ELVIS COSTELLO – GET HAPPY – 1980
Elvis Costello smällde i slutet av 70-talet av tre rockrökare i snabb takt, My Aim is True, This Years Model och Armed Forces. Men när Get Happy kom 1980 stod vi som gillade rock och kliade oss i huvudet.
Costello hade lämnat 70-talets smarta new wave och lirade nu något som vi kategoriserade som snobbig soul, Motown och Detroit. Det var det så klart inte. Det handlade fortfarande om new wave, men tendenserna fanns. Och det räckte...
Men Costello hade inte lämnat det höga tempot, hela 20 låtar finns med på de två LP-sidorna. Och sen läste jag en massa recensioner som alla hyllade denna platta ohejdat...
Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Get Happy för att hitta den storheten, men jag har inte riktigt hittat den. Okej, New Amsterdam och Riot Act är rätt fräcka låtar, men sen är jag inte lika säker längre. Get Happy har säkert sin charm, men det funkar inte på mig.
Av den anledningen är Get Happy nu en av de mer välvårdade plattorna i min samling. Jag har sedan början av 80-talet inte spelat den särskilt många gånger.
Skivan fick, och får fortfarande, oerhört höga betyg av alla professionella lyssnare.
Men det är ingen av mina favoritskivor. Och kommer aldrig att bli. Jag tycker den är lite småtråkig...
Nr: 1478/2222
Elvis Costello smällde i slutet av 70-talet av tre rockrökare i snabb takt, My Aim is True, This Years Model och Armed Forces. Men när Get Happy kom 1980 stod vi som gillade rock och kliade oss i huvudet.
Men Costello hade inte lämnat det höga tempot, hela 20 låtar finns med på de två LP-sidorna. Och sen läste jag en massa recensioner som alla hyllade denna platta ohejdat...
Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Get Happy för att hitta den storheten, men jag har inte riktigt hittat den. Okej, New Amsterdam och Riot Act är rätt fräcka låtar, men sen är jag inte lika säker längre. Get Happy har säkert sin charm, men det funkar inte på mig.
Skivan fick, och får fortfarande, oerhört höga betyg av alla professionella lyssnare.
Men det är ingen av mina favoritskivor. Och kommer aldrig att bli. Jag tycker den är lite småtråkig...
Nr: 1478/2222
Oavsett vad man tycker om låtarna och soundet (själv älskar jag både och, utan att för den skull vara någon "professionell lyssnare") så är nog detta en av de skivor där The Attractions storhet hörs tydligast. Vi som älskar Bruce Thomas basspel kan i princip enbart lyssna på basen genom hela skivan och njuta... "Opportunity" och "The imposter" visar med önskvärd tydlighet hur mycket en basgång kan betyda för slutresultatet.
SvaraRadera