The Musical Box: mars 2019

söndag 31 mars 2019

Handklapp och countrypop

BLUE – LIFE IN THE NAVY – 1974

Funkar det inte med pop, kan man väl alltid lira country. Det var kanske så Blue tänkte när de gjorde sin andra platta, Life In The Navy. Och slänger man dessutom in lite folkmusiktoner och handklapp blir det ju klockrent...eller...?
Skotska Blue slog aldrig igenom på allvar med sin debutplatta 1973. Den där med Red Light Song, om nån nu till äventyrs minns den. Men det där med sval och avståndstagande pop funkade inte då. Och gjorde det inte året efter heller.

Life In The Navy innehåller visserligen ett par rätt hyfsade poplåtar, men mycket mer är det inte. Idag har jag faktiskt ganska svårt att lyssna på det här. Det låter lite för allmänt och tråkigt.

Det fanns dock en person som gillade den här skivan, Elton John. När han fick höra Life In The Navy tog han Blue under sitt beskydd och gav sig den på att göra bandet stora. Elton John producerade därför uppföljaren till den här, Another Nighttime Flight.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har publicerat den här texten tidigare.

lördag 30 mars 2019

Innovativt av Madness

MADNESS – RISE & FALL – 1982

Jag missade Madness fjärde platta när den var ny. Det dök ju upp så mycket annat kul de där första åren på 80-talet, också, så det var svårt att hänga med. Visst blev Our House en ganska stor hit, men då hade jag fullt upp med Ebba Grön, Imperiet och andra kul grejer.
De flesta andra missade också skivan. Till och med madnessfansen tappade bort den på vägen. Orsaken till det sägs ha varit att Madness året innan släppt samlingsskivan Complete Madness, som blev en succé. När den här skivan dök upp var folk liksom lite trötta på Madness intensiva skasound.

Att Rise & Fall var något annat än Madness tidigare skivor insåg inte jag förrän jag fick tag i skivan alldeles nyligen. Jag köpte den faktiskt för en tia på en loppis för flera år sedan. Men sen blev den stående fram till nu.

Nu när jag äntligen tar mig tid att lyssna på allvar inser jag att det var ett fynd. Förutom att skivan var i kanonskick är jag just nu fascinerad på plattan. Our House kunde jag ju, men inte de andra låtarna.

Madness hade här tonat ner sina tuffa skabeats och visade upp en hel karta av nya spännande kunskaper; jazz, vaudeville, pop, allt mixat med bandet fräcka sound, raggae och ska. Rise & Fall är inte som debutskivan One Step Beyond, som nästan är bedövande i sin intensitet.

Här slås man i stället av hur skickliga Madness är som musiker, hur de anpassar sig till ett delvis nytt sound, som känns både fräscht och innovativt modigt.
Det skulle kunna vara så att Rise & Fall till en början känns svår att komma överens med. För min del tog det ett antal lyssningar innan jag hittade rätt. Men är det så att man kommer över det stadiet finns ju alltid Our House. Sen blev ju Tomorrow´s Just Another Day också en sjysst hitsingel. Bara för de låtarnas skull är den här LP:n värd att ha hemma.

Nr: 1521/2222

fredag 29 mars 2019

Heartbreakers är en urkraft

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS – ECHO – 1999

Hoppade aldrig på CD-tåget på allvar. På 90-talet slutade jag intressera mig för nya album och letade i stället vinylskivor på antikvariat och begagnataffärer. På den tiden kunde man göra fynd eftersom många då bytte ut sina vinyler mot CD.
Det gjorde dock att jag fick en hel del anmärkningsvärda hål i samlingen, missade till exempel alla Tom Pettys 90-talsalbum, vilket jag för ett antal år sedan insåg var dumt och köpte de där cd-skivorna som jag inte trodde att jag saknat. Nu kommer de där cd-plattorna på vinyl. Så nu har jag dem både på CD och vinyl...
Echo blev, när jag väl hörde CD:n, en favorit. Så här skrev jag då:

"Det är alltid tryggt med Tom Pettys skivor. Man vet vad man får. Och man vet redan innan att det är bra. Med The Heartbreakers bakom har han dessutom mycket muskler, som Tom Petty vet när han ska använda.
Echo är hans första album ihop med Heartbreakers på åtta år* (Into The Great Wide Open, 1991) men ändå stabil, säker och givetvis klockren. Albumet funkar som helhet, men det går ändå att plocka ut godbitar som klarar sig på egen hand.

