SUNDAY FUNNIES – BENEDICTION - 1972
Jag gillade Sunday Funnies första platta från 1971. Men efter att ha lyssnat igenom bandets andra - och sista - album från året efter, kan jag bara säja: Jaha, blev det inte mer än så...
Första plattan var rätt funkigt tuff, åtminstone delvis. Så det kändes som att det fanns mer att hämta. Bandet kunde bli bättre. De låtar keyboardisten Richard Kosinski gjorde var ganska bra, eller väldigt bra till och med.
Lite som Rare Earth innan de maldes ner i Motowns kvarn och förvandlats till ett soulpopband i början av 70-talet. Så Benediction från 1972 kändes som ett nödvändigt inköp. Naturligtvis var det inte det.
Benediction är inte en lika välsmakande anrättning som sin föregångare. Den är lite fadd i smaken, för mycket av det mesta, som i stället för att höja upplevelsen smetar ut den som en kladdig gröt på skivtallriken.
Ibland låter det här lite som Grand Funk Railroad! Enkel tråkig boogierock med, för säkerhets skull antar jag – lite soullicks och ett och annat funkigt gitarriff.
Eller som när Steppenwolf (gäsp) tappade stinget i mitten av 70-talet och började mala runt i enformiga melodislingor utan vare sig början eller slut.
Men det räcker inte med det. Sunday Funnies har förmodligen också nån slags tanke om att sprida ett religiöst budskap. Så ibland blir den här skivan som ett väckelsemöte i Pingstkyrkan. Och det är rätt jobbigt att behöva lyssna på.
Det finns egentligen bara en låt på skivan som borde sparas till eftervärlden – inledningen med Get Funky. Det är en riktigt tung funklåt. Men mer än så är det inte.
Nr: 60/2222
Jag gillade Sunday Funnies första platta från 1971. Men efter att ha lyssnat igenom bandets andra - och sista - album från året efter, kan jag bara säja: Jaha, blev det inte mer än så...
Lite som Rare Earth innan de maldes ner i Motowns kvarn och förvandlats till ett soulpopband i början av 70-talet. Så Benediction från 1972 kändes som ett nödvändigt inköp. Naturligtvis var det inte det.
Benediction är inte en lika välsmakande anrättning som sin föregångare. Den är lite fadd i smaken, för mycket av det mesta, som i stället för att höja upplevelsen smetar ut den som en kladdig gröt på skivtallriken.
Eller som när Steppenwolf (gäsp) tappade stinget i mitten av 70-talet och började mala runt i enformiga melodislingor utan vare sig början eller slut.
Men det räcker inte med det. Sunday Funnies har förmodligen också nån slags tanke om att sprida ett religiöst budskap. Så ibland blir den här skivan som ett väckelsemöte i Pingstkyrkan. Och det är rätt jobbigt att behöva lyssna på.
Det finns egentligen bara en låt på skivan som borde sparas till eftervärlden – inledningen med Get Funky. Det är en riktigt tung funklåt. Men mer än så är det inte.
Nr: 60/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar