GRATEFUL DEAD – LIVE/DEAD – 1969
”Man måste välja sina Grateful Dead-plattor, med omsorg. Alla är inte lika bra”, påstår en kompis som är det närmste man kan komma en deadhead bland de jag känner. Han har så klart rätt.
Det finns en klar skiljelinje mellan en rad tämligen oförargliga countryrockalbum och det som en gång gjorde Grateful Dead till en av sin tids stora psykedeliska och mest inflytelserika rockband.
Live/Dead är definitivt ett av Grateful Deads stora album. Det markerar också tiden för när man ska börja skilja på bandets liveplattor och studioalbum.
Efter denna dubbel går Grateful Deads inspelningar åt två olika håll. Studioalbumen uppehöll en städad bild utåt med oftast mainstream country- och västkustrock.
På liveplattorna fortsatte Jerry Garcia och vännerna däremot med sina outgrundliga psykedeliska utflykter, till glädje för alla deadheads som sett album som Aoxomoxoa och Anthem Of The Sun som tidernas största psykedeliska uppenbarelser.
Live/Dead ska också räknas dit. För jag misstänker att Live/Dead är ett sånt där album som omärkligt äter sig in i hjärnbarken, tar över tankarna och gör att man till slut kommer ut ur garderoben som en fullfjädrad deadhed.
Det är på en skiva som den här man hittar Grateful Deads svarta och inrökta själ och orsaken till varför bandets följare är sådana fanatiker.
Jag gissar också att upplevelsen av detta album är att komma så nära den psykedeliska trippen som möjligt utan att för den skull ta hjälp av diverse olagliga substanser.
Live/Dead är ett enda långt frossande i jammiga musikstycken från början troligen improviserade och att de till slut hamnat på någon av dessa båda vinylskivor är kanske en ren tillfällighet.
Detta avskräcker förmodligen de flesta, och jag kan knappast rekommendera Live/Dead till den som aldrig lyssnat på Grateful Dead tidigare. Men storheten med albumet är att låtarna, trots sin form, är så mångfacetterade och skiljer sig så mycket åt att det inte går att sluta lyssna.
Live/Dead blir aldrig tråkig. Enda låten som i det sammanhanget skiljer ut sig negqativt är Turn On Your Love Light, som trots ylande gitarrer i det här sällskapet blir en tämligen mainstream publikflirt påminnande mer om en utdragen Rolling Stonesrocker än en psykedelisk tripp.
Nr: 1878/2222
”Man måste välja sina Grateful Dead-plattor, med omsorg. Alla är inte lika bra”, påstår en kompis som är det närmste man kan komma en deadhead bland de jag känner. Han har så klart rätt.
Efter denna dubbel går Grateful Deads inspelningar åt två olika håll. Studioalbumen uppehöll en städad bild utåt med oftast mainstream country- och västkustrock.
På liveplattorna fortsatte Jerry Garcia och vännerna däremot med sina outgrundliga psykedeliska utflykter, till glädje för alla deadheads som sett album som Aoxomoxoa och Anthem Of The Sun som tidernas största psykedeliska uppenbarelser.
Live/Dead ska också räknas dit. För jag misstänker att Live/Dead är ett sånt där album som omärkligt äter sig in i hjärnbarken, tar över tankarna och gör att man till slut kommer ut ur garderoben som en fullfjädrad deadhed.
Det är på en skiva som den här man hittar Grateful Deads svarta och inrökta själ och orsaken till varför bandets följare är sådana fanatiker.
Live/Dead är ett enda långt frossande i jammiga musikstycken från början troligen improviserade och att de till slut hamnat på någon av dessa båda vinylskivor är kanske en ren tillfällighet.
Live/Dead blir aldrig tråkig. Enda låten som i det sammanhanget skiljer ut sig negqativt är Turn On Your Love Light, som trots ylande gitarrer i det här sällskapet blir en tämligen mainstream publikflirt påminnande mer om en utdragen Rolling Stonesrocker än en psykedelisk tripp.
Nr: 1878/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar