ERIC CLAPTON – JUST ONE NIGHT – 1980
Lay Down Sally, Wonderful Tonight, After Midnight och Tulsa Time låter som perfekta ingredienser på ett livealbum från 80-talet med Eric Clapton. Det är det också. Men första LP:n av Claptons japanska Budokanalbum är ändå bara uppvärmning. Det är på andra vinylskivan det händer.
För någonstans medan man tar bort första plattan och lägger den andra på tallriken har EC letat fram sin wah wah-pedel. Han har också letat fram Blues Power, Double Trouble och Have You Ever Loved A Woman. Det är då konserten börjar.
Eric Clapton har gjort flera livealbum av högsta klass. Men folk jag känner som sett Clapton live hävdar med bestämdhet att inget av dem når upp till att få se honom på riktigt. De där magiska ögonblicken när Claptons fingrar flyger över gitarrsträngarna har aldrig gått att få med på någon inspelning.
Men Just One Night måste ändå komma ganska nära. Clapton är på spelhumör och skickar iväg det ena blixtrande gnistrande gitarrsolot efter det andra.
Jag sitter som klistrad under hans solo på Blues Power. Det tar nästan andan ur kroppen. Jag drar efter andan under Cocaine, som trots att det här är en arenarocker är bra mycket bättre än studioversionen.
Att Albert Lee finns med i bandet bakom Clapton upptäcker man inte förrän det är dags för hans solonummer – Dire Straits Setting Me Up – som i detta sammanhang först känns som ett märkligt låtval, men konstigt nog funkar det.
Rambling On My Mind, Have You Ever Loved A Woman och avslutningen med Further On Up The Road är låånga låtar (som alltid). Men det märker man inte.
Nr: 2125/2222
Lay Down Sally, Wonderful Tonight, After Midnight och Tulsa Time låter som perfekta ingredienser på ett livealbum från 80-talet med Eric Clapton. Det är det också. Men första LP:n av Claptons japanska Budokanalbum är ändå bara uppvärmning. Det är på andra vinylskivan det händer.
Eric Clapton har gjort flera livealbum av högsta klass. Men folk jag känner som sett Clapton live hävdar med bestämdhet att inget av dem når upp till att få se honom på riktigt. De där magiska ögonblicken när Claptons fingrar flyger över gitarrsträngarna har aldrig gått att få med på någon inspelning.
Jag sitter som klistrad under hans solo på Blues Power. Det tar nästan andan ur kroppen. Jag drar efter andan under Cocaine, som trots att det här är en arenarocker är bra mycket bättre än studioversionen.
Att Albert Lee finns med i bandet bakom Clapton upptäcker man inte förrän det är dags för hans solonummer – Dire Straits Setting Me Up – som i detta sammanhang först känns som ett märkligt låtval, men konstigt nog funkar det.
Rambling On My Mind, Have You Ever Loved A Woman och avslutningen med Further On Up The Road är låånga låtar (som alltid). Men det märker man inte.
Nr: 2125/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar