och Paul McCartney, in den här skivan igen under namnet Brand New Boots And Panties. Det säger väl en del?

Sex & Drugs & Rock & Roll är naturligtvis den här plattans mest lysande låt. En riktigt grym sak, elak, bitter och ändå laddad med humor.
Men det räcker så klart inte med sex och droger. Wake Up And make Love To Me, Sweet Gene Vincent, I´m Partial To Your Abracadabra, Clever Trevor, Blackmail Man, alla är det låtar som hör till det bästa från sin tid.

Det räcker inte med sex och droger för att sammanfatta slutet av 70-talet. Det krävs lite rock and roll också...

Nr: 1720/2222

lördag 22 juni 2013

Paley Brothers på Twilleys våglängd

PALEY BROTHERS – PALEY BROTHERS – 1978

Det här med sorgligt-bortglömda-underskattade... Alltså skivor och popgrupper som recensenterna på sin tid tyckte var alldeles fantastiska. Men av någon anledning var det ingen som köpte skivorna... Hur många såna finns det?
Paley Brothers popalbum från 1978 är ett typiskt exempel. En skiva som alla proffs bara älskade...men som ingen ville köpa. Följaktligen är detta den enda skiva de båda bröderna Andy och Jonathan släppte...för de var faktiskt bröder på riktigt...inte några Doobies eller Allmans.

Har man bara en liten känsla för Dwight Twilley och den magiska musik han skapade under ungefär samma tid, är Paley Brothers ett givet val (Twilley var förresten också en sån där ”underskattad” hjälte).

Bröderna ligger på nästan exakt samma våglängd, mjuk och väl avvägd pop, smäckra små melodier och snygga arrangemang. Inte alls dumt. Men ärligt talat inte särskilt upphetsande...

Den stora skillnaden mot Dwight Twilley är kanske att Paley Brothers lider av en något större svaghet för countrypop och att de inte är lika konsekventa.

Vad jag menar med det är att den här skivan inte håller riktigt hela vägen. Det finns ett par lite svagare spår.

Min slutsats blir: Recensenterna hade rätt. Det här är en bra LP, som nog borde fått mer uppmärksamhet på sin tid. Men den här typen av musik var kanske lite fel 1978. Dwight Twilley hade ju också svårt att övertyga skivköparna.

Nr: 26/2222

Get Happy inget för mig

ELVIS COSTELLO – GET HAPPY – 1980

Elvis Costello smällde i slutet av 70-talet av tre rockrökare i snabb takt, My Aim is True, This Years Model och Armed Forces. Men när Get Happy kom 1980 stod vi som gillade rock och kliade oss i huvudet.
Costello hade lämnat 70-talets smarta new wave och lirade nu något som vi kategoriserade som snobbig soul, Motown och Detroit. Det var det så klart inte. Det handlade fortfarande om new wave, men tendenserna fanns. Och det räckte...

Men Costello hade inte lämnat det höga tempot, hela 20 låtar finns med på de två LP-sidorna. Och sen läste jag en massa recensioner som alla hyllade denna platta ohejdat...

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Get Happy för att hitta den storheten, men jag har inte riktigt hittat den. Okej, New Amsterdam och Riot Act är rätt fräcka låtar, men sen är jag inte lika säker längre. Get Happy har säkert sin charm, men det funkar inte på mig.

Av den anledningen är Get Happy nu en av de mer välvårdade plattorna i min samling. Jag har sedan början av 80-talet inte spelat den särskilt många gånger.

Skivan fick, och får fortfarande, oerhört höga betyg av alla professionella lyssnare.

Men det är ingen av mina favoritskivor. Och kommer aldrig att bli. Jag tycker den är lite småtråkig...

Nr: 1478/2222

fredag 21 juni 2013

Hissen upp gick ner för Graham Parker

GRAHAM PARKER – THE UP ESCALATOR – 1980

Squeezing Out Sparks 1979 tog Graham Parker till de amerikanska hitlistorna. Det var med uppföljaren The Up Escalator han skulle erövra kontinenten på allvar. Men trots amerikanske demonproducenten Jimmy Iovine gick det inte alls.
Nej, The Up Escalator kunde inte alls matcha föregångaren Squeezing Out Sparks. Att det var en ganska tam skiva för att vara Graham Parker tyckte jag redan första gången jag hörde den.

Parkers ilskna attityd, fräcka uppsyn och stöddiga låtar var helt enkelt inte där. Istället blev man serverad någon slags sötsur kräm, snyggt inlindad i ”trevliga” arrangemang.

Så här i efterhand förstår jag ju att det där hängde på producenten Jimmy Iovine, som jag alltså påstår inte gjorde ett särskilt bra jobb här.

Vilket jag tycker är rätt märkligt egentligen. Iovine hade ju lyckats med Bruce Springsteen, hade hittat 80-talssoundet åt Tom Petty* och gjort Meat Loaf till gigantisk stjärna.

Men för Graham Parker var han inte rätt man, det är tydligt. Jag tror The Up Escalator mycket väl kunde blivit helt rätt platta för Graham Parker om till exempel Nick Lowe eller Jack Nitzsche fått göra jobbet.

Bra låtar finns det trots allt på skivan, The Beating Of Another Heart, Endless Night, No Holding Back...bara som exempel.

Sen gör naturligtvis The Rumour ett lysande jobb bakom Graham Parker.

Det är det som räddar The Up Esacalator. Brinsley Schwartz och Martin Belmont gnistrande gitarrspel kunde Iovine inte ta död på.

Nr: 1862/2222


* Damn The Torpedoes, Hard promises och Long After Dark.

”Ett av de bästa postpunkalbum som gjorts”

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS – 1979

Det här är en fullpoängare! Jag håller med alla som skrivit om den här plattan. Squeezing Out Sparks är Graham Parkers mästerverk och ett av de bästa postpunkalbum som någonsin gjorts.
Och jag håller med Allmusic.com som menar att skivan har den perfekta blandningen av new wave, pubrock och vitriol...med den invändningen att det förmodligen är alkohol i stället för svavelsyra.

Graham Parker går på knock direkt och slår ut allt motstånd redan i de två första låtarna; Discovering Japan och Local Girls.

Jag hade precis vant mig vid Elvis Costellos bittra cynism på skivor Som My Aim Is True och This Years Model och trodde inte att det fanns en till...

Men Squeezing Out Sparks var nästan ännu värre. Graham Parkers texter dryper av ironi och uppdämnd ilska. Han spottar ur sig orden med ett våldsamt förakt. Han är förbannad, en outsider, en ”angry young man” som tar ställning och inte tvekar att tala om det. Och varenda låt är bra.
Hur som helst är den här LP:n fantastisk. Graham Parker & The Rumour hämtade styrka både från pubrocken och punken, vilket gör Squeezing Out Sparks till en skiva i precis samma klass som This Years Model, My Aim Is True, Dave Edmunds Repeat When Necessary, Nick Lowes magiska Jesus Of Cool och Joe Jacksons Look Sharp. Alltså en av sin tids absolut bästa rockplattor!

Nr: 100/2222

torsdag 20 juni 2013

Inte talanglöst, men lite fantasilöst

BRITISH LIONS – BRITISH LIONS – 1978

Inte talanglöst, men lite fantasilöst kanske. Ändå kan jag inte låta bli att spela den här plattan. British Lions försöker åtminstone. Och även om de låter som nästan alla andra hårdrockband gjorde i slutet av 70-talet har de mina sympatier.
Ni som läser det här ska nog ta den här recensionen med en nypa salt. Jag är gammal Mott the Hoople-fan och har en tendens att älska precis allt de gjorde (utom den där hemska skivan Shouting And Pointing med Mott, den går bara inte att tycka om).

British Lions är alltså Mott the Hoople, återuppståndna för tredje gången eller nåt sånt. Långt efter Ian Hunter och de glittrande glamrockåren och till och med långt efter de två ganska misslyckade skivorna med fortsättningen som bara kallade sig Mott.

Och det är inte särskilt bra. Den här upplagan av Mott the Hoople, där sångaren från Medicine Head John Fiddler hoppat in tillsammans med de gamla trotjänarna, balanserar inte ens mellan det vulgära och det fåniga.

Där är de redan från början...och geggar runt i en smet av glamrock, hårdrock och nåt annat som jag inte lyckats identifiera riktigt...(det skulle kunna vara new wave).

Men som sagt. Jag tycker den här skivan är ganska rolig ändå. På sina ställen. Men då är jag ganska svag för de här gossarna...förmodligen sitter jag och drömmer om All The Way From Memphis och såna där saker.

British Lions tänkte sig nog också till Memphis förresten. De satsade på USA, insåg väl att det var kört för dem hemma i England. USA gick inte bra.

Som bäst fick de vara förband till Blue Öyster Cult och UFO. De gjorde dock en LP till, som skivbolaget inte ville ge ut...

Nr: 587/2222

onsdag 19 juni 2013

Picturesque Matchstickable Messages

STATUS QUO – MESSAGES FROM THE STATUS QUO – 1968

En psykedelisk wah-wah-gitarr gör inte att musiken blir psykedelia. Det är det inte heller på Status Quos allra första LP från 1968. Det är nog ”bara” psykedelisk bubblegumpop...ungefär...lite som det Lemon Pipers höll på med vid samma tid...Green Tambourine ni vet...
Den här skivan fick många Status-fans att klia sig i skallen i början och mitten av 70-talet. Då hade Francis Rossi och hans polare slagit igenom stort med tuffa boogierockalbum som Piledriver, Hello och Quo.

Men föregångaren Pictures Of Matchstick Men var något helt annat, larvig 60-talspop...?
Det var inte många fans i skitig jeansjacka som gillade den här skivan, som dök upp igen i butikerna efter genombrottet.

Status Quo är alltså äldre än många tror. Och de var tydligen ganska trendkänsliga. Psykedelia var den stora grejen i slutet av 60-talet, alla spelade det, till och med Hollies, så varför inte Status Quo...

Eller så var de tvungna, som Lemon Pipers, att spela den musik skivbolaget ville för att deras skiva skulle ges ut. Jag kan inte den historien, men skivan har jag, den amerikanska pressen alltså, inte den ”omöjliga” brittiska.
Den engelska skivan hette Picturesque Matchstickable Messages From The Status Quo och innehöll tolv låtar. Den här LP:n – som är den vanligaste – är en USA-press på Cadet Concept, som bantats ner till tio låtar och där även namnet på skivan ändrats till det lite enklare Messages From Status Quo.

Att det är den amerikanska skivan som är lättast att hitta beror troligen på att låten Pictures Of Matchstick Men tog sig högt upp på USA-listan. Den är (vad jag vet) den enda Status Quo-låt som fram till idag lyckats med det. Däremot gick det inte lika bra för Status Quo på hemmaplan, där låten kom in på listan men ganska långt ner.

För egen del tycker jag det är en ganska rolig skiva. Låten Pictures Of Matchstick Men är en kul liten bubblegumpop-låt.

En annan låt som också sparats till omvärlden - tack vare alla dessa oidentifierbara samlingsalbum med 60-talspop – är Ice In The Sun.

Nr: 408/2222

tisdag 18 juni 2013

Ärlig blues av John Mayall

JOHN MAYALL – BLUES FROM LAUREL CANYON - 1968

”Vid nya bibblan står Louise med allt sitt blonda lurv, jag tar´na under armen och bjuder på en körv”...den kan väl en och annan i Sverige boende även nu. För den som inte har hundra koll är texten hämtad från låten Jag går på promenaden på Ulf Lundells första platta Vargmåne.
Det flesta som har koll vet förmodligen att det är en John Mayall-låt, Walking On Sunset, som finns på Blues From Laurel Canyon från 1968...vilken denna långa inledning ska handla om...

Blues From Laurel Canyon är en bluesplatta, vilket kanske inte låter så konstigt för att vara John Mayall, men är ganska anmärkningsvärt ändå.

På skivorna innan hade han nämligen varit inne en hel del på jazz, bland annat på legendariska Bare Wires. Blues from Laurel Canyon är hans första utan sina Bluesbreakers och till skillnad från de tidigare plattorna en ganska avskalad och naken sak.

Han har hjälp av Mick Taylor (som senare skulle hamna i Stones) och ett kompband. Det är en riktigt bra blues-LP. Rent av fascinerande.

Inledningen med ett lyftande jetplan och ett blixtrande bluessolo i låten Vacation visar var det hela är på väg. Och redan efter den så dyker Walking On Sunset upp...
Det är svettig rå och ärlig blues. John Mayall och Mick Taylor hittar hela vägen till bluesens hjärta och själ. Av den anledningen är detta inte en platta man bara kan ha på i bakgrunden. Den kräver att bli lyssnad på.

The Bear är en annan legendarisk låt som finns på den här LP:n, som jag hävdar är en av John Mayalls absoluta bästa och mest innerliga skivor. Rekommenderas!

Laurel Canyon ligger förresten i Kalifornien och Mayall hade varit där strax innan skivan spelades in. Han tog sånt intryck av detta att han senare flyttade dit.

Nr: 1533/2222

måndag 17 juni 2013

Ett omöjligt album av Nina Hagen

NINA HAGEN – ANGSTLOS – 1983

Östtyska punkdrottningen Nina Hagen blev på 80-talet knappast omtalad för att göra hitlistepop. Hon gick åt helt motsatta hållet, experimenterade med rytmer, toner och teknik och skapade det ena ”omöjliga” albumet efter det andra. 1983 nådde hon en höjdpunkt – eller bottennotering beroende på vem man talar med – med albumet Angstlos.
Angstlos är en svårdefinierad sak. Möjligtvis kan man kalla det experimentell disco. Skivan är producerad av disco-synth-kungen Giorgio Moroder vilket ger Angstlos ett synnerligen spännande sound, på gränsen mellan new wave, konstmusik och disco.

Nina Hagen tar dessutom hjälp av Red Hot Chilipeppers i en av låtarna, Was Es Ist, vilket sätter sina spår på hela skivan och ger den ett delvis tufft funkigt rocksound. Det måste förresten vara ett ganska tidigt spår från The Flee och Red Hot, deras första album släpptes först året efter.

Angstlos finns också i en engelsk upplaga och heter då Fearless. Men självklart är det den tyska man ska ha i samlingen. Det ger skivan en ännu vassare edge och skärpa.

Men som sagt. Detta är inte på något sätt lättlyssnat. Musiken är svår att greppa, neurotiskt skruvad, extremt oberäknerlig och vildsint. Här blandas extremdisco, synth, house, punk och märkliga inslag av artrock.

Inte direkt melodiöst på något sätt. Det krävs minst sagt en viss frisinnad stämning för att man verkligen ska uppskatta det här.

Nr: 772/2222

söndag 16 juni 2013

In My Chair och Down The Dustpipe

STATUS QUO – JUST FOR THE RECORD – 1979

Just For The Record borde vara ett sånt där samlingsalbum man snabbt bläddrar förbi. Det är ingen Greatest Hits-skiva i vanlig mening. Skivan kom 1979 och då hade Status Quo helt andra låtar på sin repertoar som var betydligt populärare.
Nej, meningen med den här skivan var att folk skulle få upp ögonen för bandets plattor före det stora genombrottet med Piledriver och Hello, de relativt okända Ma Kellys Greasy Spoon och Dog Of Two Heads från det tidiga 70-talet.

Har man de skivorna borde Just For The Record vara ointressant. Men så är det naturligtvis inte. Skivbolaget var listigare än så.
De slängde nämligen in ett par gamla singlar också, som då inte fanns på något annat album; In My Chair, Down The Dustpipe och Gotta Go Home.

De två låtarna är såna där saker Francis Rossi och hans polare fortfarande spelar live. Riktiga Status-klassiker på samma nivå som Caroline och Down Down.

Så för den som vill ha sin Status-samling komplett, men inte har kommit över singlarna, var det här en alldeles nödvändig skiva 1979.

Nr: 1449/2222

Konventionellt, hyllat, magiskt

NEIL YOUNG – DECADE – 1976

Vill du ha ett konventionellt samlingsalbum med Neil Young då är det Decade du ska ha. Den har precis allt det en samlingsplatta ska ha av ”rätt låtar” i ”rätt ordning”. Här finns allt man behöver från Neil Youngs tidiga karriär.

Men det är inte bara för den skull Decade nämns med så stor respekt av både samlare och kritiker. Det finns få, om inget, annat samlingsalbum som är så eftertraktat och hyllat som trippelalbumet Decade.
För även om Neil Young tar med sina lyssnare på en resa hela vägen från de första åren i mitten av 60-talet fram till skivans utgivning 1976 har den så mycket mer. Det handlar inte bara om Neil Young som soloartist.

Här finns också låtar från åren med Buffalo Springfield, som redan i slutet av 60-talet blev legender, och hans samarbete med David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash i Crosby Stills Nash & Young och diverse andra konstellationer. Men Decade stannar inte där heller.

På skivorna finns dessutom ett antal tidigare aldrig utgivna låtar, vilket var synnerligen okonventionellt i mitten av 70-talet. Det är därför Decade blivit ett helt nödvändigt album för alla samlare av Neil Youngs skivor.
Lägg sedan till att stora ansträngningar gjorts för att göra albumet lyssningsvänligt. Trots att det är en samling, och en trippel med hela 35 låtar, går det inte att slita sig. Försök leta fram nån annan Greatest Hits-samling som lyckas med det.

Nr: 2050/2222