AEROSMITH – TOYS IN THE ATTIC – 1975
Toys In The Attic skulle kunna vara Aerosmiths bästa album. Trots att skivan kom redan 1975, och trots att Walk This Way är med här...
Nja, jag gillar egentligen den låten, men när Run-DMC ”återupptäckte” den på 80-talet förstod jag mig inte på Aerosmith längre.
Det blev lite för mycket av det goda, men å andra sidan var det Walk This Way som gjorde att Aerosmith fick en ny chans och på 80- och 90-talen lyckades terrorisera en hel rockvärld med svulstiga hårdrocksballader typ Cryin...
Toys In The Attic är något helt annat, som hämtat ur en annan värld i jämförelse med det Aerosmith som levererade Pump och Get A Grip.
Det var dessutom den första Aerosmith-platta jag hörde.
Och det var något av en chock. Då hade jag inte hört något liknande. Det fanns rättare sagt inget liknande. Aerosmith hade både Zeppelins rakbladsvassa sound och Stones fräcka elakheter.
Tyler och Perry, som på den tiden var någorlunda nyktra, gjorde det dessutom så rått, så funkigt och så hårt. Och det finns säkert nån mer än jag som tycker att Steven Tyler mer eller mindre kopierade Mick Jagger i sitt sätt att sjunga.
Titelspåret Toys och Walk This Way är väl de låtar som oftast finns med på de flesta samlingsplattor med Aerosmith som ges ut nu för tiden. Originalversionen utan Run DMC:s rappande är i min värld fortfarande en bra hård rocklåt.
Men för mig är den här skivan full av fler ruggigt bra grejer; Uncle Salty, Sweet Emotions och You See Me Crying är låtar som jag tycker håller fortfarande, men räknar inte med att få stå oemotsagd. Om man sen kan räkna Toys in the Attic till 70-talets rockklassiker är jag inte lika säker på, även om jag vill det. Konkurrensen är hård.
Men säkert är att det är en rejält vass hårdrockplatta. Det skulle kunnat vara den enda Aerosmith-skiva som behövs i samlingen...om inte Rocks funnits...som är precis lika bra...och ännu råare...
Nr: 95/2222
OBS! Den här texten har publicerats tidigare, men jag har nu delvis skrivit om den och satt in Toys In The Attic i ett riktigare sammanhang.
Toys In The Attic skulle kunna vara Aerosmiths bästa album. Trots att skivan kom redan 1975, och trots att Walk This Way är med här...
Nja, jag gillar egentligen den låten, men när Run-DMC ”återupptäckte” den på 80-talet förstod jag mig inte på Aerosmith längre.
Och det var något av en chock. Då hade jag inte hört något liknande. Det fanns rättare sagt inget liknande. Aerosmith hade både Zeppelins rakbladsvassa sound och Stones fräcka elakheter.
Tyler och Perry, som på den tiden var någorlunda nyktra, gjorde det dessutom så rått, så funkigt och så hårt. Och det finns säkert nån mer än jag som tycker att Steven Tyler mer eller mindre kopierade Mick Jagger i sitt sätt att sjunga.
Men för mig är den här skivan full av fler ruggigt bra grejer; Uncle Salty, Sweet Emotions och You See Me Crying är låtar som jag tycker håller fortfarande, men räknar inte med att få stå oemotsagd. Om man sen kan räkna Toys in the Attic till 70-talets rockklassiker är jag inte lika säker på, även om jag vill det. Konkurrensen är hård.
Men säkert är att det är en rejält vass hårdrockplatta. Det skulle kunnat vara den enda Aerosmith-skiva som behövs i samlingen...om inte Rocks funnits...som är precis lika bra...och ännu råare...
Nr: 95/2222
OBS! Den här texten har publicerats tidigare, men jag har nu delvis skrivit om den och satt in Toys In The Attic i ett riktigare sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar