BJÖRK – SELMASONGS – 2000
Innan den här texten börjar på allvar måste jag berätta att jag inte sett filmen. Det är sällan jag gör det när det gäller soundtracks. Men jag är inte intresserad av film, jag gillar däremot musik, soundtrack eller inte.
Det borde jag kanske börja med. När jag nu läser att många som skriver om Selmasongs säger att det är omöjligt att uppskatta musiken på skivan om man inte sett filmen borde jag kanske bli tveksam.
Jag skulle alltså vara helt fel ute om jag nu säger att jag verkligen gillar Selmasongs?
Tror dock inte på den teorin, jag gillar Selmasongs ändå. Jag kan också lägga till att detta album borde vara helt oumbärligt för alla dem som följer Björk och hennes musikaliska vindlingar. Selmasongs visar på en annan sida av Björk. En mer personlig sida.
Men om det är Björks egen personlighet som glimtar fram, eller hennes karaktär i filmen, Selma, eller om det Lars von Triers, som gjorde filmen och sägs ha skrivit texterna till låtarna, har jag inte fått kläm på.
Men å andra sidan har väl det ingen som helst betydelse vem av Björks eller Lars von Triers personligheter det skulle handla om, det viktiga är väl känslan av att man lyssnar på musik som berör?
Musiken är så klart lika bisarr som allt annat i Björks värld. Det är förmodligen någon form av electronica, men helt säker är jag inte här heller.
Man kan aldrig vara säker på något när Björk är med. Jag får nöja mig med att det bara är min känsla. Det jag möjligtvis känner är att Selmasongs till skillnad mot Björks ”vanliga” album känns varmare och mer känslosamt.
Det är nog ingen tillfällighet. Det borde bero på att det är en soundtrack och att Björk var tvungen att förhålla sig till filmmanuset när hon gjorde musiken. Oavsett vilket har Selmasongs ett alldeles eget uttryck vilket gör att albumet blir unikt i Björks skivproduktion.
Nr: 735/2222
Innan den här texten börjar på allvar måste jag berätta att jag inte sett filmen. Det är sällan jag gör det när det gäller soundtracks. Men jag är inte intresserad av film, jag gillar däremot musik, soundtrack eller inte.
Tror dock inte på den teorin, jag gillar Selmasongs ändå. Jag kan också lägga till att detta album borde vara helt oumbärligt för alla dem som följer Björk och hennes musikaliska vindlingar. Selmasongs visar på en annan sida av Björk. En mer personlig sida.
Men å andra sidan har väl det ingen som helst betydelse vem av Björks eller Lars von Triers personligheter det skulle handla om, det viktiga är väl känslan av att man lyssnar på musik som berör?
Man kan aldrig vara säker på något när Björk är med. Jag får nöja mig med att det bara är min känsla. Det jag möjligtvis känner är att Selmasongs till skillnad mot Björks ”vanliga” album känns varmare och mer känslosamt.
Det är nog ingen tillfällighet. Det borde bero på att det är en soundtrack och att Björk var tvungen att förhålla sig till filmmanuset när hon gjorde musiken. Oavsett vilket har Selmasongs ett alldeles eget uttryck vilket gör att albumet blir unikt i Björks skivproduktion.
Nr: 735/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar