Slow Train Coming

Det kan vara livsfarligt att ha synpunkter på Bob Dylan. Är man det minsta kritisk får man ofelbart kavajmaffian med stickade slipsar över sig och blir överöst med okvädningsord.

Det var dock fler än jag som i slutet av 1970-talet blev fundersamma av ryktena att ”den gamle” gått och blivit religiös. När Slow Train Coming släpptes 1979 fanns det alltså en viss tveksamhet.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att köpa den ändå, Blood on the Tracks (1975), och Desire (1976) var ju något av det bästa jag hört (och är det fortfarande).

Det var dock inte nyfikenheten på Dylans eventuella religiositet som fick mig till det. Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler fanns med på skivan. Och det lät som en spännande kombination.

Knopfler sätter naturligtvis sin prägel på musiken. Hans luftiga gitarriff fick, för min del, Slow Train Coming att lyfta till en högre dimension. Sen är det faktiskt så att Dylan själv också åstadkommer något extra.

Plattan är fylld av starka melodier. Den kanske i allmänhet inte lyfts fram som en av Dylans bästa plattor. Det är lite orättvist. Slow Train Coming är lysande.

Nr: 126/2000