The Musical Box: Den enda riktiga supergruppen

måndag 16 februari 2015

Den enda riktiga supergruppen

TRAVELING WILBURYS – VOL 1 – 1988

Det fåniga uttrycket ”supergrupp” är det många som försökt lägga vantarna på. Traveling Wilburys är dock det enda sällskap som med rätta kan kalla sig det, det var en supergrupp i ordets rätta bemärkelse. Men hur stort var det egentligen?
Nja, det som hände var att Bob Dylan, Tom Petty, George Harrison, Jeff Lynne och, mest otippad av dem alla, Roy Orbison, träffades, insåg att de – på skoj – skulle kunna göra musik tillsammans, bara som en rolig grej. Förutom att projektet blev osedvanligt lyckat...

Helt säkert också ett av de kommersiellt mest framgångsrika album som någonsin gjorts. Men varför skulle det inte blivit så.

Ett album som låter som en korsning mellan Bob Dylans Blood On The Tracks, George Harrisons Cloud 9, Tom Pettys Damn The Torpedoes och dessutom färgat av Electric Light Orchestra och något så exotiskt som en (nästan) bortglömd rockstjärna i form av Roy Orbison kunde ju inte gå fel.

Själv höll jag på att köra av vägen när jag första gången hörde Handle With Care i bilradion (för det utspelade sig på den tiden folk fortfarande lyssnade på radio), vilket inte är någon överdrift.

Jag kör fortfarande mycket försiktigt när jag någon enstaka gång nu för tiden åker bil på vägsträckan mellan Mullsjö och Sandhem.
Men om Traveling Wilburys verkligen var en grupp eller om det bara var en samling artister som spelade in låtar tillsammans går att diskutera. Vilka låtar som är vems går inte att ta miste på. Tweeter And The Monkey Man är en dylanlåt, svårt anstruken av Jeff Lynnes något svulstiga produktion, och så vidare.

Som jag ser det är Traveling Wilburys numera bara en parentes i musikhistorien. Det luktar lite för mycket 80-tal om den här LP:n för att den skulle kunna kallas för något slags ikon.

Men det finns inga tveksamheter om att skivan, hela Traveling Wilburyskonceptet, blev en nytändning för dem som var med. Som resultat kan man se storheter som Tom Pettys Full Moon Fever, Bob Dylans O Mercy, Lynnes egen Armchair Theatre och inte minst att Roy Orbison fick en viss upprättelse och en sista chans att sola sig i berömmelsen då han avled strax efter skivan kommit ut.

Nr: 639/2222

1 kommentar:

  1. Kanske inte banbrytande, men oerhört gott hantverk utfört med smittande glädje.

    Tror även nästan att Traveling Wilburys funkar bättre om man - som jag - inte tidigare lyssnat så mycket på de medverkande. För den som är gammalt fan av t ex Dylan är risken nog stor att man ser det som lite plojigt och oseriöst.

    SvaraRadera