BRIAN DAVISON – EVERY WHICH WAY – 1970
Ahh...ännu en sån där skiva jag inte hört tidigare...och nu har fastnat fullständigt i. Det är till och med så den får mig att undra om jag över huvud taget haft nån som helst koll innan. Varför har jag inte hört denna lysande platta tidigare?
Nja, det var nog så att jag i början och mitten av 70-talet inte hade den minsta koll på The Nice, då var de redan ett passerat kapitel, möjligtvis kopplade jag ihop dem med Keith Emerson och Emerson Lake & Palmer.
Men vad trummisen i ett så mossigt gammalt band tagit vägen var inte intressant....då alltså. Sen är jag inte helt säker på att jag skulle uppskattat den här typen av musik på samma sätt som nu.
Brian Davison tog nämligen en helt annat väg än Keith Emerson. Man kan nog påstå säga att musiken på Every Which Way är progressiv, men inte alls åt samma håll som ELP.
Brian Davison vände sig i stället mot blues och jazz. Som Allmusic.com riktigt påpekar i sin recension, ungefär som Savoy Brown och Chicken Shack, men betydligt mer sofistikerad och lågmäld.
Smakfulla inslag av (nästan) avantgardejazz gör Every Which Way till en mycket speciell upplevelse. Brian Davison och hans kollegor, främst Graham Bell på piano och akustisk gitarr och John Hedley på gitarr, skapar en lätt besynnerlig men mycket njutbar ljudbild.
Musik det är lätt att drömma sig bort till, där man upptäcker sig själv följa med i musikens vindlingar utan protester. Sån musik som tar slut alldeles för fort. Jag kan verkligen rekommendera Every Which Way. Men garanterar inte att alla kommer att tycka lika bra om den.
Nr: 2073/2222
Ahh...ännu en sån där skiva jag inte hört tidigare...och nu har fastnat fullständigt i. Det är till och med så den får mig att undra om jag över huvud taget haft nån som helst koll innan. Varför har jag inte hört denna lysande platta tidigare?
Nja, det var nog så att jag i början och mitten av 70-talet inte hade den minsta koll på The Nice, då var de redan ett passerat kapitel, möjligtvis kopplade jag ihop dem med Keith Emerson och Emerson Lake & Palmer.
Men vad trummisen i ett så mossigt gammalt band tagit vägen var inte intressant....då alltså. Sen är jag inte helt säker på att jag skulle uppskattat den här typen av musik på samma sätt som nu.
Brian Davison tog nämligen en helt annat väg än Keith Emerson. Man kan nog påstå säga att musiken på Every Which Way är progressiv, men inte alls åt samma håll som ELP.
Brian Davison vände sig i stället mot blues och jazz. Som Allmusic.com riktigt påpekar i sin recension, ungefär som Savoy Brown och Chicken Shack, men betydligt mer sofistikerad och lågmäld.
Smakfulla inslag av (nästan) avantgardejazz gör Every Which Way till en mycket speciell upplevelse. Brian Davison och hans kollegor, främst Graham Bell på piano och akustisk gitarr och John Hedley på gitarr, skapar en lätt besynnerlig men mycket njutbar ljudbild.
Musik det är lätt att drömma sig bort till, där man upptäcker sig själv följa med i musikens vindlingar utan protester. Sån musik som tar slut alldeles för fort. Jag kan verkligen rekommendera Every Which Way. Men garanterar inte att alla kommer att tycka lika bra om den.
Nr: 2073/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar