The Musical Box: februari 2015

lördag 28 februari 2015

”Oljud utförda på kyrkorgel indränkt i fotogen”

GOMORRHA – TRAUMA – 1971

Titelspåret här kategoriserar jag i genren ”oljud-utförda på kyrkorgel-indränkt i fotogen”. Högst obehagligt, nervpåfrestande och bara tillfälligt lyssningsbart. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla det.
Gomorrhas Trauma är troligen delvis ett experiment. Och delvis...ingenting särskilt, bara en rockplatta från det tidiga 70-talet. Ibland får jag för mig att de här grabbarna hade en viss förkärlek för tysk schlager, Djinghis Khan typ.

Men samtidigt, skivan är trots allt producerad av tyske häxmästaren Conny Plank, är detta en spännande LP på gränsen mellan psykedelia, krautrock och vanlig hederlig bluesrock. Inte fel alls egentligen.

Om det är en klassiker – som vissa påstår – är jag inte helt säker på.

Men om det är en skitskiva – som andra hävdar – vill jag inte heller hålla med om. Det är den lite för experimentell och udda för.

Hur som helst tycker jag just nu att det är en rolig LP att lyssna på. Gomorrha har ett rått, opretentiöst sound.
Gomorrha är ett tyskt band som bildades i slutet av 60-talet. Den här LP:n spelades först in med tyska texter och en något mer konventionell produktion.

När Conny Plank fick tag i bandet gjordes skivan om, låtarna fick engelska texter, och en betydligt ruffigare heavy-psychproduktion. Vill man höra hur skivan lät i original kan man alltid skaffa sig CD-upplagan, där finns de låtarna med som bonusspår.

Nr: 1809/2222

fredag 27 februari 2015

Runaways Cherry Bomb

RUNAWAYS – THE RUNAWAYS – 1976

Till skillnad från Runaways album Queens Of Noise och deras live-platta från Japan blev deras debutplatta, The Runaways, aldrig speciellt omtalad så som jag minns det.
Det var inte förrän Runaways blivit riktigt stora och sen dessutom kom på turné till Sverige som folk i allmänhet fick upp ögonen för dem. Jag har ett svagt minne av att de gjorde en spelning på teatern i Helsingborg.
Fyra unga kvinnliga amerikanska musiker som lirade hårdrock såg de flesta med viss tveksamhet på den tiden. Hårdrocksvärlden i mitten av 70-talet var så packat av testosteron att musiker av det kvinnliga könet inte fick plats.
Men Runaways var ett av de första banden, hårdrockbanden ska jag nog lägga till, som visade att tjejer inte behövde nöja sig med att sjunga folklåtar ackompanjerade av akustisk gitarr. Nej, de skruvar upp volym och tempo och öser på. Dock litet för skrikigt för mig, både då och nu.

Det finns dock en och annan rockrökare som står sig bra idag också. Cherry Bomb är ju en klassiker för alla Runaways fans, liksom fräcka You Drive Me Wild.

Att sen både Joan Jett och Lita Ford efter Runaways skapade sina alldeles egna karriärer som hårdrockhjältar är en annan historia.

Nr: 1651/2222

torsdag 26 februari 2015

Inte bara sockersött av Candymen

CANDYMEN – BRING YOU CANDY POWER – 1968

Jag antar att gossarna bakom den här plattan inte är särskilt stolta över den idag. Temat för skivan är nämligen godis. 1968 ville de väl leva upp till sitt namn, The Candymen.
Den tanken var dock inte särskilt förtroendeingivande om man vill bli betraktad som ett seriöst popband. Och det ville nog The Candymen egentligen. Men man blir ju tveksam...

Det här dock är inte bubblegumpop, denna kortlivade genre som dök upp i slutet av 60-talet. Visserligen hade detta amerikanska band helt säkert förebilder bland alla de brittiska beatpopband som dök upp i mitten av 60-talet.

Men de hade bra koll på vad som hände på hemmaplan också. Att Canned Heat (jäpp!) fanns med i bakgrunden känns solklart.

Candymen river nämligen oväntat av ett par rätt fräcka blueslåtar också, som jag påstår är LP:ns höjdpunkter. Det där söta – som bandet framhäver både på skivomslaget, i låtnamn och ungefär hälften av texterna - var inte alls nödvändigt.

Candymen hade klarat sig utan sockersuget. Att de var bättre än så visar inte minst att gruppen under många år backade upp Roy Orbison när han stod på scenen.
Nej, det här är en riktigt sjysst LP med amerikansk 60-talspop. Inte unik på något sätt, allt Candymen gav sig på hade nog prövats innan. Men den är bättre än vad den ser ut. Och bättre än vad man skulle kunna tro. Rekommenderas!

Nr: 1630/2222

onsdag 25 februari 2015

Fränt av John Mellencamp

JOHN MELLENCAMP – AMERICAN FOOL – 1982

John Mellencamp har aldrig hört till mina favoriter. Det är till och med så att jag gjort mig av med de flesta skivorna. Jag hade börjat planera för American Fools framtida öde också, men den fick vara kvar.
Möjligtvis är det av nostalgiska skäl. Det var den första John Mellencamp-skiva jag hörde. Det var i början av 80-talet då synthpopen hade fått nästan allt i sitt kvävande grepp, så det var rätt skönt och uppfriskande med John Mellencamps lite fräna och spretiga rock, lite Stones, ett stänk Springsteen, Tom Petty och Bob Seger...

Men det är inte enbart av sentimentala skäl American Fool är kvar i samlingen. Det är en bra rockplatta, lite skönt stökig och flera av bra låtar.

En skiva som faktiskt (ibland) fortfarande håller att spela, även vid en kritisk granskning.

Hurt So Good och Jack & Diane är skivans två största låtar. Man kan nog också påstå att de var Mellencamps första riktigt stora hits och de låtar som gjorde honom känd för en större publik.

Nr: 515/2222

tisdag 24 februari 2015

Inte Glenn och inte Ian, det var Jimmy

JIMMY CAMPBELL – HALF BAKED – 1970

I mitten av 70-talet hörde jag en låt på radio som hette ”...express” nånting... En kanonlåt. Det jobbiga var att jag aldrig uppfattade vad han som sjöng hette, utom att han hette Campbell i efternamn.
På 70-talet fanns inte Google, så leta reda på låten och vem det var som sjöng var inte det enklaste. Dessutom fanns det ju en och annan som hette Campbell...

Det var av den anledningen jag fick med mig skivor hem från reabackarna med Glenn Campbell, som var countrysångare. Och det var därför jag hajade till lite extra när jag hittade skivor med Ian Campbell, som visade sig vara en skotsk folksångare med röttarna på Shetlandsöarna.

Till slut la jag ner projektet, det hade samlats allt för många underliga skivor i min samling. Med tiden glömde jag bort Campbell och ”express-nånting”...
Men för några år sedan hittade jag honom, Jimmy Campbell, av en ren slump. Den killen var det, låten hette Green-Eyed American Actress och fanns på hans platta Half Baked.

Jag kände igen den direkt när jag hörde den. Då trillade en 40 år gammal pollett ner. Ni kan ju tänka er den euforiska lycka jag kände då.
Anledningen till att jag fick tag i skivan var lite fånig. Det var helt enkelt så att jag tyckte Half Baked verkade rätt kul eftersom det var en vertigopress med den där psykedeliska svartvita snurran. Det var enbart därför jag köpte skivan.

Den var så klart inte billig, det är inga LP-skivor med den etiketten, men den var inte dyr heller för att vara en Vertigo. Så vad fanns det att tveka på...

Men nu sitter jag alltså och lyssnar på Green-Eyed American Actress och tycker det är en kanonlåt. Jimmy Campbell var en brittisk singer/songwriter som gjorde tre soloalbum, Half Baked är hans andra.

Jimmy hade, han dog 2007, en ganska personlig stil, men påminner stundtals lite om Dylan i sitt uttryck. Att han hade rötterna i merseybeatpopen går heller inte att komma undan.

Under 60-talet var han med de mindre kända grupperna The Kirkbys, The 23rd Turnoff samt Rockin´ Horse.

Men för min del är det Green-Eyed American Actress som är den stora anledningen att ha en av hans skivor hemma.

Nr: 1097/2222

måndag 23 februari 2015

Warhorse i Deep Purples spår

WARHORSE – WARHORSE – 1971

Det är aldrig bra när man redan första gången man hör en platta börjar fundera på var man hört detta innan. Jag gick igenom allt från Vanilla Fudge till Uriah Heep och Black Sabbath innan jag kom på vad det var. Svaret visade sig vara det enklaste och mest självklara av dem alla – Deep Purple.
Det inte alls konstigt att Warhorse har stora likheter med Deep Purple. Bandet bildades av basisten Nic Simper strax efter att han blivit utröstad från DP:s Mark 1-upplaga av Jon Lord och Ritchie Blackmore till förmån för Roger Glover.

Det märkliga är i stället att Warhorse valde att gå nästan samma väg; tung, hård rock med mycket hammondorgel.

Problemet för Warhorse var dock att de helt enkelt inte var lika uppfinningsrika som sina förebilder. De gjorde med andra ord inte lika bra låtar. Förmodligen var det därför Warhorse aldrig blev något mer än en parentes i rockhistorien.

Vad bandet däremot blev var ett ganska typiskt exempel på hur hårdrocken utvecklades i början av 70-talet, vilket förklarar den likhet med något obestämt jag upptäckte när jag första gången hörde LP:n.

Men nu ska jag inte såga Warhorse, absolut inte. Gruppens debutplatta är bra hård rock från det tidiga 70-talet. Det är dessutom en liten, liten fortsättning på det Deep Purple Mark 1 var inne på med album som Shades Of Deep Purple, Book Of Taliesyn och Deep Purple (III).

Det är spännande och ganska roligt för den som gillade de skivorna. Det är av den anledningen Warhorse första LP är en sån där platta som i någon form bör finnas i varje progrocksamlares garderob.
Jag skriver ”i någon form” eftersom LP:n har varit oerhört svår att få tag på. Under många år fanns bara en relativt liten upplaga av skivans förstautgåva på Vertigo tillgänglig, samt ett antal mindre andra pressar från diverse olika länder. Därav blev vinylalbumet en jagad samlartrofé och betingar i sin vertigopress ett högt pris för den som vill ha den i sin ägo.
Sedan några år finns dock en reissue utgiven av italienska Akarma, vilket gjort Warhorse mer tillgängliga för fler. Denna italienska upplaga innehåller dessutom en extra skiva med aldrig tidigare utgivna liveupptagningar och lite annat obskyrt material. Och sånt är givetvis uppskattat.

Nr: 1935/2222

söndag 22 februari 2015

Manfred Manns eviga sökande

MANFRED MANN´S EARTH BAND – MESSIN´ - 1973

Messin´ är Earth Bands tredje album och en av deras tidiga 70-talare. Jag vet inte vad det var för konstiga grejer som simmade runt i Manfred Manns huvud under de där åren. Men för det mesta lyckades han få ihop det. Ibland blev det mindre bra, ibland ganska bra, och som på den här skivan – väldigt bra.
Messin´ är en sån där platta som tar sin lyssnare med på en tidsresa direkt tillbaka till det tidiga 70-talets rökiga källarklubbar på bakgatorna. De där skumma ställena med röda, blå och gröna glödlampor i taket, där det hände underliga, suspekta, högst troligt kriminella, saker i skumrasket.
Här finns svettigt dunkande trummor, Manfred Manns patenterade keyboard, en elakt vass sologitarrist i form av Mick Rogers och det där eviga sökandet efter det nya och spännande. Den här gången når Manfred Mann fram.

Här finns, så klart, också den obligatoriska Dylan-covern, den här gången Get Your Rocks Off. Vilken blir en ganska stor överraskning eftersom Earth Band gör en tuff rocker av den.

Den låten är inte på långa vägar skivans bästa spår. Välj då i stället fläskiga Buddah, santanaistiska Cloudy Eyes eller varför inte bluesiga Black and Blue.

Messin´ är ett bra album med Manfred Mann´s Earth Band. Den kan till och med vara ett av de bästa Manfred Mann gjorde. Och skivomslaget är så fräckt.

Nr: 1810/2222

lördag 21 februari 2015

Sabbath – mer än bara hårda domedagsriff

BLACK SABBATH – SABOTAGE – 1975

Sabotage är den sista av Sabbaths legendariska Super Six, deras sex första album. Efter den här LP:n blev Black Sabbath sig aldrig likt. Jag påstår att Sabotage är en av Sabbaths höjdpunkter.
Jag anar att det finns rätt många gamla Sabbath-fans som inte håller Sabotage särskilt högt. Att den anses vara lite för otillgänglig och svår.

Men se det så här i stället. Med Sabotage fortsatte Ozzy på den inslagna vägen från Sabbath Bloody Sabbath mot progressiv metal. Sabotage är skivan som visade att Sabbath hade mer att komma med än bara hårda domedagsriff.

Tvekar du fortfarande tycker jag du ska lyssna på LP:ns två stora verk, de två sista spåren på förstasidan, sex minuter långa Symptom Of The Universe och kolsvarta niominuterseposet Megalomania, majestätiskt och mystiskt.

Är det några Sabbath-låtar jag någonsin kommer att ta med mig in i framtiden så är det dem två. Att det är progressiv metal är tveklöst. Jag ryser.

Sen gillar jag så klart Am I Going Insane, även om det nog är en poplåt. Närmare Syd Barrett än så kom aldrig Black Sabbath. Och den osannolika koppling är rätt fräck att bara tänka sig.
Nej, Sabotage är ett riktigt bra album med Black Sabbath. Skivorna som dök upp efter; Technical Ecstasy och Never Say Die är ganska tråkiga i jämförelse.

Men det hade säkert sina skäl, efter Sabotage var Black Sabbath i en lång utförsbacke som inte tog stopp förrän de värvade Ronnie James Dio.

Nr: 1271/2222

fredag 20 februari 2015

Van Morrison 30 år senare...

VAN MORRISON – INARTICULATE SPEECH OF THE HEART – 1983

Inarticulate Speech Of The Heart är Van Morrisons Irland, vackert, dystert, och sagolikt. Men här finns inga hemlighetsfulla alver eller gröna små elaka vättar med orange luvor och röda ögon.
Nej, här döljer sig ett regntungt vemod över irländska hedar där de mörka molnen samlas vid horisonten och ett isigt Atlanten mullrar hotfullt i bakgrunden. Inarticulate Speech Of The Heart är ett epos, ett poem.

Det är en svår LP att ta till sig, skivan har mer gemensamt med Morrisons new age- och konstalbum Common One än något annat i hans skattkista.

Det var naturligtvis helt fel skiva att börja med för mig, jag som var uppfödd på Led Zeppelin, Deep Purple och Slade, men i slutet av 70-talet upptäckt Bob Dylan och nu ville vidga mina vyer lite till.

Att det blev just Inarticulate Speech Of The Heart var en tillfällighet. Det var den skiva som just då var Van Morrisons senaste. Och vad kunde vara bättre än den senaste?

Jag förstod den inte alls då. Blev djupt besviken på den mörka tonen och på allvaret.

Irriterad ställde jag den i hyllan för skivor jag helst ville glömma bort att jag hade. På den tiden fanns inga internetsajter där man kunde sälja de skivor man inte ville ha. Man fick bita i det sura äpplet.

Den blev stående i hyllan i över 30 år. Jag hade inte glömt detta när jag för inte så länge sedan på nätet läste en lyrisk recension av skivan.

Jag blev förvånad men så pass nyfiken att jag dammade av Inarticulate Speech Of The Heart och lyssnade på den igen. Och där, nu. Helt plötsligt var jag och Van Morrsion på samma våglängd. Mer än 30 år senare.

