LENE LOVICH – NO MAN´S LAND – 1982
Lene Lovich kan vara påfrestande. Tänk dig att höra kvinna skrika i så många tonlägen och tonarter, samtidigt som det handlar om ganska svårhanterad synthrock. Inte ett dugg tillrättalagt för vara någon till lags, eller med några hitlistor i baktanke. Det handlar bara om att uttrycka sig på ett mycket speciellt sätt.
Lene Lovich är en av få som verkligen lyckas i det synnerligen svårbemästrade gränsland för vad som är lyssningsbart och inte.
I skumrasket i min ibland något förvridna musikvärld ställer jag henne jämte Björk...som nog är den enda jag kan tänka mig jämföra med, även om de musikaliskt inte alltid är på samma våglängd.
Nina Hagen kanske man ska dra i det här också, på 80-talet var hon också inne på den här typen av musik.
No Man´s Land är dock på inget sätt Lene Lovichs bästa album, där håller jag debut-LP:n Stateless ganska mycket högre. Likheterna mellan de båda skivorna är egentligen inte särskilt stora.
Stateless känns betydligt mer punkig och new wave än No Man´s Land, som jag påstår ligger närmare konstmusik...ett experiment med suggestiva syntetiska rytmer...och med de olika möjligheter som finns med rösten som instrument, allt från vannsinneskrik och joddlande till nästan sömnigt prat.
Det låter säkert väldigt udda och svårförståeligt, men det spännande och inte minst provocerande.
Nr: 350/2222
Lene Lovich kan vara påfrestande. Tänk dig att höra kvinna skrika i så många tonlägen och tonarter, samtidigt som det handlar om ganska svårhanterad synthrock. Inte ett dugg tillrättalagt för vara någon till lags, eller med några hitlistor i baktanke. Det handlar bara om att uttrycka sig på ett mycket speciellt sätt.
I skumrasket i min ibland något förvridna musikvärld ställer jag henne jämte Björk...som nog är den enda jag kan tänka mig jämföra med, även om de musikaliskt inte alltid är på samma våglängd.
Nina Hagen kanske man ska dra i det här också, på 80-talet var hon också inne på den här typen av musik.
Stateless känns betydligt mer punkig och new wave än No Man´s Land, som jag påstår ligger närmare konstmusik...ett experiment med suggestiva syntetiska rytmer...och med de olika möjligheter som finns med rösten som instrument, allt från vannsinneskrik och joddlande till nästan sömnigt prat.
Det låter säkert väldigt udda och svårförståeligt, men det spännande och inte minst provocerande.
Nr: 350/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar