MOTT THE HOOPLE – ALL THE YOUNG DUDES – 1972
En del skivor mår bäst av att få stå orörda. Om man skulle råka spela dem är risken stor att den där romantiska glorian bleknar och man börjar tvivla på sitt eget förstånd för så där 30-40 år sen.
All The Young Dudes med Mott the Hoople är en av dem. Jag gjorde naturligtvis misstaget att spela den för inte så länge sedan. Men jag kunde inte låta bli, Mott The Hoople har ända sedan jag upptäckte att det fanns något som kallades rockmusik hört till mina allra största idoler.
Men All The Young Dudes är inte riktigt lika bra som jag minns den.
Det där är kontroversiellt i min rockvärld. All The Young Dudes anses vara en av de allra viktigaste och bästa glamrockskivorna som gjordes på 70-talet. Och att Mott the Hoople därför evigt är inskrivna i glamrockens egen himmel.
Det upprepade jag som ett mantra när jag lyssnade på Jerkin´ Crocus, Momma´s Little Jewel, Sea Diver, Sweet Jane och givetvis All The Young Dudes. Det fick ingen större effekt den här gången. För stjärnglansen från David Bowie har bleknat.
LP:n är inget mästerverk, den är rätt tråkig och det finns flera riktigt sura bottennapp. Bara ett par låtar är bra. Det är tyvärr sanningen. Mott The Hoople gjorde andra skivor, både före och efter som nog får anses var intressantare.
Låten All The Young Dudes, som de fick av Bowie, är en av glamrockens allra största. Den är fortfarande bra och är nästan en sån där generationslåt, ungefär som Satisfaction (nu tog jag i för mycket, men fick åtminstone med ett ”nästan” i meningen). One of the Boys och Momma´s Little Jewel går också att avnjuta med ganska stort nöje. De är så skamlöst elaka och en spännande flirt med gay-världen (fast var inte hela glamrocksgrejen det?).
Sen får Ready For Love, Mick Ralphs rockiga bidrag, en liten applåd, men resten är inte mycket att få handsvett över. Sea Diver är tyvärr ett riktigt trögt monster till låt. Där tog jag död på en av mina egna myter. Men en sak ska albumet ha cred för. Tidigare hade Mott The Hoople flaxat mellan olika musiksstilar, de testade allt från tafflig bluesrock till country och dåliga dylan-imitationer.
David Bowie hjälpte dem att renodla ett någorlunda eget sound. All The Young Dudes blev en spark i rätt riktning för Ian Hunter och Mick Ralphs. De två album som kom efter, Mott (1973) och The Hoople (1974) var betydligt bättre.
Nr: 15/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
En del skivor mår bäst av att få stå orörda. Om man skulle råka spela dem är risken stor att den där romantiska glorian bleknar och man börjar tvivla på sitt eget förstånd för så där 30-40 år sen.
Det upprepade jag som ett mantra när jag lyssnade på Jerkin´ Crocus, Momma´s Little Jewel, Sea Diver, Sweet Jane och givetvis All The Young Dudes. Det fick ingen större effekt den här gången. För stjärnglansen från David Bowie har bleknat.
LP:n är inget mästerverk, den är rätt tråkig och det finns flera riktigt sura bottennapp. Bara ett par låtar är bra. Det är tyvärr sanningen. Mott The Hoople gjorde andra skivor, både före och efter som nog får anses var intressantare.
Sen får Ready For Love, Mick Ralphs rockiga bidrag, en liten applåd, men resten är inte mycket att få handsvett över. Sea Diver är tyvärr ett riktigt trögt monster till låt. Där tog jag död på en av mina egna myter. Men en sak ska albumet ha cred för. Tidigare hade Mott The Hoople flaxat mellan olika musiksstilar, de testade allt från tafflig bluesrock till country och dåliga dylan-imitationer.
David Bowie hjälpte dem att renodla ett någorlunda eget sound. All The Young Dudes blev en spark i rätt riktning för Ian Hunter och Mick Ralphs. De två album som kom efter, Mott (1973) och The Hoople (1974) var betydligt bättre.
Nr: 15/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar