The Musical Box: juli 2016

söndag 31 juli 2016

En röd elektrisk gitarr

WILMER X – MEDIUMPLAY – 1980

En röd elektrisk gitarr, vilken lysande rocklåt. ”Det enda Putte vill ha, Putte vill ha, är en röd elektrisk gitarr”. Givetvis ska det sjungas på bred malmöitiska. Fattas bara annat, Wilmer X är ju lika stora som Malmö FF...eller större än så...
1998 såg jag Wilmer X live på Hultsfredsfestivalen som förband till Backyard Babies och sen Black Sabbath. Då var de ljusår och 18 år från sin allra första rockhit, som förmodligen är ihopsnickrad i Studio Bombadill i Klippan. Att Bo Åkerström och Torsson hängde där också är jag säker på.

Pojkstackarn i Torssons Överst på önskelistan fick nämligen den den röda gitarren (varenda jävla jul), trots att han önskade sig en brandbil eller en ambulans.

Men fyra år tidigare hade Wilmers Putte blivit utan samma gitarr. En röd elektrisk gitarr fick jag dock inte höra i Hultsfred, trots att låten under många, många år var en livefavorit bland X-fansen.

Gissar att Wilmer X hade börjat känna sig vuxna i slutet av 90-talet, och kände sig ganska långt från sin första skiva. Mediumplay är ingen LP, det är en EP i LP-format som ska spelas på 45 varv.

Skivan innehåller bara sju låtar. Här finns fantastiska små saker som Slå dank, Dum i huvet och Jag vill va gla´. Inga av dem ens i närheten av att vara särskilt originella. Bara rocklåtar snodda i bästa Hurriganesstil. Den som sticker ut är En röd elektrisk gitarr, som låter så där sagolikt naivt smårolig utan att för en sekund vara menad att bli så.
När skivan var ny var den omöjlig att få tag på i nordvästra Småland. Jag minns dock med viss säkerhet att det cirkulerade ett synnerligen åtråvärt och mycket obskyrt kassettband i trakten. Att kopiera kassetter var i början av 80-talet nästan omöjligt, dubbelkassettspelarna fanns inte då (kommer ni håg dem, vilka fantastiska maskiner det var), så att göra sig en egen kopia krävde två kassetspelare, och vem hade det?.

Vinylskivan fick jag tag i långt senare. Det blev ett kärt återsende med En röd elektrisk gitarr som allra första låt (fan, den är lika bra nu för tiden!).

Den röda elektriska gitarren på bilden tillhör en av mina söner. En julklapp...

Nr: 1068/2222

lördag 30 juli 2016

”Man får leta efter glädjeämnena”

BOB DYLAN – UNDER THE RED SKY - 1990

Bob Dylanplattan Under The Red Sky sägs vara halvsvår att hitta på vinyl. Förmodligen för att den kom så sent som 1990 då CD-skivan hade börjat ta över. Men av någon anledning dyker den ändå upp här och där.
Men det gör kanske inte så mycket om du inte får tag i den. Det går att leva utan den. Under The Red Sky kom till efter Dylans Traveling Wilburysperiod.

Kanske var han utmattad efter det äventyret då han producerade högoktanig 80-talspop ihop med George Harrison, Jeff Lynne, Tom Petty och Roy Orbison. Den här LP:n låter lite som att Dylan inte var i allra bästa form, att han tappat farten, lite dagen efter...

En sak är säker. Under The Red Sky är inte alls lika vital som sin föregångare Oh Mercy. Men trots det är skivan roligare än de flesta andra av Dylans 80-talare...(man får leta efter de små glädjeämnena...)
Det bästa med Under The Red Sky är att den är ganska rockig, lite som Wilburys faktiskt. Det är nog så att upptempolåtarna på skivan är bra, de lite lugnare är inte alls lika vassa.

Om jag inte tar helt fel använde sig Dylan av barnramsor på den här skivan. Ungefär som han på samma sätt använde sig av nyhetsnotiser i början av sin karriär när han skrev sina låttexter. Att göra låttexter av barnramsor gjorde kanske inte läget lika skarpt...

Men om vi nu återvänder till skivans små glädjeämnen i stället. Boogierockiga Unbelieveable är min favorit tillsammans med – trots en viss tveksamhet – inledningsspåret Wiggle Wiggle. Men det finns säkert många andra som har andra favoritspår...

Nr: 2039/2222

fredag 29 juli 2016

Den sista riktigt bra Latin Quarterskivan

LATIN QUARTER – SWIMMING AGAINST THE STREAM - 1988

Latin Quarter har en skön blandning av folkmusik, new wave och lite reggae med lätt akustisk pop som grund. Swimming Against the Stream är den tredje och sista riktigt bra Latin Quarter-skivan.
Får jag bestämma, är det här den bästa plattan de gjorde. Skillnaden mot de två tidigare, Modern Times och Mick & Caroline är att Swimming är något mer avskalad och naken.

Låten Swimming Against the Stream är kanske den bästa poplåt Latin Quarter någonsin gjorde. Men Blameless, Dominion och Race Me Down är också både vackra och välgjord brittisk pop, sofistikerad politisk pop om man så vill.

Men det där med smart pop och texter med svåra politiska budskap var inget för hitlistorna och skivköparna. Det funkade helt enkelt inte, det var inte många som köpte skivorna. Och till slut ville skivbolagen inte ta i Latin Quarter med tång.

Nr: borttagen ur samlingen pga platsbrist.

torsdag 28 juli 2016

Stones andra...tredje...eller fjärde

ROLLING STONES – NO 2 – 1965

Det här är Rolling Stones andra album, det vet man av namnet. Men det är den tredje LP:n de släppte...och den här LP:n, deras andra, blev den också delvis deras fjärde...i USA... Nej, nu måste vi nog försöka reda ut här en gång för alla.

Så här gick det till på ett ungefär.

Våren och sommaren 1964
Efter att Stones släppt ett antal singlar och en EP kom så första LP:n i april 1964. Nästan samma LP fick i USA namnet Englands Newest Hitmakers.
Sen spelade de in fler singlar och en EP som fick namnet Five By Five. De skivorna släpptes bara i Europa. Efter det satte Stones igång med att spela in sin andra LP (No 2).
Hösten 1964
Amerikanerna var rejält sugna på de där singlarna och EP:n. Så för att slippa höra folk gnälla om orättvisor släppte London Records skivan 12x5 i USA redan hösten 1964, med låtarna från EP:n, ett antal singlar och lite annat grums och fyllde dessutom ut med en del färdiga spår från Rolling Stones No. 2, alltså innan den LP:n släpptes i England.

Januari 1965
Rolling Stones No 2 släpps i England januari 1965. Det var alltså helt korrekt det andra album Stones släppte i Europa. Den blev en gigantisk succé, gick direkt upp på topplistorna och låg högst upp i hela tio veckor.
Senare samma år...
Amerikanerna ville så klart ha del av No 2 också. Problemet var att de redan fått en del låtar på 12x5. Lösningen blev en helt ny amerikansk LP som fick namnet Rolling Stones Now! Den innehöll resterande låtar från No 2 och dessutom ett antal singlar som Stones hunnit med att prångla ut under tiden, bland annat Little Red Rooster...

Så där fortsatte det sen i några år och några skivor till, Out Of Our Heads och Aftermath bland annat där de amerikanska och europeiska pressningarna delvis innehåller olika låtar.

Nu ska vi krångla till det lite till. Den uppmärksamme har så klart redan sett att min skiva, den på bilden, står det inte No 2 utan Vol 2 på. Det beror på att det är en reissue på tyska skivbolaget Nova från 80-talet (tror jag) och där bytte man helt sonika namn på skivan.

För att röra till det ytterligare släpptes No 2 i Holland på 60-talet under namnet Rolling Stones 3 (vilket i och för sig var korrekt det också) och ytterligare en gång på 70-talet under namnet Everybody Needs Somebody To Love. För övrigt finns de skivorna med diverse olika omslag...

Vi fördjupar oss inte i detta mer utan konstaterar från samlarperspektiv att enda lösningen är att skaffa både de europeiska och de amerikanska pressningarna och de holländska också för säkerhets skull...av alla skivorna.
För att återgå till tvåan, den blev som sagt en succé. Och visst är det en lysande rockplatta med en rad klassiker, inte minst Time Is On My Side. 1965 handlade det dock fortfarande mestadels om covers, de glittrande tvillingarnas låtskrivarådra hade då ännu inte vaknat på allvar.

Stones första platta var en nästan renodlad blues- och rhythm´n´ blues-platta. Tvåan är betydligt mer pop. Kanske var det ett försök av Stones att anpassa sig. Tonåringarna hade de redan i ett fast grepp (både i England och USA), var de möjligtvis ute efter deras mammor..?

Nr: 303/2222

onsdag 27 juli 2016

Man får mycket för pengarna

AMON DÜÜL II – NADA MOONSHINE # - 1996

Det var inte många som trodde på en återförening av Amon Düül II 1996, eller förväntade sig det, eller ens upptäckte det, utom en och annan gammal övervintrade krautrockare som missat att hela 80-talet och halva 90-talet redan passerat. Men så blev det, 14 år efter Vortex.
Att det inte var riktigt hela Amon Düül II som återsågs har kanske ingen större betydelse. John Weinzierl var då fortfarande upptagen med sitt eget Amon Düül i England. Men å andra sidan spelade det nog ingen roll för ett band som egentligen inte gjort en enda vettig skivinspelning på närmare 20 år.
Hur som helst blev Nada Moonshine ett ganska lyckat återseende, både för bandet och för fansen. Amon Düül II var med Nada Moonshine tillbaka i den progressiva experimentella rocken och långa vindlande melodislingor. Dock inte hela vägen fram. Jämfört med storheter som Phallus Dei och Yeti framstår Nada Moonshine som ett ganska klent exempel.

Trots alla ansträngningar blir det mer atmosfär än fräcka riff och psykedeliska jam. Visserligen inte illa det heller, Yes och Camel levde till exempel under många år bara på atmofäriska prylar.
Det som slår mig när det gäller den här skivan är att den är så teknisk. Det sparas inte på syntheffekterna och ljudet, till och med gitarr, verkar vara både komprimerat och processat på mer än bara ett sätt.

Att göra så var helt ok i mitten av 90-talet, men nu låter det tämligen daterat. Det tar bort en hel del av mitt intresse. Jag är inte ens säker på att alla låtarna går att spela på riktigt, live. Men å andra sidan gillar jag det österländska temat, det passar 1996 års Amon Düül II. Sen får man mycket för pengarna, över en timme skrammel.

Nr: 211/CD

tisdag 26 juli 2016

Morrissey tar inga risker

MORRISSEY – YOU ARE THE QUARRY - 2004

Vår vän estradören Morrissey ser mordisk ut på omslagsbilden till You Are The Quarry. Efter halva skivan inser jag att han är nära att lyckas, då har han redan firat av så många deprimerande salvor att jag fått nog.
Men jag får skylla mig själv. Jag köpte CD:n av nyfikenhet då så många jag känner med bestämdhet hävdar att Morrissey är guds gåva till mänskligheten (se även Afzelius). Den här skivan anses vara ett av hans större verk från senare tid (2000-talet).

Det är också hans mest framgångsrika platta med över en miljon sålda exemplar...vilket som vi alla vet dock inte har ett enda dugg med hur pass intressant ett album egentligen är.

Men med tanke på albumets rykte är det lite överraskande att Morrissey inte verkar ta några som helst risker med You Are The Quarry. Det som först slår mig är att det nästan uteslutande handlar om gitarrbaserade något nedstämda låtar i mellantempo, låtar som inte rör upp några som helst känslostormar, åtminstone inte hos mig.

Ska jag vara elak är detta pompös vuxenpop som för den oinvigde är ganska tråkig (se XTC:s Skylarking). Jag är dock ingen expert på Morrissey. Jag gissar att låtarna har en helt annan innebörd för dem som räknar in The Smiths bland världens sju underverk.

Jag har försökt, men går inte igång på The Smiths konstant depressiva tillstånd, eller för all del Sisters Of Mercy, Joy Division eller The Cure heller. Har The Queen Is Dead hemma för lyssning just nu, kanske polletten trillar ner då.

Nr: Kom aldrig så långt att den hamnade i samlingen, säljes.

måndag 25 juli 2016

Elephants Memory bättre med åren

ELEPHANT´S MEMORY – ANGELS FOREVER – 1974

Sista plattan med Elephants Memorys, Angels Forever är bättre än jag trodde. Det är rätt skön 60-talspsykedelia-, lite halvfunkig pop. Det gjorde spillrorna av Elephants Memory bra.
När den här skivan kom ut var de bara fem. På debutplattan 1969 var gruppen ett helt hippiekollektiv och fick spela in låtar ihop med John Lennon och Yoko Ono.

Jodå, de var med på skivan Some Time in New York City och fick dessutom spela in en egen platta på Apple tack vare John & Yoko. Elephants Memory fick sina ”fifteen minutes of fame”. Angels Forever kom några år senare, 1974, när det hela var över.

Och att då ge ut en skiva med 60-talspop funkade naturligtvis inte alls. Då var den vad man idag kallar ”daterad”. Det blev gruppens sista så klart.
Men nu är den bättre. För nu behöver man inte bry sig om vilket år den kom. Elephants Memory har visserligen skalat bort mycket från sitt experimentella 60-tal, och lirar mer pop än tidigare. Dessutom växlas det frisk mellan olika stilar.

Men La Sopa gillar jag, en instrumental spanskinfluerad liten sak, som går att köra mer än en gång. Rock´n´Roll Streaker är en märklig poplåt, Tell the Truth, Running Man är också rätt bra. Rätt tidtypiska 60-talare...på 70-talet...

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

söndag 24 juli 2016

You better you bet

THE WHO – FACE DANCES – 1981

Face Dances är The Whos första album utan Keith Moon. Jag tror inte jag någon enda gång läst en positiv recension om denna skiva. Men kan en LP med en sån klassisk Who-låt som You Better You Bet verkligen vara kass? Den låten är ju den allra sista Who-klassikern.
Jag kan hålla med om att det inte låter särskilt mycket The Who om Face Dances, det är mer synthig 80-talsrock. Men kass är den inte. Vilket annat band som helst skulle varit överlyckligt om de fått ihop så här många hyfsade låtar på en LP. Men för legender som The Who räckte det inte. Inte för fansen i alla fall.
Men vad hade folk räknat med? Att The Who, utan Keith Moon, skulle kunna göra en ny psych-klassiker som Quadrophenia? Eller ett gitarrmonster som Tommy?

Det hade inget band klarat, inte ens Beatles. Synnerligen inte på 80-talet. Får jag bara påminna om Paul McCartneys 80-tal faktiskt inte varit särskilt lyckat. Inte ens George Harrison klarade det. Och varför skulle då Pete Townshend..?

Men jag tycker faktiskt Face Dances är en ganska bra rockplatta. Som Who-album duger den kanske inte. Men som vanlig rockplatta håller den absolut.

You Better You Bet är en briljant låt. Avslutande Another Tricky Day är nästan lika bra. Att den lånat riffen från I Can See For Miles lämnar jag helt utan kommentar.

Nr: 1621/2222

lördag 23 juli 2016

McChurch Soundrooms enda album

MCCHURCH SOUNDROOM – DELUSION – 1971

Denna schweiziska svårhittade LP är lysande krautrock. McChurch Soundroom experimenterar något våldsamt med musikstilarna och växlar mellan allt från jazz till folkrock, blues och hård orgeldriven rock.
Delusion, som blev McChurch Soundrooms enda inspelning, är därför både underhållande och irriterande. Irriterande för att det stundtals hoppas lite väl mycket mellan stilarna, som att bandet inte kunnat bestämma sig för vad de vill uppnå. Samtidigt är detta en del av charmen med skivan.

Jag kommer på mig med att jämföra gruppen med allt från Uriah Heep och Deep Purple orgelpumpande psykedelisk hårdrock till Jethro Tulls folkrockådra, eller kanske ännu mer obskyra Gravy Trains första magiska platta där man kan se flera likheter. För den som kan sin krautrockläxa är Gomorrha ett band som också tål att jämföras med.
Ett av mina favoritavsnitt på skivan, men det är jag kanske ensam om, är Dream Of Drummer, som består av ett fem minuter långt trumsolo som känns inspirerande och har ett tänk som ligger långt utanför det normala.

Trots att musikerna i McChurch Soundroom var och förblev tämligen okända i rockvärlden tycker jag man kan hävda att de besitter både talang och skickligt. Jag gillar de våldsamma orgelsessionerna, trummisen och faktiskt också den något okonventionella sångarens röst.
Även om både låtarna och bandet i sig är en okänd storhet utanför krautrockkretsen är detta en LP jag utan dåligt samvete kan rekommendera alla dem som är nyfikna på det lite annorlunda samtidigt som igenkänningsfaktorn med samtida brittiska progrockband är stor.

Nr: 1360/2222

fredag 22 juli 2016

Night Shift räcker inte till

FOGHAT – NIGHT SHIFT – 1976

Night Shift är en stabil och stadig boogierockplatta. Foghat manglar på med sina patenterade gitarriff. Men någonstans önskar man sig lite mer ändå. Night Shift känns platt och lite feg.
Förklaringen ligger förmodligen i skivan innan, hyllade Fool For The City, som många – jag också – påstår är gruppens allra största ögonblick. Jag gissar att tanken med Night Shift var att göra en lika framgånsrik LP till.

Men där Fool For The City fick folk att dra efter andan skapar Night Shift bara syrebrist.

Visst är det tung boogie- och hård rock, men det oförklarliga och magiska finns där inte.

Jag kan inte direkt sätta fingret på varför, men Night Shift har inte ”det!”. Titelspåret är en ruffig rockrökare, Drivin´ Wheel stenhård boogie oich avslutande I´ll be Standing By är kanske den bästa ballad Foghat någonsin gjorde.

Men det räcker inte den här gången. Jag gillar Foghat men kan inte påstå attNight Shift är ett särskilt starkt album. Det är visserligen ett stabilt hårdrockalbum, men det är något som fattas.
Kanske var det så att Lonesome Dave Peverett fick prestationsångest. Eller så är det helt enkelt så att denna högst kompetenta skiva bara inte glänser tillräckligt mycket jämfört med sin föregångare.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

torsdag 21 juli 2016

Nucleus – ett naturfenomen

NUCLEUS – NUCLEUS – 1969

På omslagsbilden kläcks Nucleus ur ett ägg. Kanske det ursprungliga kosmiska ägget, ur kaoset. Det är också ur kaoset Nucleus musik föds. En våldsam kakafoni av ljud inleder albumet som till slut lyckas forma de ursprungliga ljuden och urmelodin till all popmusik framträder.
Nucleus fortsätter sen på det spåret, men har ingen som helst kontroll över detta naturfenomen. De kan inte tygla den våldsamma musiken. Även om de stundtals lycka fånga in melodierna bryter de strax sina bojor och tar helt oväntade och nya vägar.

Upplevelsen av detta album är därför både fascinerande och jobbigt svår att följa. En rå pumpande hammondorgel tar allt som oftast över och välter upp och ner på hela den musikaliska värld Nucleus med så stor möda lyckats skapa.

Första sidans Jenny Wake Up och Judgement Day är två mycket märkliga musikaliska skapelser vars likar man troligen bara kan hitta hos vissas tyska opolerade krautrockband från samma tid.
Därför är Nucleus musik knappast behaglig att lyssna på i vanlig mening. Vilken väg melodislingorna behagar ta är fullständigt oförutsägbart, budskapet blir minst sagt kryptiskt men kaotiskt välgörande.

Musikformen har vissa likheter med tyska Amon Düül II:s tidiga verk Phallus Dei och Yeti, men jag tror ändå inte att Nucleus hämtat inspiration från det hållet.

Vad jag däremot vet är att man definitivt inte ska koppla ihop dessa våldsamma kanadensare med det i jämförelse välstädade och betydligt mer välkända brittiska jazzrockbandet med samma namn.

Kanadensiska Nucleus levde bara en kort period i slutet av 60-talet. Från början kallade sig bandet The Lords Of London och fick på kort tid rykte om sig att vara en av de bästa liveakterna i Toronto.

Det var när bandet bytte namn och fick ge ut en denna LP som blev början till slutet. Nucleus upplöstes strax efter att skivan släppts.

Möjligtvis är det därför denna LP inte är särskilt välkänd utanför Kanada. Kanske var det av den anledningen jag fick skivan billigt på en loppis strax utanför Jönköping.

Jag betalade tio kronor för en LP som i Kanada rankas som en av de allra svåraste skivorna att få tag på.

Nr: 2099/2222

onsdag 20 juli 2016

En annan Graham Parker

GRAHAM PARKER – BURNING QUESTIONS – 1992

Det är 13 långa år mellan Squeezing Out Sparks och Burning Question. Musikaliskt ligger de båda skivorna långt från varandra. Så ska det givetvis vara, men den här gången var det lite för långt.
Squeezing Out Sparks var Graham Parkers höjdpunkt på den brittiska new wavescenen. Det var med den skivan och uppföljaren The Up Escalator han lyckades få amerikanernas ögon på sig och togs emot på andra sidan Atlanten som en hjälte.
Burning Questions 13 år senare har dock inte mycket av elden, eller ens glöden kvar från de hysteriska åren i slutet av 70-talet. Det är en betydligt mer nedtonad Graham Parker vi får möta på Burning Questions. Låtarna är inte längre stenhårda sparkar i magen eller knockoutslag på hakspetsen. Nej, i stället vänder sig Graham Parker till sina lyssnares mindre djuriska sidor.

Texterna känns visserligen nästan lika angelägna som förr, men melodierna är avskalade till något betydligt mildare än tidigare.

Burning Questions är en annan sida av Graham Parker som man känner igen från skivan innan Struck By Lightning, men knappast har särskilt mycket med hans 70-tal att göra.

Graham Parkers säregna röst, bräkande påstår en del, har dock sin charm. Låtarna är stilsäkra om än inte knivskarpa. Så givetvis är Burning Questions en skiva fansen borde gilla.

Nr: 276/2222

tisdag 19 juli 2016

Colosseums Valentyne Suit

COLOSSEUM – THE VALENTYNE SUIT – 1969

Att behöva lyssna på ett 20 minuter lång instrumental svit med ett gäng flummiga jazzrockare skulle kunna vara ett straff. Eller tortyr. Hjärntvätt kanske?
Men när Colosseum river loss sitt storverk The Valentyne Suit från skivan med samma namn, blir det inte alls så. Musikstycket tar upp hela b-sidan på albumet och är uppdelat i tre delar. Bara själva tanken borde egentligen få håret att resa sig i nacken, men ju fler gånger man lyssnar ju bättre blir det.

Colosseum gör det så snyggt, utan att ta till några som helst övertoner. Det finns inga fräcka gitarrsolon, eller någon ylande saxofon som tar över och dominerar, det är bara musik.

Men det står aldrig stilla, det händer nya saker hela tiden, som driver musiken framåt. Och det är dessutom ganska rockigt, nästan psykedeliskt på sina ställen.

Förstasidan, med fyra låtar, är lite mer lättillgänglig. Här visar Colosseum prov på mångsidighet och blandar hårdrock (nästan) med ren jazzrock, blues och psykedelia.

The Kettle är skivans tuffaste låt. Sen gillar jag också psykedeliska The Machine Demands a Sacrifice. The Valentyne Suit är Colosseums andra album. Året efter släpptes i USA (Dunhill Records) en skiva med samma omslagsbild, som dock fick namnet The Grass is Greener. Bara delvis är det samma låtar.

