Tom Petty var min idol och Heartbreakers det bästa rockbandet i världen. Refugees minns jag som en spark i magen. Då, i slutet av 70-talet, hade jag aldrig hört någon starkare låt, någon som berörde mig mer. Tom Petty spottade ur sig orden och jag trodde på precis allt han sa.
Där och då blev Tom Petty blev min hjälte. Efter det har jag följt honom intensivt. Och har älskar varenda skiva, några mer, några lite mindre och några väldigt mycket.
Men alla har de saken gemensamt att de lyckades röra vid något andra bara snuddade vid eller inte ens visste fanns. Den där glädjerusiga känslan som knappt går att beskriva, den där ironiska tonen som gör Tom Pettys låtar magiska.
Det här är Tom Pettys diskografi med undantag för en del livealbum utgivna på senare år. De här skivorna har den gemensamma nämnaren att de alla håller hög kvalitet. Det finns många skivor att minnas Tom Petty för. Själv ska jag spela Damn The Torpedoes.
Breakdown är naturligtvis en sån där låt man inte kan undvika att älska. Den är ohygglig...fortfarande. En av de bästa amerikanska rocklåtar jag hört.
You´re Gonna Get It från 1978 verkar slarvig och stökig. Jag vill dock gärna tro att det var själva tanken med LP:n.
”Tom Petty är som en sovande reptil. Man kan aldrig känna sig riktigt säker. Du måste hålla koll på om han bara blinkar lite lojt med ögat eller är på väg att hugga.”
Hard Promises är knivskarp och självklar. För det är egentligen rätt enkla låtar, tre ackord, typ.
Efter att ha rivit av rockrökarna Damn the Torpedoes och Hard Promises lugnade Tom Petty ner sig.
Svajar mellan jordnära southern rock och något slags dansgolvsanpassat 80-talspop. Det är så mycket pålägg av synthar och elektroniska effekter att musiken kommer bort.
Även om denna liveplatta inte kan leva upp till storheten som liveskivorna från 70-talet är den förmodligen en av hela 80-talets bästa livealbum.
Här låter det väldigt mycket Dylan om Petty. Skillnaden är att Tom Petty naturligtvis är mer rock.
Ska det sättas nån kvalitetstämpel på bra rock från det sena 80-talet, går det att använda Tom Pettys Full Moon Fever som mall. Bättre än så blev inte rockmusiken under slutet av 80-talet.
Into the Great Wide Open är en uppföljare till Full Moon Fever. Här försöker Petty upprepa framgången en gång till och tar för andra gången hjälp av Jeff Lynne som producent.
Wildflower är mer avskalat och naket än sina föregångare. Tom Petty har massor av ideér, samtidigt är attityden sanslöst cool och så avslappnat självsäker att det inte kan bli annat än lysande.
Avskalad, till hälften råbarkad och efter det kärleksfull och innerlig. She´s The One är ett underskattat Petty-album.
”Tom Petty alltid lyckas göra så relevanta och starka plattor utan att vid ett enda tillfälle göra avkall på sin idé. Texterna, musiken, arrangemangen känns bara så rätt.”
Förbannad och bitter på skivindustrin spottade Tom Petty ur sig det här albumet något år efter millennieskiftet. Med låtar som The Last DJ och Money Becomes King öste han ur sig sin besvikelse. Skivan blev naturligtvis våldsamt sågad.
Dem som gillade Traveling Wilburys och Pettys superstorsäljare Full Moon Fever i slutet av 80-talet får något nostalgiskt i blicken när de hör den här skivan.
Tom Petty kan det här med rock, och blues också. Jag drar mig inte för att ranka den nästan lika högt som Full Moon Fever och till och med nästan i klass med Damn The Torpedoes.
Hypnotic Eye är som den där klassträffen som efter många år till slut blev av. En lekfull nostalgikick, där man i en blinkning är tillbaka på det sena 70-talet och vrålar ”Refugee...” och älskar Damn The Torpedoes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar