VAN MORRISON – INARTICULATE SPEECH OF THE HEART – 1983
Inarticulate Speech Of The Heart är Van Morrisons Irland, vackert, dystert, och sagolikt. Men här finns inga hemlighetsfulla alver eller gröna små elaka vättar med orange luvor och röda ögon.
Nej, här döljer sig ett regntungt vemod över irländska hedar där de mörka molnen samlas vid horisonten och ett isigt Atlanten mullrar hotfullt i bakgrunden. Inarticulate Speech Of The Heart är ett epos, ett poem.
Det är en svår LP att ta till sig, skivan har mer gemensamt med Morrisons new age- och konstalbum Common One än något annat i hans skattkista.
Det var naturligtvis helt fel skiva att börja med för mig, jag som var uppfödd på Led Zeppelin, Deep Purple och Slade, men i slutet av 70-talet upptäckt Bob Dylan och nu ville vidga mina vyer lite till.
Att det blev just Inarticulate Speech Of The Heart var en tillfällighet. Det var den skiva som just då var Van Morrisons senaste. Och vad kunde vara bättre än den senaste?
Jag förstod den inte alls då. Blev djupt besviken på den mörka tonen och på allvaret.
Irriterad ställde jag den i hyllan för skivor jag helst ville glömma bort att jag hade. På den tiden fanns inga internetsajter där man kunde sälja de skivor man inte ville ha. Man fick bita i det sura äpplet.
Den blev stående i hyllan i över 30 år. Jag hade inte glömt detta när jag för inte så länge sedan på nätet läste en lyrisk recension av skivan.
Jag blev förvånad men så pass nyfiken att jag dammade av Inarticulate Speech Of The Heart och lyssnade på den igen. Och där, nu. Helt plötsligt var jag och Van Morrsion på samma våglängd. Mer än 30 år senare.
Nr: 476/2222
Inarticulate Speech Of The Heart är Van Morrisons Irland, vackert, dystert, och sagolikt. Men här finns inga hemlighetsfulla alver eller gröna små elaka vättar med orange luvor och röda ögon.
Det är en svår LP att ta till sig, skivan har mer gemensamt med Morrisons new age- och konstalbum Common One än något annat i hans skattkista.
Det var naturligtvis helt fel skiva att börja med för mig, jag som var uppfödd på Led Zeppelin, Deep Purple och Slade, men i slutet av 70-talet upptäckt Bob Dylan och nu ville vidga mina vyer lite till.
Att det blev just Inarticulate Speech Of The Heart var en tillfällighet. Det var den skiva som just då var Van Morrisons senaste. Och vad kunde vara bättre än den senaste?
Irriterad ställde jag den i hyllan för skivor jag helst ville glömma bort att jag hade. På den tiden fanns inga internetsajter där man kunde sälja de skivor man inte ville ha. Man fick bita i det sura äpplet.
Den blev stående i hyllan i över 30 år. Jag hade inte glömt detta när jag för inte så länge sedan på nätet läste en lyrisk recension av skivan.
Jag blev förvånad men så pass nyfiken att jag dammade av Inarticulate Speech Of The Heart och lyssnade på den igen. Och där, nu. Helt plötsligt var jag och Van Morrsion på samma våglängd. Mer än 30 år senare.
Nr: 476/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar