TORSSON – HÄLSNINGAR FRÅN LEDIGHETSKOMMITTÉN – 2013
Det är nåt särskilt med Bo Åkerströms texter. Trots att jag aldrig nånsin hört (Hon har ) Försökt att ringa tidigare upptäckte jag att jag sjöng med direkt. ”Hon har försökt att ringa, men det är alldeles för svårt”. He, he, som att äta sockerbullar och försöka låta bli att slicka sig om munnen.
”De jobbar förtvivlat på sin karriär, jag sitter i solen och läser Baudelaire. Min faster gjorde resor runt ekvatorn, själv blev jag sittande vid datorn...”, sjunger Bo Åkerström i Streck i botanik...och jag hänger på...
Har nån tänkt på att det inte har släppts ett Torsson-album på vinyl sedan 1989, det är 23 år sen. Men nu äntligen får vi som bor på vinylvinden Torsson tillbaka. Det känns tryggt, för vem minns väl inte Att kunna men inte vilja och En rökare i krysset. Det är svensk rockhistoria. Det är så roligt att få hålla i en ”riktig” torsson-platta igen så ni kan inte ana.
Som vanligt är det så bonnigt det kan bli. Torsson har genom alla år lyckats behålla sitt klippan-sound från slutet av 70-talet. Det är som alltid ”avig-rutig skjorta-uppkavlade ärmar-John Fogerty-country-svensk-topps-pop”, självklart väldigt charmigt.
Också denna gång kryddat med de tyngre rockriff som såg dagens ljus på Det fjärde bästa bandet i Lund. Texterna känner man igen. Bo Åkerström kan konsten att vända och vrida på orden så att det blir en rolig (och oftast makaber) historia. Bakom nästan varenda textrad ligger ett gapskratt och lurar.
Men hur står sig då Hälsningar från ledighetskommittén i jämförelse med Torssons tidigare plattor?
Är Torsson lika spännande nu som 1980 eller 1984?
Nej inte riktigt, måste jag nog konstatera. Glöden finns där, känslan för en bra poplåt finns där också, liksom Bo Åkerströms osvikliga finlir med textraderna. Men den här gången tycker jag det är mer av samma.
Jag vill inte påstå att Torsson går på tomgång, men den gamla DKW-motorn går inte lika rent som förr. Men det gör mig inte ett dugg. För varenda gång jag lägger LP:n på spelaren är jag med direkt: ”Hon har försökt att ringa, men det är alldeles för svårt”...
Nr: 780/2222
Det är nåt särskilt med Bo Åkerströms texter. Trots att jag aldrig nånsin hört (Hon har ) Försökt att ringa tidigare upptäckte jag att jag sjöng med direkt. ”Hon har försökt att ringa, men det är alldeles för svårt”. He, he, som att äta sockerbullar och försöka låta bli att slicka sig om munnen.
Har nån tänkt på att det inte har släppts ett Torsson-album på vinyl sedan 1989, det är 23 år sen. Men nu äntligen får vi som bor på vinylvinden Torsson tillbaka. Det känns tryggt, för vem minns väl inte Att kunna men inte vilja och En rökare i krysset. Det är svensk rockhistoria. Det är så roligt att få hålla i en ”riktig” torsson-platta igen så ni kan inte ana.
Pressbild från Torssons hemsida
Som vanligt är det så bonnigt det kan bli. Torsson har genom alla år lyckats behålla sitt klippan-sound från slutet av 70-talet. Det är som alltid ”avig-rutig skjorta-uppkavlade ärmar-John Fogerty-country-svensk-topps-pop”, självklart väldigt charmigt.
Också denna gång kryddat med de tyngre rockriff som såg dagens ljus på Det fjärde bästa bandet i Lund. Texterna känner man igen. Bo Åkerström kan konsten att vända och vrida på orden så att det blir en rolig (och oftast makaber) historia. Bakom nästan varenda textrad ligger ett gapskratt och lurar.
Nej inte riktigt, måste jag nog konstatera. Glöden finns där, känslan för en bra poplåt finns där också, liksom Bo Åkerströms osvikliga finlir med textraderna. Men den här gången tycker jag det är mer av samma.
Jag vill inte påstå att Torsson går på tomgång, men den gamla DKW-motorn går inte lika rent som förr. Men det gör mig inte ett dugg. För varenda gång jag lägger LP:n på spelaren är jag med direkt: ”Hon har försökt att ringa, men det är alldeles för svårt”...
Nr: 780/2222
Ett band som Torsson bygger ju på ett ganska begränsat "koncept" både musikaliskt och textmässigt. Det är en kombination av Åkrströms lätt absurda, underfundiga texter och lättillgänglig, traditionell rotrock med rötter i country, 50-talsrock och gamla svensktoppslåtar. Man ska nog knappast vänta sig någon utveckling av ett sådant band, i synnerhet med tanke på att Åkerström & co verkar ha Torsson som ett slags hobby vid sidan av sina ordinarie yrkeskarriärer.
SvaraRaderaSjälv bor jag i Skåne och blev lite less på Torsson under 80- och 90-talen. De hade en enorm kultstatus, och bland en del av mina vänner och bekanta var det nästan lag på att man skulle gå och lyssna på Torsson varje gång de gjorde några spelningar. Man skulle dessutom älska Bo Åkerströms texter och kunna sjunga med i varenda låt.
Personligen tycker jag absolut att Torsson är roliga och charmiga, men om man ska vara ärlig finns det ju mängder av svenska band som rent musikaliskt är betydligt mera intressanta.