Dio hade rätt att vara kaxig

DIO – HOLY DIVER – 1983

Med ett självförtroende långt utöver det vanliga gav sig Ronnie James Dio 1983 ut på egen hand. Han hade rätt att vara kaxig, åren med Rainbow och Black Sabbath hade etablerat honom som en av de stora.

Att Dio skulle misslyckas fanns inte på kartan. Det gjorde han inte heller. Med sinne för det teatraliska och ett till överdrift brinnande intresse för fantasy gjorde han Holy Diver till ett av de fräckaste och mest välgjorda debutalbum som släppts i metalgenren. Att det är ett lysande album tycker till och med jag som aldrig fascinerats av metal på samma sätt som många andra.

Inledningen med Stand Up And Shout, som jag kopplar direkt till Sabbaths Heaven And Hell är inget annat än imponerande. När Holy Diver, som jag tveklöst skulle kunna placera på första Ritchie Blackmore´s Rainbow-plattan, tar över har man redan nått den slags utmattning som bara riktigt tung hård rock kan framkalla och man ger sig utan några som helst reservationer.

Utan att lägga några aspekter på omslagsbildens skräckfantasyvärld som jag tycker är lite för lättköpt och publikfriande, eller närmare bestämt fånig, kan jag kan ändå konstatera att Dios debutplatta är mycket välgjord och förtjänar alla de lovord den fått genom åren.

Den dök dessutom upp när vågen av British New Wave Of Heavy Metal-band börjat etablera sig på allvar. Redan då tillhörde Dio de stora ungdomshjältarna men blev med Holy Diver ännu större.

Nr: 163/2222