DEEP PURPLE – MADE IN JAPAN – 1972
Space Truckin´, vilka grejer! 19 minuter deeppurpleskt inferno. Och den där rymdeffekterna Ritchie får fram ur sin gitarr. Han böjer inte bara strängar, han måste böja hela gitarren. Grymt!
Made In Japan är liveskivan man måste äga. Det är Deep Purple som bäst, störst och fräckast. Det är här du får höra Ian Gillan skrika. Har du inget emot låånga låtar, på en hel LP-sida, är det här albumet du ska ha. Made In Japan är ett dubbelalbum med totalt sju låtar.
Eller vadå långa! Deep Purples bästa är långa låtar, de flesta av dem på detta album har ungefär samma längd som i studioversionerna, med ett par fläskiga undantag, Space Truckin´ till exempel, skivans fräckaste och elakaste spår.
Det finns egentligen bara en någorlunda svag akt på skivan, The Mule, men å andra sidan räddas den av ett ohyggligt trumsolo av Ian Paice, om man gillar långa trumsolon vill säga. Det gör jag.
Sen dyker det ju upp en hel rad klassiker, Highway Star, Smoke On The Water, briljanta Strange Kind Of Woman. Jag lägger till Lazy och Child In Time också, så har du alla låtarna, alla sju.
Nån som tänkt på att sju var en magisk siffra för Deep Purple. Alla deras bästa plattor har sju låtar*, In Rock, Fireball, Machine Head, Made In Japan.
Deep Purple hade innan Made In Japan kom till rykte som ett briljant liveband, men var ändå tveksamt till att spela in skivan. De blev dock övertalade av sitt skivbolag, vilket visade sig vara ett bra grepp. Det är nästan så jag vill påstå att det är den här plattan man ska börja med. Made In Japan eller In Rock, det går på ett ut.
Sen en liten varning till eventuella Deep Purplenybörjare. Det finns mängder av liveplattor med Deep Purple och dessutom massor av bootlegs. Men det finns bara en Made In Japan. Alla liveinspelningar är inte lika bra. Så kolla noga vad det är du köper. Live In Japan är till exempel något helt annat.
Nr: 771/2222
Space Truckin´, vilka grejer! 19 minuter deeppurpleskt inferno. Och den där rymdeffekterna Ritchie får fram ur sin gitarr. Han böjer inte bara strängar, han måste böja hela gitarren. Grymt!
Det finns egentligen bara en någorlunda svag akt på skivan, The Mule, men å andra sidan räddas den av ett ohyggligt trumsolo av Ian Paice, om man gillar långa trumsolon vill säga. Det gör jag.
Sen dyker det ju upp en hel rad klassiker, Highway Star, Smoke On The Water, briljanta Strange Kind Of Woman. Jag lägger till Lazy och Child In Time också, så har du alla låtarna, alla sju.
Nån som tänkt på att sju var en magisk siffra för Deep Purple. Alla deras bästa plattor har sju låtar*, In Rock, Fireball, Machine Head, Made In Japan.
Nr: 771/2222
Till och med jag som alltid ogillat hårdrock/metal måste erkänna att denna skiva har sina kvaliteter. Den finns inte i samlingen, men jag har varit nära att skaffa den. Det skulle i så fall bli den andra renodlade hårdrockskivan i min samling. (För närvarande är Motörheads "No sleep 'til Hammersmith" den enda platta jag äger som kan kategoriseras som hårdrock.)
SvaraRaderaOj! Motorhead. Den tanken har jag inte ens tänkt.
RaderaMitt förhållande till Motorhead bygger på följande:
RaderaNär mitt passionerade musikintresse och skivsamlande tog fart på allvar, någon gång i 11 - 12-årsåldern, var det punk och new wave-rock som gällde. Det är väl i stort sett bortglömt idag, men Motorhead gav ju ut sina första plattor på Stiff och Chiswick; två skivbolag som i mycket stor utsträckning förknippades med den tidiga brittiska punkvågen. Följaktligen dök tidiga Motorhead-inspelningar som "White line fever" och deras cover av "Leaving here" upp på en del tidiga samlingsplattor med punk/new wave. ("Leaving here", singellåten Motoread släppte på Stiff Records, är faktiskt en gammal Motown-låt som i original gjordes av Eddie Holland 1963!)
Jag fortsatte under 1980-talet att ha ett gott öga till Motorhead av ovanstående skäl, även om jag egentligen inte gillade deras musik. Och det slutade med att jag skaffade "No sleep..."-plattan för att åtminstone ha en skiva som betraktas som en hårdrocksklassiker i samlingen . Den spelas inte ofta, men "Ace of spades" har sin brutala charm.
Jo, Motorhead hade absolut sin charm...på sitt alldeles eget sätt. Men det lät lite roligt när du sa att du bara hade en en hårdrockskiva...och att det var Motorhead. Det var liksom inte vad man hade väntat sig.
RaderaJag bor förresten i närheten av en arena där Motorhead gjort en mycket omtalad spelning (Parcahallen i Norrahammar), en ishall där väggarna var av korrugerad plåt. När Lemmy och grabbarna drog på för fullt - och de gjorde dem - vibrerade hela ishallen. Det sägs att det var folk som fick permanenta hörselskador efter den konserten.