The Musical Box: januari 2012

måndag 30 januari 2012

Både lysande och jobbigt

Wishbone Ashs album Pilgrimage står just nu ganska högt på min lista över bra skivor. Det är en tidig platta med dessa brittiska progrockare, gruppens andra, inspelad 1971.
Det skulle kunna vara en alldeles lysande skiva, men på sina ställen faller den platt, för att börja med den tråkiga biten. I ett par låtar hemfaller nämligen Wishbone Ash, av någon outgrundlig anledning, åt att lira vanlig skramlig boogierock.

På ena stället – fyra minuter långa Jail Bait – är det lite pittoreskt. På det andra – tio minuter långa Where Were You Tomorrow – blir det bara jobbigt.
Men jag antar att 1971 var Wishbone Ash fortfarande lite osäkra på hur de ville ha det, så det är förlåtet...

Men om man nu räknar bort det där tråkiga är Pilgrimage en riktigt intressant skiva, för att inte säga spännande.

Inledningen med jazziga Vas Dis är minst sagt läcker och experimentell, som det anstår ett klassiskt brittiskt progressivt rockband från det tidiga 70-talet.

The Pilgrim är också en rätt svettig sak, som går att spela om och om igen, trots att Wishbone Ash redan 1971 börjat upprepa sina musikaliska teman med beundransvärd envishet.
Så på det hela taget, en rolig skiva...i alla fall delvis...

Nr: 1240/2000

söndag 29 januari 2012

Pavlov´s Dog gick på lustgas

Pavlov´s Dog är ett sånt där band det skrivits massor om, inte minst bland bloggare. Det finns säkert en och annan som vill kalla detta amerikanska 70-talsgäng för ett kultband.

Man borde kanske lägga till missförstått och bortglömt också, så har man täckt in hela skalan...
Förmodligen är det David Surkamps minst sagt märkliga, rentav skitjobbiga sångröst, som är orsaken. Han låter ungefär som han sugit i sig lustgas precis innan han greppat micken. Pipigt och skränigt med andra ord.

Det finns de som jämfört honom med Geddy Lee i Rush. Och det stämmer nog rätt bra. Rushs storhetstid och Pavlov´s Dog var dessutom ungefär samtida.
Den här plattan – Pampered Menial - är Pavlov´s Dogs första och kom ut 1975 på CBS.
Det finns förresten en historia om den utgivningen. Den gavs tydligen också ut av ABC/Dunhill ungefär samtidigt. Men det går säkert att läsa om det på annat ställe, om du möjligtvis skulle vara intresserad...så det fular jag i här...

Pampered Menial från 1975, för att nu komma till den här textens essens, är en platta jag faktiskt gillar, även om man kanske skulle kunna hävda att Pavlov´s Dog är någon slags föregångare till band som REO Speedwagon, Journey, Kansas och andra ospelbara grejer.

Visst är det pampigt och bombastiskt i överkant, stråkar, körer och imponerande arrangemang. Men Pavlov´s Dog ligger inte i någon slags mittfåra för ”lagom” AOR-rock.

Surkamp och hans kollegor vågar ta ut svängarna mer än så. Jag tycker de ligger närmare storheter som Crack The Sky, City Boy och kanske tidiga Rush. Artrock, prog, vad du vill...

Därför är det här en spännande skiva att lyssna på, till och med så här 35 år senare.
Jag gillar till exempel låtar som balladen Julia, skumma Song Dance och rushrockiga Natchos Trace. Bra grejer, helt klart.

Nr: 453/2000

lördag 28 januari 2012

Rätt med Rare Earth-etikett

Kolla det här skivomslaget.
Vad säger det egentligen?
Är det möjligtvis nån slags jazztrio?
Kan det vara lite halvobskyr country...
Eller – gud förbjude – bluegrass...banjo...
Namnet på bandet antyder ju nåt sånt...Poor Boys...

Det skulle kunna vara nåt i stil med Creedence också förresten...Willie and the Poor Boys...

Men skivbolaget ger dock helt andra infallsvinklar. Plattan är utgiven på Rare Earth-etiketten – the rockin´side of Motown...

Det var därför jag köpte Ain´t Nothin´ In Our Pocket But Love från 1970. Jag hade inte en aning om vad det var, utan gick enbart på etiketten. Sånt kan funka ibland.

Men jag blev väldigt överraskad.
Det är inte jazz.
Det är inte country...
Och – tack för det – inte bluegrass heller...

Poor Boys är i stället en amerikansk popgrupp som gjorde en rad plattor i slutet av 60-talet. Det här lär varit deras sista.

Det är en rätt skön skiva, väldigt inspirerad av brittisk 60-talspop, som Hollies och de där.

Men lite tuffare, för Poor Boys kan vara rätt funkiga, och backar inte att ge sig på soul heller. Lite som Three Dog Night fast ungefär hundra gånger roligare.

