The Musical Box: maj 2020

söndag 31 maj 2020

"Genom oändliga korridorer av ljus"

ASH RA TEMPEL – ASH RA TEMPEL – 1971

Eftersom dagens album är Ash Ra Tempels första platta ska jag läsa en text högt hämtad från Arthur C Clarkes roman 2010. H-hm, då börjar jag...

”Det kändes som han vaknat ur en dröm – eller ur en dröm i en dröm. Porten mellan stjärnorna hade fört honom till människornas värld, men själv var han inte längre människa. Hur länge hade han varit borta? Ett helt liv?...nej, två liv – ett framåt och ett tillbaka”.
Ja, det kanske krävs en förklaring här. Texten handlar alltså om Dave Bowman, astronauten i romanen 2001, alltså föregångaren till 2010, som vid Jupiters månar av en okänd intelligens förs genom en port mellan galaxerna till en annan del av världsrymden. Där blir han förvandlade från människa till energi. Nu är han, som energi, tillbaka på jorden.

Jag fortsätter. ”Som David Bowman, förstekapten och siste överlevande besättningsman på United States Spaceship Discovery, hade han fångats i en gigantisk fälla, som satts ut för tre miljoner år sedan och varit inställd på att slå igen bara vid den rätta tidpunkten och på den rätta signalen. Och han hade fallit genom denna fälla, från ett världsallt till ett annat, och ställts inför underverk, varav han nu förstod en del, medan han var medveten om att han aldrig skulle kunna först andra. Han hade svept fram i en ständigt accelererande hastighet genom oändliga korridorer av ljus, ända tills han färdades snabbare än själva ljuset”.
Det är här nånstans Ash Ra Tempel kommer in i min handling. Samma vecka som jag fick tag i LP:n och för första gången fick höra den höll jag också på att läsa Arthur C Clarkes roman. Och så kopplade jag ihop de båda och fick det att stämma. Ash Ra Tempels första album, där Klaus Schultze, Manuel Göttsching och Hertmut Enke verkligen testade var de musikaliska gränserna gick. Och i början av 70-talet var de gränserna betydligt längre bort än nu för tiden.

Under samma era opererade ju också storheter som Tangerine Dream, Organisation som skulle bli Kraftwerk och en rad andra tyska experimentella grupper som till exempel Dzyan och Agitation Free. Nu går vi vidare i 2010-texten.
”Han hade passerat genom en kosmisk jättebangård och dykt upp igen nära en röd jättestjärnas yta. Och sedan hade han fått bevittna något så paradoxalt som en soluppgång på en sol...endast för att bortom allt förnuft hamna i en elegant utstyrd hotellsvit där det inte fanns en enda ska han inte kände igen”.

Tänk er nu att läsa den här texten och fortfarande ha Ash Ra Tempels Amboss, den 20 minuter långa ljudsviten på a-sidan i öronen. Och att sen vända på skivan och lyssna på än mer spacerockiga Traummaschine, den 25 minuter långa drömsviten som är förföriskt farlig.

”Han var HÄR, på drift i denna väldiga flod av solar, halvvägs mellan centrums väldiga anhopning av eld och utkantens ensliga, glest utströdda stjärnvaktposter. Och där fanns hans ursprung, på andra sidan denna avgrund i skyn, detta serpentinliknande band av mörker utan en stjärna. Han visste att detta formlösa kaos, som skymtade bara i glöden från fjärran elddimmor som kastade sitt sken över dess yttersta utkant, var skapelsens ännu obrukade materia, råmaterialet till framtida utvecklingar”.

Nu är det väl inte så att jag ämnar rekommendera någon att läsa 2010. Första romanen, 2001, är mer jordnära om man säger så. Jag tycker nog egentligen Arthur C Clarke gick ett par steg för långt.

2010 blir efter en ganska strukturerad inledning senare ett surrealistiskt rymdepos, men som för min del fick någon slags mening tack vare Ash Ra Tempels första platta.

Nr: 1539/2222

lördag 30 maj 2020

Harpo, Sugarcubes och Motorcycle Mama

SAILCAT – MOTORCYCLE MAMA – 1972

Motorcycle Mama var ju en hit med Harpo i mitten av 60-talet. Den var kul. Men en helt annan låt med samma namn hade några år innan blivit en ganska stor hit i USA, med gruppen Sailcat. I deras version var Motorcycle Mama en lite lagom småtrevlig countrypopballad.
Den riktigt fräcka versionen gjorde dock Björk och Sugarcubes några år senare, då blev det hårdrock av Sailcats sammetslena pop och inget av det hade det minsta med Harpo att göra...däremot kommer Neil Young nu in i bilden. Det visade sig nämligen att det var han som skrivit låten.
Efter denna något ofokuserade och troligen missledande start kommer denna text nu utan några som helst tendenser att skämmas glida över på en beskrivning av Sailcats enda LP, alltså skivan där vi hittar Motorcycle Mama.

Om nån tycker detta var en onödigt krånglig inledning skylls allt på Harpo. Det var ju han som gjorde låten med samma namn och därför nödvändigtvis var tvungen att nämnas så fort som möjligt för att inga missförstånd skulle uppstå.

Sailcat å sin sida får nog betraktas som en amerikansk one-hit-wonder. Efter 1972 års superhit fick bandet spela in en LP med samma namn, vara med i tv och allt möjligt.

Ändå tog det bara några veckor innan låten försvann från de amerikanska topplistorna och folk hade helt andra låtar ringande i öronen. LP:n har därför ett oförtjänt dåligt rykte, vilket jag nu ska försöka avliva.

Det är nämligen en ganska sjysst popskiva från det tidiga 70-talet. Lite i samma spår liknande psykedelia-lightband som Mamas & Papas, Three Dog Night, Sonoma, Rejoice och en lång rad andra nu bortglömda storheter. En jämförelse med lite senare band påstår Eagles och Poco, men utan lika bra låtar.
Men den som gillar den typen av musik kan säkert få en viss glädje av Sailcats Motorcycle Mama också, det är en trevlig och lite avkopplande skiva att lyssna på. Inte upphetsande på något sätt, tvärtom. Vill man ha en adrenalinkick av Motorcycle Mama föreslår jag Sugarcubes version i stället.

Nr: 1520/2222

fredag 29 maj 2020

Tears gick mot strömmen

TEARS – TEARS – 1974

Tears sägs ha varit Sveriges första glamrockband. Och det var nog så att de chockade ganska många bara med sin image och utseende. Lite märkligt var det. När Bowie, Bolan och pojkarna i Sweet sminkade sig tyckte folk det var helt okej. Men när svenska Tears gjorde det tyckte folk det blev underligt.
Men då ska man också komma ihåg att Tears genom sina inspirationskällor var ett ovanligt svenskt band, möjligtvis var de först med att lira glamrock.

Sen bör man också komma ihåg att början och mitten av 70-talet i Sverige var en tuff tid för kommersiell pop, den svenska proggen hade då ett ganska kraftigt övertag och det såg inte särskilt politiskt korrekt vare sig att sjunga på engelska eller sminka sig och ha glitter på kinderna...som ABBA.

Som jag kommer ihåg det var det därför inte särskilt många, av dem jag kände, som tog bandet som särskilt seriöst.

Det kan väl i och för sig varit sant, men där skiljde sig Tears egentligen inte ett dugg från vad alla andra svenska popband ägnat sig åt sedan popmusiken uppfanns i mitten av 50-talet, typ.

Det första jag minns av Tears är låten Rocky-T och albumet med samma namn. Singelhiten från den skivan, God Save The 45, är också en sån där låt jag kommer ihåg.

Det var bandets andra platta. Första skivan var redan under andra halvan av 70-talet något av en obskyritet, svår att hitta och väldigt få hade den.
Som tur var började jag nångång då jobba ihop med en musikfanatiker som förutom Beatles också hade väldigt bra koll på brittisk glamrock, och av den anledningen gärna propagerade för Tears storhet. Jag fick låna hans ex och hade under många, många år skivan på kassettband, vilket var bra ända fram till att kassettspelaren slutade funka...
Nu har jag skivan på vinyl, vilket så klart känns riktigt bra. Tears debutplatta är en kul LP, lite ruffig där likheterna med inte minst Sweets sound är uppenbara. Om någon kallat Tears för ”ett svenskt Sweet” vid den tiden hade jag tveklöst ställt upp på det.

Låtar som The Ballot Band, Stranger In Town, Messalina och Duke Of Friday tycker jag fortfarande är ruskigt roliga att lyssna på, även om jag har svårt att övertala andra att det är så. Tears första album är en riktigt bra svensk rockplatta, en klassiker om du frågar mig.

Nr: 1257/2222

torsdag 28 maj 2020

Reunionskiva av Steve Perrys Journey

JOURNEY – TRIAL BY FIRE – 1996

20 år efter santanaepokens slut med Greg Rolie och tio efter Steve Perrys era kom den här skivan. Ett reunionalbum av Journey som från mitten av 70-talet gått från progressiv jazzrock till AOR. Ett överraskande bra rockalbum om jag får säga det.
Jag är dock ingen kännare av Journey efter 1977. Jag har bandets tre första album, dem där Greg Rolie var med. När Steve Perry tog över och bandet släppte skivor som Infinity, Evolution och Escape tappade jag intresset.

Trial By Fire hittade jag på en cd-rea där jag bara behövde betala tio spänn. För den pengen hade jag råd att bli nyfiken, till och med på AOR. Jag blev överraskad. Trial By Fire är ett bra rockalbum. Bra låtar överlag och en stabil insats av bandet.

Jag kan som sagt Journeys AOR-era alldeles för dåligt för att jämföra, men jag vågar ändå påstå att jag känner igen det från bandets 80-talare. Reunionalbum är svåra att ge sig på, både som lyssnare och förmodligen ännu värre för artisten i fråga.

Förväntningarna från fansen är nästan alltid skyhöga. Något som rimmar illa med problemet är att artisterna efter en tids frånvaro förmodligen är lite ringrostiga.
Nåja, men Steve Perrys Journey gör det riktigt bra. Albumet är väl avvägt mellan tyngre låtar och smäktande ballader, precis som sig bör. Trial By Fire togs tydligen emot bra av fansen. Det kommer dock aldrig att bli någon av mina favoritskivor, men jag kan tänka mig att lyssna på skivan nån gång ibland.

Nr: 257/CD

onsdag 27 maj 2020

Jeff Lynnes enda soloplatta

JEFF LYNNE – ARMCHAIR THEATRE – 1990

Jeff Lynne gjorde en lång rad album med ELO och ett par med Traveling Wilburys. Och så producerade han mängder med artister och satte alltid sin egen stämpel på det.
Man kan nog påstå att Armchair Theatre är Lynnes enda soloalbum, även om 2000-talsskivor som Zoom och Alone In The Universe egentligen är borde signeras Lynne det också. De är dock utgivna under namnet ELO efter att Jeff vunnit striden med gamle ELO-kollegan Bev Bevan om äganderätten av namnet.

Armchair Theatre kom ungefär samtidigt som när alla de gamla Traveling Wilburys-hjältarna, som av en händelse, släppte nya skivor; George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty. Lynnes album var nog det av dem som fick minst uppmärksamhet.

Men det är en skiva jag tycker väldigt bra om. Inte för att den har särskilt mycket ELO över sig – Det har den lite oväntat inte alls. De som gillar ELO:s mest bombastiska period, Out of the Blue och de där, kan nog bli lite besvikna på den här plattan.

Inte heller för att det låter som en fortsättning på Traveling Wilburys – Det gör den inte, även om han fick hjälp av George Harrison på en del av låtarna.

Jag gillar Armchair Theatre för att Jeff Lynne väljer att gå en lite annan väg än den man trott. Visst finns det en och annan trevlig liten poplåt. Every Little Thing och några till. Det där kan Jeff Lynne, det är bra pop.

Men sen överraskar han och lirar 50-talsrock och rockabilly, nästan lite Gene Vincent i Don´t Let Go. Men den stora överraskningen är jazzlåten Stormy Weather. Den är svidande läcker i Lynnes tolkning. Sånt hade åtminstone inte jag förväntat mig av 80-talspopens urfader.
Armchair Theatre är en trevlig skiva och väldigt annorlunda jämfört med det man hade förväntat sig av Jeff Lynne. För den som vill ha mer av ”riktiga” ELO kan jag däremot rekommendera både Zoom och Alone In The Universe, där använder Lynne sina gamla vanliga beprövade recept, vilket givetvis funkar.

Nr: 1254/2222

Jag har publicerat ungefär samma text 2011. Men när jag nu bytt ut en ganska knastrig LP mot en bättre tar jag mig därför friheten att skriva om skivan igen.

tisdag 26 maj 2020

Stones lånade av The Temptations

ROLLING STONES – AIN´T TOO PROUD TO BEG – 1974

En skön soullåt av Stones, mitt under It´s Only Rock´n roll-eran. Låten är egentligen från 1966 och spelades in först av The Temptations. Men 1974 tog Glimmer twins tag i låten, tuffade till den ordentligt, gav den den nya dimensioner och ny livsluft.
Resultatet blev denna lilla läckerbit som är helt oemotståndlig, som man bara måste älska och självklart spela hur många gånger som helst. Så var det dock inte när låten var ny. Ain´t Too Proud To Beg finns på LP:n It´s Only Rock´n roll, som var den första LP med Stones jag köpte.

Men på den tiden var det titelspåret som gällde och möjligtvis Dance Little Sister Dance. Lite pinsamt ”upptäckte” jag inte den här låten förrän jag råkade komma över singeln. Det var då jag förstod storheten med Ain´t Too Proud To Beg.
Till mitt försvar ska då nämnas att både It´s Only Rock´roll och Dance Little Sister är låtar som allt som oftast finns med på de otaliga samlingsskivor som finns med Stones. Ain´t Too Proud To Beg är inte lika vanlig.

Nr: 114/singel

måndag 25 maj 2020

Skramlig new wave med ett budskap

TOM ROBINSON BAND – POWER IN THE DARKNESS – 1978

Det här är en LP som finns eller åtminstone funnits i de flesta skivsamlingar som har sitt urspring i 70-talet. Det beror så klart på superhitlåten 2-4-6-8 Motorway. Det roliga i sammanhanget är då att den låten inte fanns med på skivan...
Vänta nu, tänker de flesta. Den är ju med på min skiva...

Och så är det. När singlen 2-4-6-8 Motorway blev en superhit togs den så klart med på senare pressningar av LP.n, det gick ju inte att göra något annat. Så är det till exempel på den press som gjordes och släpptes i Sverige, och förmodligen på de flesta andra också.

Men nej, 2-4-6-8 Motorway var aldrig tänkt att ha med på LP:n och var det inte heller på den, eller möjligtvis dem, första pressningen/pressningarna av skivan.

Jag var tidigt ute när det gällde TRB. När LP:n kom ut hade jag redan 2-4-6-8 Motorway på singel. När Power In The Darkness dök upp tänkte jag byta ut min 45-varvare mot LP:n, men när singel saknades blev det liksom aldrig av.
Singeln försvann så klart, troligen under nån underlig tillställning i källaren där jag bodde på den tiden. Men i stället för att köpa en ny hittade jag den här dubbel-LP:n, en kanadensisk press bestående av originalutgivningen Power In The Darkness samt en bonusskiva med 2-4-6-8 Motiorway och EP:n Don´t Take No For An Answer. En bra lösning, tyckte jag då. Och tycker så nu för tiden också.

Jag tycker dock inte att vare sig Power In The Darkness, 2-4-6-8 Motorway eller Don´t No For An Answer inte åldrats särskilt väl. Det var en bra platta då, och engagerande.

Men nu för tiden känns både skivan och låtarna lite dammiga och ålderdomliga, Det är skramlig new waverock där det uppenbart är så att budskapet var viktigare än musiken. Gott så. Det var säkert det som var Tom Robinsons idé.

Men idag är det en skiva jag inte känner att jag behöver spela särskilt ofta, samtidigt som det är en av de där skivorna som bör finnas i samlingen. För Tom Robinson var viktig på sin tid.

Nr: 483/2222

söndag 24 maj 2020

Rutinerade rockveteranen Elliott Murphy

ELLIOTT MURPHY – ELLIOTT MURPHY – 2010

Tänk, den här CD:n från 2010 köpte jag för en tia, ny från en stor svensk nätbutik. Nej, Elliott Murphy har väl aldrig lyckats bli så där galet folkkär som många andra stora...som Springsteen, eller Dylan.
Det finns en historia bakom det. Elliott Murhpys första album recenserades 1973 i Rolling Stone. I samma nummer skrevs det om Bruce Springsteens nya skiva. Den som spåddes nå stora framgångar var Elliott Murphy, och han jämfördes med Dylan. Så blev det inte som vi alla vet. Bruce Springsteen blev den stora hjälten och fyller fortfarande varenda arena han besöker.

Elliott Murphy spelade också han in skivor, som dock aldrig nådde någon större publik. I början av 90-talet flyttade han till Paris, fortsatte ge ut skivor med jämna mellanrum utan att någon egentligen tänkte så mycket på det. Den lite kul twisten på den historien är att han med tiden blev polare med Vruce Springsteen, som varje gång han spelar i Paris brukar bjuda upp Elliott på scenen.
Jag hör till de som följt Elliott Murphy som följt honom sedan jag upptäckte hans skivor. För min del skedde det 1977 och med albumet Just A Story From America. Efter det skaffade jag alla hans tidigare skivor också, och fick se honom live en gång, på någon undergroundkrog vid Skärmarbrink i Stockholm. Det var fantastiskt.

Murphys skivproduktion från det sena 90-talet och framåt är jag inte lika familjär med trots att han släppt nya skivor nästan varenda år. Sammanlagt har Elliott Murphy fram till nu släppt ett 30-tal album. Det är imponerande.

Jag har haft koll på att han med jämna mellanrum gjort besök i Sverige, men det har aldrig funnits tillfälle för mig gå på de konserterna. Så när jag hittade den här skivan för bara en tia var det jättekul. Det blev ett tillfälle för mig att ta igen lite av den tid jag förlorat bara för att jag inte tyckt jag haft tid eller orkat.

Det blev ett kul möte. Elliott Murphys första självbetitlade platta är riktigt skön lyssning. Tyvärr kan jag inte göra någon jämförelse med hans andra alster från senare år.

Men en tanke som slog mig direkt var att koppla ihop skivan med hans allra tidigaste album; Aquashow, Lost Generation och Night Lights, alla från den första halvan av 70-talet. Bra plattor, där Murphy styrka som singer/songwriter är uppenbar. Rutinerade rockveteranen Murphy har fortfarande det där med sig.

2010 års skiva har en väl avvägd mix av upptempo- och ballader som gör att man aldrig tröttnar på skivan utan gärna spelar den flera gånger. Inledningen med Poise´n Grace, Maybe You Were Laughing och Counterclockwise är en sån där start som skulle kunna slå knockout på vem som helst. Rockiga Rain, Rain, Rain är också en låt jag bara måste nämna. Att folk jämför honom med Dylan, fortfarande efter mer än 40 år, är inte alls konstigt.

Nr: 212/CD

lördag 23 maj 2020

En sömnig Manfred Mann-historia

MANFRED MANN´S EARTH BAND – MANN ALIVE – 1998

Mann Alive är sista officiella livstecknet från Manfred Mann´s Earth Band. Det är ett livealbum där låtarna är inspelade under The Soft Vengeance Tour några år tidigare. Jag skulle vilja kunna skriva ”en värdig avslutning” eller något sånt. Men sanningen är att Mann Alive är en ganska sömnig historia.
Liveplattor från manfred Mann´s Earth Band är sällsynta. Mann Alive är bara den andra trots att bandet drog igång redan i början av 70-talet. Förmodligen beror det på att Earth Bands musik inte funkar lika bra live som i studioinspelningar. Det blir lätt en ganska trött stämning, så är det både på Budapest Live från 1984 och den här skivan. Ingen av dem tillhör Earth Bands mest intressanta inspelningar.
Tempot är nedskruvat och lite dämpat. Trött är jag frestad att säga, men tror inte så är fallet, utan bara ett av Manfred Manns många skiftande sätt att angripa sina gamla låtar.

Men om man nu inte lägger någon tonvikt vid atmosfören och stämningen kan man ändå säga att det är en ganska rättvis sammanfattning av en lång karriär inom den progressiva rocken.

Den största delen av låtarna är covers på Dylan och Springsteen, vilket också var något av det Manfred Mann grundade hela sitt koncept med Earth Band på. Den andra hälften är bandets egna, vilket alltså är den lite mer proggiga avdelningen.

Flera av coverlåtarna blev ju hits, som Spirits In The Night, Blinded By The Light och For You, alla lånade av Bruce Springsteen. Andra välkända covers som dyker upp är Dylanlåtarna Shelter From The Storm (från Soft Vengeance) och You Angel You.

Ett av det här albumets bästa spår är också Dylan, men en äldre låt som lånades in redan på 60-talet av popbandet Manfred Mann, Mighty Quinn, här i en massiv progrockig variant som passar låten alldeles utmärkt. En annan höjdpunkt, förmodligen är det aalbumets allra bästa spår, Redemption Song, lånad från Bob Marley. Det är med den låten Mann Alive tar steget från ”en-i-mängden” till ”en-platta-som nog-måste-finnas-i-samlingen”.

Nr: 1266/2222

fredag 22 maj 2020

Suzi Quatros softrockklassiker

CHRIS NORMAN & SUZI QUATRO – STUMBLIN´ IN – 1978

Stumblin´ In är en absolut en softrockklassiker, en av det sena 70-talets riktigt stora får man väl säga. Samarbetet mellan Chris Norman från Smokie och hårdrockdrottningen Suzi Qautro blev en låt som spelades på varenda diskotek i många, många år.
Smokie hade 1978 redan haft en rad hits där Living Next Door To Alice från två år tidigare blev ett gigantiskt genombrott för ett band som då faktiskt varit igång i nästan tio år. Suzi Quatro var en av de första kvinnliga artisterna som blev rockstjärna, dock utan att att någon av hennes låtar blev någon riktig superhit...innan Stumblin´ In vill säga.
Den låten blev hennes första egentliga listframgång då den tog sig in på både amerikanska, brittiska och flera andra topplistor. Den togs senare med på Suzi Quatros album If You Knew Suzi från 1979. Jag tycker fortfarande det är en ganska sjysst softrocklåt. Det är en sån där sak man kommer ihåg, avsett om man gillade den eller inte. Eller hur?