Vad som som förvånar mig (eller inte alls) är att Tom Petty alltid lyckas göra så relevanta och starka plattor utan att vid ett enda tillfälle göra avkall på sin idé. Texterna, musiken, arrangemangen känns bara så rätt. Nämn någon annan artist som har en så stark och jämn skivproduktion bakom sig. Jag tror inte det finns.

Man ska dock inte räkna Echo som ett av Pettys allra starkaste album. Den hamnar definitivt i skuggan av Wildflower, Pettys magiska soloalbum från 1994. Samma känsla finns där visserligen, och jag är säker på att han med Echo ville skapa något liknande.

Skillnaden är att Echo verkar något mer melankolisk och nedstämd i sin ton, på sina ställen nästan desperat deprimerad. Men att Tom Petty tillsammans med The Heartbreakers är en urkraft går inte att ta miste på.

Det går inte att slå ifrån sig låtar som Free Girl Now, Room At The Top och Swingin´. Det är innerligt, det är kittlande, det är rasande. Tom Petty gör alltid bra grejer."

Nr: 1237/2222

* Soundtracken She´s The One oräknad, vilken naturligtvis borde räknas, men det låter så fräckt med åtta år...

torsdag 28 mars 2019

Long way back from Torsvik

HORSEHEAD UNION – IN CONTROL – 2014

In Control var andra och sista plattan från Jönköpings hårdrockdemoner Horsehead Union. Dem var en frisk källarfläkt i Jönköpings undergroundrockvärld.
Frisk och frisk förresten, liten unken, inpyrd av nattgammal cigarettrök och utspilld öl var nog doften närmare bestämt. Det är dock i rockvärlden synnerligen uppfriskande och exakt så det ska lukta om ett rockband. Dock stinker det inte hästskit, det sista hästhuvudena ägnade sig åt var definitivt inte country.

Jag hade gärna sett slash hört mer från det här bandet. Sångaren Erik Linder, som kom in i bandet strax efter debutskivan, tillförde Horsehead Union en dimension till, vidgade vyerna både mot progressiv hård rock och bluesrock.

Därmed inte sagt att första plattan skulle vara av lägre kvalitet, den hade andra tillgångar. Long Way Back from Torsvik är naturligtvis en låttitel som känns lite extra. Torsvik* är ett industriområde strax söder om Jönköping där det kryllar av företag och fabriker.

Många jönköpingsbor har därför haft sina första jobb där, många jobbar där fortfarande. Låten är inte skivans allra fräckaste spår, på samma sätt som att Torsvik inte är Jönköpings mest attraktiva område. Men jag gillar den ändå, mest för att den är så typisk Horsehead Union.

De bästa låtarna på denna CD, när bandet splittrats hade de så klart varken råd eller intresse av att ge ut skivan på vinyl, hittar man givetvis bland de första spåren. In Control förresten – kan man ana ett spår av ironi där?

Nr: onumrerad, ingår i min jönköpingssamling

* Uttalas "Tossvijk"

onsdag 27 mars 2019

Okänd mark för Nirvana

NIRVANA – LOCAL ANAESTHETIC – 1971

Det är det riktiga Nirvana, det brittiska 60-talsbandet det handlar om här, inget annat. Local Anasthetic är gruppens fjärde album och påstods vara födelsen av ett nytt Nirvana. Men albumet är inget progrockens mästerverk.
Men vi som råkar ha skivan i samlingen kan dock konstatera att det är en ganska trevlig och intressant progrockplatta ändå. För det dyker upp en hel del oväntade improvisationer och annat spännande på de två låtar som finns på skivan.
Nirvana gjorde alltså en Ian Anderson och spelade (möjligen) med Thick As A Brick som förebild det in ett album med en låt på varje sida. Det var dock ett projekt de egentligen inte hade resurser för. Albumet är i progrocksammanhang ganska vek och ofokuserat, förvirrat rent av.
Kanske beror detta på att Nirvana med Local Anaesthetic för första gången gav sig ut på okända vägar, de bytte sin psykedeliska pop mot progressiv rock, från Moody Bluesinspirerad pop till Jethro Tull, Colosseum och Soft Machine. Bandet var inte redo för det.

Den nya inriktningen hängde in sin tur på att Nirvana 1971 var en spillra av ursprungliga gruppen, och att nye Patrick Campbell-Lyons styrt bandet in på den ny inriktningen, på gott och ont.

Men man kan ju tänka sig att förväntningarna var höga i bandet, som innan inspelningen fått skivkontrakt med Vertigo.

Kännare av bandet anser nu för tiden att Nirvanas tre första album, de med psykedelisk pop, är deras främsta. De tre som kom sen, där Local Anaesthetic var den första, inte anses lika spännande.

Nr: 1420/2222

tisdag 26 mars 2019

ELO:s DISCOvery

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – DISCOVERY – 1979

En liten bit här. En liten bit där. Jeff Lynnes känsla för bra pop vittrade sönder bit för bit i slutet av 70-talet. Det började 1977 med Out of the Blue...
Discovery från 1979 är dock inget dåligt ELO-album egentligen, tro inte det, Jeff Lynne gjorde sällan dåliga grejer. Här finns ju låtar som Confusion och Midnight Blue. Och Don´t Bring Me Down, så klart. Det är ju en trevlig liten popsång i alla fall...CRASH, BOOM, BANG!

Det finns de som på fullt allvar påstår att ELO och Discovery inte har det minsta med disco att göra. De har fel. (förmodligen blandar de ihop det med synthpop, men det kom in lite senare i Lynnes musikkarriär).

För det är väldigt mycket disco på DISCOvery. Inte på alla låtar, men tillräckligt för att jag ska tycka det är knepigt. Don´t Bring Me Down inte minst. Inte för att disco nödvändigtvis behöver vara dåligt.

Men när ett band som Electric Light Orchestra, och en snubbe som Jeff Lynne, kastar sig ut handlöst på dansgolvet och blixtrar med tänderna i det ultravioletta ljuset, känns det lite underligt.
VERY-disco, förlåt, DISCOvery är nödvändig i samlingen egentligen bara för de som gillar Out Of The Blue. De som tycker bättre om de tidigare plattorna gnisslar nog med tänderna.

Nr: borttagen ur samlingen sedan länge.

Jag har skrivit om skivan tidigare, men tycker nog att den behöver en ny chans. Den är nog ändå liite bättre än jag tyckt i många år...

måndag 25 mars 2019

Modsversionen av Madness

MERTON PARKAS – FACE IN THE CROWD – 1979

Skivomslag från det sena 70-talet med svårmodiga unga män är alltid lovande. Oftast betyder det new wave. Jag hittade skivan för en tia på en loppis, hade aldrig hört talas om bandet, köpte den på grund av omslaget och för klisterlappen uppe i högra hörnet, Musikgränden i Jönköping.
Göran på Musikgränden hade näsa för bra plattor och nya grupper och artister. Jag kan inte räkna upp alla bra tips han kom med genom åren. Jag kan väl inte påstå att Musikgrändens klisterlapp alltid är en garanti för kvalitet, men ibland får man gå på känsla.

Att Merton Parkas dessutom hämtade sin inspiration från mods gick inte att missa, parkas hörde ju till modsens uniform. Senare fick jag veta att bandet kom från Merton i London. Sen tycker jag ju att killen längst fram på bilden är ganska lik Pete Townshend, och sånt är alltid meriterande.
Face In The Crowd är en riktigt kul platta. Merton Parkas gillar gitarrer, soundet är maffigt, gitarrbaserat halvstökigt och väldigt mycket new wave i Elvis Costellos anda. Bara det är kul. Men när sen Merton Parkas adderar Madness skasound och fräcka beats blir den här skivan ännu roligare att lyssna på.

