The Musical Box: december 2018

måndag 31 december 2018

Årets bästa skivköp 2018

2018 blev ett mellanår för min del. Jag har inte skaffat lika många skivor som tidigare år, däremot är de jag köp till slut bestämt mig för väl genomtänkta. Det blev dock som väntat en hel del krautrock och då gamla beprövade band som Ash Ra Tempel och Kin Ping Meh.
Min resa till Island och Grönland har satt sina spår här också och den brittiska psykedeliska popmusiken från det tidiga 70-talet finns också med. Jag tyckte vid en första koll att årets skivskörd varit lite väl mager. Men när jag kollar närmare blev det nog rätt bra ändå, och lite mer exotiskt än vanligt.

Det här är mina bästa skivköp 2018

Ash Ra Tempel – Join Inn (1973)
Tysk spacerock från det tidiga 70-talet där Ash Ra Tempel ger sig ut på en vindlande färd av märkliga ljudeffekter, gitarr och orgel. Bara två låtar, en på vardera sidan med det gemensamma att vara långa drömska atmosfäriska sekvenser.
Kin Ping Meh – 3 (1973)
Kin Pings Mehs trea är betydligt intressantare än jag först trodde. Musiken är hård, raspig och adrenalinosande. Men bandet har en proggig sida också som sällan kommer fram när Kin Ping Mehs skivor diskuteras. Det är det proggiga som fick mig att trilla dit på den här skivan.
Tomorrow´s Gift – Goodbye Future (1973)
Goodbye Future är andra ochs sista plattan med tyska Tomorrow´s Gift. Rurup och Kiefer lämnade progrocken och gav sig ut i ett landskap av jazzimprovisationer och ljudeffekter. Resultatet blev denna mycket spännande LP. Det är ett måste-album för alla krautrockintresserade.
Affinity – Affinity (1970)
Affinitys enda album är ganska många skribenter på nätet och musikkritiker överens om är ett sånt där på sin tid missförstått eller bortglömt mästerverk, som borde få någon form av upprättelse. Jag kan inte låta bli att fascineras av den synnerligen komplexa och omväxlande ljudbilden.
Björk – Gling-Glo (1990)
Det är en skiva som inte har särskilt mycket med Björks normala skivproduktion att göra, men som jag nu menar är oumbärlig i en samling med norrskenets grönögda dotter. Gling-glo kan ta åt sig äran av att vara den första jazzskiva jag lyssnat på med verkligt intresse. Och jag hade gärna hört mer.
Liima Inui – Republik (2009)
Republik är tveklöst ett mycket starkt album. Liima Inuit skulle nog kunna karaktäriseras som indierock med inslag av 70-talsrock, hårdrock och vissa delar progg. Men kalla det för allt i världen inte världsmusik, det här är grönländsk rock inspirerad av sin västerländska samtid.
Midnight Oil – Redneck Wonderland (1998)
Redneck Wonderland skulle kunna vara Midnight Oils svar på U 2:s Achtung Baby. Skivorna har mycket gemensamt, soundet är stenhårt komprimerat och låtarna sticker iväg åt håll man med ledning av tidigare album inte kunnat gissa sig till.
Jim Lea – Therapy (2007)
Therapy är ett synnerligen välgjort och genomtänkt album där Jim Lea gör nästan allt själv, givetvis spelar han bas men också trummor, violin, gitarr och så sjunger han. Visserligen inte som gamle kollegan i Slade, Noddy Holder. Men det här albumet har inte med glamrock att göra.
Birth Control – Hoodoo Man (1972)
De som under det tidiga 70-talet gick igång på Deep Purples tidiga plattor, Uriah Heep och Atomic Rooster kommer att känna igen sig. Hoodoo Man är en tysk rockikon. Birth Control hör till de allra främsta krautrockbanden.
Bokanté - Strange Circles (2016)
En fortsättning på magiska jazzgruppen Snarky Puppy. Michael League förenar här jazz, rock och creolemusik på ett mycket spännande och och innovativt sätt.

söndag 30 december 2018

Bluesigt och psykedeliskt

SECOND LIFE – SECOND LIFE – 1971

Second Life är föregångaren till Tiger B. Smith, ett av Tysklands tyngre hårdrockband på 70-talet. Men med tanke på Second Life vildsinta musik kanske de borde kallat det nya bandet för Pussycat i stället.
Nja, tog nog i lite för mycket där, Tiger B. Smith kunde de också, men höll ju sig till hårdrockfacket. Second Life enda album är i stället en galet tung heavy-psychplatta som jag gärna jämför med Jimi Hendrix mer psykedeliska grejer. Det är bluesigt, det är psykedeliskt och jammigt experimentellt. En mycket underhållande skiva för den som orkar med såna här grejer.
Förstasidans enda spår, 21 minuter långa titellåten Second Life, är lysande. Efter en smygande start blir den en upp och nervänd berg-och-dalbana med gnistrande hendrixsolon, en minst sagt udda sånginsats och ett sex minuter långt trumsolo och ännu mer gitarr som final. Är inte detta heavy-psych vet jag inte vad det annars skulle vara.

B-sidans fyra låtar följer samma gitarrspår, inte undra på att det finns hendrixfans som gillar den här plattan. Efter stonerrockiga Raiders Of The Night ställer jag mig upp och applåderar.

Okej, musikaliskt sett finns det förmodligen mer att önska. Second Life trycker ju på helt andra knappar än virtuositet och tekniskt kunnande. Men visst är det så att den som kan sina Tiger B. Smith-plattor kommer att känna igen sig. Skillnaden är att Second Life är betydligt mer ruffiga.

Att få tag i LP:n i original är förmodligen jättesvårt. Men numera finns skivan som reissue, både på CD och i ett antal olika piratupplagor på vinyl.

Nr: 1432/2222

lördag 29 december 2018

Den utvalda, skivan du bara måste ha

FLEETWOOD MAC – PETER GREEN´S FLEETWOOD MAC – 1968

Det är den här skivan rockmusikens gudar valt ut idag. Jag fick den känslan när jag bläddrade fram den i samlingen. Du vet exakt samma uppenbarelse man får när man bläddrar i skivaffärens backar och plötsligt så står den där. Den utvalda. Skivan du bara måste ha.
DEN gamla skivan, säger någon. Den är väl inget att ha. Nej, kanske inte. Men det är den som utpekats åt mig just nu med ett gudomligt neonglänsande finger. Så det kan inte hjälpas.

Allt i rock´n´roll-svängen är nämligen högst personligt. Det någon älskar, hatar någon annan. Och det finns ingen absolut sanning.

Den enda sanningen är att den som påstår att han eller hon sitter inne med sanningen med all säkerhet inte gör det...

Men just nu är det Peter Green´s Fleetwood Mac, detta mäktiga bluesalbum som gäller. Fleetwood Macs debutskiva, ett album med covers av Howlin´ Wolf, Robert Johnson, Elmore James, men också egna låtar av främst Peter Green.

Svindyr om du skulle hitta den i nån skivaffär, men numera finns en nypress från Music On Vinyl.

Ett album från det sena 60-talets England, där Fleetwood Mac var ett av många nu legendariska bluesrockband; Savoy Brown, Chicken Shack och John Mayall, givetvis. Alltid denna John Mayall.

Det var han som var upphovet till detta Fleetwood Mac-album och alltså indirekt till att bandet startades. Han gav sin bandkompis Peter Green obegränsad tid i Deccas studio i London. Fyra låtar spelades in, varav två kom med på skivan, Looking For Somebody och No Place To Go.
Nog om sånt. För den här skivan är fortfarande mäktig att lyssna på. Peter Greens talang var fantastisk, vilket Mayall såg, och det är också därför den skivan fortfarande är magisk, 50 år senare.

Fleetwood Mac har sedan 1968 genomgått flera olika faser och stilar, men verkar fortfarande vara i livet, även om spelningarna blir allt mer sällsynta. Peter Green försvann dock från bandet redan 1970, enligt vissa historieskrivare på grund av ett LSD-party i München.

Fleetwood Mac gick efter det en helt annan väg, som i slutet av 70-talet utmynnade i en rad popalbum, vilka kanske är några av de främsta popskivor som någonsin spelats in. Peter Green kom tillbaka han också, men på egen hand.

Många av oss gamla vinylköpare minns med en vällustig rysning Peter Greens gröna comeback, In The Skies. Om du inte vet vilken platta det är får man hoppas att rockmusikens gud någon gång, när du står och bläddrar i en skivback, pekar ut den åt dej med sitt neonglänsande gudomliga finger.

Nr: 1318/2222

fredag 28 december 2018

Steve Hackett kom i kläm

STEVE HACKETT – THE NIGHT SIREN – 2017

Lite pinsamt, men jag har inte brytt mig om att lyssna på Steve Hacketts senare plattor. När jag bläddrar tillbaka i hans katalog kommer jag ända till 1984 och Till We Have Faces. När jag nu äntligen fått höra The Night Siren anar jag att jag missat ganska mycket.
Men Steve Hackett kom lite i kläm i min musikvärld, vilket jag inte insett förrän nu. Stor fan av Genesis sen Peter Gabriel hjälpte inte, eller så var det just därför. Det ska erkännas att jag onödigt följde Genesis långt in på 90-talet tills jag kom på att det var ett stickspår. Fick lite oväntat tag på Hacketts Genesis Revisited i slutet av 90-talet, men hittade inte den rätta känslan.

The Night Siren blev därför en aha-upplevelse av det större. Dels för att jag inte förväntade mig så mycket, dels för att jag inte visste vad jag borde förvänta mig.

Kanske var det därför The Night Siren satte sig hårt hos mig redan från början. Utan att kunna göra någon vettig jämförelse med hans senare verk tycker jag detta är ett lysande progrockalbum, med både väntade och oväntade inslag.
Gabriel var väl först om man ska vara noga, tänker på Biko. Men jag är ändå tokigt förtjust i de många och omfattande inslagen av världsmusik på The Night Siren, där Hackett lånat in musiker från skilda delar av världen, listan är lång och musiken synnerligen intressant.

Har också förstått att det i sig är ett politiskt ställningstagande, mot främlingsfientlighet, vilket i dessa tider är nog så nödvändigt, det uppskattas. Ljudbilden från förr är så klart igenkänd, här saknas inte inslag av klassisk musik eller referenser till äldre album.

Arrangemangen stundtals storslagna, musiken är behagligt omväxlande och Hackett låter sin gitarr välförtjänt tala. Ett riktigt bra nytt album. Kan inte tycka annat.

Nr: 1240/2222

torsdag 27 december 2018

Mecki Mark Men hos kuratorn

MECKI MARK MEN – MECKI MARK MEN – 1967

Första gången jag hörde talas om Mecki Mark Men var i Ola Magnells låt Hos kuratorn.

”Vi lyssnade på Mecki Mark Men då
och Fläsket Brinner
och tände på med allt med
undantag av gas och tinner”.
Äldre än så är jag inte...utan att på något sätt koppla ihop något med tidigare sagt; på samma skiva, Straggel och strul, hittas låten Tidsdåren.

Fläsket Brinner letade jag reda på direkt. Den där kuratorstextraden skapade nämligen en viss nyfikenhet. Inte för att jag fattade särskilt mycket då, vilket i sin tur gjorde att mitt intresse för att leta reda på nån skiva med Mecki Mark Men svalnade ganska snabbt. Dessutom var deras skivor svåra att hitta redan i slutet av 70-talet.
Men när jag hittade den här skivan i en back nypressade kom både Ola Magnells låt, Fläsket Brinner och Mecki Mark Men tillbaka. Tror dock att den skiva jag fick tag på är någon form av piratpressning.

Men jag är glad att jag äntligen får höra skivan. Mecki Mark Men imponerar mer och mer på mig för varje gång jag lyssnar på skivan nu. Ola Magnell var rätt ute då, åtminstone med musiken, det där med gas och tinner undantaget. Nu när jag hört plattan kan jag påstå att det är ett mycket underhållande och inte minst innovativt album, fascinerande att lyssna på. Och svårt att låta bli. Och ta mej fan, roligare än Fläsket Brinner.
Mecki Mark Mens debutplatta är en svensk progrockklassiker. Att köpa originalplattan från 1967 är mer eller mindre omöjligt, eller åtminstone jättedyrt. Den musikaliska beskrivningen får bli psykedelisk jazzrock med kraftiga inslag av spacerock.

Alltså exakt den musik som gällde i slutet av 60-talet och alldeles särskilt sommaren 1967. Förmodligen inspirerad av Frank Zappas Mothers, Hendrix och Grateful Deads acidrock, men ett par år före före tyska Amon Düüls märkliga album, som annars betraktas som banbrytande i genren.

Med andra ord är detta en synnerligen spännande platta att lyssna på för dem som vill fördjupa sig i den psykedeliska musikens skruvade värld. Mecki Mark Men hade nyckeln dit och låste upp dörren. Bandet anses vara det första riktiga psykedeliska rockbandet i Sverige, men från början kallade de sig Mecki Mark 5 och spelade dansbandsmusik. Gruppens stora genombrott som psykedeliskt band kom på experimentjazzfestivalen i Stockholm 1967.

Nr: 1419/2222

onsdag 26 december 2018

...och sen splittrades Creedence...

CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL – MARDI GRAS – 1972

Det mest självklara med Mardi Gras var att bandet efter denna djupdykning i countryträsket splittrades för att aldrig återförenas. Det var både kritiker, fans och troligen bandet själva också överens om var det bästa de kunde göra.
Nej, ryktet om den här plattans svaga kvalitet stämmer verkligen. Det går inte att hitta mycket roligt här för dem som gillade CCR på den tiden. Okej, ett, eller möjligtvis två undantag hittar jag.

Someday Never Comes är en lysande sorgsen ballad, men det behöver man inte köpa Mardi Gras för att få reda på, det funkar alldeles utmärkt med nån av alla de samlingsplattor som getts ut, den finns alltid med.

Sen tycker jag personligen Sweet Hitch-Hiker är en rätt kul låt, vilket dock förmodligen mer handlar om nostalgi än något annat.

En gång i tiden hade jag nämligen den låten på singel, den enda singel med CCR jag nånsin ägs och som en period spelades rätt flitigt, och på tokigt hög volym, i källaren där jag bodde.

Bakgrunden till Mardi Gras var att Tom Fogerty beslutat sig för att lämna bandet, trött på att brorsan John ville bestämma allt. Effekten av det blev att John släppte de två övriga som var kvar, Doug Clifford och Stu Cook, helt lösa på den här skivan.

Vilket resulterade i att alla fick skriva tre låtar var, och den tionde och sista blev en cover, Gene Pitneys Hello Mary Lou. Summan av det blev inte alls bra.
Dels var varken Clifford eller Cook några större låtskrivare. När de tre låtar John Fogerty bidrog med inte heller var några större saker, blev det som det blev. Till råga på allt är Hello Mary Lou inte heller särskilt spännande.

Nej, Creedence och John Fogerty gjorde många bra plattor genom åren. Men inte den här. Mardi Gras är ett album bara för samlare och för såna som har alldeles för många skivor.

Nr: 1351/2222

tisdag 25 december 2018

Den alternativa jullåts-CD:n

Däst av julmaten och lite ”småkrasslig” efter gårdagens nattsudd?
I så fall är aktivitet bästa receptet.
Jag vet, vi gör en hembränd jul-CD!
Men inte en vanlig med han Sjögren och hon Carola, utan en egen – en alternativ skiva.

Man blir ju fascinerad av hur många jullåtar det finns där ute i cyberrymden. Och ännu mer av hur många som spelats in av sådana man inte trodde skulle ha gjort det, alltså grisiga gamla rockband och diverse andra. Kort sagt det finns jullåtar i alla genrer, det finns roliga, konstiga, seriösa, svåra och trevliga, gulliga, alldagliga, spännande, fåniga och allt där emellan.

Den här alternativa CD:n ska dock inte hänga på den trenden. I stället ska här presenteras en riktigt mustig julskiva med låtar som får stämningen att bli lite bättre vare sig man vill eller inte. Och kanske att det slinker med en och annan jullåt också, även The Musical Box kan nämligen drabbas av julfrossa, koka glögg och få för sig att allt måste gå korrekt till väga.

Förslagsvis bränns denna CD hemma, det är ju jul, och då används givetvis nedladdade mp3-filer, eftersom det här med återanvändning är årets julklapp.

Kraftwerk – The Robots
Är kanske inte någon direkt jullåt, eller? Omslaget har å andra sidan rätt färg.
Men på julen vill vi givetvis hålla julstressen ifrån oss. För säkerhets skull väljs den med den engelska texten, den har fler hört än den tyska. Den perfekta synthpoplåten, ren, kristallklar, raffinerad synth i dess mest förfinade form. Robotrösterna var på 70-talet något så ohyggligt innovativt att ni inte anar.
Amon Düül II - Archangel Thunderbird
Det här är nog ingen jullåt heller när jag tänker efter. Det är inte direkt julstämning som infinner sig när man spelar Archangel Thunderbird, Amon Düüls enda singel från magiska LP:n Yeti. Det är någon form av kaos...vilket å andra sidan känns igen som en stor del av julen, den stressiga sidan vill säga. En av få korta AD-låtar också för den delen, bara tre minuter.

Nä, det här håller på att gå riktigt snett. Vi vänder kompassnålen mot den röda julen och håller oss där, eller...

Kinks – Father Christmas
Nån som påstått att Kinks var ironiska? Här är de till och med sardoniska och river av en sagolikt hemsk julvisa som får den okänsligastes ögon att tåras. Tomten rånad av ett ungdomsgäng, och inte är folk nöjda med sina julklappar heller, de vill ha pengar!

Det är dock seriösare än det verkar. Father Christmas är socialrealism och en rejäl känga åt det brittiska välfärdssystemet, som ändå var bättre då än det blev efter Thatcher.

Pogues – Fairytales Of New York
Inte direkt någon outsider. Den här låten har listats som alla tiders mest populära jullåt massor av gånger. Jag kan inte låta bli att gilla den ändå. Shane MacGowan blir sluddrigare och sluddrigare för varje vers, så nog firas det jul på Irland också.
Wilmer X - En röd elektrisk gitarr
Det här är grejer det. Det är en riktig svensk jullåt fullt jämförbar med både Anders Petters stuga och Tippe tippe tipp tapp. Det enda Putte ville ha i julklapp var ju en röd elektrisk gitarr. Varför kunde han inte få det? Ett utslag av 80-talets överflödiga jular. Bortskämda ungjävel!

Svensk busrock med skramliga gitarrer och en Nisse Hellberg som inte kunde varit särskilt gammal. Det här en så fantastiskt rolig låt, som rimligen borde kunna spelas varenda dag fram till julafton. Wilmer X första stora hit fanns med på den där legendariska mini-LP:n från 1980, utgiven av Amigo Records och inspelad i Studio Bombadill i Klippan.
Torsson - Rolf ren
Denna sorglustiga historia om stackars klene Rolf som ville bli tomtens julklappsren är Torssons bidrag till den svenska jultraditionen. Från Japan till Brasilien från Dallas till Aten så längtar alla barnen efter tomtens julklappsren. Och jodå, Rolf fick som han ville...
Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
Ironi kan man aldrig få för mycket av. Anders F är som alltid briljant med texter som borde skrivas i neon i varenda skyltfönster så här vid jul. Nej, det är inte bara snön som faller utan hela konsumtionssamhället som här får sig en kraftfull, välriktad och synnerligen innerlig julkänga där bak. Och i pissoaren möter vi självaste tomtefar...med lång näsa och en stråle som glittrar.

Wizzard - I Wish It Could Be Christmas Everyday
Till och med jag fattar att Roy Wood måste varit hög som en julgran och påtänd som ett tomtebloss när han kom på idén att spela in den här låten. Med Wizzard blir julen glamrockigt skön om än tämligen oortodox och vildare än 70-talets alla jular tillsammans.
Bengt Sändh & Finn Zetterholm - Rullan går på Bomans vind
Eftersom jag fick skivan i julklapp och Rullan går är första spåret på LP:n Folklår kommer den för mig alltid att vara förknippad med julen 1975, allmänt kallad den barnförbjudna julen. Inte direkt nån jullåt det här heller förmodligen. Funkar troligen bättre på den där skumma efterfesten man råkar hamna på sådär fyra fem timmar efter julklappsutdelningen. Så spara texten till den här låten i ditt RAM-minne, den kan komma till användning när du minst anar det.

Slade - Santa Claus Is Coming To Town
Den här låten snodde Slade och tog med på sitt smaklösa julparty 1985. Men ingen julskiva utan Slade, som farsan alltid brukade säga (Nej, det gjorde han inte. Han hade aldrig hört talas om Slade).