Nr: 84/singel

torsdag 21 maj 2020

Nån typ av alternativrock

SPANDAU BALLET – HEART LIKE A SKY – 1989

Spandau Ballets sjätte och sista album släpptes lite försynt, mest i Italien och Frankrike där det sex år efter Gold och True fortfarande fanns en hel del fans. Det är en underskattad LP menar hardcorefansen.
De fansen hävdar att Spandau Ballets musik i slutet av 80-talet inte längre handlade om new romance utan snarare alternativrock. Fan vet. Jag blir misstänksam när jag upptäcker att nästan varenda låt handlar om kärlek, förlorad, vunnen, olycklig, omöjlig, osannolik och så vidare. New romance precis som vanligt alltså, tänker man...

Samtidigt har jag ett synnerligen tydligt minne av föregångaren till Heart Like A Sky, Through The Barricades, ett album jag tyckte riktigt bra om, mest för att Spandau Ballet där vågat lämna sin trygghetszon och lirade rock...ähum...nån typ av alternativrock.

Heart Like A Sky känns först inte lika självklar. Det skulle i och för sig kunna bero på bilden på omslaget. Jag kan inte bandets historia här. Vet inte hur de resonerade efter Through The Barricades, som inte blev någon storsäljare, med andra ord inte särskilt lyckad i skivbolagets ögon.

Kände de sig tvingade att gå tillbaka till synthpop?
Eller vågade de stå på sig och fortsätta på sin nya väg?
Dessutom måste man komma ihåg att det var hela tre år mellan Through The Barricades och Heart Like a Sky. På 80-talet var det en eon av tid i synthpopbandens värld.

Nåja...Heart Like A Sky är när jag lyssnar på musiken lite mer noga än bara har skivan på i bakgrunden kommer jag fram till att Spandau Ballet nog fortsatte på spåret från Through The Barricades i alla fall. Det är visserligen synthpop, det är tuffa beats och sockerslimmat.

Samtidigt finns där ett lite hårdare, rent av råare sound. Melodierna är dessutom inte så välanpassat trevliga utan har en del kantigheter som ger dem en lite lagom originell känsla.
Det är något jag nog tycker passar Spandau Ballet ganska bra. Och genast påminner jag mig då om bandets ruffiga debut-LP, Journeys To Glory, som nog skulle kunna jämföras med den här skivan. Jag gillar den skivan ganska mycket (för att vara en synthpop-LP). Heart Like A Sky ger mig ungefär samma känsla. Och det är bra. Underskattad skiva? Ja, kanske...

Nr: 1606/2222

onsdag 20 maj 2020

Till slut blir det bra ändå

BRAND X – LIVESTOCK – 1977

Ett till synes ganska rörigt livealbum där låtar hämtats från en del olika konserter för hamna här. Och inte är det med samma sättning heller. Jag ser liksom ingen röd tråd. Och sen kunde ju skivomslaget varit lite roligare. Men trots allt är Livestock en inte alls dum platta egentligen.
För av någon anledning funkar låtarna väldigt bra ihop. Eller så beror det på att ljudet faktiskt är väldig bra, det låter snyggt, till och med elegant. Jag har hört sämre liveinspelningar med jazzfusion. Till slut blir det bra ändå och en sån där upplevelse man inte vill vara utan. Phil Collins är med på ett hörn som trummis. På den här skivan delar han dock jobbet med Kenwood Dennard och det är så klart lite irriterande. Dennard får dessutom mer tid på vinylen.
Det kan jag ha invändningar mot. För om Phil Collins gjorde några riktigt bra grejer vid sidan om Genesis så var det skivorna han spelade in med Brand X. Att jag sen vill ha mer Collins just här beror naturligtvis på mitt intresse för Genesis. Kan tänkas att andra, som har andra infallsvinklar, tycker något helt annat.

Att mitt favoritspår är Isis Mourning, där Collins spelar trummor, har inget med honom att göra. Jag gillar det jammiga och att det blir mer och mer spacerock ju längre de håller på.