På något sätt letade de upp det mest intressanta från det sena 70-talets popvärld och lyckades också förena det på ett spännande sätt. Modsversionen av Madness menar musiksajten All Music, vilket är en bra jämförelse.

Lite ironiskt kan man också konstatera att Merton Parkas klarade av att hålla sig utanför det absoluta rampljuset. Trots att skivan genererade ett flertal singlar, som fräcka Plastic Smile, skalåten Give It To Me Now och You Need Wheels fick Merton Parkas aldrig det där stora erkännandet som de säkert eftertraktade. Det blev bara en LP.

I stället är nog bandet i historieskrivningen mest välkänt för att sångaren Mick Talbot senare bildade Style Council tillsammans med Paul Weller.

Nr: 1524/2222

söndag 24 mars 2019

Skramligt välgörande för kroppen nyttig rock and roll

WILMER X – SILVER – 2000

Spelade Nisse Hellbergs Silverlåt från 2000 på nästan våldsamt hög volym. Fick lite Marc Bolankänsla, lite Electric Warrior och The Slider. Googlade på Silver och hittade en text på Wikipedia som berättade att Nisse Hellberg hade tänkt tillbaka på sin ungdom när han skrev låtarna till Silver, då han lyssnade på Electric Warrior.
Jo, den känslan lyckades Nisse Hellberg förmedla. Att Silver är en 70-talsinspirerad rockplatta märker ett tränat öra direkt, det vill säga ett sånt öra som är så pass gammalt att det växte upp i början eller mitten av 70-talet. Det var en bra rockskola.
Mina öron fick sin musikaliska grundutbildning ungefär vid den tiden, och en av läromästarna var bland annat var Marc Bolan. Så när Nisse Hellberg satt och tänkte på T. Rex när han skrev, så gjorde jag det när jag fick höra låten. Det är inte telepati, det är bara rock and roll.

Silver är andra retroplattan av Wilmer X. Det började 1998 med CD:n Primitiv när Nisse Hellberg satte ner klacken så det stänkte i den svenska popmyllan, hoppade av radiopoptåget i farten och gick tillbaka till sina rötter, skramlig välgörande, för kroppen nyttig och friskvårdande rock and roll.

Silver fortsätter i nästan samma spår som Primitiv och känns precis lika upphetsande garagedoftande. Det är en sån där platta jag mer än gärna spelar...vilket jag gör nu igen då skivan i somras släpptes på vinyl.

Nr: 760/2222

Texten har publicerats tidigare, men då jag numera är stolt ägare till den nysläppta vinylupplagan (silverfärgad så klart) tar jag mig friheten att lägga ut samma text igen.

lördag 23 mars 2019

Två snabba steg åt vänster

TWENTY SIXTY SIX AND THEN – REFLECTIONS ON THE FUTURE – 1972

Jag hörde hur killen i skivbacken bredvid drog efter andan och sen började mumla för sig själv. ”Den skivan. Den skivan! Den har ju inte sett på 40 år den. Och två av samma har han här. Jag tar båda. Nej, det får räcka med en. Janne får köpa sin själv”.
Jag höll så klart ett öga på vilken skiva det var och när han lämnade backen i från sig tog jag två snabba steg åt vänster och tog över backen innan sista skivan hunnit stanna. Och hittade skivan; Twenty Sixy Six And Then, som jag aldrig hört talas om innan.

Men med den erfarenhet jag har kunde jag med ledning av bara skivomslaget konstatera att det förmodligen rörde sig om krautrock. Jag köpte skivan, dels för att jag var nyfiken, dels för att jag just då kände att jag behövde den bättre än Janne, som åtminstone har en kompis som har skivan.
Såna där chansningar går inte alltid hem. Men den här gången gjorde den det någorlunda. Twenty Sixty Six And Then är tysk kraut, progressiv rock med mycket mellotron, ljudeffekter, anspelningar på klassisk musik och tvära kast i musiken.
Jag är dock inte lika övertygad om skivans storhet som min mumlande skivletarkollega. Plattan är ok, men ännu inte nån favorit. Möjligtvis beror det på sångaren, som är engelsman, alltså saknas den så charmiga tyska brytningen.

Geff Harrison är dessutom mer hårdrocksångare än progrockdito, vilket jag gissar är min anledning till att skivan inte gått hem till 100 procent i det här hushållet. Han hade ju dessutom ett förflutet som sångare i hårdrockande Kin Ping Meh.

Men i original är det en ohyggligt svår platta, som på Discogs ligger ute på priser från 5000 till över 30.000 svenska kronor. Min reissue gick på 150 kronor och kan eventuellt vara en pirat, jag vet inte. Men ljudet är bra.

Twenty Sixty Six tog sitt namn från slaget vid Hastings år 1066 och plussade med 1000 år, 2066. Något som dock bör kategoriseras som värdelöst vetande, vilket i och för sig hela vinylvärlden kryllar av... 

Nr: 73/2222

fredag 22 mars 2019

Petty tillbaka till Full Moon fever

TOM PETTY – HIGHWAY COMPANION – 2006

Highway Companion har tillsammans med en rad andra av Tom Pettys 90-talare nu släppts i en ny mindre vinylupplaga. Det är så klart något jag längtat efter, har fått fram till tvingats nöja mig med en CD. Inte för att det är nån egentlig skillnad, förutom att jag fick anledning att lyssna på skivan igen. Vilket jag gärna gör. Det är en bra platta.
Så här skrev jag om CD-skivan:

"Highway Companion skulle kunna sorteras in i kategorin ”har-man-hört-en-har-man-hört-alla”. Det luktar 80- och 90-talspop lång väg, och demonproducenten heter Jeff Lynne. Men eftersom det är en platta med Tom Petty håller inte det resonemanget. Den är så klart mycket bättre än så, Tom Petty gör alltid bra grejer.
Jag kan dock inte påstå att Highway Companion är någon större favorit. Här finns visserligen massor av bra poplåtar. Och jag är helt övertygad om att dem som gillade Traveling Wilburys och Pettys superstorsäljare Full Moon Fever i slutet av 80-talet får något nostalgiskt i blicken när de hör den här skivan. Highway Companion, 27 år senare, känns som en direkt fortsättning på de skivorna. Det är där min invändning kommer.

Mitt inputkonto vad det gäller den sortens stråkförsedda och lätt pompösa arrangemang blev nämligen övertrasserat redan i början av 90-talet. Jag har helt enkelt tröttnat.

Den som kan sin Jeff Lynne vet att hans sound som producent är synnerligen karaktäristiskt och lätt att känna igen. Men för min del hör det soundet till 80-talet, inte 2006. Av den anledningen är jag lite besviken på Highway Companion.

Men å andra sidan är Tom Petty en hantverkare som kan sina grejer. Det finns en rad låtar på albumet som är rent av lysande; Saving Grace, Square One, Damaged By Love...bara för att nämna några. Tom Pettys säregna känsla för bra pop har inte svikit honom den här gången heller.
Men för min del hade jag hellre hört de låtarna i lite enklare arrangemang, som det han gjorde på magiska Wildflower (1994). Eller varför inte med muskulösa The Heartbreakers som uppbackning. På den här skivan, som är ett soloalbum av Petty, finns endast gitarristen Mike Campbell med."

Nr: 1239/2222

torsdag 21 mars 2019

Elephant Candy är bubblegumpop

ELEPHANT CANDY – THE FUN AND GAMES – 1968

En jobbig platta det här. Som all bubblegumpop blir det gärna för mycket av allt. För tjatiga låtar, för mycket gälla röster och ambitionen att framstå som så roliga att det bara blir fånigt.
Nu påstod visserligen texasbandet Elephant Candy själva och andra i bandets närhet att det verkligen inte handlade om tuggummipop. Att hitlåten Sadie hade mer substans än så. Att det var garagerock.

Men nix, Sadie är definitivt en bubblegumlåt i precis samma anda som Lemon Pipers Green Tambourine, gamla Ohio Expresshits som Yummi Yummi Yummi, Mercy och Chewy Chewy, eller 1910 Fruitgum Companys superhit Simon Says. Den har den psykologiska effekten att låta ohyggligt trevlig och rolig, men att efter bara några lyssningar bli ganska tjatig.