Personligen tycker jag att låtar som Cum On Feel The Noize, Mama Weer All Craze Now och Get Down And Get With It som också hör hemma på min lista över bra jullåtar. Ett annat alternativ är Merry Xmas Everybody, vilket normalt är den sladelåt som brukar få plats på en och annan riktig julskiva.
Torsson - Överst på önskelistan
Det är här kopplingen mellan Torsson och Wilmer X blir väldigt tydlig. Nisse Hellberg delade 1980 ut en en röd elektrisk gitarr till Putte. Det här är Putte fyra år senare, som nu fått en sån där jävla gitarr flera jular i rad och nu önskar sig en brandbil i stället. Men inte. Han får en tröttsam, röd, elektrisk rock´n´rollgitarr igen. Ge gossen en brandbil i stället, helst innan han brinner upp. Låten är ett utslag av överflödsjularna på 80-talet där ingenting tycktes vara nog.
Shu Bi 40 - Rockin´Around da x-mas-3
Usch och fy vad hemsk låt det här är. En reggaejul ihop med detta gäng hurtigaa och säkert också överförfriskade danskar är inget man längtar efter direkt. Eller så gör man det, och bara älskar den här låten, som finns på Shu Bi Duas julskiva från början av 90-talet. Att det var dem listade vi ut direkt, att kalla sig för Shu Bi 40 hjälpte inte ett dugg...
Jullåtar och reggae ska dock inte underskattas, det finns tydligen en julbox med tre CD-skivor The Trojan Christmas Box nånstans där ute.

Cornelis Vreeswijk - Jultomten är faktiskt död
Den som föreslog att jag skulle göra en sån här lista bad om det här. Inte en chans att jag skulle låta bli denna Cornelisklassiker. Historien är både skakande och tragisk.

Det gick nämligen så illa för gamle tomtefar på firmafesten att han söp ihjäl sig. Varför dö en naturlig död när man kan hjälpa till själv? (OBS! Svart humor, båda mina föräldrar valde den vägen, min barndom var nämligen ett enda långt kalas det också...).
Werner & Werner - Vår julskinka har rymt
Den enda jullåt jag har på vinylsingel (förutom Rolf ren) och har därför en given plats i denna julkalender. Den är ju dessutom årets jullåt här i bloggen. Jag dammar nu av denna landsplåga från 80-talet och i en inte allt för fräsch odör av fläskos och rödkålsuppkok uppmanar jag alla att sjunga med när Åke Cato och Sven Melander tar ton.

måndag 24 december 2018

Det går precis lika bra med selleri

WERNER & WERNER – VÅR JULSKINKA HAR RYMT – 1988

Julafton firar The Musical Box den här gången tillsammans med tv-kockarna Werner & Werner och den numera bland jullåtar klassiska Vår julskinka har rymt.
Men som Werner & Werner konstaterar. Det är ingen panik, trots att släkten kommer om en timma Det går precis lika bra med selleri...

Men det är så klart grymt(!) att vara utan skinka så här på julafton. Så har ingen sett vår lilla kotlett med rumpan blank av fett. Den här singeln är så klart oumbärlig en dag som den här.

Vi kan givetvis hela låten utantill, det gör var och en som firat svensk jul sedan mitten av 80-talet.

På baksidan får man dessutom möjligheten att, årligen, testköra sina kunskaper om den förrymda julskinkan. Där finns nämligen en karaokeversion.

För er som inte var med måste berättas att Werner & Werner var två tyska tv-kockar, påhittade av Åke Cato och Sven Melander. Förebilden var så klart Verner Vögeli, stjärnkocken från Schweiz som en period var svensk hovkock.
Werner & Werner blev kända för den stora allmänheten i mitten av 80-talet genom SVT:s Nöjesmassakern där de varje vecka dök upp med nya sketcher...som hade det gemensamma att alla ingredienser gick att byta ut mot selleri.

Singeln kom dock först 1988, vilken givetvis blev en storsäljare. Liksom julskinka! Nu firar vi jul! (med riktig skinka, selleri är fan inte gott).

Nr: 93/singel

Rockhjälte från Orkneyöarna

Grönlandsresan – Kirkwall, sista stoppet på vår tre veckor långa resa. Två dagar efter vi lämnat Orkneyöarna gick vårt skepp tidigt på morgonen den 26 augusti in i Hamburgs hamn igen. Det är är sista inlägget om min resa, passande nog utlagt på julafton. Så denna text får bli min julhälsning till er som läst. God Jul!

KRIS DREVER – IF WISHES WERE HORSES – 2016

Något gick fel i kommunikationen mellan mig och försäljaren på Grooves Records i Kirkwall. Möjligtvis berodde det på orkneybornas säregna dialekt som undera fornnordisk och sen skotsk påverkan har blivit en typ av engelska som i mina öron blir nästan obegriplig.
Jag var egentligen ute efter progressiv rock från från Orkney, vilket visade sig inte finnas, i stället enades vi om att det fick bli ”vanlig” rock. Och så plockade försäljaren, i samråd med en rad andra besökare i skivaffären, fram den är LP:n. Så den fick det bli.
Det kan ha varit för att det är den enda skiva som på senare år trycks upp med en artist från Orkney. Men rock är det inte. Kris Drever är i stället en ganska trevlig singer/songwriter med lokalpatriotiska känslor för Orkney, det vill säga folkmusik. Med de attributen har han haft stor framgång både på Orkneyöarna, där han betraktas som hjälte, och stora delar av Skottland, där han ses som ett lite udda inslag.
Jag som är helt okänslig för finstämnd pop och trubadurhantverk jämför främst Kris Drever med storheter som Crosby-Nashs musik, men tycker nog inte Drever håller fullt ut för det, bara nästan.
Möjligtvis kan man spåra ”det nordiska vemodet” i hans låtar, vilket Orkneys historia skulle kunna göra gällande. Ögruppen var fram till 1472 en norsk provins, erövrad av vikingar redan på 800-talet. Det lever idag i högsta grad kvar i orkneybornas medvetande.
Hur som helst en trevlig platta att ha i samlingen. Att jag och försäljaren på Grooves sen inte riktigt förstod varandra tar jag inte särskilt hårt. Jag lär inte kunna åka tillbaka till Kirkwall i första taget så skivan får bli ett trevligt minne från det besöket.

Nr: 1250/2222

söndag 23 december 2018

Folkmusik från Orkneyöarna

Grönlandsresan – Kirkwall på Orkney, en dags båtresa närmare Skottlands kust från Shetland.

SALTFISHFORTY – BERE – 2017

Den enda skivaffären i Kirkwall, Orkneys huvudstad, är en märklig butik. Här samsas nya och begagnade böcker med vinyl-, CD-skivor och musikinstrument. Men det slutar inte där.

I en annan avdelning säljs leksaker, längre in finns souveniravdelningen och sen förmodligen andra avdelningar också. Det är en sån där affär man kan gå vilse i. Grooves heter stället och ligger på en sidogata till Kirkwalls Main Street.
Det orsakade en viss uppståndelse när jag gick in där och berättade var jag kom från och att jag letade efter rockmusik från Orkney. Jag fick genast hjälp av en försäljare som till sin hjälp direkt fick ett par skivbläddrare, stamkunder som visade sig ha koll på det mesta i backarna.
Men att få fram rockband från Orkney visade sig vara svårare, ett lokalt deathmetalband var vad som fanns, men samtliga mina medhjälpare kom fram till att det nog inte var något för mig. I stället föreslog de en vinylskiva med lokala rockhjälten Kris Drever, och så den här skivan Bere med Saltfishforty. Så dem köpte jag.
Någonstans på vägen hade det dock förmodligen uppstått något slags missförstånd. Saltfishforty är definitivt inget rockband utan en duo som spelar folkmusik från Orkney på gitarr och fiol. Visserligen har de haft stora framgångar i sin genre, skivan har sålt bra även utanför Orkney och duon har spelat ett stort antal internationella folkmusikfestivaler. Men folkmusik är inte och har aldrig varit min grej.
Ett byte låter sig icke göras, det är lite för långt till Grooves från Norrahammar. Så jag behåller skivan, sorterar in den under kategorin souvenirer och tycker ändå det blev en ganska rolig historia av hur jag kom över den och uppståndelsen mina skivköp gjorde i affären.
Förmodligen är Saltfishforty betydligt mer värda än så. Jag har läst recensioner om skivan, som verkligen har hyllats. Speciellt tar många skribenter upp den i genren märkliga hybrid som uppstått när man korsar skotsk folkmusik och med nordisk. Att Saltfishforty dessutom lägger till vissa inslag av balkanmusik sägs göra det än mer intressant.

Den nordiska kopplingen är helt logisk. Orkney erövrades av norska vikingar redan på 800-talet var fram till 1472 en norsk provins med en styrande norsk jarl, då öarna överlämnades till Skottland.

Orkneyborna är stolta över sitt ursprung, dialekten som pratas på öarna innehåller många nordiska ord och betoningen är ungefär densamma som i norskan. Många gatunam och platser i Kirkwall har nordisk anknytning. Så Orkneys fornnordiska arv lever i högsta grad.

Nr: 210/CD