MEGADETH – COUNTDOWN TO EXTINCTION – 1992
Thrashmetal tar ingen större plats i min skivsamling. Countdown To Extinction skaffades först mest för att Metallicas Black Album just då stod ganska högt på min lista.
Att båda de skivorna av thrashmetalexperterna anses vara någon slags sellout bekymrade mig inte då. Och inte nu heller. Utan att ha några ingående kunskaper i ämnet påstår jag att Countdown To Extinction är Megadeths svar på Metallicas motsvarighet ett år tidigare.
Jag är nog en av få som gått min väg mitt under en metallicakonsert (Stockholms stadion nån gång på 90-talet) för att jag tyckte det var tråkigt. Det jag ångrar med den konserten är att jag inte lyssnade tillräckligt på Queensrÿche som spelade strax innan.
Jag är därför inte nån som ska kunna uttala sig om Megadeth heller. Om storheten eller svagheten med Countdown To Extinction. Vilket jag inte heller tänker göra, ur något slags allmänt perspektiv. Jag kan däremot berätta vad jag själv känner utifrån mina egna erfarenheter, utan att det för den skull ska behöva tas som negativ kritik mot skivan eller bandet.
Så här tycker jag:
Thrashmetal var ännu en av många vägar rockmusiken tog under 80-talet. Med album som Led Zeppelins luftskepp, In Rock och Nazareths svartvita etta i tankarna känns utvecklingen till thrashmetal som märklig. Men så är det ju. Och thrashmetal är inte på något sätt det underligaste som uppstått i rocksvängen. Och man kan inte gilla allt.
Jag tyckte dock Metallicas svarta var ett helt okej album som under period spelades ganska ofta på min skivspelare. Möjligtvis gillade jag den eftersom de riktiga fansen tyckte det var en sell-out.
Däremot har jag väldigt svårt att förstå mig på Metallicas tidigare skivor. Countdown To Extinction fungerar på ungefär samma plan.
Jag blev förvånad över hur melodiös skivan faktiskt är mot vad jag trodde den skulle vara. Och David Mustains sång är jag också lite imponerad över.
Men jag har inte lagt energi eller pengar på någon ytterligare av bandets skivor. Känner mig rätt nöjd. När jag köpte skivan trodde jag att den förmodligen skulle bli tämligen kortlivad i samlingen. Men den har fått vara kvar i över 25 år. Den var intressantare än jag först trodde.
Nr: 27/2222
Thrashmetal tar ingen större plats i min skivsamling. Countdown To Extinction skaffades först mest för att Metallicas Black Album just då stod ganska högt på min lista.
Jag är nog en av få som gått min väg mitt under en metallicakonsert (Stockholms stadion nån gång på 90-talet) för att jag tyckte det var tråkigt. Det jag ångrar med den konserten är att jag inte lyssnade tillräckligt på Queensrÿche som spelade strax innan.
Jag är därför inte nån som ska kunna uttala sig om Megadeth heller. Om storheten eller svagheten med Countdown To Extinction. Vilket jag inte heller tänker göra, ur något slags allmänt perspektiv. Jag kan däremot berätta vad jag själv känner utifrån mina egna erfarenheter, utan att det för den skull ska behöva tas som negativ kritik mot skivan eller bandet.
Däremot har jag väldigt svårt att förstå mig på Metallicas tidigare skivor. Countdown To Extinction fungerar på ungefär samma plan.
Jag blev förvånad över hur melodiös skivan faktiskt är mot vad jag trodde den skulle vara. Och David Mustains sång är jag också lite imponerad över.
Men jag har inte lagt energi eller pengar på någon ytterligare av bandets skivor. Känner mig rätt nöjd. När jag köpte skivan trodde jag att den förmodligen skulle bli tämligen kortlivad i samlingen. Men den har fått vara kvar i över 25 år. Den var intressantare än jag först trodde.
Nr: 27/2222
Generellt har jag alltid haft bra mycket lättare för Megadeth än för Metallica. Både under deras respektive 80-tal och senare. Megadeths tidiga skivor var liksom lite råare, ösigare och svängigare. Och till och med under deras mest utskällda period (runt ”Risk”) så svängde det i alla fall. Säga vad man vill om Lars Ulrich genom åren, men *svängt* har det aldrig gjort.
SvaraRadera