JERICHO JONES – JUNKIES MONKEYS & DONKEYS – 1971
Andra steget av den israelisk/brittiska trestegsaraket som sen skulle bli Jericho och efter att sista hårt rockiga steget tänts brakade rakt ut i världsrymden, så långt bort att ingen kom ihåg dem bara några år senare. Men andra skivan, då dem kallade sig Jericho Jones var också bra grejer.
Bandets första steg, då dem kallade sig Churchills och lirade 60-talspop med en något österländsk touch är den i raden minst kända skivan. Orsaken till detta israeliska bands snabba uppgång och fall var britten Robb Huxley som fick bandet att gå en något annan väg än dem kanske tänkt sig.
Sista skivan, Jericho, är deras berömda slutkläm och den platta gamla progrockare gärna minns dem för. Det är en hårdrockplatta med fräcka inslag av progrock och psykedelia.
Men dit kom Jericho inte över en natt. Det krävdes en Junkies Monkeys & Donkeys där bandet testade sina nya intryck och idéer. Skivan är dock inte en mix av 60-talspop och progrock som man är frestad att tro, utan ett självständigt steg på vägen.
Det är tidstypisk psykedelisk rock men med en hel del tyngre inslag och lite råare än andra i genren. En skiva där man knappast anar ursprunget, men väl det som skulle bli Jericho något år senare.
Om du frågar mig vilken av skivorna jag föredrar kommer Junkies Monkeys & Donkeys högst upp på den listan. Den har en lite mer avslappnad attityd, ungefär som om man skulle mixa Jefferson Airplane med Cream.
Churchills är lite för mycket 60-talspop och Jericho lite för mycket skrammel. Min skiva är en 2000-talsreissue från italienska Akarma som lagt till fem bonusspår och därmed gjort om skivan från en enkel- till en dubbel-LP. Det är ett helt okej grepp, även om inte någon av bonuslåtarna hör till skivans främsta låtar.
Nr: 598/2222
Andra steget av den israelisk/brittiska trestegsaraket som sen skulle bli Jericho och efter att sista hårt rockiga steget tänts brakade rakt ut i världsrymden, så långt bort att ingen kom ihåg dem bara några år senare. Men andra skivan, då dem kallade sig Jericho Jones var också bra grejer.
Sista skivan, Jericho, är deras berömda slutkläm och den platta gamla progrockare gärna minns dem för. Det är en hårdrockplatta med fräcka inslag av progrock och psykedelia.
Det är tidstypisk psykedelisk rock men med en hel del tyngre inslag och lite råare än andra i genren. En skiva där man knappast anar ursprunget, men väl det som skulle bli Jericho något år senare.
Churchills är lite för mycket 60-talspop och Jericho lite för mycket skrammel. Min skiva är en 2000-talsreissue från italienska Akarma som lagt till fem bonusspår och därmed gjort om skivan från en enkel- till en dubbel-LP. Det är ett helt okej grepp, även om inte någon av bonuslåtarna hör till skivans främsta låtar.
Nr: 598/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar