The Musical Box: oktober 2017

tisdag 31 oktober 2017

Egensinnigt och personligt

DANIEL LANOIS – FOR THE BEAUTY OF WYNONA – 1993

Ett stämningsfullt album som inte har någon självgod ambition att tränga sig på eller ta över. For The Beauty Of Wynona är ett mycket behagligt och skirt musikalbum som lämnar ett stänk av vemod efter sig.
Den totala motsatsen till For The Beauty Of Wynona stinker brända elkablar, svett och inpyrd cigarettrök. Daniel Lanois musik har ingenting av det trots att han som producent jobbat med storheter som U 2, Bob Dylan och Peter Gabriel. Hans egen musik finns i en helt annan värld, en dimension som varken Dylan eller U2 någonsin hittat, men möjligtvis Gabriel.

En i det närmaste transparent värld i ett expressionistiskt mjukt och disigt ljus. Att påstå att musiken är fascinerande är inte helt rätt ord, men en stor del av sanningen.

Jag upplever det svårt att slita sig från For The Beauty Of Wynono, men det är ännu svårare att sätta fingret på varför. Men det behövs inga analyser eller ingående kunskaper för att ta till sig musiken och ge sig in i Lanois egen musikvärld.

Det är faktiskt ganska lätt, bara man släpper alla de där egna spärrarna och förutfattade meningarna om musik man lyckats skapa för sig själv.

For The Beauty Of Wynona är bara Daniel Lanois andra egna album. Men med den erfarenhet han som producent skaffade sig långt innan han började göra egen musik gör att albumet givetvis låter väldigt bra.
 
Jämfört med första skivan, Acadie från 1989, tar dessutom Lanois ett fullt medvetet steg tillbaka. På första skivan tog han hjälp av gamle samarbetspartnern Brian Eno och av skönsjungande Neville Brothers.

Den här gången har han bara några få musiker till sin hjälp, i stället är det hans egen musikaliska talang som tillåts komma fram. Det gör For The Beauty Of Wynona till ett både egensinnigt album samtidigt som det är mycket personligt.

Nr: 398/2222

måndag 30 oktober 2017

Evelinas skiva

BJÖRN AFZELIUS – GLOBETROTTER – 1980

Globetrotter är Björn Afzelius sista album där han enligt borgerligheten skulle kunna kallas vänsterinfiltratör. Det är dock ett album där folkkära Innan tystnaden anas. Var det var på väg var det dock ingen som anade.
Globetrotters är också namnet på Björn Afzelius legendariska kompband som efter den här LP:n följde honom under en rad skivinspelningar fram till 1986. Globetrotters har efter Afzelius död återuppstått ett antal gånger för diverse hyllningskonserter.

Jag har ett särskilt förhållande till denna LP. Min äldsta dotter är döpt efter första låten på skivan, Evelina. Det är från denna LP hon fått sitt namn och inget annat.
Det är inget gammalt släktnamn eller så, det är hennes eget och hon blev den första i vår släkt med det namnet. När du läser detta har Evelina på dagen för två år sedan redan fått denna skiva av mig. På sin födelsedag, som är idag. Jag tycker det är hon som ska ha den. Och så får det bli.

Globetrotter-LP:n är en sån där nästan lite bortglömd skiva. När skivan gavs ut var Björn Afzelius knappast en av de svenska popartister det pratades mest om.

Det blev skillnad när Innan tystnaden dök upp två år senare. Det var med det albumet Björn Afzelius positionerade sig som folkhemshjälte och potentiell svensktoppsvinnare. Globetrotter hörde redan då till en svunnen tid.

Nr: borta ur samlingen, Evelina har fått den.

söndag 29 oktober 2017

Invisible Touch – inte min väg

GENESIS – INVISIBLE TOUCH – 1986

Jag tycker väl någonstans att Phil Collins kunde hållit sig till sina soloskivor med sånt här. Invisible Touch är inget annat än radioanpassad mainstreampop i dess mest förfinade form.

Visserligen hade Genesis lämnat den progressiva rocken bakom sig för länge sedan när den här plattan kom 1986. Men det här var att gå för långt tycker jag.

I min värld av Selling England-, Trespass- och till och med A Trick Of The Tailklassiker har inte Invisible Touch mycket med det ursprungliga Genesis att göra.

Å andra sidan kan man alltid komma med invändningen att ”varför skulle det vara så i tid och evighet”. Att Genesis tog en annan väg efter Peter Gabriel är helt klart.

Att jag inte gillade den vägen är också fastställt. Det fanns dock ganska många andra som gjorde det. Men ska jag vara helt ärlig är detta dock rätt hyfsad synthpop. Sånt gjorde 80-talets Genesis bra. Invisible Touch gjorde dessutom spillrorna av Genesis; Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins till superhjältar för en ny och yngre generation fans än den gabrielska falang jag tillhör.

Ett par av låtarna kan jag till och med tänka mig att nämna; Land of Confusion och Tonight Tonight Tonight. Men de är inget för mig. Jag vill inte höra Genesis göra soul, gospelpop och seg, seg, sega kärleksballader.

Och att ens tänka tanken att koppla ihop det här med Selling England By the Pound, Foxtrot och The Lamb Lies Down on Broadway det kan jag bara inte.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 28 oktober 2017

Jag köpte ett par stövlar med broderade skaft

ULF LUNDELL – VARGMÅNE – 1975

Mycket har sagts och skrivits om denna platta. Mycket har diskuterats, citerats och deklamerats. Jo, det här är en ohyggligt stark LP. Det tror jag nästan ingen som var med på den tiden säger emot. Jag hörde till alla dem som älskade den här skivan.
Det kanske låter patetiskt. Men jag får fortfarande rysningar av Lundells kolsvarta socialrealism i Bente, skivans bästa, vackraste, sorgligaste och otäckaste spår.

Tuffa rockers som Stockholms City, Jag går på promenaden och givetvis Sextiosju (som alla kunde utantill...och skanderades både när det passade och inte), gör den här LP:n lockande nu för tiden också.

Men de mer poetiska inslagen, Då kommer jag och värmer dej, bisarra Jesse James möter kärleken och vackra Nu har jag förpackat min längtan gör Vargmåne till Ulf Lundells oöverträffade mästerverk.

Aldrig senare var han så rak i sin analys. Redan på LP:n efter, Törst, började svamlet och det ständiga ordflödet som gjorde att jag till sist tappade både koncentrationen och intresset. Men 1975 var Ulf Lundell en svensk rockhjälte. Det är det ingen diskussion om.
Visste du att Ulf Lundell först inte fick skivan utgiven. Både Silence och MNW sa nej. EMI och Harvest sa till sist ja. Och drog en riktig vinstlott, LP:n sålde guld efter att Lundells debutroman Jack släppts.

Och visste du att Går på promenaden egentligen är en John Mayall-låt, Walking On Sunset. Och visste du att Vargmåne kallas fullmånen i januari. Den gavs det namnet av indianerna som under den kallaste delen av vintern hörde vargarna yla utanför tälten.

Eller så var det Jesse James...Jag köpte ett par stövlar med broderade skaft, de dyraste och tuffaste som jag nånsin haft...

Nr: 44/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 27 oktober 2017

En skiva som kom i kläm

NEON ROSE – TWO – 1974

Neon Rose sägs vara Sveriges första hårdrockband. Det här är deras andra LP, utgiven samma år som debutskivan. Det är en skiva som av någon anledning har blivit klämd mellan den hyllade förstaskivan A Dream Of Glory And Pride och deras tredje och sista, som kännarna säger är den bästa, Reload.
Att Two är Neon Rose halvt bortglömda kusin från landet bekräftas av att det är tämligen svårt att hitta nån vettig information om den på Internet. Däremot saknas inte info om A Dream Of Glory And Pride eller Reload, de skivorna är det rätt många som har åsikter om. Men inte den här skivan, den är det förvånansvärt, till och med irriterande, tyst om.

Kanske har det blivit så då Two inte direkt bekräftar ryktet om Neon Rose storhet som hårdrockband utan är en album jag tycker har delvis andra kvaliteter.

Soundet är tveklöst ”klassisk hård rock” men på den här skivan dyker det också upp svensk folkmusik, som nästan blir psykedelia om man gör de ”rätta” kopplingarna.

Huvudspåret måste dock vara att Two är en betydligt ”lugnare” platta och därmed lite annorlunda än både sin föregångare och den som skulle komma efter. Nån skribent, jag minns tyvärr inte vem, nämnde Atomic Rooster och Budgie i sammanhanget.
Men om nån nu skulle gå igång på det påståendet och börja leta efter skivan för den skull vill jag nog reservera mig. Det handlar bara om delar av sekvenser och jag är inte alls säker på att bandet hittade sin inspiration från det hållet alls.

Tror mer på klassiker som Alice Cooper, Deep Purple och Led Zeppelin, men att Neon Rose som nästan alla svenska band på den tiden, var några år för sent ute. Därmed inte sagt att Two kom för sent. Den kom bara i kläm. Hade den släppts vid ett annat tillfälle, mellan eller före nån annan skiva, hade folk kanske haft bättre koll.

Nr: 730/2222

torsdag 26 oktober 2017

En doft av elegant jazz

RIFF RAFF – ORIGINAL MAN – 1974

Original Man är andra och sista LP:n från detta obskyra brittiska jazzrockband. Riff Raff är ett av alla dem som många kritiker och internetskribenter menar är ett (ännu ett) sorgligt borglömt progressivt band som fler borde haft koll på då.
Men det ligger i sakens natur att färre känner till Riff Raff än de band och artister som i början av 70-talet höll till på topplistorna. Om alla känt till dem skulle deras musik kanske kallats mainstream...

Kom att tänka på Supertramp, som nångång vid samma tid gick över den gränsen, lämnade den progressiva jazzrocken för att bli ett av alla dem som levererade låtar till hitlistorna.

Väldigt få hade idag komit ihåg Supertramp om de inte gjort låtar som Dreamer, Give A Little Bit och Breakfast In Americaskivan. Gruppens två första album är dock inte lika välkända.

Den musik Riff Raff skapade har en hel del likheter med det Supertramp spelade in innan de blev ett popband. Riff Raff har ett mäktigt driv men ger lämnar en doft av lätt elegant jazzmusik bakom sig.

Musik som till en början kan kännas lite väl softad men som efter bara ett par genomlyssningar blir till sådant man inte kan vara utan.
Jag gillar den här plattan väldigt mycket. Riff Raffs högst professionella attityd lämnar inte några som helst utrymmen för kompromisser. Musikerna i bandet är skickliga och de har definitivt hittat en egen stil, som absolut inte är mainstream men synnerligen njutbar och vacker att lyssna till.

Original Man blev Riff Raffs andra och sista album. Den första skivan som jag ännu inte hört, sägs gå i samma stil men ska inte vara lika välgjord.

Nr: 710/2222

onsdag 25 oktober 2017

En lysande fräck rockplatta

JO JO GUNNE – JO JO GUNNE – 1972

Jo Jo Gunnes debutplatta är ännu ett till hälften bortglömt guldkorn på det tidiga 70-talets rockhimmel. Det är en lysande fräck rockplatta, i samma anda som Spirit, Little Feat och hela vägen till Lynyrd Skynyrd.
Inledningen med Run Run Run och Shake That Fat gör att vilken gammal hårdhudad rocker som helst smälter fullständigt och börjar småle fånigt för sig själv. Eller om de är av den lite mer uttrycksfulla sorten – börjar hoppa och dansa.

Jo Jo Gunne uppstod i spillrorna av Spirit och fortsatte i samma anda. Bandet spelade in flera album under 70-talet, men är det någon av de skivorna man ska ha är det deras första skiva. Jo Jo Gunne lyckades aldrig behålla samma sättning på två skivor i rad, därför blev deras produktion lite ojämn.
Men den här ljusröda lilla pärlan kan man utan som helst risk skaffa sig. Det är en omväxlande och roligt platta, där Jo Jo Gunne går från hård funkig rock, via Little Feats jazzrock hela vägen till tunga sydstatsriff. Bandets gitarrist är visserligen ingen Duane Allman eller Dickey Betts, men hans riff känns ärliga och han försöker nog vara fräck.
Överlag gör dessutom Jo Jo Gunne bra låtar med tyngd och pondus utan att på något sätt vara pretentiösa. Det känns som bandet hade roligt när de spelade in skivan och det slår igenom i soundet även 45 år senare. De två inledande låtarna är mina självklara favoriter. Men jag lägger gärna tid på de andra också, inte minst Lynyrd Skynyrdkänslan i sista spåret Flying Home.