Nr: 476/2222

torsdag 19 februari 2015

Madness galnast av dem alla

MADNESS – ONE STEP BEYOND – 1979

Det här är en av de magiska 79:orna; Dire Straits Communique, Joe Jacksons Look Sharp, Armed Forces med Elvis Costello, Specials första LP, Graham Parkers Squeezing Out Sparks, Flash And The Pans debut-LP, Pretenders första, London Calling med Clash, Zappas Sheik Yerbouti, Pink Floyds The Wall...
Skillnaden mot alla dessa legendariska rockplattor är att Madness verkligen gjorde skäl för sitt namn. De var galnast av dem alla. Detta visade de egentligen bara på denna debut-LP, efter hand blev de mer rumsrena. One Step Beyond är inte rumsren. Det är det sista den är, det är en galen skiva.
One Step Beyond är också en uppvisning i spelglädje, energi och humor. My Girl (givetvis), Night Boat to Cairo och min favorit Tarzan´s Nuts är våldsamma och ostoppbara. Det går inte att sitta still. Det är låtar man bara måste älska, vare sig man vill eller inte. Det är rörigt och väldigt mycket av allt.

Madness från Camden i London var ett av de legendariska band som återupplivade skamusiken i slutet av 70-talet, mixade den med brittisk 60-talsrock och såg ut som mods.

Då, 1979, var Madness, Specials och Selecter stora hjältar. One Step Beyond... är fortfarande det bästa ska-albumet med sex-, sju- eller åttamannabandet Madness.

På uppföljarna Absolutely och 7 var energin inte densamma. På Rise and Fall 1982 hade deras ”Nutty sound” glidit över mot vanlig pop.

Nr: 147/2222

onsdag 18 februari 2015

Thin Lizzys stora genombrott

THIN LIZZY – JAILBREAK – 1976

Ha! Det här är stort. Här kommer goda nyheter. Jailbreak är Thin Lizzys svar på Deep Purples Machine Head. Det är Lizzys stora kommersiella genombrott och det stora genombrottet hos musikkritikerna. Låten Jailbreak är Lizzys egen Smoke On The Water. Lyssna bara på de där riffen. Magiskt!
Och så över till de dåliga nyheterna, och här slutar jämförelsen med Machine Head. Det finns en del rejält raspiga spår också. Låtar som idag inte tål att lyftas fram i strålkastarljuset.

Tänker närmast på The Boys Are Back In Town, som trots att den blev Lizzys stora genombrott i USA är en låt jag aldrig kommer att komma överens med. Den är bara tråkig.

Och så den där hemska Romeo And The Lonely Girl, jag vill sparka hårt på någonting när jag hör den.

Men nåja, nu är ju de bra låtarna på Jailbreak så ohyggligt starka, så det roliga väger över.

Det är ju inte bara Jailbreak som är bra, långt ifrån. Jag kan räkna ihop fyra låtar som även nu för tiden tycker är ruskigt starka; Emerald – givetvis, Warriors – vilket jag skäms lite över, kan inte hjälpa att jag gillar den, och så till sist Running Back, som är ett av skivans få lite lugnare spår.

Sen går det givetvis att anklaga Thin Lizzy för att vara sexistiska och allmänt oförskämda, vilket är sant. Jailbreak-LP:n lär dessutom vara något slags konceptalbum.

Storyn har jag aldrig ens försökt sätta mig in i. Den verkar bara för fånig. Phil Lynott kunde dock inte släppa konceptidén utan lät den senare blomma ut på Johnny The Fox...på gott och ont.

Nr: 457/2222

tisdag 17 februari 2015

Det är här du kan höra Ian Gillan skrika

DEEP PURPLE – MADE IN JAPAN – 1972

Space Truckin´, vilka grejer! 19 minuter deeppurpleskt inferno. Och den där rymdeffekterna Ritchie får fram ur sin gitarr. Han böjer inte bara strängar, han måste böja hela gitarren. Grymt!
Made In Japan är liveskivan man måste äga. Det är Deep Purple som bäst, störst och fräckast. Det är här du får höra Ian Gillan skrika. Har du inget emot låånga låtar, på en hel LP-sida, är det här albumet du ska ha. Made In Japan är ett dubbelalbum med totalt sju låtar.

Eller vadå långa! Deep Purples bästa är långa låtar, de flesta av dem på detta album har ungefär samma längd som i studioversionerna, med ett par fläskiga undantag, Space Truckin´ till exempel, skivans fräckaste och elakaste spår.

Det finns egentligen bara en någorlunda svag akt på skivan, The Mule, men å andra sidan räddas den av ett ohyggligt trumsolo av Ian Paice, om man gillar långa trumsolon vill säga. Det gör jag.

Sen dyker det ju upp en hel rad klassiker, Highway Star, Smoke On The Water, briljanta Strange Kind Of Woman. Jag lägger till Lazy och Child In Time också, så har du alla låtarna, alla sju.

Nån som tänkt på att sju var en magisk siffra för Deep Purple. Alla deras bästa plattor har sju låtar*, In Rock, Fireball, Machine Head, Made In Japan.
Deep Purple hade innan Made In Japan kom till rykte som ett briljant liveband, men var ändå tveksamt till att spela in skivan. De blev dock övertalade av sitt skivbolag, vilket visade sig vara ett bra grepp. Det är nästan så jag vill påstå att det är den här plattan man ska börja med. Made In Japan eller In Rock, det går på ett ut.
Sen en liten varning till eventuella Deep Purplenybörjare. Det finns mängder av liveplattor med Deep Purple och dessutom massor av bootlegs. Men det finns bara en Made In Japan. Alla liveinspelningar är inte lika bra. Så kolla noga vad det är du köper. Live In Japan är till exempel något helt annat.

Nr: 771/2222

måndag 16 februari 2015

Den enda riktiga supergruppen

TRAVELING WILBURYS – VOL 1 – 1988

Det fåniga uttrycket ”supergrupp” är det många som försökt lägga vantarna på. Traveling Wilburys är dock det enda sällskap som med rätta kan kalla sig det, det var en supergrupp i ordets rätta bemärkelse. Men hur stort var det egentligen?
Nja, det som hände var att Bob Dylan, Tom Petty, George Harrison, Jeff Lynne och, mest otippad av dem alla, Roy Orbison, träffades, insåg att de – på skoj – skulle kunna göra musik tillsammans, bara som en rolig grej. Förutom att projektet blev osedvanligt lyckat...

Helt säkert också ett av de kommersiellt mest framgångsrika album som någonsin gjorts. Men varför skulle det inte blivit så.

Ett album som låter som en korsning mellan Bob Dylans Blood On The Tracks, George Harrisons Cloud 9, Tom Pettys Damn The Torpedoes och dessutom färgat av Electric Light Orchestra och något så exotiskt som en (nästan) bortglömd rockstjärna i form av Roy Orbison kunde ju inte gå fel.

Själv höll jag på att köra av vägen när jag första gången hörde Handle With Care i bilradion (för det utspelade sig på den tiden folk fortfarande lyssnade på radio), vilket inte är någon överdrift.

Jag kör fortfarande mycket försiktigt när jag någon enstaka gång nu för tiden åker bil på vägsträckan mellan Mullsjö och Sandhem.
Men om Traveling Wilburys verkligen var en grupp eller om det bara var en samling artister som spelade in låtar tillsammans går att diskutera. Vilka låtar som är vems går inte att ta miste på. Tweeter And The Monkey Man är en dylanlåt, svårt anstruken av Jeff Lynnes något svulstiga produktion, och så vidare.

Som jag ser det är Traveling Wilburys numera bara en parentes i musikhistorien. Det luktar lite för mycket 80-tal om den här LP:n för att den skulle kunna kallas för något slags ikon.

Men det finns inga tveksamheter om att skivan, hela Traveling Wilburyskonceptet, blev en nytändning för dem som var med. Som resultat kan man se storheter som Tom Pettys Full Moon Fever, Bob Dylans O Mercy, Lynnes egen Armchair Theatre och inte minst att Roy Orbison fick en viss upprättelse och en sista chans att sola sig i berömmelsen då han avled strax efter skivan kommit ut.

Nr: 639/2222

söndag 15 februari 2015

Sista kvällen med ett pubrockband

DUCKS DELUXE – LAST NIGHT OF A PUB ROCK BAND – 1979

Det här är precis det som sägs i skivtiteln, sista kvällen med ett pubrockband. Det är en liveinspelning från 1975. Det är skränigt, stökigt, ljudet är kassare än på de flesta piratskivor. Och Ducks Deluxe lirar av någon anledning nästan bara covers.
Men det är förbannat roligt. Det är massor av gästartister. Och det är Coast To Coast. Men ska man vara helt sanningsenlig är den här inspelning dock enbart något för de allra största fansen. Behållningen av skivan är begränsad för den som inte är helt och fullt frälst.

För dig som inte har koll: Ducks Deluxe var ett legendariskt brittiskt pubrockband. Men något större internationellt erkännande fick de nog aldrig då. Bandet klappade ihop redan 1975*.

Men Ducks Deluxe gav sedan upphov till flera andra konstellationer, inte minst The Motors och Tyla Gang, nästan lika legendariska de också... Och så hade de sin pop-pärla Coast To Coast, en låt som varenda popkännare av rang utsett till tidernas bästa poplåt.

Last Night Of A Pub Rock Band är trots det usla ljudet - inspelningen är gjord på 100 Club i London 1 juli 1975 med en vanlig tvåkanals bandspelare - riktigt kul.

Denna dubbel-LP bjuder visserligen inte på särskilt många av Ducks Deluxe egna saker, jag får det till sex låtar, men de pumpar på i sann pubrockanda och laddar på med massor av fräcka coverlåtar.
Proud Mary, Mighty Quinn, Here Comes The Night, Knocking On Heavens Door är väl ganska förutsägbara. Men det hettar till ordentligt när de överraskar med Flamin´Groovies-klassikern Teenage Head och sen följer upp med Coast To Coast.

Dessutom dyker det upp en rad gästartister på scenen som vill hylla Ducks Deluxe; Brinsley Schwartz, Lee Brilleaux från Dr Feelgood, Nick Lowe...

Kalaset avslutar dock Ducks Deluxe själva med Going Down The Road, skrapigt men en snygg avslutning på en minnesvärd kväll.

Nr: 1047/2222

* Sean Tyla drog igång Ducks Deluxe på 2000-talet igen, men då med en helt annan sättning. Bland annat var de på Sverigeturné för ett par år sedan, och gjorde ett sorgligt bortglömt framträdande i Jönköping.

En trevlig LP med Mickey Jupp

MICKEY JUPP – SHAMPOO HAIRCUT AND SHAVE – 1983

Äldste sonen satte fingret precis på rätt ställe när det gäller den här skivan. ”Det här var väl trevligt. Men måste man ha trevligt så mycket”, konstaterade han efter ha tvingats höra LP:n gå ett antal gånger på hemmastereon.
Jag brukar ibland använda just ordet ”trevlig” om en och annan skiva. Ofta sånt som inte säger så mycket, men är behagligt och inte särakilt ansträngande att lyssna på. Shampoo Haircut And Shave har precis alla de kvaliteterna.

Det är lagom lyssning, en skiva som gärna kan få stå på i bakgrunden och ingen blir upprörd eller förolämpad av det. Ingen blir särskilt upphetsad heller för den delen. Jo, det är klart, alla Mickey Jupps fans älskar så klart den här skivan också. Och går förmodligen igång på varenda låt.

Jag kan emellanåt bekänna mig till pubrockälskarna jag också, men inte så omfattande och hänsynslöst. Det är musik som fungerar för mig ibland, nån gång emellanåt när jag inte vill eller orkar engagera mig i det jag för tillfället hör på.

Men för all del. Lyssna gärna på Shampoo Haircut And Shave. Mickey Jupp har en skön svängig rockkänsla och är som sagt urfadern till nästan all modern pubrock.

Killar som Dave Edmunds och Nick Lowe ser upp till den här gossen. Han är med andra ord bra. Shampoo Haircut And Shave påstås dock inte vara en av Mickey Jupps allra bästa album. Men det är en trevlig liten skiva...

Nr: 896/2222

Bara enkel pubrock, så klart

IAN GOMM – VILLAGE VOICE - 1982

Village Voice var en sån där LP som bara passerade i det tysta. Trots en del framgångar med Summer Holiday och What a Blow var det inte många som tog notis om Ian Gomms tredje album 1982.
Det gjorde inte jag heller. Jag visste faktiskt inte att den fanns förrän jag hittade den i en lågprisback hos Record Service på Torpa.
Sen stod den lite försynt i ett hörn i flera veckor innan den till slut hamnade på skivtallriken. Han gör inte mycket väsen av sig den där Gomm, som sagt var. Men nu när jag äntligen hört den kan jag konstatera att det naturligtvis är en kul platta. När man väl får för sig att spela Ian Gomms skivor brukar det bli roligt.

Jag tycker dock att hans två tidigare plattor är lite vassare. Där finns fler starka spår att hänga upp sig på, som till exempel den där alldeles lysande Chuck Berry-covern Come On på Summer Holiday.

Men va tusan. Det blir alltid bra när Ian Gomm är med. På Village Voice finns ju låten Louise, som Phil Everly i Everly Brothers fick en hit med, hans första sägs det. Om den där Everly fått för sig att lyssna på fler av skivans låtar kanske det skulle blivit fler hits för hans del.

Hearts on Fire är till exempel en bra rocklåt. Det finns fler små pärlor på Village Voice. Väldigt mycket rock and roll, klassisk pubrock är vad det är, så klart.

Nr: borttagen ur samlingen pga platsbrist.

Steve Gibbons är en entertainer

STEVE GIBBONS BAND – ON THE LOOSE – 1986

Steve Gibbons är en entertainer. Oavsett om han ger sig på Dylans låtar, snor från andra eller kör sina egna grejer blir det bra. Den här liveplattan från mitten av 80-talet borde egentligen vara tämligen ointressant. Men inte alls, det är roligt hela tiden.
On The Loose är ganska svår att få tag på nu för tiden, Steve Gibbons stjärna hade börjat dala redan i början av 80-talet och 1986 det var inte många som frågade efter ännu en liveplatta från Birminghams undergroundrocker nummer ett.

Men ser du den här LP:n och gillar Steve Gibbons coola attityd och kaxiga låtar kryddade med amerikansk sydstatsrock är det bara att slå till. Omslaget ser inte särskilt lovande ut, men den är bättre än man tror.
Steve Gibbons spelar inte en enda av sina klassiker här. Här finns varken No Spittin´ On The Bus, Any Road Up eller ens Johnny Cool. Men i stället dyker det upp flera andra senare saker som blir oväntat bra live. Inte minst gillar jag Gibbons dylantolkningar Like A Rolling Stone och To Be Alone With You.

Mitt exemplar är tillägnat Anita, som jag inte känner. På omslaget har hela bandet skrivit sina autografer och på innerfodralet finns både adresser och telefonnummer. Säkert var skivan värd mer signerad för Anita än för mig, även om det så klart är rätt kul att ha fått tag på ett så personligt exemplar. Jag hittade skivan på Dirty Records i Göteborg.

Nr: 1103/2222

Sean Tyla med glimten i ögat

SEAN TYLA – JUST POPPED OUT – 1980

Det går inte att låta bli att tycka om Sean Tylas musik. Just Popped Out är en platta från 1980 som rullade länge på skivtallriken. Den är kul.
Visst är det här vanlig enkel pubrock med rötterna i Chuck Berrys rock´n´roll, i blues och 60-talspop. Skillnaden är kanske att det är mustigare, som väl lagrad ost eller mörk kraftfull öl. Sean Tyla har glimten i ögat och levererar små kul och sarkastiska texter som man bara måste sitta och småle till.

Förstasidans Breakfast in Marin är briljant rock´n´roll och har en refräng som limmar sig fast...Just a line away, Just a line away, Just a line away.

Credit Card Bash och Falling in Love Again är precis lika bra. För att inte tala om Nosferatu, där Sean Tyla försöker hitta någon slags domedagsstämning...vilket han givetvis inte lyckas med.

Instrumenteringen är inga krångligheter, gitarr, trummor, bas, ett elpiano eller synth när det behövs, och ibland sax.

Just Popped Out är inte svår eller avancerad, där man måste tänka eller vara uppmärksam för att hänga med. Den är bara kul. Det är pubrock. Och det är lattjo.

Värt att notera. Carlene Carter, Joan Jett och gamle polaren från Ducks Deluxe, Nick Garvey, är med och backar upp.

Nr: 1467/2222