Eller som Equals, men med humor.
De är lite som Rare Earth också förresten...bandet alltså...

Nr: 737/2000

fredag 27 januari 2012

Bara vanlig synthpop

A FLOCK OF SEAGULLS - A FLOCK OF SEAGULLS - 1982 

Att jag har en LP med A Flock Of Seagulls kan bli svårt att förklara bort. Jag har gruppens debutalbum från 1982, som bara heter A Flock Of Seagulls.
Ett inte särskilt fantasifullt och spännande namn alltså.
Vilket är ungefär det man kan säga om musiken också.
Det här brittiska bandet kan nämligen rättas in i exakt samma led som storheter som Duran Duran, Spandau Ballet och...äh...kommer inte på några fler just nu.

De där skivorna från början av 80-talet är något jag försöker trycka så långt ner i minnet som möjligt. Och varför jag har den här plattan kvar har jag ingen som helst förklaring till. Men så är det i alla fall.

På den tiden fanns det en och annan som ville kalla liverpoolgruppen A Flock Of Seagulls för new wave. Vilket det naturligtvis inte var, sett så här 33 år i backspegeln. Det var vanlig jävla synthpop.

Men då fanns det många som gillade det här och folk sket i allmänhet i vad som var vad eller vad det kallades. Det där etikettfenomenet kom nog lite senare.

För egen del har jag för mig att jag spelade skivan nån enstaka gång. Sen hamnade den rätt långt bak i samlingen. Och har sedan dess fört en väldigt anonym tillvaro, tills nu.

Den lär få förbli anonym i framtiden också. A Flock Of Seagulls har inget att säga nu för tiden heller.

Det enda roliga (?) med det här bandet är väl att ett par av medlemmarna innan de påbörjade sina musikkarriärer lär ha jobbat som hårstylister. På 80-talet var det naturligtvis superfräckt.

Det finns en låt på skivan jag kommer ihåg från förr, Modern Love Is Automatic.
Låtarna I Ran och Telecommunication lär dock ha blivit ganska stora hits.

Nr: 363/2000

torsdag 26 januari 2012

Neil Merryweathers Kryptonite

Neil Merryweathers Space Rangers och plattan Kryptonite från 1975 ser naturligtvis ut som en alldeles nödvändig investering.

 Särskilt med tanke på skivomslaget, som är tecknat av Don Rico. En legendarisk amerikansk serietecknare åt bland annat Marvel Comics. Såna skivomslag borde ha gjorts fler...
Neil Merryweather kan man dock leva utan. I alla fall om man bara förhåller sig till ljudet på vinylskivan. Neil, som egentligen heter Robert Neilson Lillie, är en kanadensisk rockmusiker som hade sin storhetstid någon gång i början av 70-talet. Då fick han spela ihop med storheter som Rick James och...tja, det var väl ungefär allt...

Men han gjorde de där åren i alla fall en hel drös med skivor under flera olika namn. Ingen av dem blev särskilt välkända utanför Winniepeg...

Kryptonite är hans – vad jag vet – sista album, och en uppföljare på plattan innan, Space Rangers.

Här ger sig Neil på att lira glamrock (tror jag)...några år för sent...kan man tycka.
Och det blev inte särskilt bra heller, kan jag tycka.

Men det är klart. Gillar man den där lite brutala kanadensiska hårdrockstilen från tidigt 70-tal och dessutom är svag för T Rex senare grejer och varför inte skivorna från Pretty Things glamrockperiod, kan det här nog vara något ändå.

Men nån särskild låt vill jag inte rekommendera. Än har jag inte hittat nån som är direkt klockren...

Nr: 1713/2000

onsdag 25 januari 2012

Inte Dwight Twilleys fel

Girls är inte den bästa Dwight Twilley-låt jag hört. Ändå är det en av hans väldigt få hitlåtar från början av 80-talet. Troligen hängde det på att Tom Petty var med och hjälpte till i bakgrunden med lite sång. Inte för att det gjorde nån större skillnad...
Girls finns på Dwight Twilleys album Jungle från 1984. Det är är en rätt tuff liten rocker med skön refräng, så lite hit-känsla har den nog. Men det finns bättre låtar på den här LP:n.

För Dwight Twilley gör som alltid bra pop. Men av någon anledning fick han aldrig någon större uppskattning för det, utom möjligtvis av en oändlig rad musikrecensenter som ständigt hyllade denne missförstådde rockpoet. Men hos skivköparna gick han inte hem.

Det var inte Dwight Twilleys fel att folk inte fattade. Där får man väl skylla på all halvtaskig musik som dök upp under den här tiden, med vattenkammade men ruttna synthband och långhåriga pudelrockare med bara två lösa hjärntrådar dinglande i tomrummet mellan öronen.

Det fanns inte plats för killar som Dwight Twilley, med musik i rakt nedstigande led från 60-talspopens storheter Beatles och Beach Boys med lite countrystänk.


Så här tycker jag om mina favoritlåtar på skivan:
Little Bit of Love - borde varit hitsingeln. Inget snack. Det är plattans bästa rocklåt och en perfekt inledning. Briljant!
Don´t You Love Her – men hallå, vilken låt. Fräck och ny 60-talspop. Lysande!
Long Lonely Nights – här snackar vi new wave och lite country. Sjukt bra!

...och så inser jag plötsligt att ungefär så där skulle jag kunna skriva om varenda låt på plattan.

Så va fan.
Lyssna själv.
Och njut.
Dwight Twilley är bra!

Nr: 1317/2000

tisdag 24 januari 2012

Hemliga Klaatu

”Det är Beatles, jag garanterar. Det hör du väl för faen. Det är ju Paul McCartney som sjunger”. Min kompis lät väldigt övertygande där vi satt vid hans kassettbandspelare och spolade fram och tillbaka. Vi lyssnade till varenda ton.

”Jag ger mig fan på att om man spelar upp det här baklänges, så hörs det hemliga meddelanden”, menade polarn tvärsäkert när han för minst femte gången spelade samma låt. Men något hemligt meddelande uppfattade vi aldrig.
Det gick rykten i mitten av 1970-talet att Beatles återförenats. Att de spelade tillsammans i ett band som hette Klaatu. Vid en första koll verkade det troligt. Sångaren lät faktiskt ganska lik Paul McCartney och bandet gjorde smart, nästan lite psykedelisk pop.

Ungefär som man skulle kunna tänka sig att Beatles gjort om det funnits kvar då. Att medlemmarna i Klaatu inte skyltade inte med sina namn, inga författare till låtarna angavs och att de första plattorna gavs ut av Capitol, Beatles bolag i USA, gjorde naturligtvis att spekulationerna om det hemlighetsfulla bandet ökade ytterligare.

1976 kom debutplattan Klaatu och året efter gavs LP:n Hope ut. De gav anledning till vilda diskussioner bland beatlesfansen, som fortfarande hoppades på en återförening. Någon påstod givetvis att beatlesmedlemmarna lagt in baklänges meddelanden på skivorna, så kallad Backmasking, och där avslöjade hemligheten.
Men det var ett önsketänkande. Några år senare visade det sig att Klaatu var tre kanadensiska musiker med tanken att enbart musiken skulle tala, och av den anledningen valt att vara anonyma.

Den ofrivilliga kopplingen till Beatles gav dem i början draghjälp, men blev efter en tid bara jobbig. På sin tredje skiva – Sir Army Suit – valde de att gå ut med namnen. Spänningen var bruten.

Jag har skrivit om alla de fyra album Klaatu gav ut:


Debutplattan, Klaatu, var väldigt lovande...

...liksom uppföljaren Hope. En rätt kul platta.

Tredje skivan Sir Army Suit från 1978 blev deras bästa.

Endangered Species från 1980 är ett bottennapp som har en alldeles egen historia.

Sista plattan, från 1981, – Magentalane – är inte så dum. Men känns väldigt trött.

måndag 23 januari 2012

The Happy Days Choir

Nu är det dags för lite körsång!
Varför inte dra till med en riktig gospelkör på en gång?
Ska det svänga, är det lika bra att det gör det på allvar!
Men för att få det lite mer i min smak får det ändå bli en kör med känsla för det här med psykedelisk pop. Ett gäng som var med på 60-talet i San Francisco.
The Happy Days Choir var med 1969!

Vad jag vet är det här den enda skiva med körsång jag har i samlingen. Men jag kunde inte motstå den när jag hittade den för tre spänn i en back för begagnade skivor.
Dels för att skivan är utgiven av Dunhill Records, som jag vet nästan alltid släppte ut bra grejer på 60-talet. Sen har The Happy Days Choir valt - för mig - synnerligen spännande låtar att göra gospel och kör av, 60-talspop, psykedelia.

Kolla här:
Skivan inleds med California Dremin´, Mamas & Papas gamla superhit. Att de sen plockat ut godbitar som Buffalo Springfields For What It´s Worth, Aquarius (så klart) och Dusty Springfields Son Of A Preacher Man, kryddar anrättningen ganska bra.

Sen gör det ju inget att kören dessutom tolkar både Beatles och Simon & Garfunkel i låtar som Hey Jude och Mrs Robinson.

Skivan Good Feelin´s är behaglig och väldigt trevlig lyssning, om man är på det där lite gråtmilda humöret. Och en väldigt annorlunda skiva i min samling.

Nr: 1060/2000

söndag 22 januari 2012

Okontrollerade The Grid

Det vete fan hur det gick till när en platta med The Grid hamnade i min samling. Jag misstänker att den slank med när jag köpte en hel kasse skivor på Jönköpings marknad för en väldig massa år sedan.

Det enda jag minns från det inköpet är att jag inte kommer ihåg alla skivor jag fick med...
The Grid måste väl klassas som ett ganska typiskt 90-talsfenomen. Gruppen bildades av bland annat Dave Ball från synthpopparna Soft Cell...den där gruppen som inte gjorde en enda bra låt någonsin...inte ens Tainted Love...

Den andra halvan av The Grid kallar sig Richard Norris.
Nånstans skulle man väl kunna påstå att The Grid är elektropop eller eurodisco. Kanske föregångare till Scooter och andra såna där grupper jag inte har den allra minsta koll på.

Möjligtvis skulle man väl också kunna säga att The Grid är lite mer okontrollerade, eller kanske mer vilsna...

Skivan jag har heter Electric Head och kom ut 1990. Enligt alltid lika välinformerade Wikipedia finns det på skivan ett antal singelhits, Floating, Intergalactica och nån till.
Det är möjligt...

Nr: 1310/2000

lördag 21 januari 2012

Ingen slölyssning

När det gäller Greenslade är jag ute på hal is. Det här bandet hade jag egentligen ingen koll på alls innan jag för en tid sedan fick tag i ett par plattor.

Bland annat den här, Greenslades första från 1973. En skiva jag spelat rätt ofta den senaste tiden. Eller snarare – väldigt ofta.
Förmodligen beror det på att jag är ganska svag för tidiga Genesis...och Yes...och dessutom gillar (en del) av det Colosseum gjorde på sin tid.

Greenslade har mycket av det där, långa fantasifulla svepande keyboards – två för att vara på den säkra sidan – jazzinfluerad progrock, gärna med en del klassiska inslag. Ingen slölyssning med andra ord.

Den här plattan går inte att ha på i bakgrunden när man skriver texter – som till exempel den här – då blir musiken bara irriterande.

Nej, Greenslade ska man lyssna på, även om det inte alltid går att hänga med i alla märkliga vändningar och infall.
Greenslade har helt riktigt sitt ursprung i Colosseum. Både keyboardisten Dave Greenslade och basisten Tony Reeves hade tidigare lirat med det bandet.

Kopplingen till Yes finns där också, bland annat är bilden på skivomslaget gjord av Roger Dean, som också var konstnären bakom Yes fantasifulla albumbilder.
Greenslade gjorde bara fyra album tillsammans under 70-talet. Den här första plattan rekommenderas!

Nr: 1725/2000

fredag 20 januari 2012

Progrock från Italien

Italienska Libra tar ut svängarna rätt ordentligt på sin första engelska platta. De testar var gränserna mellan jazz, rock och soul egentligen går någonstans.
Ibland låter de nästan identiska med tidiga Genesis, på andra ställen backas de upp av en maffig kör, på ett tredje är det bara en ensam scratchande gitarr, en sax eller ett piano. Rätt fräckt, om jag får säga det själv.

Får du tag i skivan lyssna lite extra på helskumma Pollution och skitläckra Beyond The Fence, det är bra grejer.

Italiensk progrock har jag inte mycket av i samlingen. Libra är faktiskt den enda plattan. Rock är förresten kanske inte helt rätt etikett på de här herrarna. De är mer jazzmusiker...som lirar lite rock...för att de vill...
Absolut inget negativt i det. Jazzmusiker vet oftast vad de gör. Och Libra har koll.
Det här bandet bildades i Rom 1974 och gav först ut en platta på italienska, Musica e parole. Det var den som gjorde att de fick ett amerikanskt skivkontrakt med Motown...av alla skivbolag...för att göra hela tio (!) album.

Den här första LP:n på Motown - som gavs ut 1975 - är förresten Musica e parole, men med engelska texter. De hann ge ut en till på engelska, Winter Day´s Nightmare.

Kort efter det blev det naturligtvis bråk om kontraktet, så gruppen upplöstes.
En fjärde skiva spelades dock in 1977, men med en ny vokalist.

Nr: 1435/2000

torsdag 19 januari 2012

Elton John gick ”All-In”

Innan ni börjar läsa det här ska ni försöka komma ihåg hur jävla stor Elton John var i mitten och slutet av 70-talet. De som var med minns säkert att allt han tog i blev till guld och han gjorde den ena hitlåten efter den andra. Och så bytte han glasögon lika ofta som tonarter.
Men det här med skotska gruppen Blue talades det aldrig så mycket om. Det var ett av Elton Johns få misslyckade projekt.

Popens lejonkung bestämde sig i mitten av 70-talet nämligen för att försöka göra Blue riktigt stora. Han gillade deras ganska svala och lättsamma pop. Det var han ganska ensam om förresten...

Another Night Time Flight från 1977 är det tredje albumet med Blue. En skiva som helt och hållet är producerad av Elton John. Skivan gavs dessutom ut av hans eget skivbolag The Rocket Record Company. Här var det ”All-In” som gällde.

Another Night Time Flight hittade jag våren 1978 i en reaback, ungefär ett halvår efter att den kom ut. Det var ingen som ville ha den.

Är det nån som hört talas om låten Capture Your Love, förresten? Den lär visst ha blivit en mindre hit i USA...
Another Night Time Flight kommer aldrig att gå till historien som något större popalbum. Elton John polerade visserligen upp gruppens sound rätt ordentligt jämfört med de två tidigare plattorna. Men särskilt spännande blev det inte.

Om man ska vara lite artig kan man alltid påstå att låtar som Bring back the Love, Fantasy och Capture Your Love är hyfsad 70-talspop. Ganska typiska Elton John-grejer - men utan nerv. Det var nog därför jag hittade den i en reaback.

Nr: 601/2000

onsdag 18 januari 2012

Slow Train Coming

Det kan vara livsfarligt att ha synpunkter på Bob Dylan. Är man det minsta kritisk får man ofelbart kavajmaffian med stickade slipsar över sig och blir överöst med okvädningsord.
Det var dock fler än jag som i slutet av 1970-talet blev fundersamma av ryktena att ”den gamle” gått och blivit religiös. När Slow Train Coming släpptes 1979 fanns det alltså en viss tveksamhet.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att köpa den ändå, Blood on the Tracks (1975), och Desire (1976) var ju något av det bästa jag hört (och är det fortfarande).

Det var dock inte nyfikenheten på Dylans eventuella religiositet som fick mig till det. Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler fanns med på skivan. Och det lät som en spännande kombination.

Knopfler sätter naturligtvis sin prägel på musiken. Hans luftiga gitarriff fick, för min del, Slow Train Coming att lyfta till en högre dimension. Sen är det faktiskt så att Dylan själv också åstadkommer något extra.

Plattan är fylld av starka melodier. Den kanske i allmänhet inte lyfts fram som en av Dylans bästa plattor. Det är lite orättvist. Slow Train Coming är lysande.

Nr: 126/2000

tisdag 17 januari 2012

Grass Roots middle-of-the-road-pop

Grass Roots tidiga album hör till mina favoriter när det gäller amerikansk psykedelisk pop från de där hysteriska åren på 60-talet.

Feelings från 1967 är till exempel en briljant platta. Inte i klass med Airplanes Surrealistic Pillow, så klart, men en väldigt bra skiva.
Jag vet inte om det hängde på taskiga rådgivare eller en allmän missbedömning av läget. Men i slutet av det årtiondet gick Grass Roots mot mer mainstreamorienterad middle-of-the-road-pop.

Ungefär samma utveckling som man till exempel kunde se hos Pugh Rogefeldt här i Sverige, eller om man så vill, Ulf Lundell. Från avantgardistisk och rebellisk rock till Svensktoppen.

Grass Roots album Leaving It All Behind från 1969 är ett typiskt exempel. Om man skulle överföra det till Sverige skulle man kunna kalla det en dansbandsskiva.

Trevlig och snäll pop, gärna med överarbetade arrangemang, stråkar, körer och massor av blås.

Vilket jag tycker är lite märkligt, det var ändå Dunhills demonproducent Steve Barri som låg bakom skivan.

Han borde haft bättre koll. Men det är å andra sidan lätt att säga i efterhand...

Nu är väl inte Leaving It All Behind alls nån dålig platta. Den är definitivt betydligt vassare än all svensktopp jag hört.
Det finns flera bra låtar, Wait A Millions Years, I´m Living For You Girl och Back To Dreaming Again, som med lite annorlunda produktion kunde blivit klassiker. Wait A Million Years blev förresten en ganska stor hit 1969.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur bra Grass Roots kunde låtit om de hållit sig till psykedelian...

Nr: 1261/2000

måndag 16 januari 2012

Läckert, stilrent och publikfriande

Saturday Night Fever är ett stort problem när man snackar om punkrevolutionen 1976-1977.

Det var nämligen den skivan, som tillsammans med Fleetwood Macs supersäljare Rumours och Crosby Stills & Nashs album CSN som toppade den amerikanska försäljningslistan 1977...

Hur det såg ut på den svenska listan vågar jag inte kolla, men gissar att det såg ungefär likadant ut.

Nja, så funkar det väl inte riktigt. Topplistor har väl aldrig varit något särskilt bra mått på vad som egentligen var inne...eller ännu mindre...bra...
Men vad det gäller Crosby Stills & Nash-plattan är jag lite inne på den linjen ändå. Det är nämligen en BRA platta. Det är inte gruppens bästa, den gjorde de 1969, men det är en genomgående stark skiva.

Kanske mest för att den här trion visste hur man gjorde bra poplåtar. Lit oskyldigt hippieretro, snygga harmonier och vackra akustiska melodier. Läckert, stilrent och publikfriande.

Det finns en rad låtar som tål att spelas flera gånger. Dark Star skulle kunnat bli en klassiker om inte refrängen varit så tråkig. Fair Game och Cathedral är också rätt trevliga saker.

Ska jag försöka analysera det lite mer ingående får jag väl säga att det är Stephen Stills låtar som gör skivan till vad den är. David Crosbys tre låtar är rätt svaga, Graham Nashs fyra bidrag bara något bättre.

Men det där skiftade ju genom åren. Crosby gjorde till exempel väldigt bra låtar till 1969 års album.

Men nej, de här killarna visste precis vad de gjorde 1977. Inte ens att det blåste snålt runt alla etablerade gamla elefanter och att Saturday Night Fever fick ungarna att skrika hysteriskt, rubbade dem det minsta.
Den här skivan är bra.

Nr: 1304/2000

söndag 15 januari 2012

Ett stilbrott av Tom Petty

Tom Petty var den stora hjälten i början av 80-talet. Men när Long After Dark kom 1982 fanns det nog fler än jag som började tvivla.

Nån förvirrad kritiker påstod till och med att han tappat inspirationen och gnistan...

Efter att ha rivit av rockrökarna Damn the Torpedoes och Hard Promises lugnade Tom Petty ner sig. Så det är klart. I jämförelse med dem är inte Long After Dark lika vass. Den är betydligt mer laid-back. Det är ett stilbrott, det är sant. 

Men inte för att det på något sätt är dåligt. Tvärtom. Det här är ännu en bra petty-skiva. 

Det är bara det att Heartbreakers har dragit ner lite på gitarrerna och i stället använder sig av synthar på sina ställen. Om det är bra eller dåligt rent allmänt, kan väl diskuteras. Men Petty får det att funka i alla fall.

Det finns flera riktigt bra låtar på Long After Dark. You Got Lucky blev en hit, även om den kanske inte var självklar för mig. Däremot gör Deliver Me inget annat än levererar.

Fan, av någon anledning kommer jag nästan alltid fram till att Tom Petty gör bra grejer. Hur kommer det sig?

Nr: 349/2000

lördag 14 januari 2012

City Boy gjorde bra pop

Dinner at the Ritz var en av de första City Boy-skivor som kom tillbaka till min samling*. Någonstans har jag hört att City Boy på senare år kallats progressivt rockband.

Det stämmer inte med bandets minst sagt taskiga rykte. Så lite nyfiken blev jag när jag hittade skivan i en begagnatback för en tia. Det är en av birminghamgruppens tidiga plattor, så kanske, kanske skulle det hela få sin förklaring där, tänkte jag...
Och det är möjligt, Dinner at the Ritz från 1976 skulle nog kunna kallas progressiv, delvis. Och möjligtvis – om man är snäll – lite åt artrockhållet.
Men det är pop. Rätt hyfsad pop, som man nog skulle kunna påstå är soft-rock.

Jag går faktiskt så långt att jag vill hävda att Dinner at the Ritz är en bra popskiva, om nån nu inte skulle tro det. Det finns flera riktigt vassa låtar, Momma´s Boy är till exempel en rätt tung rocker.

The Violin är en snyftare som också skulle kunna gå att tycka om, om man anstränger sig. Låten Dinner at the Ritz går också att spela flera gånger. Det finns ett par exempel till.
Jag skulle kunna tänka mig att jämföra City Boy med 10cc, de ligger inte så långt från varandra. Sen finns det emellanåt mindre likheter med ELO, vilket inte är så konstigt, de är ju från samma stad. Och Queen faktiskt, när City Boy sätter den sidan till.

Nr: 1940/2000

* Jag gjorde mig av med alla efter hemska Book Early (1978)...och nu har jag köpt tillbaka dem igen...

fredag 13 januari 2012

Marc Bolan som T Rex

För att förstå Marc Bolans storhet ska man nog inte bara hört plattorna med T Rex från början av 70-talet. Då är de tidiga skivorna med Tyrannosaurus Rex från 60-talet minst lika viktiga.

De har inte mycket gemensamt med 70-talets explosiva glamrock. Då lirade Bolan introvert psykedelisk pop, svår och otillgänglig, inspirerad inte minst av Tolkiens sagoberättelser.

Den här skivan från 1970 tror många är T Rex första album. Sanningen är att det är Bolans femte platta, den andra under namnet T Rex och den andra ihop med slagverkaren Mickey Finn*.

De tidigare hade han spelat in som en duo tillsammans med Steve Peregrin Took**. Lite slarvigt kan man påstå att det var med den här plattan gruppen gick från en duo till ett rockband***.
T Rex album från 1970 har därför båda sidorna av Marc Bolan. Det är en knepig och lite udda skiva, med märkliga melodier och svåra texter. Men samtidigt finns där också grundtanken till det som senare skulle bli glamrockens största fenomen.

60-talarna är svåra att få tag på. Men den här skivan dyker upp med jämna mellanrum i skivbackarna. Så kanske är det här en bra skiva att börja med om man är nyfiken på Marc Bolan.

Kanske är det också med tanken att det här är ett musikhistoriskt dokument som man ska ge sig på den här skivan. För den tar tid, och är inte på något sätt självklar.

Men efter ett par genomlyssningar blir den underhållande och faktiskt rolig. Särskilt om man gillar den psykedeliska rocken från slutet av 60-talet.

Nr: 1423/2000

* A Beard of Stars (1970)
** De gick då under namnet Tyrannosurus Rex.
*** Nja, ska man vara riktigt seriös är det väl först med Electric Warrior från 1971 T Rex uppträder som ett band.

torsdag 12 januari 2012

Mike Oldfields Discovery

Mike Oldfield stod inte särskilt högt i kurs i mitten av 80-talet, har jag för mig. Plattorna han gjorde var ganska långt från hans märkliga och spännande musik på skivor som Tubular Bells och Hergest Ridge.
Och efter Crisis 1983 och super-pop-disco-schlagerdängan-jättehiten Moonlight Shadow kunde man ju inte ta honom på allvar längre...

Så de skivor han släppte var det inte många som brydde sig om. Inte jag heller.
Discovery, som kom 1984, gick mig spårlöst förbi.

Nu för tiden jag väl tycka det var lite orättvist. Så jävla dåliga var inte de där plattorna. Inte om man jämför med mycket annat som gavs ut de där mörka åren...jag tänker närmast på Duran Duran, ELO, Genesis och andra ”pop-hjältar” i synth- och symfonipopbranschen, som var så sanslöst inne då.

För en sak är säker. Mike Oldfield gjorde väldigt bra poplåtar. Sen kan man ju alltid tycka det var en sell-out, vilket det var, men faktum kvarstår.

Discovery skaffade jag först på senare år. Jag borde nog gett den chansen när den var ny. Den är bra!

Här, liksom på Moonlight Shadow-plattan, samarbetar han med sångerskan Maggie Reilly. Oldfields låtar, tillsammans med hennes röst, blir faktiskt väldigt trevlig lyssning.

Inledningen med To France skulle kunna få mig att fly till Frankrike direkt. Tricks of the Light kan jag bara inte stå emot, den är läcker.

Sen måste naturligtvis Oldfield ändå visa att han inte sålt ut hela sin själ och avslutar Discovery med tolv minuter långa instrumentala The Lake. Den är väl inte direkt dålig, men är inget nytt.

Men ändå, Discovery är klart spelbar nu för tiden också.

Nr: 1220/2000

onsdag 11 januari 2012

Hokus Pokus betongfunk

Om man nämner Hokus Pokus tänker väl de flesta på holländarna i Focus och deras gamla superhit. Eller möjligtvis på att det var så UFO kallade sig en gång i tiden.

Men det fanns ett amerikanskt rockband med det namnet också. Ganska kortlivat. De hann i stort sett bara med att spela in en platta. Sen var det slut. Det var 1972. Den skivan står i min samling.
Orsaken till det är John Kay i Steppenwolf. Inte för att han är med här på något sätt. Men möjligtvis var han en av orsakerna. 

På 70-talet upplöste och startade John Kay om Steppenwolf ett antal gånger. I en av de där pauserna ville bandets gitarrist, Michael Monarch, börja på nytt och startade ett eget band...Hokus Pokus. 

Plattan skaffade jag på den tiden jag var ganska inne på gamla steppenwolf-skivor, For Ladies Only, At Your Birthday Party och de där. Så den här var ju nödvändig den också. 

Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om skivan då. Men Hokus Pokus låter inte särskilt mycket som Steppenwolf. Möjligtvis kan man väl hitta ett och annat riff om man letar noga.

Men det är tungt. Och ganska rått. Och väldigt funkigt. Fan, så mycket mer funk än Steppenwolf.
Och det är jävlar inte dåligt. Nånstans mitt emellan Funkadelic och betongrock.

Lite som Mother´s Finest...utan Baby Jane Kennedy då förstås...
Nu för tiden kallas det visst heavy psych och har väldigt hög status bland vissa samlare. Ibland räcker det med lite fuzz-gitarr...
Förr kallade vi det hårdrock. Det är nya tider.

I vilket fall som helst är Hokus Pokus enda album väldigt underhållande.

Om man gillar tunga rytmer och en halvfräck gitarr. Så hittar du den här svårfångade plattan är det bara att slå till.

Jag läste en intervju med Michael Monarch där han berättar lite om skivan. Bland annat att bandet hade stora planer, men att det föll ganska snabbt.

Pengarna tog tydligen slut, så de hann precis få skivan färdig innan de blev utkastade ur studion.

Då verkar det ha tagit slut för Hokus Pokus också. För Monarchs del antar jag att John Kay kallade igen. Keyboardisten och gitarristen Scott Thurston hamnade hos Iggy & The Stooges och senare i Tom Pettys Heartbreakers.

Nr: 107/2000

tisdag 10 januari 2012

Fan ta Meat Loaf

Det tog Jim Steinman och Meat Loaf 16 år att klämma fram Bat Out Of Hell II, 1993.

Men den riktiga II:an kom bara fyra år efter succéskivan från 1977. Dead Ringer från 1981. Den upprepar precis allt från sin framgångsrika föregångare.
 Jag tror inte att jag är den som avskyr Meat Loaf mest av alla. Jag känner en och annan gammal vinylsamlare som blir grön i ansiktet bara Meat Loaf och Jim Steinmans grejer kommer på tal. 

Därmed inte sagt att jag har särskilt mycket till övers för de där båda gossarna. Jag har väldigt svårt för sån här smörindränkt pseudohårdrock. 

Eller...Broadwayhårdrock är kanske ett bättre uttryck, det var väl det låtskrivaren Jim Steinman egentligen höll på med?

Dead Ringer är naturligtvis mycket värre än Bat Out Of Hell. Det som var en lite rolig nyhet med den första skivan gick så klart inte att göra om.

Klatschiga melodier och snygga arrangemang, men ohyggligt tråkigt. Mer har jag faktiskt inte att säga om Dead Ringer...

Vad som däremot är lite, lite kul - om man vill vara elak – är att Dead Ringer låter som nästan vilken hårdrockplatta som helst NU FÖR TIDEN!

Snyggt och prydligt producerad mainstream populärmusik, men förbannat trist.
Fan ta Meat Loaf!

Nr: 243/2000

måndag 9 januari 2012

En skiva som växer

Procol Harums album Exotic Birds and Fruits från 1974 hamnade i reabackarna rätt omgående. Sen dröjde det inte särskilt länge innan den blev en cut-outskiva och såldes för en femma eller nåt sånt där.

När man nån enstaka gång nu för tiden hittar den i second-handbutikerna går det att få den för lägsta pris, mellan 20 och 40 spänn. Procol Harums rykte som bara döötråkiga efter A Whiter Shade of Pale håller i sig.
Men den är bra, riktigt bra. Och Exotic Birds and Fruits blir fan bättre för varje genomlyssning. Det är en skiva som växer och till slut tränger sig på och nästan blir jobbig. För här är fullt av små bra melodier som etsar sig fast, även om man aldrig någonsin hört dem spelas i radio.

Gary Brooker och Keith Reid gör snygga och eleganta poplåtar. Beyond the Pale är en favorit som jag gärna lirar flera gånger i rad, trots att den egentligen är så enkel att ett svenskt dansband borde kunna ta upp den på repertoaren. Nothing But the Truth är också en sån där låt som inte vill lämna skallen.

Den här plattan är definitivt värd de 30 kronor jag betalade för den. Procol Harum är ett underskattat band, fortfarande.

Nr: 1925/2000

söndag 8 januari 2012

Parkers Steady Nerves


Man kan beskylla Graham Parker för att ha plockat upp alldeles för mycket av 80-talssoundet för att Steady Nerves från 1985 skulle kunna räknas till en av hans bättre skivor. Men det går inte att komma ifrån att han gör jävligt bra rocklåtar. 

Steady Nerves går inte att jämföra med hans stora skivor som Squeezing Out Sparks eller för all del The Mona Lisa´s Sister. Men jag gillar den ändå.

Visst är soundet inte vad jag egentligen hoppades på. Det är alldeles för mycket blippande och bloppande på alldeles för många ställen. Och så är jag nästan allergisk mot såna där synthtrummor. Det finns det gott om på den här plattan.

Men det går inte att komma ifrån att Black Lincoln Continental är en ruggigt bra rocker.

Att Mighty Rivers är så bra att den kunde nog platsat på Squeezing...Och att Break Them Down är en alldeles lysande öppningslåt.

Steady Nerves är en bra platta, trots att den nog fanns i varenda reaback som cut-out bara några veckor efter att den släppts.

Det här är förresten Graham Parkers enda skiva på Elektra. Bandet bakom kallar sig The Shot. Och det blir naturligtvis extra bra av att gamle pubrockgitarristen Brinsley Schwartz fanns med bakom Parker (den här gången också).

Nr: 1779/2000