Samma gäller skivans andra hitlåt, The Grooviest Girl In The World. Den tredje låten på The Fun And Games man kan ägna lite funderingar över är låten Elephant Candy, som inte är någon bubblegumpop utan en ganska uppfriskande popmelodi i amerikanskt rakt nedstigande led från till exempel Beach Boys.

Vad namnet Elephant Candy syftar på har också diskuterats i bubblegumkännarkretsar (jo, det finns sådana). Där spekuleras det i att det skulle kunna vara en omskrivning för någon slags illegal narkotisk drog.
Min Elephant Candy-LP, köpt på South End Records i Jönköping, är just nu undantaget som bekräftar regeln i min skivsamling. Det är annars flera år sedan jag gjorde mig av med mina bubblegumalbum med Lemon Pipers, 1910 Fruitgum Company och Ohio Express, trött på att de inte gav någonting mer än det ett första intryck. Jag är rädd för att samma gäller Elephant Candy också.

Nr: 1448/2222

onsdag 20 mars 2019

TAAB 2 finns på vinyl

JETHRO TULL/IAN ANDERSON – THICK AS A BRICK 1 & 2 – 2012

Thick As A Brick anses vara Jethro Tulls främsta och ett av progrockens största verk. Skivan släpptes för några år sedan i en ny remix av Steven Wilson och dessutom spelade Ian Anderson in en fristående fortsättning, Thick As A Brick 2, TAAB 2.
Jag har skrivit om båda de nya skivorna, Wilsons remix och Andersons TAAB 2 och hade långt innan det också berättat om originalet. Men det finns fler varianter av TAAB 2 än så. Albumet finns i olika varianter på CD, med och utan extra innehåll. Den har dock aldrig gått att köpa som vinylskiva, och det är osäkert om Ian Anderson någonsin kommer att släppa någon vinylupplaga.

Men en vinylskiva finns, väl gömd i en box som släpptes samtidigt med den övriga lanseringen 2012. Dock i mycket liten upplaga, som därför försvann fort från skivbutikerna och numera enbart går att köpa från diverse olika nätsäljare till ganska höga priser.

Boxen består av två vinylskivor, Thick As A Brick i Steven Wilsons remix samt TAAB 2. Utöver det finns där en bok som berättar historien bakom de båda skivorna. Jag har boxen, men har aldrig spelat den, boxen är fortfarande oöppnad...vilket kanske låter helt obegripligt för en del.

Men då jag sedan tidigare hade Thick As A Brick i två versioner samt TAAB 2 på CD har det aldrig funnits någon anledning. Jag vet ju precis vad jag skulle få om jag fick för mig att sprätta bort shrinkplasten. Och då får jag ju bara något jag redan har...så den lär nog få vara som den är.

Nr: 1039/2222

tisdag 19 mars 2019

Queen gick för långt

QUEEN – LIVE MAGIC – 1986

Här gick Queen för långt. Live Magic är vare sig magisk eller förtrollande. Queens livealbum från 1986, när bandet enligt alla kännare stod på sin topp, är ett tråkigt och forcerat monster.
Jag har aldrig kommit överens med den här plattan. Av flera anledningar. Vi börjar med låtvalet. Nästan alla låtarna är hämtade från 80-talsskivorna The Game, The Works och A Kind of Magic. Ingen av dem hör till bandets bästa. Och jag klarar inte av liveversioner på låtar som One Vision, Under Pressure och Radio Ga-Ga. De säger mej inte särskilt mycket.

Sen – produktionen. Jag kan inte ens ana hur de tänkte. På denna enkel-LP har det pressats in hela 15 låtar, varav nio på b-sidan. Skivan känns därför forcerad, ihoptryckt och...jag vet inte vad. Det blir inte bra i alla fall. Bohemian Rhapsody blir till exempel ett snabbjobb på ett par minuter och verkar rivas av mest för att den ska göras. Det är inte så jag vill ha mina liveskivor. Jag vill ha upplevelsen och känslan. Live Magic har ingenting av det.

Nej, den här plattan är en stor besvikelse, inget snack om det. Det är en skiva som absolut inte känns nödvändig att ha i samlingen.

Nr: sedan länge borttagen ur samlingen, såld.

Denna varningstext har publicerats tidigare, men det behöver göras igen.

måndag 18 mars 2019

Hippiepop skulle farsan sagt

FOREST – THE FULL CIRCLE – 1970

”Bara hippiepop” skulle nog farsan fnyst om han fått höra Forests The Full Circle. Men han kallade å andra sidan Black Sabbath för kanylpop och Thin Lizzy för ett ”satans skrammel”. Själv gillade han tyska schlagers, spelade piano så de dånade och sjöng Hildegard Knefs Ich habt nur einer koffer in Berlin.
Han skulle haft rätt om hippiepop dock. Forest var ett brittiskt kortlivat folkrockband i samma anda som Incredible String Band, Steeleye Span och Fairport Convention. De som känner till Forests skivutgivning bättre än vad jag gör menar att andra plattan, det vill säga The Full Circle, är gruppens mest intressanta för progrockfolket. Första skivans låtar är kortare och framför allt mer folkmusikinspirerade.
The Full Circle blev bandets andra och sista platta innan Forest försvann in i eviga skogen för alltid. Ett ganska trevligt folkrock/psych/progalbum från det tidiga 70-talet med instrument som mandolin, cembalo, munspel och violin i sättningen, som skulle antyda en viss dragning åt medeltidsmusik. Men så långt går jag inte även om Forest ibland jämförts med till exempel Gryphon, en av storheterna på det området.
Nej, hellre drar jag en linje mellan Forest och hippiekulturen och därefter ett rakt streck till Ian Andersons Jethro Tull och album som Songs from The Wood och Heavy Horses. Men det är skivor farsan aldrig hörde talas om. Och hade han gjort skulle han säkert fnyst åt dem också, ”bara hippiepop”.

The Full Circle kom in sent i mitt liv. Det var först 2017 när Music On Vinyl släppte en nypress av skivan jag kunde lägga vantarna på den.

Nr: 1252/2222

söndag 17 mars 2019

Bra drag från början

SLADE – SKWEEZE ME PLEEZE ME – 1973

Cum On Feel The Noize var den första Sladelåt som gick upp på förstaplatsen nredan första veckan efter den släppts. När uppföljare skulle väljas ville Jimmy Lea och Noddy Holder satsa på jazziga Kill ´em At The Hot Club Tonite, men skivbolaget sa Skweeze Me Pleeze Me.

Det var nog rätt tänkt, visserligen är Kill ´em en rätt kul låt, men någon listetta hade det aldrig blivit. Skweeze Me Pleeze gick däremot samma väg som Cum On Feel The Noize, raka upp till toppen där den sen höll sig kvar i tio veckor.

För mig är det en sån där oumbärlig sladelåt som jag minns från den allra första LP-skiva jag köpte, Sladest. Det är kanske inte sofistikerat, men det bra drag från första varvet på 45:an.

Skweeze Me Pleeze Me har rötterna i pubrock och rock´n´roll, det svänger något helt galet, men inte lika mycket som Mama Weer All Crazy Now (men det var det få sladelåtar som gjorde).

Det var inte bara jag som gillade låten 1973. Skweeze Me Pleeze Me gick upp på toplistan i flera europeiska länder, dock inte Sverige. Men i Norge tog den sig upp till tredje plats.
Under avdelningen ”udda” kan jag berätta att James Last gillade låten så mycket att han gjorde en egen version av den på sin platta Non Stop Dancing 1974. Särskilt många andra covers av låten finns inte, även om finska sångerskan Muska redan samma år Slade gav ut den tog med låten på sitt första album där den fick namnet Sä oot Pliisu.

Var tog då Kill ´em At The Hot Club Tonite vägen? Nja, den låten fick aldrig plats på nån av Slades fullängdare. Däremot hittar man den på baksidan till de europeiska pressarna av Skweeze Me Pleeze Me.

Nr: 137/singel

lördag 16 mars 2019

Ebba Grön blev bättre

EBBA GRÖN – KÄRLEK & UPPROR - 1981 

Jag skaffade aldrig Ebba Gröns första album, We´re Only In It For The Drugs. Den var för stökig för mig, till och med då. Annat var det med Kärlek & Uppror, Ebba Gröns andra platta. En skiva jag fortfarande tycker är förbannat bra.
Om jag får bestämma är detta ett av de bättre svenska rockalbum som någonsin gjorts. Detta trots att den förmodligen med de ursprungliga Ebbafansens benhårda dom att den var för mjäkig. Men jag påstår att 800 grader, Ebba Gröns inlägg i kärnvapendebatten, även nu för tiden en sån där låt som engagerar och upprör. Åtminstone borde den vara det, trots att jag spelade sönder den redan före årsskiftet 1982...

Ebba Grön var på den tiden (mycket) unga och (väldigt) kåta, arga män från Stockholms förorter. Den snyggare produktionen till trots slår det igenom på hela skivan, inte minst i låtar som Mental istid, Slicka uppåt sparka neråt och Stockholms pärlor.

Texterna är utan tvekan punkigt rebelliska och politiskt engagerade. Men musiken är något helt annat. Det är inte ”bara” punk. Ebba Grön var nämligen med om den utveckling som alla talangfulla punkband fick uppleva.

De lärde sig mer, blev skickligare musiker och gjorde bättre musik och fick större resurser från sitt skivbolag. Kärlek & Uppror är därför knappast en punkplatta, det är mer rå new wave och powerrock än punk.
Men det passade Ebba Grön som med den här skivan etablerade sig som ett av Sveriges bästa och mest mytomspunna rockband alla kategorier. Om de fortsatt på samma spår som We´re Only In It For The Drugs tror jag Ebba Grön idag skulle betraktats som en udda och kortvarig obskyritet.

Nr: 238/2222

Jag har nu bytt ut min gamla repiga svarta vinyl mot en skinande röd nypress, vilket helt säkert är emot allt bättre vetande, men jag gillar det bättre knasterfria ljudet. Det är därför jag nu anser mig kunna presentera skivan igen med en något friserad text jämfört med ursprunget.

fredag 15 mars 2019

En demo-CD med So Divine

SO DIVINE – KOMODO ROCK THING – slutet 90-talet...

Det här var ett kul återseende, So Divines demo-CD som jag fick någon gång i slutet av 90-talet. Då tyckte jag det var en rikigt kul platta. Det visade sig att jag tycker det nu också. Upptäckte att So Divine var så fräcka att de gjorde en cover på Alice Coopers klassiker Caught In A Dream.
So Divine var jönköpingsbandet som verkligen höll till i ett garage, men det var knappast garagerock de lirade till omgivningens förtvivlan gissar jag, utan tung malande stoner-rock. En period strax innan 1000-årsskiftet kändes det som att de börjat bli rätt etablerade och lite halvkända i jönköpingstrakten, åtminstone.

Nu för tiden går det inte ens att googla på So Divine. Det enda som dyker upp är en text jag publicerade här på bloggen för väldigt många år sedan, vilket i sin tur var en tidningsartikel jag en gång i tiden skrivit för Folkbladet Jönköping.

Då hade de nog inte gjort den här demon, det skulle jag ha kommit ihåg. Men säkert någon, eller några andra. Nu när jag letar i samlingen hittar jag hela fem demoinspelningar från So Divine, ingen av dem med årtal.
Den äldsta i samlingen är en kassett som bara fått namnet Demo 2. Sen en rad CD-skivor med tre eller fyra låtar; In A While, Superficial Clean, City Park demo, och så den här Komodo Rock Thing med sex låtar. En hembränd CD och egentillverkat omslag som So Divine nog lagt ner en del jobb på. Är detta den sista som spelades in? Jag kan inte historien.

Komodo-demon avslöjar att So Divine hade en ganska melodiös ådra också, det var inte bara stenhårda riff och distade gitarrer. Det var mer än ”bara” stonerrock.

Det här är en riktigt bra demoplatta som jag nu, 20 år senare, tycker är riktigt underhållande att lyssna på. Eftersom jag är av den äldre årgången är givetvis Caught In A Dream min nutida favorit.

Nr: onumrerad, ingår i min jönköpingssamling.