MIDNIGHT OIL – REDNECK WONDERLAND – 1998
Jag gillar jämförelsen, Redneck Wonderland skulle kunna vara Midnight Oils svar på U 2:s Achtung Baby. Det kom jag inte på själv, utan läste mig till det i en recensionstext. Men det stämmer, de båda skivorna har mycket gemensamt, soundet är stenhårt komprimerat och låtarna sticker iväg åt håll man med ledning av tidigare album inte kunnat gissa sig till.
Jag gillar det. Vanligen är jag tveksam till att digitalt komprimera ljudet så att det som kommer ut oigenkänligt på andra sidan. Ofta känns det kallt och väldigt distanserat. Men det finns bra exempel också, som Achtung Baby och inte att glömma Amon Düül II:s Nada Moonshine, båda lysande plattor i sina genrer.
Jag sätter in Redneck Wonderland i den raden också, mest för skivans otvivelaktiga charmighet och Midnight Oils ohämmade sätt att hantera ”klassisk” rockmusik. Det går att hitta spår av allt från Led Zeppelin och The Who till Beatles och Beach Boys, vilket självklart en rocker i min åldersklass bara måste uppskatta.
Albumet fick aldrig några större framgångar i Europa eller USA, om folk ens känner till skivan, trots att låtarna var stenhårt politiskt laddade och aktuella i högsta grad. Men det var för lokalt för att lyckas vinna intresse utanför Australien.
Där blev dock Midnight Oil ännu en gång stora hjältar. Bandet tog ännu en gång ställning för aboriginernas rättigheter, mot fascisterna, främlingsfientlighet och mot miljöförstöringen i Australien.
Redneck Wonderland är en udda fågel i Midnight Oils skivproduktion. Det är betydligt tuffare i sin attityd och har en hårdare punkig ton än bandets tidigare album.
Möjligtvis går den att jämföra med debutplattan från 1978, som var en ganska ruffig new wave-platta.
Musiken kan till en början vara lite knepig att komma inpå livet. Men det klarnar mer och mer för varje gång man lyssnar på den. För oss med ärftlig missbrukarmentalitet kan den ha en tendens att ta över. Jag vet.
Nr: 188/CD
Jag gillar jämförelsen, Redneck Wonderland skulle kunna vara Midnight Oils svar på U 2:s Achtung Baby. Det kom jag inte på själv, utan läste mig till det i en recensionstext. Men det stämmer, de båda skivorna har mycket gemensamt, soundet är stenhårt komprimerat och låtarna sticker iväg åt håll man med ledning av tidigare album inte kunnat gissa sig till.
Jag sätter in Redneck Wonderland i den raden också, mest för skivans otvivelaktiga charmighet och Midnight Oils ohämmade sätt att hantera ”klassisk” rockmusik. Det går att hitta spår av allt från Led Zeppelin och The Who till Beatles och Beach Boys, vilket självklart en rocker i min åldersklass bara måste uppskatta.
Där blev dock Midnight Oil ännu en gång stora hjältar. Bandet tog ännu en gång ställning för aboriginernas rättigheter, mot fascisterna, främlingsfientlighet och mot miljöförstöringen i Australien.
Möjligtvis går den att jämföra med debutplattan från 1978, som var en ganska ruffig new wave-platta.
Musiken kan till en början vara lite knepig att komma inpå livet. Men det klarnar mer och mer för varje gång man lyssnar på den. För oss med ärftlig missbrukarmentalitet kan den ha en tendens att ta över. Jag vet.
Nr: 188/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar