SALEM MASS – WITCH BURNING – 1971
Det tråkiga med amerikanska kultbandet Salem Mass är att de inte på något sätt är konsekventa. Att de ägnar sig åt kyrkorgel och satanistiska mörka texter, med en sångare som nästan är Ian Gillans like, är en sak. Men när de sedan hoppar hela vägen till soulpop är det inte okej längre.
Visserligen påminner de då om Doobie Brothers under deras riktigt bra år i början av 70-talet, men det funkar liksom inte ihop med det där ockulta och den där tunga orgeln.
I de inledande spåren djupdyker Salem Mass i depressiv heavy-psych. En ohyggligt massiv orgel förstärker intrycket av att man här har med satanister att göra. Att bandet hittat sin inspiration hos tidiga Deep Purple och Black Sabbath är givet. Därför kan man inte låta bli att bli lite imponerad.
Men Salem Mass lyckas inte hålla fast vid den där ödesmättade domedagsstämningen, då bandet faller in i ledet efter Doobie Brothers sound och dessutom nästan tar rygg på ett band som soulrockiga Three Dog Night. Då faller det första intrycket.
Musiken känns efter det lite för schizofren och ofokuserad för att jag på allvar ska uppskatta hela skivan.
Men då ska man veta att det handlar om en LP som ursprungligen aldrig släpptes på något officiellt skivbolag utan i alla år levt som ett obskyrt samlarobjekt, tills den för några år sedan släpptes som en reissue.
Nr: 1427/2222
Det tråkiga med amerikanska kultbandet Salem Mass är att de inte på något sätt är konsekventa. Att de ägnar sig åt kyrkorgel och satanistiska mörka texter, med en sångare som nästan är Ian Gillans like, är en sak. Men när de sedan hoppar hela vägen till soulpop är det inte okej längre.
Visserligen påminner de då om Doobie Brothers under deras riktigt bra år i början av 70-talet, men det funkar liksom inte ihop med det där ockulta och den där tunga orgeln.
I de inledande spåren djupdyker Salem Mass i depressiv heavy-psych. En ohyggligt massiv orgel förstärker intrycket av att man här har med satanister att göra. Att bandet hittat sin inspiration hos tidiga Deep Purple och Black Sabbath är givet. Därför kan man inte låta bli att bli lite imponerad.
Men Salem Mass lyckas inte hålla fast vid den där ödesmättade domedagsstämningen, då bandet faller in i ledet efter Doobie Brothers sound och dessutom nästan tar rygg på ett band som soulrockiga Three Dog Night. Då faller det första intrycket.
Musiken känns efter det lite för schizofren och ofokuserad för att jag på allvar ska uppskatta hela skivan.
Men då ska man veta att det handlar om en LP som ursprungligen aldrig släpptes på något officiellt skivbolag utan i alla år levt som ett obskyrt samlarobjekt, tills den för några år sedan släpptes som en reissue.
Nr: 1427/2222
Vill man verkligen ha med satanister att göra? Hur kul är egentligen människooffer och kyrkbränningar på en skala? Är det inte betydligt trevligare med ett gäng vanliga musikanter som spelar bra musik, exempelvis lite skön, svängig soulpop?
SvaraRadera