Nr: 157/2222

tisdag 24 oktober 2017

En annan sida av Björk

BJÖRK – SELMASONGS – 2000

Innan den här texten börjar på allvar måste jag berätta att jag inte sett filmen. Det är sällan jag gör det när det gäller soundtracks. Men jag är inte intresserad av film, jag gillar däremot musik, soundtrack eller inte.
Det borde jag kanske börja med. När jag nu läser att många som skriver om Selmasongs säger att det är omöjligt att uppskatta musiken på skivan om man inte sett filmen borde jag kanske bli tveksam. Jag skulle alltså vara helt fel ute om jag nu säger att jag verkligen gillar Selmasongs?

Tror dock inte på den teorin, jag gillar Selmasongs ändå. Jag kan också lägga till att detta album borde vara helt oumbärligt för alla dem som följer Björk och hennes musikaliska vindlingar. Selmasongs visar på en annan sida av Björk. En mer personlig sida.
Men om det är Björks egen personlighet som glimtar fram, eller hennes karaktär i filmen, Selma, eller om det Lars von Triers, som gjorde filmen och sägs ha skrivit texterna till låtarna, har jag inte fått kläm på.

Men å andra sidan har väl det ingen som helst betydelse vem av Björks eller Lars von Triers personligheter det skulle handla om, det viktiga är väl känslan av att man lyssnar på musik som berör?

Musiken är så klart lika bisarr som allt annat i Björks värld. Det är förmodligen någon form av electronica, men helt säker är jag inte här heller.

Man kan aldrig vara säker på något när Björk är med. Jag får nöja mig med att det bara är min känsla. Det jag möjligtvis känner är att Selmasongs till skillnad mot Björks ”vanliga” album känns varmare och mer känslosamt.

Det är nog ingen tillfällighet. Det borde bero på att det är en soundtrack och att Björk var tvungen att förhålla sig till filmmanuset när hon gjorde musiken. Oavsett vilket har Selmasongs ett alldeles eget uttryck vilket gör att albumet blir unikt i Björks skivproduktion.

Nr: 735/2222

måndag 23 oktober 2017

Bara lagom av Eric Clapton

ERIC CLAPTON – 24 NIGHTS – 1991

Det var många som gillade den här liveplattan när den var ny, jag också. Men nu har jag ändrat mig. Den är faktiskt lite småtråkig i längden. På 90-talet blev åtminstone jag helt nöjd bara det stod Clapton på skivomslaget, något som satt i sedan Slowhand, misstänker jag.
Jag borde väl egentligen lyssnat på skivan lite mer kritiskt än jag gjorde. Men då var det liksom inte läge, Clapton var större än dem alla. När jag nu greppar skivan med lite mer distans känner jag direkt något jag inte gjorde då.

24 Nights är visserligen väldigt snyggt gjort, och ljudet är fantastiskt bra. Men jag saknar känslan, den där extrema närvaron och explosiva glöden. Det där som fick tidiga claptonplattor att känns glödheta bara man höll i dem.
24 Nights är precis som färgen på sitt omslag, lite blekt och sval som en halvsmält skål med vaniljglass. Det är inget annat än vuxenpop för en vuxen publik, som fick precis vad de ville ha, men inte blev det minsta utmanade.

Ett synnerligen typiskt claptonalbum från den här perioden. Det är bra helt enkelt. Clapton gjorde sällan dåliga plattor, utom möjligtvis några enstaka under det sena 80-talet, utom möjligtvis Behind The Sun och August från 1985 respektive 86.
Låtarna och låtvalet är så klart mästerligt utförda och väl valda på 24 Nights. Här hittar man det bästa från Claptons 60-tal, Badge, Sunshine Of Your Love, White Room och flera andra storheter. Men givetvis också hans senare stora nummer som Wonderful Tonight och Pretending.

Man förstår att det är ett livealbum, men publiken tillåts aldrig ta över utan har skruvats ner till ett behagligt bakgrundsbrus, men inte så lågt att man inte är omedveten att de finns där.

Ordet lagom finns visst inte på engelska, men i det här fallet är 24 Nights ett alldeles utmärkt exempel på just det. Precis som alla vi som följde Clapton under den här perioden förväntade oss.

Nr: 354/2222

söndag 22 oktober 2017

Jeff Lynnes känsla för Beatles

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ON THE THIRD DAY – 1973

On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Det är en viktig skiva. Det är första plattan där Electric Light Orchestra verkligen hittade sitt sound och dessutom började spana ut i rymden.
Det tog visserligen flera år innan Jeff Lynne skaffade sig eget rymdskepp (vilket även vi dödliga fick ta del av genom en byggmodell i hårt papper som följde med Out Of The Blue-albumet). Men On The Third Day visade att ELO ville mer än vad de gjort på de två skivorna innan.
Om det var bra eller dåligt kan man givetvis diskutera. Själv håller jag nog en slant på första plattan, No Answer, där Roy Wood och Jeff Lynne arbetade tillsammans. Men å andra sidan gillar jag ELO efter Woiod också. Kan inte bestämma mig.
På detta album är de Roy Wood-influerade musikexperimenten borta. Kvar är dock violinerna och kopplingen till den klassiska musiken. Här någonstans visade Jeff Lynne att han verkligen kunde få tunga hårdrockriff att smälta ihop med smäktande violiner och cello. Och ändå har han kvar sin fingertoppskänsla för det där med Beatles. Bra gjort med andra ord.

On the Third Day är långt ifrån den fulländade ELO-plattan. Den känns fortfarande lite för primitiv för det. Men det går ändå att hitta en rad snygga saker här.

Bluebird Is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.

Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ovanligt nog lirar gitarr så tapeterna flagnar. Ibland kan jag också få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.

Nr: 1062/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

lördag 21 oktober 2017

Led Zeppelins väg till himlen

LED ZEPPELIN – IV – 1971

Bara för nöjet att ännu en gång få köpa en vinylskiva i ett vanligt varuhus köpte jag den här sommaren 2017. Det var visserligen ett impulsköp, men inte bara, jag visste att det ex jag hade hemma var ganska sönderspelat och att jag nog borde ha en ny. Och det har jag nu. Remastrad av Page och Plant och 180 gram vinyl. Bra ljud så klart, inte så våldsamt mycket vassare, men bättre än den gamla.
Det gav mig också en anledning att skriva om skivan igen. Jag har dock friserat texten något och stuvat om lite. Då började jag så här:
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
Man skulle kunna tänka sig att: För de låtarna borde Stairway to Heaven och Led Zeppelin stå till svars. Det var efter den låten Jon Bon Jovi och alla andra kom på att ”Aha, så här kan vi göra”. Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född. En teori bara. Jag vet inte om det var så.
Jag känner ingen som bryr sig om Bon Jovi idag. Men jag känner inte särskilt många över huvud taget. Stairway to Heaven däremot är en låt alla jag känner har koll på. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut. Den är tveklöst sönderspelad, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande nån gång i veckan. Själv orkar jag bara ytterst sällan höra hela låten. Oftast blir jag nervös.

Led Zeppelin IV anses på grund av Stairway To Heaven vara Led Zeppelins största ögonblick här på jorden. Det gör inte jag, ettan var mycket bättre.

Men IV:an, som-om-man-kollar-på-omslaget-kan-konstatera-att-den-egentligen-inte-heter-någonting-det-finns-inte-något-på-det-omslaget-som-talar-om-att-det-skulle-vara-en-skiva-med-Led-Zeppelin-och-ännu-mindre-att-det-skulle-vara-deras-fjärde-album-skit-samma-alla-vet-ju...men-kaxigare-än-så-går-ju-inte-att-bli-och-Page-och-grabbarna-var-precis-lika-självsäkra-på-Houses-of-the-Holy-också-förresten.

Så här tänker jag. Led Zep IV borde inte imponera så mycket som den allmänt verkar göra. Black Dog är ju egentligen en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om jättetråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop, inte så kul. Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.

Men å andra sidan är Rock and Roll enorm, för att inte tala om Going to California och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen himmelriket, eller om det är tvärtom, vägen åt andra hållet, som är en tanke en och annan säkert skulle uppskatta.

Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för många fans och för hårdrockhistorien i största allmänhet. För min del är Led Zeppelins självklara och viktigaste album den med zeppelinaren.

Nr: 199/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis nyskriven text.

fredag 20 oktober 2017

Inte vägen till mitt rock´n´roll-hjärta

NISSE HELLBERG – VÄGEN VÄSTERUT - 2016

Blev träffad av en wilmersk nostalgismäll och slog till på Nisses nya skiva. Men jag är inte helt säker på att det är ett bra köp för mig, jag har till skillnad från Nisse aldrig varit särskilt tänd på country. Och den här skivan är en countryplatta.
Men å andra sidan blir alltid Nisse Hellbergs skånska Wilmer X för mig. Det kommer han tack och lov aldrig att kunna tvätta bort, vare sig han vill eller inte. Så att lyssna på den här skivan är för min del att lyssna på nästan-Wilmer X och inte på country. Det kanske låter tråkigt av mig och visar brist på vilja att förändra sig. Men då får det vara så. Jag lyssnar på mina skivor på det sätt jag vill.
Nisse gör det så klart väldigt bra, Vägen västerut känns som ett gediget och väl genomfört arbete (här höll jag på att lägga till; ”trots countryn”, men väljer att låta bli även om tredje spåret En hel slev snikenhet mycket väl kunde passat in på Lasse-Stefanz setlista).
Jag gissar att den typen av kommentarer kommer av min historia ihop med Wilmer X som började redan med en Röd elektrisk gitarr 1980 och sen fortsatte ganska intensivt ända fram till Mambo feber då jag inte ville vara med längre.

Jag blir därför ganska förvånad när jag läser massor av recensioner som ganska onyanserat hyllar den här skivan. Men å andra sidan har en del skivhandlare redan nu börjat sälja skivan till reapris, vilket är en indikation på vad skivköparna tycker.

Jag har full respekt för Nisses vägval, men behöver inte gilla det. Och visst har countryn funnits med tidigare både hos Wilmer X och Nisses soloalbum.

Men Vägen västerut är enbart country och det tycker jag är lite jobbigt, och faktiskt tjatigt trots att det, som flertalet recensenter påpekat, är både välgjort och fantasifullt.

Inledningen med Farväl lev och lär är dessutom en ypperlig inledning. Men för min del räcker inte det. Jag kan inte påstå att detta är ett album som hittar vägen till mitt rock´n´roll-hjärta. Vägen dit går nämligen inte rakt västerut, nej, då tycker jag det är bättre när rösterna kommer från söder.

Nr: ingick, men ingår inte längre i samlingen.

torsdag 19 oktober 2017

Clash tillbaka till verkligheten

CLASH – COMBAT ROCK – 1982

Det finns inte ett rockband som inte låtit sig fotograferas vid en järnväg. Det har blivit ett standardgrepp. Clash var inte först med det. Nej, Animals gjorde det nästan 15 år tidigare på Animal Tracks. Och det finns säkert 100 skivomslag till på ungefär samma tema.
Men det inte därför Combat Rock skulle vara en LP att ta fram idag också. För det är fortfarande en bra punk-, eller snarare new wave-platta, för det var nog dit Clash var på väg redan från början. Skivan innan, utmattande trippelalbumet Sandinista, var något helt annat än punk, det var nästan progressiv rock påstår jag.

Combat Rock tog Clash tillbaka till verkligheten, om man kan uttrycka det så. Eller tillbaka till rötterna om man så vill, men bara nästan.

För det känns nästan som Clash fortfarande led av någon slags utmattning efter Sandinista när den här skivan skapades. Jag saknar Clashs våldsamma och arroganta uttryck. Här är de bara ett rockband som gör sin grej och Rock The Casbah är mer dansgolvspop än punk.

Antar att det finns en del som nu tror att Should I Stay Or Should I Go blir den naturliga fortsättningen på denna text och räddningen för Clash. På sätt och vis blev det så, men ganska många år för sent.

När Should I Stay blev en superhit hade Clash splittrats för länge sen. Should I Stay blev inte någon hitlåt förrän nästan tio år senare, 1991. Och då undrade alla var den låten kom ifrån...
Den låten blev Clashs enda singeletta. Men när Combat Rock var ny var det inte den alla snackade om, det var Rock The Casbah som var skivans stora hit. Och när man lyssnar på skivan nu igen är det fortfarande den som har mest nerv och är den låt som sätter sig bäst, trots att den funkade lite för bra på diskoteken...

Nr: 148/2222

onsdag 18 oktober 2017

Första glamrocklåten?

T REX – HOT LOVE – 1971

Det kan vara Hot Love som blev upphovet till det tidiga 70-talets glamrock. När Marc Bolan skulle framträda med låten i tv-programmet Top Of The Pops, föreslog hans stylist att han skulle uppträda i satäng och glittrig make-up.

Det tog bara några veckor, sen fanns det inte en popstjärna i London som inte gjorde likadant...

Nu är inte Hot Love nån av mina direkta T Rex-favoriter. Inte som Get It On eller Children Of The Revolution, som man på den tiden var övertygad om var de bästa låtar som någonsin gjorts och skulle kunna göras.

Nä, Hot Love gick inte hem på samma sätt...vad jag kommer ihåg. Men när jag nu spelar denna 45-varvare igen upptäckte jag att den var ganska knastrig, den också.

Lika knastrig som Get It On. Det kan å andra sidan hängt på den risiga skivspelare jag hade på den tiden som inte lämnade någon vinylskiva orepad.
På b-sidan huserar två låtar, vilket var vanligt på T Rex-singlarna, Woodland Rock och The King Of The Mountain Cometh som båda finns på LP:n Bolan Boogie.

Nr: 79/singel

tisdag 17 oktober 2017

En Black Sabbath-cutout

BLACK SABBATH – THE ETERNAL IDOL – 1987

Med Tony Iommi som enda kvarvarande medlem var Black Sabbath ändå Black Sabbath. Trots att Iommi tog in den då helt okände Tony Martin som sångare och till allas förskräckelse lånat in Jeff Lynnes och Electric Light Orchestras trummis Bev Bevan, blev det faktiskt riktigt bra.
Inte för att jag är nån kännare av 80-talsmetal. Men The Eternal Idol har alla kvaliteter som behövs. Ett tungt mäktigt sound, en rad mer än bara hyfsade låtar och en sångare som inte kan vara annat än plågsam att lyssna på med sitt uppblåsta, pompösa sätt.

Och som topping Toni Iommis gitarriff, som den här gången är ypperliga. Varenda låt får något extra tack vare det. Därför överaskar jag mig själv med att tycka The Eternal Idol är mer än bara ett helt okej metalalbum.
Detta ska dock inte förväxlas med vad jag anser om skivan i förhållande till Black Sabbath. Och då menar jag det riktiga Sabbath, där Ozzy, Geezer Butler och Bill Ward också var med. Jag kan inte för något i världen gå med på att The Eternal Idol skulle kunna vara ett album i rakt nedstigande led från Paranoid, Vol 4 eller ens Sabbath Bloody Sabbath eller Sabotage. Förutom Toni Iommis riff då...

Men å andra sidan är nog gamla Black Sabbath ett exempel på old-school-metal, vilket jag mer eller mindre växte upp med och därför har som min norm.

The Eternal Idol är i de sammanhangen en modernare platta och har det sound som metal utvecklades till under 80-talet. Vilket givetvis är en bra sak, nostalgi är både roligt och bra, men till en viss gräns.

Den skiva jag har är en cutout, vilket innebär att skivan reades ut redan några år efter den släppts. Men jag vill nog påstå att många i så fall missade något. The Eternal Idol är bättre än sitt rykte.

Nr: 145/2222

måndag 16 oktober 2017

Bobby Taylors skräddarsydda soul

BOBBY TAYLOR – TAYLOR MADE SOUL – 1969

Bobby Taylor höll på att avsluta sin karriär redan innan den börjat på allvar när han och Tommy Chong gav sin grupp Four Niggers & a Chink. De få fans de hade hunnit skaffa sig tyckte namnet var lite över gränsen, till och med för att vara i mitten av 60-talet.
Det hjälpte inte mycket att de efter det testade Four Colour Fella & A Chinese Lad och Four N´s & A C. Det var först när gruppen tog namnet Bobby Taylor & The Vancouvers. Då gick det bättre, idén att göra rockiga versioner av motownhits gick då hem betydligt bättre. Åtminstone i deras hemstad Vancouver, men inte så mycket mer.

Bobby Taylor tog chansen när Motown hörde av sig och ville han skulle göra en soloplatta. Som blev riktigt bra, utan att vara fantastiskt, men där bakgrundshistorien om de dåliga valen av bandnamn inte fanns med.

Jag kan inte särskilt mycket om soul, men skivor från det sena 60-talet i genren brukar jag försöka lyssna på. Så mycket vet jag nämligen, att soul från den tiden hade kvalitet

Den här gången var det både årtalet ,det fräcka omslaget och skivans namn, som fick mig att bli intresserad.
Nu är förmodligen inte Taylor Made Soul det bästa valet om man ska ha bara en soulskiva i samlingen. Det visar troligen bara att mina kunskaper i ämnet är mer än lovligt skrala. Men har man under mer än 50 år ägnat sitt musiklyssnande åt gammal hårdrock, underlig progg och tyska storverk hamnar sådant som 60-talssoul tyvärr på undantag.

Kanske är det på grund av min okunskap jag fastnar för Eleanor Rigby som skivans fräckaste spår. Det skulle kunna kallas spekulativt att ta med en beatleslåt, men jag tycker tvärtom det var ett lysande val eftersom Bobby Taylor lyckas göra den med sådan närvaro och känsla att jag verkligen tror på vad han sjunger. Och då blir det bra. Hela skivan blir bra, trots att inte en enda av låtarna är Bobbys egna utan allt är lånat.

Nr: 760/2222

söndag 15 oktober 2017

Rått, funkigt och hårt

AEROSMITH – TOYS IN THE ATTIC – 1975

Toys In The Attic skulle kunna vara Aerosmiths bästa album. Trots att skivan kom redan 1975, och trots att Walk This Way är med här...
Nja, jag gillar egentligen den låten, men när Run-DMC ”återupptäckte” den på 80-talet förstod jag mig inte på Aerosmith längre.
Det blev lite för mycket av det goda, men å andra sidan var det Walk This Way som gjorde att Aerosmith fick en ny chans och på 80- och 90-talen lyckades terrorisera en hel rockvärld med svulstiga hårdrocksballader typ Cryin...

Toys In The Attic är något helt annat, som hämtat ur en annan värld i jämförelse med det Aerosmith som levererade Pump och Get A Grip. Det var dessutom den första Aerosmith-platta jag hörde.

Och det var något av en chock. Då hade jag inte hört något liknande. Det fanns rättare sagt inget liknande. Aerosmith hade både Zeppelins rakbladsvassa sound och Stones fräcka elakheter.

Tyler och Perry, som på den tiden var någorlunda nyktra, gjorde det dessutom så rått, så funkigt och så hårt. Och det finns säkert nån mer än jag som tycker att Steven Tyler mer eller mindre kopierade Mick Jagger i sitt sätt att sjunga.
Titelspåret Toys och Walk This Way är väl de låtar som oftast finns med på de flesta samlingsplattor med Aerosmith som ges ut nu för tiden. Originalversionen utan Run DMC:s rappande är i min värld fortfarande en bra hård rocklåt.

Men för mig är den här skivan full av fler ruggigt bra grejer; Uncle Salty, Sweet Emotions och You See Me Crying är låtar som jag tycker håller fortfarande, men räknar inte med att få stå oemotsagd. Om man sen kan räkna Toys in the Attic till 70-talets rockklassiker är jag inte lika säker på, även om jag vill det. Konkurrensen är hård.

Men säkert är att det är en rejält vass hårdrockplatta. Det skulle kunnat vara den enda Aerosmith-skiva som behövs i samlingen...om inte Rocks funnits...som är precis lika bra...och ännu råare...

Nr: 95/2222

OBS! Den här texten har publicerats tidigare, men jag har nu delvis skrivit om den och satt in Toys In The Attic i ett riktigare sammanhang.