Hemliga Klaatu

”Det är Beatles, jag garanterar. Det hör du väl för faen. Det är ju Paul McCartney som sjunger”. Min kompis lät väldigt övertygande där vi satt vid hans kassettbandspelare och spolade fram och tillbaka. Vi lyssnade till varenda ton.

”Jag ger mig fan på att om man spelar upp det här baklänges, så hörs det hemliga meddelanden”, menade polarn tvärsäkert när han för minst femte gången spelade samma låt. Men något hemligt meddelande uppfattade vi aldrig.

Det gick rykten i mitten av 1970-talet att Beatles återförenats. Att de spelade tillsammans i ett band som hette Klaatu. Vid en första koll verkade det troligt. Sångaren lät faktiskt ganska lik Paul McCartney och bandet gjorde smart, nästan lite psykedelisk pop.

Ungefär som man skulle kunna tänka sig att Beatles gjort om det funnits kvar då. Att medlemmarna i Klaatu inte skyltade inte med sina namn, inga författare till låtarna angavs och att de första plattorna gavs ut av Capitol, Beatles bolag i USA, gjorde naturligtvis att spekulationerna om det hemlighetsfulla bandet ökade ytterligare.

1976 kom debutplattan Klaatu och året efter gavs LP:n Hope ut. De gav anledning till vilda diskussioner bland beatlesfansen, som fortfarande hoppades på en återförening. Någon påstod givetvis att beatlesmedlemmarna lagt in baklänges meddelanden på skivorna, så kallad Backmasking, och där avslöjade hemligheten.

Men det var ett önsketänkande. Några år senare visade det sig att Klaatu var tre kanadensiska musiker med tanken att enbart musiken skulle tala, och av den anledningen valt att vara anonyma.

Den ofrivilliga kopplingen till Beatles gav dem i början draghjälp, men blev efter en tid bara jobbig. På sin tredje skiva – Sir Army Suit – valde de att gå ut med namnen. Spänningen var bruten.

Jag har skrivit om alla de fyra album Klaatu gav ut:


Debutplattan, Klaatu, var väldigt lovande...

...liksom uppföljaren Hope. En rätt kul platta.

Tredje skivan Sir Army Suit från 1978 blev deras bästa.

Endangered Species från 1980 är ett bottennapp som har en alldeles egen historia.

Sista plattan, från 1981, – Magentalane – är inte så dum. Men känns väldigt trött.