Nr: 713/2222

måndag 18 juli 2016

Golden Earring gillade beatlessoundet

GOLDEN EARRING – WINTER HARVEST – 1967

Det går naturligtvis att gnälla över hur simpel den här skivan är. Att den förmodligen var daterad redan året den kom ut eftersom Golden Earring hängde kvar vid Beatles sound från 1963.
Man kan dessutom med all rätt påstå att det inte hänt särskilt mycket jämfört med debutplattan från två år tidigare. Det är mer av samma, beatpop i Beatles stil.

Jag gillar naturligtvis den här skivan ändå, lika mycket som Golden Earring gillade beatlessoundet. Jag gillar det där lite spretiga soundet och att våra holländska vänner så skamlöst plagierar sina brittiska hjältar.

Och att de faktiskt gör det ganska bra, men att de inte kunde skaka fram lika kul popmelodier som Lennon/McCartney. Men Winter Harvest är knappast är någon av de klarast lysande stjärnorna från 1967 års pophimmel, det kan inte ens jag påstå.

Men samtidigt tycker jag att låten In My House, som är en briljant beatpoplåt med massor av orgel och ett fräckt fuzzsound, aldrig fått det erkännande den var värd.

Möjligtvis är det så att den kom några år för sent. Hade Golden Earring gjort In My House säg tre år tidigare kunde det blivit en sån där odödligt popdänga som alla kan, Do Wah Diddy-typen ni vet.
Men jag gillar Golden Earring, har alltid gjort, och lyssnar givetvis gärna på den här plattan emellanåt ändå. Winter Harvest har trots sitt lätt skamfilade rykte en och annan kul poäng och är så oskuldsfullt naiv att det inte går att tycka illa om skivan.

Den är ett givet val för alla dem som fortfarande får gåshud av skivor som Please Please Me, With The Beatles, A Hard Day´s Night och hela bunten av tidiga Holliesplattor.

Nr: 1643/2222

söndag 17 juli 2016

Talking Heads tillbaka till ruta ett

TALKING HEADS – SPEAKING IN TONGUES – 1983

Speaking In Tongues är Talking Hedas bäst säljande album. Men förväntningarna var så klart enorma efter magiska album som Fear Of Music och Remain In Light. Att det sen tog tre år innan Talking Heads återhämtade sig efter de urladdningarna gjorde bara att intresset ökade ännu mer.
Men Speaking In Tongues har inget med sina föregångare att göra. Jag tror inte ens David Byrne försökte. Remain In Light är en gastkramande resa genom ett märligt ljudlandskap, Fear Of Music är en skrämmande psykologisk thriller. Speaking In Tongues är en popskiva.
Visst har skivan en rad rytmstarka melodier med knepiga melodislingor och underliga texter. Inte minst inledningen med Burning Down The House som blev en av Talking Hedas största hits. Men vad finns det för anledning att tyda Byrnes förmodade kryptiska meddelande i texrader som inte ens med säkerhet innehåller några budskap?

Vad skivan inte har är dock främst Brian Eno som producent. Därmed var Talking Heads direkt tillbaka till ruta ett och debutskivan :77, med den skillnaden att de här låter betydligt mognare, men å andra sidan tråkigare.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

lördag 16 juli 2016

Ännu en rockopera av Kinks

KINKS – PRESERVATION ACT II – 1974

Det är för album som detta Kinks på 70-talet blev ökända och till slut bannlysta och utkickade från sitt skivbolag RCA. En rockopera - ett konceptalbum - en dubbel-LP, som är svår att lida igenom utan flera pauser.
Men ändå. Man får se det positivt. Preservation Act II är roligare än sin föregångare...Act I.
Lite roligare...
Jag vet att det finns de som tycker precis tvärtom och som helhet är Preservation Act II svår att uppskatta.

Men man får leta efter de små ljuspunkterna. Det positiva är att den andra akten känns mer genomtänkt än den första. Här finns ändå någon slags röd tråd som går att följa. Den har jag svårare att hitta på ettan.

Storyn i den här långa berättelsen ger jag mig inte på alls. Jag siktar in mig på låtarna i stället, som på vissa ställen är riktigt underhållande, men på andra olidliga passager av exempellös utfyllnad.

Jazziga Mirror Of Love är albumets enda riktigt bra låt, även om den egentligen bara är en i raden av flera liknande saker. Det går så klart alltid att hitta fler lustiga och fyndiga saker, men de är väl gömda.

Till exempel de ballader Ray sjunger ihop med Marianne Price, som av vissa säkert kan hävdas vara ”känslosamma” och vackra, medan andra tycker det låter som taskig operett...

Om jag säger så här. Det här albumet är inte nödvändigt att ha i samlingen om man inte är samlare av Kinks-skivor.

Nr: 579/2222

fredag 15 juli 2016

En tysk kvastfening

ELECTRIC SUN – EARTHQUAKE – 1979

Det här är en riktigt bra hårdrockplatta. Uli Roth sparar inte på någonting och dammar av både gamla hendrixriff och svettiga mastodontsolon från tiden före punken. Men de som kan det där med krautrock (Electric Sun är tyskar) menar dock med att det bara är mainstream hårdrock.
Nu är Electric Sun i mina öron naturligtvis mer än så. Visst är det hårdrock, men knappast mainstream och har inte särskilt mycket med den kommersiella hårdrock som skulle etablera sig i början av 80-talet.
Jag ser i stället Earthquake som ett övergångsalbum, en den tyska hårdrockens kvastfeningar, där övergången från progressiv hård tysk rock (kraut) till hårdrock i samma skola som Wishbone Ash är ganska tydlig. Earthquake är trots sitt kanske något skamfilade rykte en svettstinkande hårdrockplatta som absolut står sig bra i den konkurrensen.

Det är Uli Roths första platta efter att han lämnade Scorpions (där han tagit över som gitarrist efter Michael Schenker). Man skulle därför kunna påstå att detta album därför är en fristående fortsättning på scorpionsalbum som In Transit och Fly To The Rainbow, de två album där Uli Roths gitarr fick spela huvudrollen.

Det var när han lämnade Scorpions som bandet började sin väg mot den definitiva mainstreamfåran som sen kulminerade med Wind Of Change.

De tidiga plattorna är de intressanta och enligt vad jag tycker de scorpionsskivor man bör ha i samlingen, tillsammans med Schenkerskivan Lonesome Crow. Den som gillar Scorpions tidiga album, krautrockexperimentet Lonesome Crow inräknad, kommer att känna igen sig.

Nr: 2105/2222

torsdag 14 juli 2016

Ett barn av sin tid

JEFF BECK – FLASH – 1985

Jeff Becks Flash är verkligen ett barn av sin tid. En LP från mitten av 80-talet med det patenterade framgånsreceptet: En-hit-resten-utfyllnad.
Hitlåten heter People Get Ready och sjungs av Rod Stewart. En låt som blev en hyfsat stor hit på sin tid, utan att för den skull räknas in bland klassikerna, långt ifrån.

Men eftersom det är Jeff Beck som ligger bakom Flash är LP:n givetvis ändå betydligt bättre än det mesta annat från samma epok.

Det hänger förstås på Becks fantastiska gitarrspel, vilket man får en rejäl dos av även på Flash. Jeff Beck briljerar i det ena feta rockriffet efter det andra.

På den här skivan hade han lämnat jazzmusiken från album som Blow By Blow och Wired bakom sig och gjorde som alla andra gamla gitarrhjältar, lirade rock.

Tyvärr är det enda riktigt roliga med skivan att Jeff Beck lirar gitarr. Det hjälper inte att han på flertalet av låtarna fick hjälp av Nile Rodgers med produktionen.
Flash blir en förhållandevis platt skapelse (i mer än det vanliga avseendet). Det blir inte bättre av att Beck den här gången har med sångare på varenda låt, oftast Jimmy Hall. En jämförelse: skivan påminner en del om Santanas Marathon.

Nr: 2056/2222