Mike Oldfield stod inte särskilt högt i kurs i mitten av 80-talet, har jag för mig. Plattorna han gjorde var ganska långt från hans märkliga och spännande musik på skivor som Tubular Bells och Hergest Ridge.
Och efter Crisis 1983 och super-pop-disco-schlagerdängan-jättehiten Moonlight Shadow kunde man ju inte ta honom på allvar längre...
Så de skivor han släppte var det inte många som brydde sig om. Inte jag heller.
Discovery, som kom 1984, gick mig spårlöst förbi.
Nu för tiden jag väl tycka det var lite orättvist. Så jävla dåliga var inte de där plattorna. Inte om man jämför med mycket annat som gavs ut de där mörka åren...jag tänker närmast på Duran Duran, ELO, Genesis och andra ”pop-hjältar” i synth- och symfonipopbranschen, som var så sanslöst inne då.
För en sak är säker. Mike Oldfield gjorde väldigt bra poplåtar. Sen kan man ju alltid tycka det var en sell-out, vilket det var, men faktum kvarstår.
Discovery skaffade jag först på senare år. Jag borde nog gett den chansen när den var ny. Den är bra!
Här, liksom på Moonlight Shadow-plattan, samarbetar han med sångerskan Maggie Reilly. Oldfields låtar, tillsammans med hennes röst, blir faktiskt väldigt trevlig lyssning.
Inledningen med To France skulle kunna få mig att fly till Frankrike direkt. Tricks of the Light kan jag bara inte stå emot, den är läcker.
Sen måste naturligtvis Oldfield ändå visa att han inte sålt ut hela sin själ och avslutar Discovery med tolv minuter långa instrumentala The Lake. Den är väl inte direkt dålig, men är inget nytt.
Men ändå, Discovery är klart spelbar nu för tiden också.
Nr: 1220/2000
Kan bara hålla med dig i din jämförelse med andra band från denna tid. Plattorna "Discovery" och "Crises" var ju riktig bra. Mike kunde harmonisera snyggt och visste hur man fick väljud med synthar och sånt. En annan favorit från denna tid är hans "Five Miles out". Sådan "popmusik" görs tyvärr inte längre.
SvaraRadera