Vågar nästan på en jämförelse med tyska Agitation Free just där. Och att den håller på i nio minuter är inget dåligt alls. Någon annan inspelning av den här låten gjorde aldrig Brand X, så det är bara här på Livestock man kan hitta den.

Betydligt mer omväxlande, för att inte säga stökigare är Malaga Virgin, även den på b-sidan, som drar upp tempot till det nästan olidliga. Trumspelet här är också rätt sjysst. Att låten har hämtats från mitt favoritalbum med Brand X, Moroccan Roll, har förmodligen en helt avgörande betydelse.

Till sist måste jag nämna publiken. Mest för den medverkar på ett obefintligt sätt. Det hörs knappt att det folk på plats, utom på några få ställen. Å andra sidan tillför en publik kanske inte så mycket på en jazzfusiontillställning som på en vanlig rockkonsert.

Nr: 1604/2222

tisdag 19 maj 2020

Omväxlande och elegant av Alan Parsons Project

ALAN PARSONS PROJECT – EYE IN THE SKY – 1982

Det var med Eye In The Sky som Alan Parsons Project lämnade progrocken för pop. Inte det jag hoppats på kanske, men att Eye In The Sky är en förbannat bra platta går inte att säga emot. Okej då, Alan Parsons gick över gränsen, det är mainstream, men det är läckert.
Jag kan inte hjälpa det, trots skivans lite skamfilade rykte bland kännare tycker jag om den. Eye In The Sky är en sån där ovanlig platta som sätter sig direkt. I alla fall var det så för mig. Redan efter inledande instrumentala Sirius och sen titelspåret Eye In The Sky var jag fast och beredd att utnämna albumet till det mest spännande jag hört på länge.

Och det där höll i sig hela skivan igenom. Musiken på skivan är nämligen så charmig och omväxlande att det inte går att tycka illa om den.

Alan Parsons går från bombastisk progrock till beatlespop och musikal, hämtar andan och tar sen skämtsamt, som av en händelse, upp 10cc fräcka sound för att sen tveklöst (och givetvis högst förväntat) släppa lös alla de pinkfloydiska influenserna. Det är mäktigt.

Men Alan Parsons stannar inte där. B-sidan öppnar högst provocerande med AOR-dränkta You´re Gonna Get Your Fingers Burned och Psychobabble, där bandet tar upp den stafettpinne som i slutet av 70-talet kastats av Journey och Asia.

Just då, när jag hörde skivan första gången, tyckte jag det var tufft, men när jag med senare album insåg att det var det spåret som delvis skulle gälla blev jag lite besviken. Men å andra sidan inträffade ju det här på 80-talet...
Nåja, Mammagamma, instrumentallåten som kommer direkt efter räddar situationen med sina synthpopsrytmer. Avslutningen med 10cc och Pink Floyd-inspirerade Step By Step och Old And Wise blir också väldigt lyckad. Eye In The Sky är som sagt ett album jag tycker väldigt bra om. Det är som jag sa i inledningen förmodligen mainstream 80-talspop om man ser till helheten, men i så fall väldigt elegant gjort.

Att jämföra detta album med till exempel I Robot, är att ta i alldeles för mycket, så det låter jag bli. Eye In The Sky är en popskiva, (eller rock kanske med dagens måttstock) med en hel del progrockinslag. Grejen är att jag tycker det funkar synnerligen bra tillsammans den här gången.

Nr: 1602/2222

måndag 18 maj 2020

Tar originalet alla dar i veckan

STEVE MILLER BAND -THE JOKER LIVE – 2014

Det är så klart alltid trevligt att lyssna på Steve Miller Band. The Joker är dessutom en av mina favoriter med denne amerikanske bluesrockare. Men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför denna skiva spelades in?
The Joker Live är alltså en liveinspelning av studioalbumet från 1973, gjord 41 år senare. Det är exakt samma låtar, låtordningen är dock något annorlunda. Hitlåten The Joker är inte som på originalet första låt på b-sidan, utan den låt som avslutar konserten, vilket givetvis är logiskt, men...

Steve Miller låter bra nu också, rösten är kanske lite sliten, men i övrigt är skillnaden liten. Inte ens låtarrangemangen är särskilt annorlunda jämfört med 1973.
Så nej. The Joker Live är egentligen ingen nödvändig skiva man måste ha i samlingen. Inte om man har originalet. Det känns inte ens lite kittlande att få låtarna i liveversioner. Det här kunde Steve Miller låtit bli. Men samtidigt har skivan kanske ett berättigande. Skälen kan vara nostalgiska så klart. Sen skulle det kunna vara en möjlighet för Miller att skaffa sig lite ny publik, men det tvivlar jag på.

Troligtvis spelades skivan in mest för att Steve Miller själv tyckte det var en kul grej. Studioalbumet The Joker blev trots ju så betydelsefullt för honom som artist.

Det var hans stora genombrott samtidigt som det markerade hans övergång från underground psykedelisk bluesrock till mer mainstream rock. Men om jag får välja tar jag originalet alla dar i veckan.

Nr: 259/CD

söndag 17 maj 2020

Ett barn av sin tid

BOB WELCH – EYE CONTACT – 1983

Blir förvånad varenda gång jag hör en platta med Bob Welch. Förvånad över hur bra pop han egentligen gjorde. Om man skulle litat på vad Mick Fleetwood sagt, skulle det ju varit precis tvärtom.
Men å andra sidan var de ju knappast kompisar efter Welchs tid i Fleetwood Mac. Vilket man i och för sig kan förstå, Bob Welch var nog ganska stökig på den tiden. Men han fick ordning på sitt liv.

Eye Contact är dock definitivt ett barn av sin tid. Det är ett album från det tidiga 80-talet, så vad tror du? Exakt, synthar, väldigt mycket. Nästan så man skäms. Och det retar mig att Welch fick för sig att byta ut sin riffiga gitarr mot en synth.

Det skämmer låtar som American Girls och S.O.S, som med gitarr istället kunde hört till några av de mest intressanta i Welchs låtkatalog. Nu blir de i stället ganska jobbiga.

Å andra sidan lyckas han klämma in ett par rockrökare också. He´s Really Got a Hold On Her är inget annat än väldigt bra amerikansk rock, men tämligen ensam. Ni som kommer ihåg Tom Pettys Southern Accent har i den här skivan hittat en like, dock utan lika starkt låtmaterial eller att jag ens vågar påstå att man kan jämföra Tom Petty med Bob Welch.
Eye Contact skulle bli den sista skivan för Bob Welch på över 15 år. Skivan blev något av en avslutning på en ”hektisk” period för den förre Fleetwood Macsångaren, en tid då han hängde med Gun´s N´Roses, som repade i hans garage, han festade, testade alla illegala droger som gick att att få tag på.

För att fortsätta den historien lyckades han komma bort från drogerna 1986, flyttade till Phoenix, mer eller mindre avslutade sin egen karriär och ägnade sig åt att skriva låtar till andra artister. Han gjorde i slutet av 90-talet comeback med ett experimentellt jazzalbum.Hans avslutning blev tragisk, 2012 hittades han död, han hade skjutit sig själv i bröstet med ett gevär.

Nr: 1583/2222

lördag 16 maj 2020

Beatles-EP lagom till julruschen 1967

BEATLES – MAGICAL MYSTERY TOUR – 1967

Den här dubbla EP:n dök som av en händelse upp precis lagom till julruschen 1967. En specialutgåva som såldes i mängder och därav är det en av Beatles mest sålda skivor någonsin.
Det finns sex låtar på EP:n, där givetvis Magical Mystery Tour är det stora numret, övriga är låtar som Betales 1967 tidigare bara släppt på singel; Your Mother Should Know, I Am The Walrus, The Fool On The Hill, Flying och Blue Jay Way. Låtarna fanns med i filmen Magical Mystery Tour och togs sedan med när soundtracken släpptes på LP.
En kul detalj är att i stereoversionen av I Am The Walrus råkade en del av BBC:s radiosändning av Shakespeares pjäs King Lear av misstag komma med i mixningen. Man valde att behålla denna detalj på inspelningen till EP:n.
Nu för tiden har väl singel- och EP-formatet mer eller mindre spelat ut sin roll. Den stora begivenheten med denna dubbel-EP är dock utviksomslaget med en 24-sidiga folder fullmatad med foton och teckningar från den turné som filmen handlar om.
EP:n kom både i stereo och mono, 1967 var stereoutgivningar fortfarande ovanliga, så det var en liten sensation. En detalj till. I förstapressen trycktes mittuppslaget på ljusblått papper.

Min skiva är både stereo och en förstapress, vilket man givetvis kan vara stolt över. Trots att skivan såldes i så stora mängder har den numera blivit lite knepig att hitta, åtminstone om man är ute efter ett välvårdat exemplar.

Nr: 148/EP