Milagro är inget undantag

SANTANA – MILAGRO – 1992

Det tidiga 90-talet var inte Santanas. Milagro är en trevlig LP, avslappnad och skön att lyssna på. Men någon större sensation är det inte, det är ett album i raden efter Beyond Apperances, Freedom och Spirits Dancing In The Flesh.

Jag gissar att det därför är en skiva de verkligt inbitna santanafansen uppskattar mest. De som har Carlos 70-tal, eller 80-talare som Zebop eller Havana Moon som favoriter kommer knappast att ta till sig Milagro. Det gör nog inte heller dem som upptäckte Carlos storhet så sent som 1999 med Supernatural.

Tyvärr var 90-talet en period där Santana gjorde allt för många slätstrukna album utan direkt inriktning på något annat än mainstream latinopop.

Många låtar från den här tiden är sådant man glömmer lika fort som de passerar. Det som räddar skivorna är givetvis Carlos gitarrspel som emellanåt blixtrar till, men enligt min mening allt för sällan.

Milagro är inget undantag, låtarna är bra, men utan att ge något extra. Det som ändå gör skivan värd att lyssna på är när Santana emellanåt river av ett av sina blixtrande solon.

I de ögonblicken stiger Milagro från ”ganska tråkig” till ”riktigt bra” på min egen skala. Då gillar jag skivan och jämför den närmast med albumet Santana Brothers som dök upp två år efter, alltså 1994. Tyvärr är de där tillfällena allt för korta och allt för sällsynta.

Ska jag nämna någon låt får det därför bli nio minuter långa Somewhere In Heaven, som är ett bra exempel just på detta. Om det inte varit för gitarrspelet hade låten bara kunnat passera utan att någon höjt på ögonbrynen. Det gäller dock att välja sina tillfällen, inte alla solon är lika intressanta.

Det mest intressanta med Milagro att i stället att det är en 92:a, alltså en skiva som kan vara förhållandevis svår att hitta på vinyl. Men den dyker som synes upp emellanåt...ungefär som Carlos fräcka gitarrsolon på skivan alltså...

Nr: 246/CD, sålde LP:n, ångrade mig men var tvungen att köpa en CD  stället...LP:n är ju som sagt svår...