The Musical Box: juli 2013

onsdag 31 juli 2013

Briljant av XTC

XTC – DRUMS AND WIRES – 1979

Nigel har en framtid inom brittiskt stål. XTC vill bara hans bästa. Nu planerar de hans liv. Making Plans For Nigel är en briljant poplåt. Lättsam, ironisk och humoristisk. Hela LP:n Drums & Wires är förresten briljant. Jag vågar nog säga att det är en av XTC:s allra bästa skivor.
Men när jag hörde LP:n första gången tyckte jag inte alls så. Då blev jag besviken. Irriterad på att XTC lämnat det stökiga soundet från sina två första album, det som egentligen var ganska påfrestande men samtidigt väldigt spännande.

När de spelade in sitt tredje album, Drums And Wires, hade de friserat och putsat det ordentligt, vilket förmodligen var helt nödvändigt... Men just då, för 33 år sedan, tyckte jag inte alls så.

Nu är däremot Drums And Wires en sån där LP man med gott samvete kan återvända till och spela med stort nöje.

XTC, främst då Andy Partridge och Colin Moulding, hade en förmåga att skriva udda melodier, knepiga och spretiga men knivskarpa. Knappast radiovänligt i nån större utsträckning, mer musik för genuint intresserade.

Drums And Wires var den skiva där XTC satte sitt framtida sound. De hade hittat den perfekta formeln. LP:n blev deras stora genombrott om man kan kalla det så.

Making Plans For Nigel är, för mig, skivans stora låt. Men här finns många fler lysande poplåtar, om än ganska knepiga; Ten Feet Tall, Helicopter, Day In Day Out, That Is The Way...

Nr: 693/2222

tisdag 30 juli 2013

Etta James på 90-talet

ETTA JAMES – STICKIN´ TO MY GUNS – 1990

Den här LP:n åkte fram efter att jag sett filmen Cadillac Records en sen natt på SVT. Den handlade om Chess Records i Chicago på 50-talet.

Det var där Muddy Waters, Little Walter, Chuck Berry och flera andra fick chansen och därefter blev några av världens största blues- och rockstjärnor. En av de sista som dök upp i filmen var Etta James, spelad av Beyoncé.
I filmen spelades några av hennes största låtar, bland annat I´d Rather Go Blind, All I Could Do Was Cry och At Last. Jag fick en helt annan syn på Beyoncé efter det, men den här texten ska handla om Stickin´ To My Guns, ett av Etta James senare album, från 1990.

Jag är helt säker på att kännare av Etta James musik inte håller detta album särskilt högt. Det är ett ganska typiskt 90-talsproducerat album med en tämligen massiv och anonym ljudbild, som inte ger Etta James röst rättvisa. Man skulle kunna hävda att det är ett ganska ordinärt blues- och rhythm & bluesalbum. Det finns många skivor som låter ungefär så här...

Skillnaden är givetvis dock att det är Etta James som sjunger, även om hennes röst inte har samma ”edge” och styrka som i början av 60-talet.

Men i en del låtar kommer det där fram och då blir det väldigt bra. Out Of The Rain är LP:ns bästa spår, udda Get Funky är kul och Beware är en rysare.

Men som sagt, Etta James har gjort andra album som lämnat större avtryck efter sig.

Nr: 2140/2222

måndag 29 juli 2013

Är det sant att allt är lögn...

TRETTIOÅRIGA KRIGET - TRETTIOÅRIGA KRIGET - 1974

Äntligen – ett progband som har något att säga. Något vettigt alltså... Alla progband har mycket att säga...men det är sällan nåt intressant. Det brukar handla om medeltida kungar eller vad de upplevt i yttre rymden...eller ”under inflytande av psykedeliska droger...”
Trettioåriga krigets första platta är ordrik och flummig, men jag tycker mig ändå ana mer än bara ”konstigheter”. Texterna har substans och bakom allt flum finns en tanke.

Det gör den här LP:n intressant att lyssna på nu för tiden också, men: Är det sant att allt är lögn, är det lögn att det är sant*...

Jag var för ointresserad av svensk progressiv rock i mitten av 70-talet för att ens förstå vad det handlade om när Trettioåriga kriget gjorde sina första plattor.

LP-skivor med Pink Floyd, Genesis och Jethro Tull gick man igång på. Black Sabbath och Led Zeppelin också.

Men när det dök upp något svenskt band tittade man knappast åt de skivorna. Att det var ett stockholmsband var förmodligen också en orsak...

Trettioåriga kriget borde jag ha lyssnat på mer inser jag nu. Den här LP:n kan ha varit den första - eller en av dem - i genren progressiv hårdrock i Sverige.

Och nog är det progressiv 70-talshårdrock alltid. Gnisslande gitarrer och sagolikt kryptiska texter. Låtarna är låånga och ibland svåra att följa. Utan tvekan lånade Trettioåriga kriget från andra...Pink Floyd, Uriah Heep...men nu för tiden är det bara charmigt.
Trettioåriga krigets debutplatta är synnerligen svår att hitta på vinyl. Deras senare album går med lite tur att få tag på till hyfsat pris, men den här får man nog lägga upp en bra slant för. Den lär dock ha släppts på CD i mitten av 2000-talet.

Trettioåriga kriget släppte under den senare delen av 70-talet en rad LP-skivor. Den sista 1980, men då under namnet Kriget. Gruppen splittrades därefter men återförenades i början av 2000-talet och har därefter släppt flera nya album.

Nr: 2134/2222

* textrad ur låten Handlingens skugga

söndag 28 juli 2013

Bolans Futuristic Dragon

T REX – FUTURISTIC DRAGON - 1975

Did you ever see a woman?/Coming out of New York City/With a frog in her hand/Did you ever see a woman?/Coming out of New York City/With a frog in her hand/I did. Don´t you know/I did. Don´t you know/I did. Don´t you know/And don´t it show?

Det där är texten till T Rex-låten New York City. Den finns på skivan Futuristic Dragon från 1976. Det är HELA texten.

Är det inte lite oroande att det är den bästa låten på den plattan? Särskilt eftersom det här plattan direkt efter Bolan´s Zip-Gun. T Rex skräpskiva från 1975.
Nej, faktiskt inte. Det är lite uppfriskande. Rätt skönt. Futuristic Dragon är väldigt mycket bättre än Bolan´s Zip-Gun. Jag gillar Bolans flummiga nonsenstexter. Det var det han gjorde bäst.

Inte så bra som på de stora berömda skivorna, Tanx och Electric Warrior. Men ändå så pass att det går att lyssna på.

New York City är kul, nästan lite jazzig och gjord med mycket humor. Det finns faktiskt ett par bra låtar till på skivan.

Jupiter Liar är visserligen bombastisk i överkant, men det svänger. Metalliska Sensation Boulevard är inte heller så dum.

Futuristic Dragon lär aldrig bli ihågkommen som ett av rockhistoriens stora album. Men det var i alla fall rätt skönt att Marc Bolan till slut hittat ut från återvändsgränden.

Nr: 1003/2222

Gary Glitter, smink och glamour

Eftersom jag jämförde Bolan´s Zip-Gun med Gary Glitter i den tidigare artikeln känner jag mig nu tvingad att skriva några rader om den gamle glamrockkungen själv.

Kommentar: Den fortsatta historien om Gary Glitter tar dock en mycket obehaglig väg, då han efter sin storhetstid som rockstjärna åtalas och fälls för flera fall av pedofili. För mer info: se kommentarsfältet.

GARY GLITTER – GLITTER – 1972

Gary Glitter var ett fenomen redan innan han släppte sin första LP. 70-talets glamrock var glitter, smink och glamour. Gary Glitter var allt det där...men mer än dubbelt så mycket...

Det var nog tack vare det han en mycket kort period i början av 70-talets dekadenta glamvärld var den största superstjärnan på Londons rockklubbar.
Hans musik var därefter, bombastisk och pompös rock som svämmade över av klichéer och alla tänkbara publikfriande effekter, handklapp, doakörer, fläskiga trummor och ylande gitarrer.

På kort tid fick han flera hits; Rock And Roll, I´m The Leader Of The Gang...och så radioplågan Do You Wanna Touch Me*...låtar som borde vara ospelbara idag...men...

Nu när jag lyssnar på hans första platta igen kan jag inte låta bli att gilla den. Gary Glitter hade trots allt en ganska fast plattform i 50-talsrock. Och han gjorde det rätt bra...

Jag hittar referenser till allt från doo-wop till Elvis och Chuck Berry. Och att han säkert också kollat upp vad både Sweet, Slade och Mott The Hoople höll på med är givet. Det är faktiskt en kul LP att lyssna på.
LP:n Glitter lär inte gå till historien som ett musikaliskt nyskapande verk. Men den är ett av de bättre exemplen på vad 70-talets glamrock stod för.

Nr: 2137/2222

* Är inte med på den här LP:n

Gary Glitter-kväll på Finlandsbåten

T REX – BOLAN´S ZIP GUN – 1975

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Bolan´s Zip Gun från 1975. Det är ingen bra platta.
Som tur är kan Marc Bolan det här med rock and roll, så Bolan´s Zip-Gun blir inte så där fruktansvärt pinsam jämfört med mycket annat.

Men om man ställer den här skivan vid sidan av andra T Rex-plattor, är det solklart: DET ÄR GARY GLITTER-KVÄLL på Finlandsbåten!

Okej. Bolan´s Zip-Gun är väl egentligen typisk glamrock. Men 1975 var det för sent för en snubbe som Bolan att komma med något sånt här. Glamrocken hade han ju lämnat. Här känns det bara som T Rex återanvänder gammalt material*.
En sak jag alltid gillat med T Rex är de udda och spännande texterna. Men det här är bara billig Kiviksrevy och vaudeville. Det är lite Stefan & Krister över skivan, om man kan uttrycka det så.

Nån bra låt då?
Nej. Men det finns två riktiga skitlåtar, Space Boss och I Really Love You Baby. Dem ska du inte spela.

Nr: 1006/2222

* Vilket är sant. De flesta låtarna är nyinspelningar från Bolans USA-satsning Light of Love...som faktiskt var betydligt bättre...

lördag 27 juli 2013

Franz Beckerlees grymma gitarr

GASOLIN – STAKKELS JIM – 1974

Stakkels Jim är en Gasolin-platta som hamnat lite i skuggan, bakom storheter som Gas 5 och Gör det noget. Men det är en av mina favoriter med de danska rockgiganterna. Jag har för mig att det här var den första Gasolin-skiva jag hörde. Det var låten Stakkels Jim som gjorde det...
Det var knappast en typisk gasolin-låt. Och inte nån vanlig rocklåt heller, utan den där gamla skotska folksången Auld Lang Syne omgjord i dansk anda. En sån där melodi som mer hänger ihop med nyårsfirande och romantik, än med ett danskt rockband.

Men jag tror jag fastnade mset för Franz Beckerlees gitarrspel. För om inte någon sagt det innan, Beckerlee var en grym gitarrist.

Stakkels Jim var det andra gasolinalbumet som producerades av Roy Thomas Baker. Och han gjorde ett bra jobb igen.

Dessutom är det en rolig skiva. Gasolins texter och melodier går inte att ta på riktigt allvar, särskilt inte med låtnamn som Alla-Tin-Gala, Daddy Ding-Dong eller Damernes nar.

Men det finns något slags allvar bakom, ett socialt engagemang, som gör att låtarna ändå biter sig fast. Onkel ”How Do You Do” som exempel.

Förutom Stakkels Jim, och den efterföljande instrumentala The Last Jim (Beckerlee igen) har jag alltid haft ett gott öga till Perron Gare Du Nord, en kärleksballad (eller järnvägsballad om man så vill) där Kim Larsen gör ett intryck som gärna stannar kvar länge.

Nr: 1132/2222

Kristianiaromantik, naivt och galet

FRANZ BECKERLEE – NO KIDDIN´ - 1979

Det finns nog ingen som påstår att gasolingitarristen Franz Beckerlees enda soloalbum är större musikkonst. Det är vanlig bluesrock och ett och annat inslag av jazz. Men den är charmig på sitt alldeles egna sätt.
Det är först helt nyligen jag fått tag på No Kiddin´. Den är ”svår”. Det bildades nästan myt om den här LP:n då den var ny. Jag tror inte särskilt många skivor kom till Jönköping.

Det var nästan ingen som sett den eller hört den. Det fanns till och med de som inte trodde den fanns. Det var ju ingen som kunde tänka sig att Gasolins flummige gitarrist skulle kunna göra en egen platta. Gasolin levde ju...även om de 1979 var inne på sista versen.
No Kiddin´ har dock inte mycket med Gasolin att göra. Om jag fått tag i skivan då, och inte nu, skulle jag förmodligen tyckt något helt annat än jag tycker idag.

Jag hade nog inte uppskattat olikheten med Gasolin. 1979 var de ju som allra störst och man kunde deras låtar utantill.

Även om No Kiddin´ är en ganska charmig sak hade jag nog väntat mig lite mer. Franz Beckerlee var både saxofonist och gitarrist och skolad i jazz. Det fanns de som liknade hans gitarrspel med Hendrix.

Men No Kiddin´ är inget halsbrytande äventyr, inga våldsamma excesser med sax eller jazzgitarr. I stället handlar det, förvånande nog, mest om blues och softad jazzrock. Inte alls illa, men lite enklare än det jag hade väntat mig.

Texterna har inte heller några direkta likheter med Gasolins svarta humor, där Kim Larsen låg bakom allt.

Det är lite kristianiaromantik och socialrealism, naivt och galet, ganska charmigt och ett och annat nödrim. På 70-talet gick sånt hem.

Nr: 131/2222

fredag 26 juli 2013

Alternativpop eller techno?

ST ETIENNE – FINISTERRE – 2002

Tänk vad man kan hitta i begagnatbackarna nu för tiden. Visserligen en cd, men den här plattan med St Etienne visade sig ha något extra.
Jag börjar dock med ett par väl valda visdomsord...

Our father who are in heaven...please stay there
The world began i Eden...and ended in Los Angeles...

St Etiennes ironiska och ibland ganska roliga texter är en del av behållningen. Men de rör sig också i ett brett musikaliskt spektra, från rå technosynth och dansmusik till indiepop...och tangerar till och med Ricke Lee Jones luftiga jazzpop. Är det alternativpop - indie - eller är det techno? Det kanske är båda...
Det är rätt fräckt. St Etienne har ett skönt och ganska hemmagjort sound. Finisterre är den enda platta jag har med gruppen, det är en av deras senare.

Men tydligen var det så det började på deras första album, inspelningar under enkla förhållanden med bara en åtta-kanals bandspelare. Ljudet påminner en hel del om Fleetwood Macs minimalistiska album Tusk, men mer ljudcollage.

Musiken är dock något helt annat än Lindsey Buckinghams, även om den är minst lika skruvad. Det var kanske ingen tillfällighet att St Etienne kallades för ”intelligentare än vad som är nyttigt” i den brittiska musikpressen.

Jo, det är ett engelskt band trots namnet. Men de har tagit namnet från Frankrike. Tydligen var det nån i bandet som hade koll på fransk fotboll och gillade fotbollslaget St Etienne.

Nr: 23/CD

onsdag 24 juli 2013

Prince psykedeliska album

PRINCE – AROUND THE WORLD IN A DAY – 1985

Det här är ett lysande album! Och det går att få billigt också. Med lite tur går den här LP:n att köpa loss för mellan tio och tjugo spänn. Hittar du den är det bara att slå till.

Det är ett av Prince mest intressanta album. Men var beredd på att det är extremt skruvat och märkligt...och väldigt annorlunda jämfört med Purple Rain och 1999.
Around The World In A Day brukar kallas Prince psykedeliska album. Dels för omslaget som har en dragning åt Sgt Pepper och dels för att det sägs vara inspirerat av Beatles psykedeliska period i slutet av 60-talet.

En och annan älskar LP:n, andra hatar den och förstår den inte alls. Det är sant att Around The World In A Day är svårlyssnat för den som inte är van.
Det är till exempel nästan helt befriat från hitlåtar, i stället får man leta efter detaljer, och det finns det gott om. Det är soul och funk, men det är också rått metalliskt, ett sprakande fyrverkeri av synthar och texter som inte bara antyder sex – det är sex.

Och det är ”psykedeliska”, flummiga, experimentella mellanakter. Prince utforskar marker där inte många varit tidigare. Kanske tassade Funkadelic och Parliament i gränslandet. Sgt Pepper och Their Satanic Majesties Request var där.

Around The World In a Day spelades in nästan parallellt med Purple Rain, men blev till skillnad från den ett kommersiellt fiasko.

För den som tycker sig ha tid och ett tillräckligt stort intresse kan dock Around The World In A Day bli en musikalisk upplevelse.

För den som inte har det kan det bli en plåga. De som känner så ska kanske nöja sig med Purple Rain...

Nr: 2122/2222

tisdag 23 juli 2013

The Enid – mer klassiskt än rock

När jag ändå är inne på det här med synthar och keyboards...vi tar en till idag...

THE ENID – TOUCH ME – 1979

Inköptes på chans. Jag har aldrig hört The Enid förr, men har sett många av deras skivor ute i affärerna. Nån gång måste väl bli den första, tänkte jag när jag hittade den i Klasses källare på Torpa.
Två keyboardister och bara en gitarr kändes också helt rätt. Det fick mig att tänka på Rare Bird. Långa låtar dessutom...och det brukar ju vara ett tecken på bra progressiv rock...

Men efter att nu lyssnat på skivan några gånger är jag lite tveksam. Nog är det mycket keyboard alltid...väldigt mycket. Men inte alls lika experimentellt och vasst som Rare Bird. The Enid verkar mer lägga upp storslagna ljudmattor, som efter en stunds lyssnande inte blir särskilt spännande.

Men vad som är intressant är deras ambition att försöka förena rock med klassisk musik. Det lyckas de bra med. För bra.

Touch Me blir för mitt otränade ”klassiska öra” mer symfoni än rockmusik där en tämligen ensam elgitarr får göra ett och annat inhopp.

Touch Me anses enligt proffstyckarna vara ett av The Enids bättre verk. För min del behöver jag nog lite mer tillvänjning för att uppskatta musiken fullt ut, även om andra spåret Cortage och b-sidans 16 minuter långa Albion Fair är både tilltalande och bitvis ganska extrema.

Jag tycker nämligen inte The Enid lyckas helt i sin balansgång. Det blir lite för mycket klassiska influenser och för lite rock. Det går till exempel inte att jämföra dem med Ekseption. Holländarna lyckades skapa en helt egen musikvärld. The Enid gör bara besök.
Men jag ger mig inte så lätt. Jag ska lyssna på Touch Me flera gånger till, så jag kanske ändrar uppfattning. I annat fall har Klasse lovat mig att byta in skivan.

Nr: 1406/2222

Moroder eller Bowie?

GIORGIO MORODER – CAT PEOPLE – 1982

Är detta ett album med David Bowie eller med Giorgio Moroder?

Svaret är Morodor till mer än nio tiondelar, Bowie står för halva den första tiondelen. Men det är Bowie och låten Cat People (Putting Out Fire) som bär hela albumet. Resten består av Moroders långa svepande synthsekvenser och ljudmattor.
Det är soundtracken till filmen Cat People. Det är musik därefter. För Giorgio Moroders del handlade det om att förstärka scenar och skapa stämningar. Det är stundtals inte särskilt lyssningsvänligt. På andra ställen blir det till utmärkt bakgrundsmusik.

I ett fåtal delar blir det lite intressant för dem som kan sin italienska synthmusik...och för den som upptäckt Moroder via Daft Punks senaste skapelse, Random Access Memories.

Men det avgörande intressanta med Cat People är David Bowies insats, Putting Out Fire. Han har skrivit texten, Girogio Moroder musiken.

Detta nästan sju minuter långa stycke är för mig enda anledningen att äga plattan. Det är till och med så att jag menar Cat People bör finnas i varje samling av David Bowie-skivor.

Putting Out Fire finns i två versioner. Dels den här som är både anpassad för dansgolven (släpptes även som maxisingel) och som filmmusik.

Dels en betydligt mer avskalad version som går att hitta på Bowiealbumet Let´s Dance. Vilken av dem man tycker är bäst är en smaksak.

Nr: 2124/2222

måndag 22 juli 2013

Förföljd av China Sky

CHINA SKY – CHINA SKY – 1988

Jag har en otäck känsla av att den här LP:n förföljer mig. Den dyker upp på de mest oväntade ställen och förväntar sig att bli uppmärksammad. Jag har sålt den – två gånger – och ändå står den här nu igen...för tredje gången.
Nu har jag gett upp. China Sky får vara kvar. Men om den tror att den ska bli spelad har den fel.
China Skys enda album hör till den där sortens skivor jag gjort mig av med, jag har samvetsgrant och noga dammsugit samlingen på amerikansk 80-tals arenarock och skickat iväg dem. Journey, Bon Jovi, REO Speedwagon. Jag har inte saknat dem för ett ögonblick.

China Sky räknas i en del obskyra hårdrockkretsar som en raritet. Den sägs vara svår att få tag på och brukar kosta därefter. Okej då, men det har tydligen inte gällt mig... Det här exemplaret hittade jag i en second hand-butik och betalade en tia.

Jag kunde naturligtvis låtit den stå, men just i det ögonblicket gav jag upp och insåg att China Sky hör till mitt öde.
Nu är inte China Sky det allra värsta exemplet på långhårig 80-talshårdrock, eller pudelrock. Sångaren Ron Perry har en ruggig pipa och vet hur han ska använda den.

Gamle Molly Hatchet-gitarristen John Ingram är också med i detta tremannaband. Tydligen var också Danny Joe Brown med och startade China Sky efter att Molly Hatchet kraschlandat i mitten av 80-talet, han är dock inte med på skivan.

Kanske är det därför China Sky i alla fall har något förlåtande över sig. Det finns en liten, liten touch av sydstatsrock i deras musik. Det går fram rätt bra i upptempolåtarna.

Men de där obligatoriska balladerna kunde de uppriktigt låtit bli, där låter de som Toto eller Eagles på speed...

Nr: 2126/2222

söndag 21 juli 2013

Claptons Blues power

ERIC CLAPTON – JUST ONE NIGHT – 1980

Lay Down Sally, Wonderful Tonight, After Midnight och Tulsa Time låter som perfekta ingredienser på ett livealbum från 80-talet med Eric Clapton. Det är det också. Men första LP:n av Claptons japanska Budokanalbum är ändå bara uppvärmning. Det är på andra vinylskivan det händer.
För någonstans medan man tar bort första plattan och lägger den andra på tallriken har EC letat fram sin wah wah-pedel. Han har också letat fram Blues Power, Double Trouble och Have You Ever Loved A Woman. Det är då konserten börjar.

Eric Clapton har gjort flera livealbum av högsta klass. Men folk jag känner som sett Clapton live hävdar med bestämdhet att inget av dem når upp till att få se honom på riktigt. De där magiska ögonblicken när Claptons fingrar flyger över gitarrsträngarna har aldrig gått att få med på någon inspelning.
Men Just One Night måste ändå komma ganska nära. Clapton är på spelhumör och skickar iväg det ena blixtrande gnistrande gitarrsolot efter det andra.

Jag sitter som klistrad under hans solo på Blues Power. Det tar nästan andan ur kroppen. Jag drar efter andan under Cocaine, som trots att det här är en arenarocker är bra mycket bättre än studioversionen.

Att Albert Lee finns med i bandet bakom Clapton upptäcker man inte förrän det är dags för hans solonummer – Dire Straits Setting Me Up – som i detta sammanhang först känns som ett märkligt låtval, men konstigt nog funkar det.

Rambling On My Mind, Have You Ever Loved A Woman och avslutningen med Further On Up The Road är låånga låtar (som alltid). Men det märker man inte.

Nr: 2125/2222

En legendarisk kväll på The Rainbow

ERIC CLAPTON – RAINBOW CONCERT – 1973

Ett av få album jag tycker är bättre på CD än LP:n. Men inte på grund av ljudet. Originalplattan på vinyl innehåller nämligen bara fattiga sex låtar, på CD:n finns hela konserten (tror jag), 14 låtar. Allt inspelat en legendarisk kväll på The Rainbow Theatre i London den 13 januari 1973.
Det var förresten helt och hållet Pete Townshends förtjänst att konserten blev av. Vid den här tiden var Eric Clapton mer intresserad av att grumsa i sig mer heroin än vad som var nyttigt för hans späda kropp.

Pete Townshend gjorde vad han kunde för att få honom på andra tankar. Han samlade ihop ett gammalt kompisgäng för ett gig (som blev två) för att E.C skulle komma på andra tankar.

Det lyckades. Om det var The Rainbow Concert som blev vändning eller nåt annat vågar jag inte svara på, men efter den här plattan inledde i vilket fall som helst Eric Clapton sin mest framgångsrika period någonsin.

Kompisgänget var ett supergäng sett med den tidens mått. Pete Townshend och Ronnie Wood på gitarr, Jim Capaldi (Traffic) på trummor och Steve Winwood på keyboards, bland annat...

Inte undra på att det blev bra. The Rainbow Concert är en sån där legendarisk inspelning. I mitten och slutet av 70-talet visste alla, som var det allra minsta intresserade, att Claptons Rainbow-konsert var något alldeles extra. Och då var det ändå bara LP:n med sex låtar man snackade om... Favorit: Let It Rain (med det obligatoriska trumsolot).
Utan att ha några som helst ”bevis” för det tycker jag dock inte att detta är den bästa liveinspelningen med Clapton jag har i samlingen. E.C Was Here (trots bara sex låtar) och Just One Night (andra skivan så klart) lyssnar jag hellre på.

Det kan vara tillfälligt, det kan vara permanent. Vi får se hur det utvecklar sig... Rainbow-konsertens storhet är troligen nostalgisk.

Nr: 177/CD

Ps. Angående bilden från baksidan av CD:n - nej, det är inte Kalle Martindahl...

lördag 20 juli 2013

Svek och olycklig kärlek

PAUL KELLY – DEEPER WATER – 1995

Paul Kellys sånger handlar nästan alla om svek, förlorad eller olycklig kärlek. Deeper Water är inget undantag, det är en skiva som berör. Paul Kelly har förmågan att hitta det rätta anslaget, de ibland lite sorglustiga vändningarna och har en innerlighet som få.
Wanted Man, skivan innan, tyckte jag var fantastisk. Uppföljaren Deeper Water är om möjligt ännu bättre. Inte minst vad det gäller de musikaliska utsvävningarna.

Grunden är som alltid när det gäller Paul Kelly australisk folkrock och pubrock, men den här gången vidgar han sina gränser och har dessutom sneglat både mot ambient musik och afrikanska rytmer.

Det gör Deeper Water spännande, oberäknerlig och fascinerande att lyssna på, även om den kan till en början tyckas tämligen oansenlig och nästan lite trist. Det är alltså ett album som tar lite tid på sig...
Får du tag i den här CD:n, den har vad jag vet aldrig pressats i vinyl, tycker jag du ska lyssna på titelspåret Deeper Water. Där har Paul Kelly hittat något alldeles extra.

Fortsätt sedan med Eno-inspirerade Gathering Storm, suggestiva Madeleine´s Song och skivans bästa spår I´ll Forgive But I Won´t Forget.

Nr: 190/CD

Paul Kelly en Wanted Man

PAUL KELLY – WANTED MAN – 1994

Från 1993 fram till för några år sedan är ett sorgligt LP-kapitel, vissa skivor från de åren har helt enkelt aldrig släppts på vinyl. Wanted Man är en av dem. Den finns inte ens som LP i Paul Kellys hemland Australien.
Wanted Man skulle kunnat bli en klassiker som vinylskiva, den frustar av spelglädje från första till sista spåret. Men nu är det bara en riktigt bra CD-skiva.

Det finns massor av sköna låtar att plocka fram; She´s Rare, Just Like Animals, Song From The 16th Floor. Såna där låtar som sätter sig och blir kvar.
En skiva man blir glad av att lyssna på. En skiva att plocka fram nästan när som helst. Paul Kellys musik funkar bra till alla sinnesstämningar. Det är pubrock, lite country, ett dylanskt munspel, akustisk gitarr och en fräck distad elgitarr.

Det är australisk rock, det är lite rockabilly och en och annan stillsam ballad...där han nästan är lika bra som Basse Wickman (...och den som brukar följa den här bloggen vet nu att det inte går att få mycket högre poäng).
Paul Kelly är helt ensam på Wanted Man. Han har inte med sig något stabilt kompband som The Dots, The Coloured Girls eller The Messengers. Men det gör absolut ingenting, han klarar sig alldeles utmärkt själv.

Förmodligen är Wanted Man en sån där skiva som kommit bort på vägen. Den fick bara halvljumma recensioner när den var ny. Paul Kelly blev aldrig nån av de stora hjältarna här på norra halvklotet. I Australien är det naturligtvis något helt annat.

Nr: 91/CD

fredag 19 juli 2013

Black Tie White Noise före sin tid?

DAVID BOWIE – BLACK TIE WHITE NOISE – 1993

Efter ett par år som hårdrocksgitarrist i Tin Machine* tyckte David Bowie det var dags för ett soloalbum igen. Men vad gör karln då? Går tillbaka till precis samma sak som innan, dancemusik.

Black Tie White Noise har kallats Let´s Dance II oc anses vara ett av Bowies allra svagaste verk vid sidan av Tonight och Never Let Me Down.
Nu är det inte därför denna LP-skiva är svår att få tag på. Nej, det hänger på årtalet, 1993, året då CD-skivan tog över på allvar.

LP:n gick att få tag på, men fick specialbeställas och var därmed dyr. Det är en av de vinylskivorna jag har, cd:n ville jag nämligen inte ha.
Det är som de flesta påstår, Black Tie White Noise är dancemusik, nästan lite eurodisco. Och det är inte någon av Bowies starkaste plattor, den saken är säker. Hittar du några riktigt starka spår på den här skivan är jag den förste att gratulera.

Men jag tycker inte man kan avfärda den bara så där. På något sätt känns det som Bowie var en av få under början av 90-talet som försökte hitta nya vägar. Och han såg förmodligen kombinationen av dancemusik och electro som ett sätt att gå framåt.

Med facit i hand visade det sig stämma, men Bowie var nog för tidig...

På ett sätt tror jag man kan säga att Black Tie White Noise var före sin tid**, det var ju inte förrän en bit in på 2000-talet den typen av musik fick ett riktigt stort genomslag.

Black Tie White Noise var kanske inte den helt ”rätta vägen” 1993 är en annan sak. Bowie blandade in både hip-hop och orientaliska rytmer och sneglade bakåt mot 80-tals mega-LP:n Let´s Dance i sin musik. I början av 90-talet gick inte det hem.

Nr: 2088/2222

* Jodå, under några år var det band som gällde för Bowie. Två studioalbum och en liveplatta blev det med Tin Machine.
** Det har jag inga som helst belägg för, det är bara en tanke...

torsdag 18 juli 2013

Black Crowes - attityd och rockmyt

BLACK CROWES – THE SOUTHERN HARMONY AND MUSICAL COMPANION – 1992

Ha! Äntligen en riktigt bra rockplatta från 90-talet. Möjligtvis är det mer attityd och rockmyt än bra rock. Men man får vara nöjd ändå. Mycket bättre 90-talsrock än så här gjordes det inte.
Förutsättningarna kunde inte bli bättre. Black Crowes kommer från amerikanska sydstaterna och har Allman Brothers som sina stora hjältar. De har dessutom köpt hela rockmyten Rolling Stones, lyssnat in sig på The Faces skramliga plattor och förmodligen tuggat taggtråd också.

De var för unga för att ha varit med själva på 70-talet, men de lever upp till ryktet. Förmodligen var det modigt också. I början av 90-talet var gammal mossig 70-talsrock så ute den bara kunde bli.
The Southern Harmony And Musical Companion är Black Crowes andra album och en riktig rockrökare där bandet lägger ribban högt redan i första låten.

Det är distade gitarrer, tungt fräckt rockgung och en sångare som skaffat sig en lika raspig röst som Rod Stewart. Och det är lika svidande charmigt intagande som bröderna Allman kunde vara i sina bästa stunder.

Det är inte på något sätt avancerat eller det allra minsta intellektuellt. Black Crowes kan inte heller anklagas för att vara nyskapande. Men det är roligt att lyssna på, och det gör väldigt mycket ibland.

Nr: 2114/2222

onsdag 17 juli 2013

Englands svar på Blondie

PRETENDERS – LEARNING TO CRAWL – 1983

Pretenders var Englands* svar på amerikanska Blondie. Sångerskan Chrissie Hynde var den självklara ledaren och bandet slog igenom direkt. Pretenders första LP, Pretenders, är en klassiker inom brittisk new wave.
Learning To Crawl är gruppens tredje album och den LP som tillsammans med debutplattan räknas som Pretenders främsta. Prestationen är minst sagt anmärkningsvärd.

Skivan kom till efter en mycket besvärlig tid för bandet, förre basisten sparkades och dog sen av en överdos. Några dagar innan det hade gitarristen James Honeyman-Scott hittats död. Själv var Chrissie Hynde gravid**...

Trots det är Learning To Crawl en blixtrande rockupplevelse. Med ett delvis nytt band lyckades Chrissie Hynde faktiskt skapa ett rockalbum som än idag står sig som ett av det tidiga 80-talets stora i sin genre.

Middle Of The Road blev den stora hitlåten från skivan, en låt där Pretenders tangerar Blondies album Parallell Lines och låtar som Hanging On The Telephone, Picture This och Sunday Girl.

I likhet med Parallell Lines blev också Learning To Crawl Pretenders anpassning till den stora popvärlden med lite mer lättsmält popmusik. Pretenders hade lämnat sin något stökiga, stonesinspirerade musik bakom sig.

Learning To Crawl köpte jag när den precis hade kommit till butiken. Jag råkade gå förbi en skivaffär i gallerian vid Sergels torg i Stockholm och såg när skivan precis sattes ut i skyltfönstret.

Jag tror inte jag var först, men jag var en tidig ägare...

Nr: 436/2222

* Jo, jag skriver England. Chrissie Hynde är visserligen amerikanska men hade bott i England länge då Pretenders bildades.
** Skvaller: Ray Davies i KInks var pappan...